25 sätt att söva en bebis som borde få en moderat att tänka om

cunaFör en månad sedan ställde jag frågan på facebook hur man kan söva en bebis utan att vagga den och fick 25 olika tips till svar. Jag har sällan haft problem med att söva mitt barn. Jag vet när han är trött, och då är det bara att vagga honom till sömns. Han tittar på mig supernöjd tills han inte längre kan hålla ögonen öppna och innan man vet ordet av så har han somnat. Effektivt, va?

Problemet är att det inte håller i längden. Just nu funkar det, men pojken blir tyngre och tyngre, och mina armar börjar göra ont. Jag har därför börjat testa andra sätt att söva honom, men de funkar inte lika bra. De tar längre tid och det blir ofta bråk. Det lär väl ta tid innan han lyckas vänja sig att somna på andra sätt. Men innan vi är i mål, är det alltid frestande att ta en genväg. Jag tänker alltid att just bara den här gången ska jag vagga honom och sen imorgon får jag försöka igen utan att vagga. Tyvärr tänker jag detta varje natt.. det säger sig själv att det inte är hållbart. Man skjuter på det oundvikliga. Lite grann som moderaterna gör med miljön:

fot2Enligt Världsnaturfonden finns Sverige bland de 10 länder med störst ekologiskt fotavtryck per person. Skulle alla länder ha samma ekologiska fotavtryck som Sverige, skulle vi behövt 4,2 jordklot! Redan när jag växte upp på 90-talet pratades det om behovet av att ställa om. Och även om det skett framgångar så har vi inte kommit så nära målet. Ta t ex flygindustrin. ”De internationella flygresorna har ökat med 130 procent mellan 1990 och 2014”. I Sverige är antalet sådana resor per capita över 60 procent fler idag jämfört med början av 90-talet. I ljuset av detta har Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fräckheten att säga att ”i Sverige ska vi inte flyga mindre – vi ska flyga mer!”.

Moderaternas miljöpolitik känns alltmer verklighetsfrånvänd. Vi har precis bevittnad en världsomfattande hetta som orsakat flera skogsbränder i Sverige samt torka som krävt akuta åtgärder. Även om man inte kan dra slutsatser om förändringar på lång sikt baserat på vädret ett enskilt år, så är den samlade forskningen ense om att den globala genomsnittstemperaturen stiger till följd av människans utsläpp av växthusgaser. Oavsett om den världsomfattande hettan med tillhörande skogsbränder vi nyss bevittnat utgör en tillfällighet eller ej, så ligger den i linje med vad vi kan förvänta oss av växthuseffekten och utgör därmed en påtaglig påminnelse om att  vi är i akut behov av en omställning. Mitt i det här, går moderaternas valrörelse ut på att förespråka sänkt bensin- och dieselskatt samt slopandet av flygskatte! På fullaste allvar tror de det vara realistiskt att flyga mer och ändå minska utsläppen genom att ställa om till biobränsle. Faktum är att även om en omställning till biobränsle är viktig, så kommer den inte att räcka, varken för Sverige eller världen. Om flygresandet fortsätter att öka i samma takt, så ”kommer klimatpåverkan att vara lika stor som nu även om flygbränsle ersatts med biobränsle.

Vi behöver givetvis fortsätta trycka på internationellt för en mer ambitiös klimatpolitik, men det kommer vi inte att lyckas med om vi inte själva föregår med gott exempel. Den socialdemokratiskt ledda regeringens ambition att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland ligger helt i linje med detta.

riedl2Genom att måla ut regeringens miljöpolitik som norrlandsfientlig, tappar moderaterna all trovärdighet. Men genom att utmåla medierapporteringen kring miljöproblematiken som ett konspiratoriskt försök från journalistkårens sida att gynna Miljöpartiet i det stundande valet, så har Edward Riedl (m) med flera moderata politiker sänkt sig till Donald Trumps nivå. Vem skulle tro att ett etablerat parti som moderaterna skulle ha klimatförnekare bland sina toppnamn?

I likhet med när jag väljer att ”bara den här natten” vagga barnet, så skjuter moderaterna på det oundvikliga genom deras avsaknad av en trovärdig miljöpolitik. Den smärta jag börjar känna i armarna utgör dock en ständig påminnelse om att jag måste ta mig i kragen och vänja pojken att somna på ett annat sätt – hur mkt skrik och gråt det än kan leda till i början. Jag får helt enkelt ta den konflikten. Men för moderaternas del så utgör inte ens skogsbränder och masslakt av boskap till följd av torka tillräckligt starka signaler för att få dem att stanna till och inse att ngt måste göras. En moderat valseger kommer innebära att vi tappar 4 år i våra ansträngningar att få till en bra miljöpolitik som kan leda oss till en hållbar utveckling.

Nu ska jag gå och söva pojken och den här gången ska jag inte vagga honom.

Moderaternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska

vetenskapsrådetModeraternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska. Valfilmen som moderaterna i Umeå släppte för 2 månader sen, där Umeå framställs som en otrygg stad, kan inte ha gått obemärkt förbi för den som följer nyhetsrapporteringen i Umeå. Inte heller den massiva kritik som filmen fick för att den inte håller sig till fakta.

Efter detta hade man kunnat tro att Umeås moderater kanske skulle lärt sig att hädanefter vara mer försiktiga med att gå ut med uppenbart felaktiga budskap. Men ngn lärdom verkar de inte ha dragit. Bara ngn månad senare bjuder moderata studenter (MST Umeå) den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali till att föreläsa på universitetet. Besöket recenseras i umeåmoderaternas nyhetssajt ”Nyheter i Västerbotten” under den märkliga rubriken ”Hanif Bali (M): Anledningen till att invandrare inte får jobb är inte att Sverige är rasistiskt”.

För att plocka populistiska poäng verkar moderaterna uppfinna sina egna fiender som de gärna polemiserar mot. Självklart är inte Sverige ett rasistiskt land. Men i den seriösa debatten om arbetslöshetspolitik är det knappast ngn som påstår detta. Däremot kan man konstatera förekomsten av det som inom samhällsvetenskaplig forskning kallas för strukturell rasism, som ngt förenklat kan beskrivas som oskrivna normer inom olika samhällsområden (såsom arbetsmarknaden, rättsväsendet, bostadsmarknaden mm) som gör att folk som avviker från det som uppfattas som svenskt i praktiken inte har samma möjligheter som alla andra. Bl a tar sig detta uttryck i att människor med utomnordisk bakgrund bemöts av förmodar på arbetsmarknaden, som gör att de har svårare att få jobb (eller får en sämre löneutveckling) än vad de skulle haft om de uppfattats som svenskar. Och trots att detta inte är detsamma som att hävda att Sverige skulle vara ett rasistiskt land, är det precis existensen av dessa diskriminerande strukturer som Hanif Bali förnekar när han då går ut med budskapet om att ”anledningen till att invandrare inte får jobb inte är att Sverige är rasistiskt”.

Det är klart att många arbetslösa invandrare saknar relevant utbildning, behöver validera sin utbildning eller – beroende på hur länge vederbörande bott i Sverige – saknar tillräckliga språkkunskaper, och detta förklarar en del av invandrarnas överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. Men det är sedan länge tillbaka väl vetenskapligt belagd att även efter att man korrigerar för den effekt som språk, ålder, utbildningsnivå, och alla andra variabler som påverkar arbetslöshet hålls konstanta, återstår en skillnad som inte går att förklara. En person med utomnordisk bakgrund som behärskar svenska har statistiskt sett sämre möjligheter på arbetsmarknaden än ngn som uppfattas som svensk och som har samma ålder, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Det gäller inte bara möjligheten att få jobb utan framför allt ett jobb som motsvarar de kvalifikationer man har och även vilken löneutveckling man får. Det betyder inte att diskriminering skulle vara den enda orsaken till skillnader i arbetslöshetsstatistik mellan olika grupper. Men det betyder att även om vi utjämnar skillnader i utbildningsnivå och rustar arbetslösa med kunskaper i svenska eller hjälper till med validering mm, så kommer inte det att räcka hela vägen, då det återstår att göra ngt åt den diskriminering som sker på arbetsmarknaden.

Med bara en handvändning viftar dock Hanif Bali all den arbetsmarknadsforskning som belyser strukturell diskriminering genom att hänvisa till siffror från PIAAC, som pekar på att det inte finns någon skillnad i sysselsättning om en utrikes född [sic!] har samma kunskapsnivå som en inrikes född [sic!]. Samhällsvetenskaperna är ingen exakt vetenskap som matematik, där man alltid får samma resultat. Olika studier kan ge olika resultat beroende på vilken metod, mätperiod eller teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Vill man låta trovärdig genom att hänvisa till forskning, går det oftast att hitta NÅGON undersökning som stödjer det man påstår.. men det betyder inte att all annan forskning på området håller med. Och tittar man på den bild som den samlade forskningen på området visar, så finns det faktiskt inte stöd för Hanif Balis uppfattning.

På uppdrag av regeringen gjorde Vetenskapsrådet en kartläggning av all den forskning som bedrivits i Sverige gällande rasism på arbetsmarknaden. Forskningsöversikten visar att ”det finns kunskapsluckor [...] Tydligt var bland annat att det finns mycket lite forskning om islamofobi och afrofobi i kombination med arbetsmarknad” (s. 32). Men kartläggningen av det aktuella kunskapsläget i Sverige ger vid handen att diskriminering sker ”av personer som utifrån utseende och/eller namn antas ha ursprung i länder utanför Europa, främst Afrika och Mellanöstern” vid framför allt rekrytering (s. 6). Den samlade bilden som ges är att ”personer som baserat på namn och/eller utseende uppfattas vara födda i länder i Afrika och Mellanöstern missgynnas relativt individer som uppfattas ha svenskklingande namn och ”svenskt” utseende vad gäller sysselsättningsgrad, avkastning på högre utbildning samt löneläge” (s 28).

Frågan är om de data som finns i PIAAC är tillräckliga för att kunna dra de slutsatser Hanif Bali gör. Vissa menar att så inte är fallet. Hur det är med den saken, kvarstår likväl det hårda faktum att bilden av den svenska arbetsmarknaden som meritokratisk och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet får inget stöd i den samlade forskningen. Att då komma och hävda motsatsen är att bortse från fakta. Sättet varpå budskapet förmedlas är dessutom populistiskt. Att konstatera att arbetsmarknaden i Sverige präglas av diskriminerande strukturer är inte på ngt sätt att påstå att Sverige skulle vara ett rasistiskt land. Att då vilja förneka förekomsten av diskriminering genom att uttala det som är självklart, nämligen att Sverige inte är rasistiskt, adresserar därför inte kärnan i problematiken. Istället syftar det till att framställa den andra sidan i den här samhällsdebatten som en oresonlig part som anklagar Sverige för att vara rasistiskt. Moderaterna försöker plocka billiga politiska poäng genom att polemisera med en meningsmotståndare som bara finns i deras fantasi. Det ligger säkert i linje med deras populistiska valstrategi, men det visar på ett väldigt ansträngt förhållningssätt till fakta. vad blir deras nästa steg? Att gå ut med budskapet att löneskillnader mellan könen inte beror på diskriminering?

Minnen från s-kongressen

sossemuggFacebook är inte lika rolig längre som den brukade vara. Den är full med reklam nuförtiden. Men en sak är väldigt rolig med facebook, och det är att den påminner varje dag om vad man gjorde för ett år sen. Igår för exakt ett år sen var jag i Göteborg och tillbringade sista dagen på socialdemokraternas kongress, som gett mig en hel del bra upplevelser värd att minnas.

En av de saker jag minns från kongressen är den här muggen som jag köpte till min fru. Den är väldigt snygg, tycker jag. Men det som jag minns bäst är att Hotell- och restaurangfacket (HRF) hade varslat om strejk på just Gothia Towers, där kongressen hölls. Och dagen innan kongressens öppnande kom det fram att hotelledningen försökt kartlägga med hjälp av en blankett från Visita vilka av sina anställda som var medlemmar i facket. Som tur var hade hotelledningen efter påtryckningar från den lokala fackklubben dragit tillbaka blanketten, och detta dagen innan kongressens öppnande. På kongressen fanns nämligen 350 ombud varav många var fackligt aktiva själva. Till och med Therese Guovelin, som varit ordf. för HRF fram till året innan, var med på kongressen. Så det hade blivit ett jävla liv från oss ombuden, om inte hotellet hade dragit tillbaka blanketten, för ngn socialdemokratisk kongress kan vi då inte ha på en arbetsplats som inte respekterar fackliga rättigheter! Problemet var dock löst när vi kom dit, visade det sig.

Under 5 dagar satt vi och fattade beslut om vilken politik som socialdemokraterna ska driva. Bland de viktigaste krav som jag minns att vi ställde oss bakom finns:

  • Stopp på välfärdsjakten inom välfärdssektorn
  • Lagen ska ändras så att arbetsgivaren inte godtyckligt ska kunna anställa folk på otrygga visstidsanställningar istället för fasta anställningar
  • Lagen ska ändras så att den anställdes sysselsättningsgrad ska vara skyddad på samma sätt som anställningen (arbetsgivaren ska inte kunna plocka bort timmarna i schemat utan att följa varken uppsägningstider eller turordningsregler som det är idag)
  • Barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning
  • Intentionerna bakom LSS-reformen ska gälla och förtroendet för assistansen ska återupprättas
  • Medlemskap i facket och medlemskap i a-kassan ska bli billigare genom skatteavdrag (på samma sätt som arbetsgivaren redan idag kan göra skatteavdrag på sitt medlemskap i arbetsgivarorganisation)
  • Höja statbidragen till kommuner och landsting

Alla krav får ju inte plats på ett blogginlägg som detta, men dessa frågor är de som jag minns mest från kongressen. En del av den politiken har redan verkställts. Och det som inte kunnat verkställas pga av den rådande borgerliga majoriteten i riksdagen går vi till val på.

Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

kryckorVarje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

 Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

FB_IMG_1520619485938Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!

Klagomålen blir färre, men det är fortfarande en lång väg kvar innan hälso- och sjukvården blir jämställd

glada gängetFredagen har jag tillbringat i demokratins tjänst. Patientnämnden hade nämligen sammanträde och vi fastställde vår årsrapport för 2017. Värt att påpeka är att trenden med ökande antal inkomna patientklagomål är bruten nu. För första gången på väldigt länge blev antalet registrerade klagomålsärenden färre än året innan (2016), och inte bara det.. antalet ärenden 2017 blev också färre än året dessförinnan:

klagomalsutvTittar man på de olika områdena, så minskade antalet patientklagomål inom samtliga områden utom två: BUP och privat driven hälso- och sjukvård. Dessa fortsätter att öka.

Vi kan även konstatera att det fortfarande är fler kvinnor än män som vänder sig till patientnämnden. Av 914 registrerade patientärenden, kom 517 från kvinnliga patienter. Det är alltid svårt att förklara de olika mönster vi kan observera, men en tolkning som ligger nära till hands är att hälso- och sjukvården fortfarande har en lång väg att vandra innan den blir jämställd. 2007 gav SKL ut en genusmedicinsk kunskapsöversikt, som visade att den samlade bild som den tillgängaliga forskningen ger på området är att hälso- och sjukvården, precis som många andra samhälleliga arenor, i regel präglas av strukturer som missgynnar kvinnor. Fortfarande så finns det omotiverade skillnader mellan könen när det gäller vårdkvalité och tillgång till vård. Nu, 7 år senare, har SKL gett ut en uppdaterad och fördjupad upplaga, och det är inte mkt som har förändrats. Det finns mkt kvar att göra innan hälso- och sjukvården blir jämställd, och detta avspeglas i de patientklagomål som kommer in.   Förutom att antalet patientklagomål gentemot vården visat sig ha blivit färre 2017, har vi fler goda nyheter. Patientnämnden i Västerbotten får gått betyg i patientenkäten. Patientnämnden ligger över Sverige i genomsnitt på alla svar:patientenkatFör 2 år sen gjorde Dagens Medicin en jämförelse mellan olika patientnämnder och kom fram till att patientnämnden i Västerbotten utmärker sig i landet genom att vara bäst på att utse stödpersoner till tvångsvårdade patienter inom psykiatrin. Nu kan vi också säga att vi utmärker oss vad gäller samtliga kategorier som mäts i patientenkäten. Det är faktiskt väldigt kul :)

All heder åt alla dessa stödpersoner!

stodpersoner1Nu sitter jag på bussen på väg hem från Skellefteå där jag träffat 23 stödpersoner i samband med patientnämndens årliga utbildningshelg för stödpersoner. Det här är personer som på helt frivillig basis tar på sig uppdraget att hjälpa och vara ett stöd för människor som tvångsvårdas inom psykiatrin. För många patienter är tillgången till stödpersoner deras enda möjlighet att kunna komma ut i samhället och träffa andra än vårdpersonal, vilket kan vara avgörande för deras möjligheter till rehabilitering.

För 2 år sen jämförde Dagens Medicin hur det ser ut med tvångsvårdade patienters tillgång till stödpersoner, och Västerbottens patientnämnd utmärkte sig som den som varit bäst i landet på att förmedla stödpersoner. I genomsnitt är det endast 8% av tvångsvårdade inom psykiatrin i hela landet som får en stödperson, medan i Västerbotten ligger denna andel på 50%. Det är en siffra som är långt överlägset det nationella genomsnittet och det är ngt vi ska vara stolta över.

Att många patienter som tvångsvårdas inom psykiatrin inte ens får information om deras rätt att få en stödperson utgör ett stort problem i landet. Det här är en grupp som inte kan hävda sig på samma sätt som andra patientkategorier och jag är därför stolt över att vår patientnämnd har gjort en – i nationell jämförelse – utomordentligt bra arbete för att stödja dem i att få det de har rätt till.

Att arbeta för att utjämna klyftor i samhället vad gäller hälsa och tillgång till vård är en självklar del i den socialdemokratisk hälso- och sjukvårdspolitik, och vår patientnämnd har utan tvekan bidragit till det. Framför allt är jag stolt över alla dessa engagerade eldsjälar vi har i Västerbotten som tar på sig att vara stödperson, och det var en heder att träffa dem idag på utbildningshelgen.

Västerbotten får 78 miljoner till satsningar inom hälso- och sjukvård

landstingsrumpanDen här veckan har inletts med positiva nyheter. I söndags såg jag att landstingen och regionerna kommer att få tre miljarder av regeringen för satsningar som ska gå till att öka personalbemanningen inom hälso- och sjukvården. För Västerbottens del innebär det 78 miljoner.

För ingen är det en hemlighet att Västerbottens läns landsting har problem med långa väntetider. Även om vårt landsting har verksamheter som utmärker sig, som NUS som för tredje gången utsetts av Dagens Medicins till Sveriges bästa universitetssjukhus, så finns det en del problem. Landstinget har en del att jobba med för att säkerställa personalförsörjningen och förbättra arbetsmiljön. Precis som inom många andra landsting, är flera verksamheter underbemannade och/eller har svårt att få tag på den personal som behövs.

De pengar som delas ut räcker givetvis inte för att lösa alla problem, men jag måste säga att det är en himla skillnad gentemot den förra regeringen, som sket fullständigt i att ta något som helst ansvar i frågan. Statsbidragen till kommuner och landsting minskade i relativa tal för att kunna finansiera skattesänkningar på 140 miljarder, och det är klart att detta har påverkat: under perioden 2006 till 2013 (då borgarna innehade regeringsmakten), sjönk sysselsättningen inom den offentliga sektorn med 48’800 personer. År 2013 gjorde alltså personalen inom offentlig sektor exakt samma jobb som 2006 fast de delade på arbetsbördan med 48’800 färre arbetskamrater. Inte undra på att offentligt anställda de senaste åren känt att arbetsmiljön blivit stressigare.

Till skillnad från den borgerliga regeringen, har nuvarande regering satsat en hel del resurser på välfärden. På bara två år (från 2014 då den socialdemokratiskt ledda regeringen tillträdde till 2016) ökade sysselsättningen inom den offentliga sektorn med 61’200 personer, vilket är alltså fler än antalet anställde som förlorade jobbet inom offentlig sektor under 8 år av borgerligt styre. Det räcker tyvärr inte. Hela välfärdssektorn har fortfarande stora utmaningar. Därför känns det som ett slag i ansiktet på alla välfärdsarbetare som arbetar under stressiga förhållanden när moderaterna går ut igen med ett budgetförslag innebärande skattesänkningar på ytterligare 28 miljarder. Höjden av hyckleri är det dessutom när de i sitt budgetförslag framställer det som en satsning för att minska vårdköerna. Ska väntetiderna minska, så måste landstingen och regionerna få mer resurser och då kan man inte fortsätta att sänka skatterna på det viset.

De tre miljarderna från den socialdemokratiskt ledda regeringen till landsting och regioner välkomnas! De behövs!

Man blir ju mörkrädd!

kyrkogårdInför morgondagens kyrkoval har jag gått in och läst vad de olika nomineringsgrupperna har för valplattformar och politiska program och ärligt talat så blir jag mörkrädd. Svenska kyrkan är en stor arbetsgivare med totalt 20´000 anställda och då kan man tycka att personalpolitiken borde vara en viktig del i de olika nomineringsgruppernas politiska program. Men så naiv jag var!

Att socialdemokraterna ägnar en stor del av sitt program åt att beskriva på vilket sätt de vill förbättra arbetsvillkoren för kyrkans anställda är ju inte oväntat, eftersom socialdemokraterna alltid stått nära fackföreningsrörelsen. Men jag trodde faktiskt inte att det skulle stå så lite i övriga nomineringsgruppers valplattformar/program om personalpolitik. De flesta är väldigt sparsamma eller nöjer sig med luddiga formuleringar om att de vill att kyrkan ska vara en bra arbetsgivare. Man tar sig för pannan! Vem fan vill gå till val på att göra kyrkan till en dålig arbetsgivare? Det är klart att alla nomineringsgrupper vill att kyrkan ska va en bra arbetsgivare, men det man vill veta är vad de olika nomineringsgrupperna anser vara en bra arbetsgivare. Man vill ju veta om nomineringsgruppen i fråga:

  • är för eller emot att använda resurser för att erbjuda sommarjobb och praktikplatser till ungar?
  • är för eller emot att ställa krav på kollektivavtal och andra sociala krav vid upphandlingar?
  • är för eller emot att erbjuda alla anställda kompetensutveckling?
  • är för eller emot att jobba för ett mer jämställt ledarskap i alla led?
  • är för eller emot att stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet?

Var socialdemokraterna i Svenska kyrkan står är ju ganska självklart. Men att inte en enda av de övriga nomineringsgrupperna ens gör minsta ansträngning för att utveckla vad de har för personalpolitik är tragiskt. Är arbetsvillkoren så oviktiga för de övriga nomineringsgrupperna som ställer upp i kyrkovalet?

Håller Svenskt Näringsliv på att överge den svenska modellen?

gangsterjandroIdag läste jag att Vårdföretagarna inte är särskilt nöjda med det kollektivavtal de tecknat med Kommunal för personliga assistenter. Deras förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund går så långt som att hävda att Kommunal fick igenom sina krav genom ”maffiametoder”. Det hon åsyftar är att Kommunal drog tillbaka sitt varsel om konflikt, och istället meddelade att de tänkte förhandla med varje assistansföretag för sig istället.

Jag vet inte vad Vårdföretagarnas förbundsdirektör har för erfarenheter av maffian, men jag kan berätta lite grann om min uppväxt i Colombia på 80- och 90-talet. En del av er har säkert sett den populära netflixserien Narcos. Bortsett från vissa saker, så gestaltar serien stämningen på det sätt som jag faktiskt minns det från när jag växte upp. Såväl kidnappningar som bombexplosioner mitt i stan var vardagsmat. Politiker och journalister mördades som flugor. Jag minns särskilt mordet på Liberalernas presidentkandidat Luis Carlos Galán, som sköts ihjäl mitt i en folksamling. Jag var då 6 år gammal. César Gaviria, som kandiderade för Liberalerna efter Galáns död, blev också måltavla för Medellinkartellen men klarade sig då han i sista minut ställde in sin flygresa till Palmira. Samma tur hade inte de övriga 107 personer som befann sig i det flygplan som Gaviria skulle ha klivit på och som exploderade mitt under resan pga en bomb som hade följt med ombord.

Jag bodde i en relativt trygg stad vid kusten förskonad från de värsta excesser som var vardagsmat i t ex Medellín. Men våldet spred skräck över hela Colombia. Bombexplosioner, kidnappningar och massakrer dominerade tv-nyheterna dagligen och det var inte tryggt att röra sig fritt. Många som själva inte hade drabbats direkt hade ofta ngn i sin närhet som på ett eller annat sätt drabbats av våldet.

Så, när jag tänker på maffiametoder, tänker jag då inte i första hand på ett hot om att föra avtalsförhandlingar med berörda företag istället för att föra förhandlingar med den arbetsgivarorganisation de är medlemmar i. Och jag tror inte heller att man måste ha vuxit upp i Colombia på 80- och 90-talet för att förstå detta. Det känns skrattretande när politiska organisationer på högerkanten målar upp fackliga stridsåtgärder i form av strejker och blockade som maffiametoder. Ärligt talat är det lite gulligt. Men när en arbetsgivarorganisation kallar det för maffiametod att en fackförening överväger att förhandla direkt med berörda företag när deras organisation inte vill komma överens är det ett uttryck för ngt allvarligt. För mig är det magstarkt. Ett avtal utgör en överenskommelse. Det är ngt som båda parter förbundit sig att stå bakom. Att en arbetsgivarorganisation direkt efter att ha tecknat ett kollektivavtal går ut och kritiserar det saknar historisk motsvarighet.

Vårdföretagarna ingår i organisationen Almega, som under de senaste avtalsrörelserna har varit motpart i de flesta fall då avtalsförhandlingar strandat och lett till konfliktvarsel. Och inte sällan har det handlat om att Almega inte vill gå med på löneökningar som motsvarar vad alla andra arbetsgivareorganisationer redan gått med på. När Vårdföretagarna t ex kritiserar det nyss tecknade kollektivavtalet för personliga assistenter inom privat sektor genom att hänvisa till att regeringen inte höjt assistansersättningen i nivå med industrimärket, så är detta ett argument som faller platt. Varför kan då Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) ha råd att teckna ett sånt avtal men inte Vårdföretagarna? Assistansersättningen är ju inte lägre för Vårdföretagarnas medlemsföretag än den är för kommuner och kooperativa företag. Och varför ska en personlig assistent ha sämre betalt inom privat sektor än inom kommunal och kooperativ sektor om det ändå rör sig om samma arbete?

Att Almegas medlemsförbund är inställda på konflikt från start oavsett vad facken ställer för krav är uppenbart. Denna linje har drivits konsekvent sedan ett tag tillbaka. Men att kritisera ett avtal man precis har tecknat är ju att gå ett steg längre, då det innebär en markering att man inte riktigt står för vad man förbundit sig att följa. Det utgör en tydlig viljeinriktning bort från den svenska modellen där arbetsmarknadens parter tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen. De första stegen tog Almega när det började erbjuda sk serviceavtal som innebär att ett företag kan dra nytta av Almegas medlemsförmåner utan att teckna kollektivavtal. Genom att erbjuda serviceavtal ger Almega därmed en service till företag som genom avsaknad av kollektivavtal skaffar sig en konkurrensfördel gentemot Almegas egna medlemsföretag. Det utgör alltså ett slag under bältet som Almega delar mot sina egna medlemmar. I det avseende står inte Almega ensam utan snarare följer i Svenskt Näringslivs fotspår, som t ex betalat för företaget Laval un Parnteris juridiska kostnader när vaxholmsfallet behandlades i Arbetsdomstolen. Laval var inte medlem i någon arbetsgivarorganisation ansluten till Svenskt Näringsliv och saknade kollektivavtal.

Förekomsten av sk serviceavtal blir alltmer utbredd och omfattar numera fler branscher än IT och fler arbetsgivarorganisationer än Almega. Uppenbarligen har Svenskt Näringsliv bestämt sig för att stegvis jobba sig bort från den svenska modellen. Att Kommunal ens lyckas teckna ett kollektivavtal med Vårdföretagarna genom att hota med att förhandla med varje företag för sig visar på sitt sätt att man förmodligen finner ett starkare stöd för kollektivavtalsmodellen bland Vårdföretagarnas medlemsföretag än hos ledningen för Vårdföretagarna. Det säger en hel del om den senare.

Det ironiska i sammanhanget är att Kommunal lyckades komma överens med Vårdföretagarna om nytt kollektivavtal utan att ens behöva använda konfliktvapnet. När Vårdföretagarna då refererar till detta i termer av ”maffiametoder”, ter det sig inte bara absurt utan också osmakligt, då det utgör ett medvetet försök att skruva upp tonen i debatten genom ett högerpopulistiskt språkbruk. Utspel av den här typen kan vara vanliga inför eller under pågående konflikter, men det nya i sammanhanget är att det nu sker efter att en överenskommelse träffats. Fryklunds tonläge står för en vilja att provocera fram en stämning som banar vägen för ett debattklimat där grunderna i den svenska kollektivavtalsmodellen ifrågasätts.

Det jag undrar är om den trend vi ser med alltmer militanta arbetsgivarorganisationer, ökad tillämpning av sk serviceavtal, och en helt ny attityd där en arbetsgivarorganisation kritiserar ett kollektivavtal den själv nyss tecknat utgör tecken på att Svenskt Näringsliv förbereder sig för att överge den svenska kollektivavtalsmodellen. Kan det vara så? I så fall står vi inför en ny situation som arbetarrörelsen måste vara beredd att bemöta.

Veckans recept: gubbröra à la mexikanare

tresIgår var jag ledig och det blev en hel del matlagning. Nyligen lärde jag mig att laga räkcocktail, som man brukar äta på stränderna vid karibiska kusten i Colombia. Det kändes därför naturligt att fortsätta på den inslagna vägen och testa laga aguachiles.

Aguachiles är en mexikansk rätt som består av räkor som badar i en chiligegga, men istället för räkor använde jag lax. Det är ju som en gubbröra fast ngt mer sofistikerat: utan potatis och stark. Överlag förstår jag inte varför det är så mkt potatis i svensk matlagning. Av alla rotfrukter är potatis den som har minst smak. Faktum är att potatisen inte var så uppskattad när den kom till Europa. Från början ville folk helt enkelt inte äta den. Det sägs t ex att Fredrik den store använde sig av alla möjliga medel för att popularisera potatisen i Preussen. Han beordrade inte bara att potatis skulle odlas i stor skala, utan det sägs också att han ska ha satt den preussiska armén att vakta potatisodlingarna i Berlin för att göra dem åtråvärda. Bönderna bröt sig in för att smaka på dem och sen så odlade dem det själva. Historiskt har potatis spelat en viktig roll för att bekämpa hunger i Europa, men ärligt talat så är den inte så god.

ajiesMen hur gör jag min gubbröra à la mexikanare då? Huvudingrediensen är ju chili förstås. Jag köpte en massa chili. Det funkar med grön, men jag valde röd. Jag tog så många som ryms på en standardtallrik, och sen så kokade jag dem i ca 2 minuter. Vitsen är att de ska bli lite mjuka innan de mixas.

Efter det så hedde jag chilin in i mixern. Vattnet jag kokade dem i hade jag inte längre ngn nytta av, så jag slängde det. Chilin ska in i mixern tillsammans med 3 vitlöksklyftor och limesaft (eller citronsaft – det smakar likadant). Jag vet faktiskt inte hur mkt saft jag använde för jag kör på känsla, men jag skulle säga att det motsvarar ca 5-6 limes. Så: in med den kokta chilin i mixern tillsammans med vitlök och limesaft. Mixa det hela tills det blivit en orange geggamoja.

preparacionajies

Chiligeggan är god i sig, men det skulle vara en tråkig rätt om det bara vore det. Så skär en lök i bitar och blanda in den i geggan. Jag hade både salladslök och röd lök hemma, så jag använde båda, men det funkar lika bra med en gul lök. Blanda in den i geggan efter att du skurit den i små bitar, som sagt. Ta en halv gurka, skär den i bitar, och även den ska in i geggan. För att stajla till det, så lägg till avokado. Jag tog två avokador som jag skar i bitar och hedde in i röran också.

verduraspreparadas

tresVad vi inte får glömma är koriander. Koriander är livsviktig! Den ger röran sitt karibiska touch! Såväl räkcocktail som aguachiles har ALLTID koriander och det gäller alltså även vår gubbröra. Utan koriander känns det inte som mat man kan äta på stranden. Faktiskt! Men hur mkt koriander ska man ha? Så mkt som möjligt, säger jag! Jag hedde ca en och en halv deciliter.

Ja, nu är geggan färdig! Det som saknas är att låta laxen bada i den. Jag hade köpt en sån där lång och färdigskuren som man hittar vid disken, men det är inte så noga. Ha så mkt lax du vill. Huvudsaken är att du blandar den i röran, för annars så blir det inte gubbröra. Det blir vegetarisk röra men inte gubbröra. Så laxen ska in i röran såklart. Just ja och glöm inte att salta!

listo2

Nu är det färdigt! Den kan ätas som den är eller på bröd.. typ som en macka. Jag föredrar att äta den på brödet. Ta en öl till det. Lemonad passar också bra till.

Hoppas det smakar!