Och därför ställer jag upp

ordklubbaIgår kväll har vi haft årsmöte med S-vård och jag fick även förtroendet av dem att nomineras till ny ordförande i Umeå arbetarekommun. Att jag ens får frågan om jag kan ställa upp – även om jag inte skulle bli vald – är för mig ngt väldigt stort. Jag känner mig otroligt hedrad och tacksam över det.

Varför jag får frågan kan bara de som hört av sig och ställt den svara på. Alla har nämligen haft olika anledningar. Men varför jag har valt att tacka ja, kan jag svara på, och det har att göra med den utvecklingen jag sett i partiet de senaste åren.

Vi har en långsiktig trend av sjunkande väljarstöd. Inte bara i Umeå utan i hela landet. Att det förs diskussioner i partiet kring vilka politiska vägval vi gjort eller bör göra är naturligt och nödvändigt. Partiet måste ständigt kunna ompröva sin egen politik, och den politiska debatten i vår egen rörelse måste vara levande. Vi måste kunna ha högt i tak.

Dock missar vi ngt väsentligt. Vi förändrar inte samhället enbart genom idéer. Vi måste ha en rörelse som är kapabel att skapa stöd för dessa idéer och – kanske än viktigare – skapa engagemang och vilja hos folk att kämpa för att förverkliga dessa idéer. Socialdemokratin har inte vunnit ett så starkt folkligt stöd under 1900-talet för att folk passivt lagt sin röst vart fjärde år på socialdemokraterna. Socialdemokratin har haft ett starkt stöd hos folkflertalet för att den har lyckats bli en folkrörelse som engagerat väldigt många människor. Vid årsskiftet 91/92 (efter kollektivavslutningens avskaffande) var vi så många som 259 tusen medlemmar i partiet. Idag är vi nere på 90 tusen medlemmar!! Visst är sjunkande medlemsantal en allmän trend bland partier. Men samtidigt har Sverigedemokraterna ökat stadigt i medlemsantal de senaste 15 åren, och Vänsterpartiet har idag fler medlemmar än vad den hade för 10 år sen (även om ökningen verkar ha stannat av 2016). Sjunkande medlemstal är alltså ingen naturlag! Utvecklingen går att vända, men det kräver organisatoriska förändringar.

Varför diskuterar vi inte detta? Från att ha varit ett folkrörelseparti rör vi oss alltmer i riktning mot att bli en kampanjorganisation. Och som kampanjorganisation kommer vi aldrig kunna mäta oss med borgerligheten. Däremot har vi något borgerligheten inte har, och det är vår karaktär av folkrörelse. Eller har vi det idag? Onekligen är det så att vi är en folkrörelse, men vi är en försvagad sådan, och vi har i många år försummat dess utveckling. Varenda valrörelse är det likadant: det kommer utspel varenda dag från centralt håll att man till sist inte längre vet vad partiet har för budskap, och vi är alltför upptagna med att räkna pinnar i form av hur många dörrar vi knackat och hur många samtal vi ringt. Men vad gör vi under de 4 år som sker mellan valen? Många av våra s-föreningar lever en passiv tillvaro och vi tappar medlemmar.

Det vi behöver under mellanvalsperioden är att stärka vår partiorganisation. Det handlar om klassisk organisering och traditionellt folkrörelsearbete tillsammans med nya former för politiskt engagemang. Våra förtroendevalda ska inte dränkas i möten. De måste ut och träffa folk! Vi måste finnas i människornas vardag. Den bild av socialdemokratin som satt sig fast i människornas medvetande är bilden av en trött socialdemokrati som blivit ett parti som enbart administrerar. Den bild vi vill skapa är socialdemokratin som en rörelse för att förbättra människors levnadsvillkor.. en rörelse som folk utifrån sina egna förutsättningar ska vilja vara en del av. För det finns det inga genvägar. Det handlar om att – inte bara i större utsträckning utan framför allt genom ett systematiskt arbete – vara närvarande i människors vardag: en ökad och systematisk närvaro i sociala medier, på gator och torg, ute på skolor och arbetsplatser, i trappuppgångar, men också i föreningslivet OCH kulturlivet. För det behöver vi medvetna strategier och systematiska metoder som vi utarbetar lokalt, utifrån lokala förutsättningar och lokala frågor, och inte utifrån centrala kampanjer med centralt material som ibland inte ens har ngn relevans för dem som bor här (för att inte tala om när dessa dessutom kommer med budskap som folk här inte ens känner igen sig i).

Jag sitter inte på lösningen med stort L. Att utveckla vår lokala partiorganisation är en process som vi deltar i TILLSAMMANS genom att testa oss fram till vad som funkar för just oss här i Umeå. Här behöver vi sätta oss ner tillsammans: medlemmar, anställda och förtroendevalda, och utvärdera vad vi gjort och hur vi kan förändra det.

Men även om jag inte sitter på Lösningen, så har jag under de ca 10 år jag suttit i arbetarekommunens styrelse ändå hunnit skaffa mig en bild över vad jag anser behöver göras på lokal nivå. Det här är inte kunskap man läser sig till utan lärdomar av de erfarenheter man har av både politiskt men också fackligt folkrörelsearbete. Det kan handla om hur man i vissa fall kan öka eller underlätta engagemanget för vissa genom relativt små insatser som att göra något så enkelt som att erbjuda barnpassning på årsmötena, bara för att ta ett exempel.

Om det finns ngt som jag tror att den här arbetarekommunen kan lära sig av så är det de metoder och de tillvägagångssätt vi utvecklat på Kommunal Umeå på den tid jag var sektionsordförande, och som bidrog till att synliggöra Kommunal Umeå på ett sätt som saknar motstycke om vi jämför med andra organisationer med motsvarande storlek och medel. Det väckte engagemang och vi flyttade fram våra positioner. Alla erfarenheter går ju inte att mekaniskt överföra till arbetarekommunen, men vi är i behov av ett mer synligt ledarskap i vår arbetarekommun för att kunna flytta fram våra positioner. Sådant föder engagemang.

Det vi ska komma ihåg är att arbetarekommunens uppgift enligt våra stadgar inte är att agera regeringens megafon, utan att agitera och bilda opinion för socialdemokratins idéer. Detta är viktigt att understryka inte minst i det här politiska läget då vi har en kompromissregering. Uppgörelsen har en hel del förslag som ökar klyftorna. Detta är vi alla socialdemokrater överens om. Men ska vi vinna nästa val, måste vi då med trovärdighet kunna visa för väljarna att enda sättet att lämna den här uppgörelsen bakom sig är att få de röster som krävs för att kunna föra vår egen politik. Det kräver en effektiv och fungerade partiorganisation med många aktiva medlemmar som klarar av att mobiliseras för att bilda opinion för vår egen politik. Och för detta måste vi utveckla folkrörelsedelen av vår organisation.

Så åter till frågan om varför jag tackat ja. Om medlemmar ringer för att de tror att det behövs förändringar i vårt sätt att arbeta och tror att jag kan bidra till det som ordf i arbetarekommunen, så är det självklart att jag ställer upp. Och blir jag inte vald, så är jag ändå tacksam för det förtroende jag fått bara genom att ha fått frågan. Och jag kommer i alla fall att fortsätta mitt engagemang. Så lätt blir inte partiet av med mig  :)

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>