Nu blir det billigare att vara med i a-kassan

I december, fick vi läsa att arbetslösheten fortsätter att sjunka i Sverige. Det är naturligtvis bra nyheter. Men hur bra vi än lyckas med att bekämpa arbetslösheten under den här svåra tiden som pandemin inneburit, så måste vi även ha en lösning för dem som blir arbetslösa.

Vid arbetslöshet ska det finnas en ekonomisk trygghet och stöd till omställning. Den som blir arbetslös ska inte bli fattig! Under den här mandatperioden har den s-ledda regeringen därför höjt ersättningsnivåerna i a-kassan, minskat antalet karensdagar och höjt inkomsttaket i ersättningen.

Nu tar vi nästa steg. Regeringen återinför skattereduktionen på medlemsavgiften till a-kassan så att det ska vara billigare att vara med. 3,9 miljoner människor berörs och i genomsnitt innebär det 415 kr per medlem och år.

En stark a-kassa är inte bara bra för individen, utan hindrar även tillväxten av en låglönemarknad. Genom att inte bara bekämpa arbetslöshet utan också erbjuda en rimlig ersättning till de arbetslösa, begränsar vi tillgången till billig arbetskraft som är villig att ta jobb för låga löner. Därmed tvingar vi företag att erbjuda rimliga löner och arbetsvillkor, vilket är bra för strukturomvandlingen. En ekonomi där jobben erbjuder bra löner, leder också till högre skatteintäkter som kan finansiera höga välfärdsambitioner.

Men då krävs inte bara en hög a-kasseersättning, utan även att så många som möjligt går med i a-kassan, så att de är försäkrade om de skulle bli arbetslösa. Därför måste vi vidta åtgärder som gör att fler går med i a-kassan.

Skattereduktionen på a-kassan avskaffades en gång i tiden av den borgerliga alliansregeringen under Reinfeldts ledarskap. Borgarna utsatte arbetslöshetsförsäkringen för enorma försämringar. Skattereduktionen på avgiften togs bort, ersättningen sänktes, kvalifikationskraven skärptes, och avgifterna chockhöjdes (i vissa fall upp till 200%).

400 tusen personer tvingades lämna a-kassan efter den borgerliga regeringens avgiftshöjning 2007. När finanskrisen sedan slog till och många förlorade sina jobb, var de helt oförsäkrade. Samtidigt införde den borgerliga regeringen försämringar i sjukförsäkringen, som ledde till massiva utförsäkringar. Helt plötsligt så skulle sjuka konkurrera med friska arbetslösa om jobben. Detta för att underlätta för företag att få tag på billig arbetskraft genom att tvinga arbetslösa och sjuka att ta låglönejobb med dåliga arbetsvillkor.

Högerns sysselsättningspolitik är skadlig både för de arbetslösa men även för ekonomin i stort, och i förlängningen för välfärden.

Vi däremot kommer fortsätta kämpa för att nå full sysselsättning men även för att utveckla våra socialförsäkringar så att den som av ngn anledning inte kan arbeta, ändå ska kunna ha en trygghet. Det är bra för individen men också för samhället i stort.

Är folkrörelsecentern i Västerbotten stolt över vad Annie Lööf ställt till med?

I natt strandade LAS-förhandlingarna. Arbetsmarknadens parter i form av LO, PTK och Svenskt Näringsliv har försökt enas om nya regler kring anställningstrygghet och omställning vid uppsägning, men misslyckats. Nu väntar en stökig avtalsrörelse, spår Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo. Det kan man lugnt säga. De frågor som diskuterats i LAS-förhandlingarna kommer parterna att ta med sig till avtalsrörelsen, och det innebär att diskussionerna därmed kommer att genomföras utan fredsplikt.

Anställningstrygghet för löntagarna utgör grunden för hela arbetarrörelsen. Känner sig inte löntagarna trygga i sin anställning, vågar de inte organisera sig i fackföreningar och ställa krav. Om det är själva anställningstryggheten som står på spel, är det naivt att tro att facken inte skulle ta till alla medel som står till buds för att stoppa en försämring. Och nu när frågan lyfts under avtalsförhandlingarna, blir konfliktvapnet högst aktuellt. Skulle en ev. konflikt bli långdragen, så är det både strejker och lock-outer vi kommer få se en hel del av.

Ytterst ligger ansvaret på Centern och Liberalerna som ställt som villkor för att stödja en socialdemokratisk regering att anställningstryggheten ska försämras genom fler undantag i turordningsreglerna vid uppsägning och genom att det ska bli billigare för arbetsgivare att säga upp. I det kaos som uppstod vid senaste val, där inget av blocken fick majoritet, gick Socialdemokraterna till sist med på detta, men med tillägget att ändringarna i arbetsrätten även skulle*:

– skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar

– upprätthålla den grundläggande maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter

– stärka de anställdas kompetensutveckling och omställningsförmåga

– skapa en bättre balans i anställningsskydden mellan personal med olika anställningsvillkor och

– upprätthålla arbetstagarens rättssäkerhet och skydd mot godtycke.

För detta skulle en utredning tillsättas som skulle föreslå lagändringar, som regeringen sedan skulle föreslå till riksdagen i det fall arbetsmarknadens parter inte själva kom fram till en egen överenskommelse i dessa frågor.

I och med detta, lyckades Socialdemokraterna binda Centern och Liberalerna till att avstå från att gå ihop med övriga borgerliga partier och SD för att göra upp om arbetsrätten. Därmed kunde inte C och L rösta för att förbjuda rätten till fackliga sympatiåtgärder, återinföra Lex Lavall (som omöjliggör för facken att strejka mot utländska företag som dumpar löne- och anställningsvillkoren i Sverige), och avskaffa begreppet saklig grund för uppsägning – motioner som lagts i riksdagens arbetsmarknadsutskott, och som det funnits en majoritet för, men som den socialdemokratiskt ledda regeringen har kunnat stoppa genom januariöverenskommelsen. Denna lilla detalj brukar Vänsterpartiet glömma att nämna när de anklagar Socialdemokraterna för att ha sålt sig till arbetsgivarna.

LAS-utredaren Gudmund Toijer har inte haft ett lätt uppdrag precis. Att lägga fram förslag som både försämrar anställningsskyddet utifrån Centerns och Liberalernas krav och samtidigt förbättra anställningsskyddet genom en utformning som skulle upprätthålla både maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter och skyddet mot godtyckliga uppsägningar, lyckades han då inte med. När det blev känt att hans utredning (den berömda LAS-utredningen) bl a föreslår att alla företag skulle få undanta 5 personer från turordningen, och att det inte ska gå att ogiltigförklara en uppsägning vid företag med mindre än 15 anställda jublade arbetsgivarorganisationerna. Samtliga fackliga organisationer däremot anser att LAS-utredningen borde kastas i papperskorgen. När den ena sidan så tydligt välkomnar utredningen medan den andra förkastar den, är det omöjligt att tala om ngn balans mellan parterna. Det är klart att maktbalansen rubbas när skyddet mot godtyckliga uppsägningar försvinner. Såväl Stefan Löfven som arbetsmarknadsministern Eva Nordmark har varit väldigt tydliga med att regeringen inte kommer att lägga fram LAS-utredningen som lagförslag.

Vänsterpartiet har återigen meddelat att de kommer att väcka ett misstroendevotum mot regeringen om LAS-utredningen läggs fram. För detta behöver de få med sig Moderaterna, som redan meddelat att de inte tänker gå dem till mötes. Detta skulle Vänsterpartiet tänkt på när de valde att släppa fram regeringen Löfven, trots att de kände till innehållet i januariöverenskommelsen. Så Vänsterpartiets hot känns ngt tomma på innehåll.

Nåväl, regeringen har varit tydlig med att LAS-utredningen inte kommer att läggas fram. Tuffa förhandlingar väntar därmed mellan regeringen, Centern och Liberalerna om vilka lagförslag som ska läggas. Men detta sker samtidigt som avtalsrörelsen pågår, där samma frågor diskuteras utan gällande fredsplikt.

Facken har varit tydliga med att hotet om att lagstiftning har utgjort ett viktigt hinder för parterna att komma överens. Att från Centerpartiets och Liberalernas sida fortsätta att trycka på för att LAS-utredningen ska läggas fram, kommer inte att underlätta för fack och arbetsgivare att enas i den här avtalsrörelsen. Snarare tvärtom! Därav farhågan hos Medlingsinstitutets generaldirektör om en stökig avtalsrörelse.

Är det detta Centern och Liberalerna vill? Hindra parterna från att enas? Ironiskt nog är det Centerns egen väljarbas som kan komma att fara riktigt illa av det här: småföretagare som riskerar att bli indragna i en arbetsmarknadskonflikt de inte bett att bli indragna i.

Den frågan jag ställer mig är hur folkrörelsecentern här i Västerbotten ställer sig gentemot sin egen partiledning. Centerpartiets riksdagsgrupp redan ställt till med kaos när de medverkade i att Arbetsförmedlingen tvingades stänga flera kontor ute i de mindre kommunerna. Och jag tror inte att de småföretagare som utgör Centerns väljarbas blir nöjda över den oreda på arbetsmarknaden som deras partiledning håller på att dra dem in i.

Hur folkrörelsecentern kan ha förtroende för sin egen partiledning är för mig en gåta. För det är till syvende och sist inte Annie Lööf som ska möta alla dessa besvikna småföretagare som kan komma att förlora ekonomiskt på en eventuell strejk, utan det är Centerpartiets lokala företrädare som ska måsta förklara under valrörelsen för sina småföretagarkolleger hur de hamnat i den röran. Lycka till!

 

* Se punkt 20 i januariöverenskommelsen.

Varför är borgarna så rädda för att låta arbetstagarna komma till tals?

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?

Vad händer efter Corona

Utbrottet av coronavirus har inneburit snabba och stora förändringar för de allra flesta. Från ena dagen till den andra har vår vardag ställts om. Även den politiska dagordningen har förändrats.

Regeringen har varit snabb på att agera. Bland de första åtgärder som vidtogs var att tillfälligt avskaffa karensavdraget och slopa skyldigheten att visa upp läkarintyg. Staten tog även över sjuklöneansvaret från arbetsgivarna och flera krispaket har tagits fram för att mildra konsekvenserna för jobb och företag. Bl a införs ett system för korttidspermittering där arbetsgivare slipper säga upp genom att anställda får gå ner i arbetstid och staten går in och ersätter den anställde för inkomstförlust. En företagsakut har inrättats riktad till små- och medelstora företag med sänkta arbetsgivaravgifter och hyresrabatter inom utsatta branscher. För att fånga upp dem som trots detta förlorar jobbet, blir det lättare att kvalificera sig till a-kassan och ersättningen höjs. Arbetsförmedlingen får större resurser för att bedriva aktiv arbetsmarknadspolitik.

På regeringens initiativ har flera företag ställt om sin produktion för at säkerställa att vården har tillgång till skyddsutrustning och apotek får inte lämna ut mer läkemedel än vad en patient behöver för en 3-månadersperiod. Kommuner och regioner får också resurser, liksom organisationer som jobbar med våldutsatta barn och kvinnor.

Dessa är bara några av de åtgärder regeringen vidtar och fler lär följa. Kommunen har också vidtagit en rad åtgärder som att inrätta en företagsakut och möjliggjort för gymnasieelever att hämta sin skollunch. Region Västerbotten har å sin sida avsatt 25 miljoner för att hjälpa småföretag som drabbats extra hårt bland annat.

Men den här krisen har även krävt uppoffringar från oss alla, som har fått begränsa våra liv. Det är i tider som denna som vi märker väldigt tydligt hur betydelsefullt var och ens bidrag kan vara. Att tvätta händerna, avstå från en påskresa, eller erbjuda sig att hjälpa grannen med att åka och handla kan låta som småsaker, men betyder väldigt mycket. Det är som att vardagssolidariteten har fått sin renässans.

Vi ser hur avregleringen av apoteksväsendet har bidragit till medicinbrist, hur de gigantiska skattesänkningar som skett under 8 år av alliansstyre bidragit till resursbrist, och hur en eftersatt arbetslöshetsförsäkring lett till att stora löntagargrupper stått utanför. Ingen vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Men den stora frågan blir om vi kommer att kunna dra lärdomar av det inträffade eller om vi kommer att låtsas som om ingenting och återgå till busines as usual när den här krisen är över.

En sak är säker. De olika yrkeskategorierna inom vård- och omsorg som riskerat sin egen hälsa för allas vår skull, kommer inte att finna sig i att fortsätta vara underbetalda. De har med sina insatser visat att samhället inte klarar sig utan dem, och det kommer de att påminna Sveriges kommuner och regioner om i den kommande avtalsrörelsen. Är vi då skattebetalare beredda att betala för vad deras arbete egentligen är värd?

Vi kan inte fortsätta låtsas som att en underfinansierad välfärdssektor klarar av sina åtaganden. Inte heller att en avreglerad hyresmarknad, en urholkad sjukförsäkring, och en försämrad arbetsrätt ger människor trygghet i tillvaron. Vårt behov av att ställa upp solidariskt för varandra gäller lika mycket i det stora som i det lilla. Ska vi laga de sprickor som lett till att vårt samhälle glider isär, måste vi prioritera våra gemensamma behov före storfinansens kortsiktiga vinstintressen.

Ett första maj som kommer att gå till historien

Årets förstamaj kommer att gå till historien. Inte på grund av antalet deltagare i förstamajtåget, utan snarare för att det är första gången på 131 år som arbetarrörelsen inte gick ut och demonstrerade på gator och torg. Men vi ställde inte in – snarare ställde vi om. För att visa solidaritet mot våra medmänniskor har vi demonstrerat hemifrån.

Årets paroll var Ett starkare samhälle – ett tryggare Sverige. Nu mer än någonsin behöver vi ett solidariskt samhälle som är starkt rustat för att möta kriser – ett samhälle där vi stöttar varandra och ingen lämnas efter. Det är inget som marknaden klarar av att leverera åt oss, utan det är något som vi tillsammans måste bygga upp genom bl a en stor och stark offentlig sektor och ett heltäckande socialförsäkringssystem som erbjuder trygghet.

Årets första maj blev trots avsaknaden av ett fysiskt förstamajtåg ett bevis på att engagemanget för ett bättre samhälle är stort. Socialdemokraterna och LO arrangerade ett digitalt förstamajfirande med ett program som sändes från kl 11 med tal av Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson. Även SSU, s-föreningen Reformisterna och flera fackförbund hade egna program eller tal som hela Sverige kunde ta del av.

Lokalt i Umeå saknades inte initiativ från våra gräsrötter. Hela folkrörelseapparaten mobiliserades inför första maj. Bl a tog vi fram en tidning som vi framställde speciellt inför första maj: 1 maj-bladet. Den togs fram lokalt och delades ut av våra medlemmar till 35 tusen hushåll i Umeå kommun, såväl i tätorten som i kommundelarna. Utöver det har 4 s-föreningar tagit fram egna tidningar som delades ut i deras resp. områden (Berghem, Holmsund, Gravmark-Bullmark, och i skrivande stund även i Röbäck). Det är just detta som är vår styrka. När vi går ut med information och agitation, så stannar det inte i centrala Umeå, utan vårt parti är till för alla och aktiva medlemmar har vi överallt.

Trots att det inte hölls några appeller från torget, sammanställde vi en kort videofilm med appeller som skickats in av flera av våra medlemmar som i korta ordalag beskrev vad det starkare samhället innebär för dem. Även Gimonäs-Carlshem s-förening gjorde en kortfilm med samma tema, och allt detta visades på vår facebooksida.

I lokaltidningarnas debattsidor skrev vi om behovet av att bygga ett starkare samhälle, samt debatterade för vårt förslag att ge regionala skyddsombud tillträde till arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar. Det är ett förslag som kan komma att rädda många liv.

Som i tidigare år flaggade vi rött över hela tegsbron. Men i år har våra medlemmar även hängt röda flaggor eller röda plagg från sina fönster och balkonger för att visa att vi flyttat förstamajfirandet till våra hem. Det är ett första maj som kommer att gå till historien. Inte bara för avsaknaden av ett fysiskt demonstrationståg, utan också för att den så tydligt visar vad vi tillsammans kan åstadkomma när vi går ihop. Vår folkrörelse lever starkt!

Alejandro Caviedes
Ordf i Socialdemokraterna i Umeå

Ett förslag som hade kunnat rädda liv!

Idag är det Workers’ memorial day – en dag för att minnas och hedra all arbetare som dött på jobbet. Varje år dör över 2 miljoner människor på arbetsplatser runt om i världen. I Sverige dog 46 personer i arbetsplatsrelaterade olyckor i fjol. Det är 46 personer som kom till jobbet och kom aldrig hem. Och detta är bara toppen av isberget. Betydligt fler dör av arbetsrelaterade sjukdomar än olyckor. Varje år dör tusentals i Sverige av arbetsrelaterad stress, nattarbete, avgaser och ihållande fysiskt tungt arbete enligt Arbetsmiljöverket.

Den s-ledda regeringen har antagit en arbetsmiljöstrategi och en nollvision mot arbetsplatsolyckor. Budgeten för arbetsmiljöinspektörer har förstärkts och dödsolyckorna i arbetet har minskat årligen sedan 2018. Men 46 döda i fjol är fortfarande en hög siffra, och regeringen har föreslagit att de regionala skyddsombuden även ges tillträde till arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar – ett förslag som M, Kd, C, L och SD har aviserat att de tänker fälla i riksdagen.

Enligt Arbetsmiljöverket hade flertalet dödsolyckor kunnat undvikas om arbetsgivaren hade genomdrivit ett bättre systematiskt arbetsmiljöarbete. I det avseende spelar skyddsombuden en viktig roll genom att bevaka att arbetsgivaren tar sitt ansvar och följer arbetsmiljölagstiftningen. Arbetsplatser utan skyddsombud befinner sig därmed i en utsatt position – ngt som det här förslaget om utvidgad tillträdesrätt för regionala skyddsombud kan göra något åt.

Samtliga fackliga centralorganisationer, liksom Arbetsmiljöverket och Arbetsförmedlingen ställer sig positiva till förslaget. Migrationsverket framhåller att förslaget är relevant för att nå arbetstagare som annars varit skyddslösa. Men att regionala skyddsombud ska kunna bevaka att arbetsgivaren följer arbetsmiljölagen även på arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar är något som inte faller Svenskt Näringsliv i smaken. På beställning av Svenskt Näringsliv har den borgerliga riksdagsmajoriteten aviserat att de avser att fälla förslaget. Detta mitt i en pandemi, där vikten av skyddsombudens roll i det systematiska arbetsmiljöarbetet inte nog kan betonas. Det är minst sagt oansvarigt!

Vi vill uppmana alla att visa hur viktigt denna fråga är genom att visa att du står bakom. Vi minns de döda och vi kommer att kämpa för de levande!

Även bussförarna ska ha rätt till trygga anställningar!

Fr.o.m idag gäller nya regler för bussresenärer i stadstrafiken, såg jag i tidningen. Länstrafiken och Ultra anpassar sig efter coronaepidemin och beslutar att instigning sker endast vid mittingången. Inga biljettköp är tillåtna ombord med undantag av företagskort. Man ska alltså ha köpt sin biljett innan instigning, och köp med reskassa ombord medges ej.

Det är bra att åtgärder vidtas för att undvika smittspridning, men även för att skydda bussförarna, som utför ett ovärderligt arbete i resenärernas och medborgarnas tjänst. I onsdags var det för övrigt bussförarnas dag. Den sker den 18 mars, dvs dagen efter kollektivavtalets dag. Ordförande i kollektivtrafikutskottet i regionala utvecklingsnämnden Lars Lilja har uppmärksammat det genom att tillkännage offentligt att Socialdemokraterna i Västerbotten kommer att driva att krav på personalövertagande ska ställas vid upphandlingar inom den regionala kollektivtrafiken. I en gemensam debattartikel i KA går jag och han ut med denna nyhet, som har stor betydelse för bussförarnas anställningstrygghet.

Det är inte rimligt att personalen ska behöva gå oroliga med ont i magen inför varje upphandling eftersom ingen kan säga på förhand om de kommer få behålla sin anställning. Det här är ett stort problem inom branschen. Vid byte av entreprenör brukar det nya företaget i många fall överta den befintliga personalen. Men ofta genom att nyanställa personalen, och dessutom inte sällan på provanställning, vilket innebär att arbetsgivaren kan avbryta anställningen utan motivering. Du har helt plötsligt inga rättigheter – arbetsgivaren kan från ena dagen till den andra säga att du får sparken och behöver inte ens ange varför. När alla nyanställs, så blir dessutom den samlade anställningstiden nollställd. Du som kanske jobbat i 20 år, har helt plötsligt lika mycket anställningstid som den som precis börjat. Om det nya företaget sedan vill minska personalstyrkan, så är dina 20 år i tjänsten värda noll då du nu räknas som nyanställd. Principen om först in sist ut, som ska avgöra turordningslistan vid uppsägning vid en övertalighetssituation, blir därmed satt ur spel.

Det här kan vi socialdemokrater inte acceptera. Vår partikongress har beslutat att socialdemokrater i kommuner och landsting alltid ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar, och det tänker vi driva här i Västerbotten. Regeringen har tillsatt en statlig utredning (prop. 2016/17:28) som klart och tydligt anger att EU-förordningen om kollektivtrafik är direkt tillämplig i Sverige och att det därmed innebär att kravet är fullt förenligt med gällande lagstiftning (se s. 50 i proppen). Den som hävdar att lagstiftningen sätter käppar i hjulet är helt enkelt inte uppdaterad i frågan.

För några år sen drev bussförarna inom Umeås lokaltrafik detta krav inför den upphandling av lokaltrafiken som var på gång. Kommunal Umeå Trafik (som deras lokala fackliga sektion hette då) drev detta stenhårt, och Kommunals socialdemokratiska förening (som jag var ordf för på den tiden) drev frågan framgångsrikt internt i partiet. Sen så togs det beslut i UKF (Umeå kommunföretag) att detta krav skulle ställas inför den upphandling som gjordes 2014, och då fick den befintliga personalen följa med till den nya entreprenören som vann upphandlingen. Beskedet förra veckan innebär att Socialdemokraterna i Västerbotten kommer att driva att detta krav även ska gälla inom regionaltrafikupphandlingar. Bussförarna har rätt till anställningstrygghet, precis som alla andra!

Vi backar inte en millimeter i kampen för jämställdhet!

affischIdag är det 100 år sedan kvinnlig rösträtt klubbades i Sveriges riksdag. Under dessa 100 år har det hunnit hända en hel del. Avskaffandet av sambeskattningen, införandet av rätten till abort, föräldraförsäkringen, utbyggnaden av barnomsorgen, och nu senast införandet av en samtyckeslagstiftning är exempel på viktiga reformer som bidragit till att stärka kvinnans rätt till sin kropp och kvinnors ekonomiska självständighet. Det här är saker vi ska vara stolta över!

Tyvärr har utvecklingen till ett jämställt samhälle brutits. Såväl på hemmaplan som i resten av Europa ser vi att nationalister, populister och andra konservativa krafter tar allt större plats. Europeiska jämställdhetsinstitutet (Eige) konstaterar att de senaste 5 åren inneburit bakslag mot kvinnors rättigheter, och det som händer i EU påverkar oss i Sverige i allra högsta grad.

På söndag är det val till EU-parlamentet och det saknas inte partier som går till val på att rulla tillbaka de landvinningar vi gjort under dessa 100 år av jämställdhetskamp. I EU ligger löneskillnaden mellan könen på 16%, och pensionsskillnaden på 40%. För att kunna få en jämställd arbetsmarknad, måste deltidsanställda få möjlighet att gå upp i tid, men det krävs också en fungerande barnomsorg och föräldraförsäkring. I det läget väljer Kristdemokraterna att gå till val på att bekämpa EU:s sociala pelare, som stödjer medlemsländerna i att stärka de sociala rättigheterna genom att ange gemensamma målsättningar inom jämställdhetsområdet, socialförsäkringar och välfärden.

Inte ens kvinnans rätt till sin egen kropp kan ses som självklar, när kristdemokraterna under innevarande mandatperiod röstat 22 gånger mot aborträtten i EU-parlamentet och tydligt deklarerar att de vill införa ”samvetsfrihet” så att barnmorskor ska kunna vägra att genomföra abort. I den här frågan får de sällskap av Sverigedemokraterna, som dessutom vill återinföra sambeskattning och vägrat stödja att kvinnor ska ha rätt till preventivmedel. De har även gång på gång röstat nej till förslag för att minska sexuella trakasserier och stärka lagstiftningen, samt röstat nej till EU-parlamentets jämställdhetsstrategi med krav på att avskaffa könsstympning i Europa, samt bekämpa våld mot kvinnor.

Det är dags att sätta stopp för dessa krafter som vill vrida tillbaka klockan. Som socialdemokrater driver vi på för att få igenom ett EU-direktiv för att skydda kvinnor mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen (metoo-direktivet), men också ett EU-direktiv mot våld mot kvinnor. Vi vill även ta fram en ny strategi för jämställdhet för att säkerställa att jämställdhet prioriteras av EU, samt jämställdhetsintegrera EU:s budget för att säkerställa att våra gemensamma medel ska delas lika mellan könen. Vi är övertygade om att en mer jämställd EU-kommission kommer att leda till att jämställdhetsfrågor får en högre prioritering. Idag är det 9 av 28 EU-kommissionärer som är kvinnor, och det avspeglar sig i dagordningen. Vi kräver en förändring!

Socialdemokratin värnar kvinnors rätt till sin egen kropp, men vi kämpar också för en jämställd arbetsmarknad och starka välfärdsinstitutioner då vi vet att det stärker kvinnors ekonomiska självständighet. Vi kommer inte att backa en millimeter i den här kampen och vi kommer inte att vila förrän vi kastat de konservativa krafterna dit de hör hemma, nämligen historiens sophög! Så kom och joina oss i denna strävan och gå och rösta på söndag i EU-valet!

Novalie Lilja, ordf i Umeå S-kvinnoklubb

Alejandro Caviedes, ordf i Umeå Arbetarekommun

Proppfullt på torget när vi demonstrerade på 1 maj

cuarteto 1Förra veckan firade vi första maj och för första gången i den här arbetarekommunens historia fick vi äran att få statsministern som förstamajtalare hos oss. Rådhustorget var proppfullt. Aldrig tidigare under alla år jag tågat på första maj hade jag sett så mycket folk samlas på torget.

På förmiddag höll vi torgmöten i Holmsund, på Ålidhem och Mariehem. Ålidhems- och mariehemstågen möttes vid svingen och anslöt sig sedan till huvudtåget som avgick från Döbelns park och kulminerade i manifestationen på Rådhustorget. Men även senare på eftermiddag hade vi en samling i Hörnefors.

Ca kl 12.40 kom Stefan och Ulla Löfven till Döbelns park, där de möttes av en stor samling som gjorde sig redo för att marschera till Rådhustorget. Där var vi tillsammans med fackföreningsrörelsen, SSU, S-kvinnor och ABF. Men det fanns även många sympatisörer på plats. Efter att jag hälsade dem välkomna, gick Stefan och Ulla till tåget och hälsade på så många de kunde. Bl a på 11-årige Benjamin, som hade precis gått med i Unga Örnar för att han ville kämpa för barnens rätt att ha kul.

torgetVi var ca 600 demonstranter på tåget, men väl på Rådhustorget väntade många fler på oss. Hela torget var fullt. Vi demonstrerade under parollen Trygghet, demokrati och sammanhållning, vilket var ett genomgående tema bland talen och plakaten. Rosa Vallgårda, som talade för SSU, tog upp de problem välfärdssystemet lider av och de hot om skattesänkningar som borgerligheten utsätter det för. Vi har ett skolsystem som tillåter att skattebetalarnas pengar spills ut över oseriösa aktörer och hamnar i aktieägarnas privata fickor istället för att höja personalbemanningen och undervisningens kvalité. Det är inte befogat att – liksom borgerligheten gör – driva på för skattesänkningar, samtidigt som vi upplever långa vårdköer och ser hur vårt välfärdssystem blöder. Socialdemokratin behövs mer än någonsin!

Lina Farhat, från S-kvinnor, varnade i sitt tal för normaliseringen av rasismen. Vi måste lära oss av historien, och – precis som hon påpekade – så började inte förintelsen med gaskamrarna, utan den föregicks av en normaliseringsprocess. En sådan normalisering är precis det vi ser idag. Ett konservativt högerblock håller på att bildas, där M och KD flörtar med SD. Detta varnade också Stefan Löfven för i sitt tal, där han förfasades över att M och KD sneglar på ett parti som har sitt ursprung i vitmaktsrörelsen.

Bara 2 dagar efter Löfvens tal på första maj, kallar Jan Björklund och Jimmy Åkesson till gemensam presskonferens där de förkunnar att de ska ut på gemensam debatturné inför EU-valet. Det vi inte trodde skulle ske, har precis skett: en normaliseringsprocess som gör ett parti med rötterna i nazismen och med företrädare som anser kvinnor och invandrare vara mindre värda till ett rumsrent parti. Socialdemokratin behövs mer än någonsin. Med fanan högt ska vi ta kampen mot högern och försvara välfärden. Nazismen ska tryckas tillbaka. Historien får inte återupprepas.

Fotograf: David Nordlund (bilden högs upp), Alejandro Caviedes (bilden på torget)

När fick Arbetarpartiet mandat att företräda Kommunals medlemmar?

Föga förväntat fortsätter Arbetarpartiet att uttala sig i Kommunals namn. Nu senast genom ett blogginlägg från deras gruppledare Jan Hägglund, där han uppenbarligen gör anspråk på att kunna tolka Kommunals beslut bättre än Kommunals egna förtroendevalda som har att jobba för besluten. Genom en logisk kullerbytta, försöker Arbetarpartiet förklara hur deras linje att rösta i kommunfullmäktige för att behålla LOV (lagen om valfrihet), står i överensstämmelse med Kommunals kongressbeslut att arbeta ”aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet”.

Fr.o.m. årsskiftet är jag heltidspolitiker på regionen och har därför inte längre några fackliga uppdrag på lokal eller regional nivå, så jag tänker inte engagera mig i en lång debatt kring Kommunals olika ståndpunkter. Kommunal har många förtroendevalda som kan redogöra för dessa ännu bättre än vad jag kan. Exempelvis har Kommunal Umeås ordförande redan redovisat på ett utomordentligt pedagogiskt sätt varför de stödde Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag att avskaffa LOV:en i Umeå. Det är således inte min personliga tolkning, som Arbetarpartiet hävdar, utan Kommunal Umeås officiella ställningstagande.

Dock vill jag kort bemöta anklagelsen från Arbetarpartiet om att jag ljuger om Kommunals kongressbeslut. Den grundar sig på följande citat från Kommunals förbundsstyrelse:

”För att Kommunal ska kunna få gehör för sitt krav att LOV ska avskaffas är en viktig pusselbit att det skapas en annan juridisk lösning för de kommuner och landsting som vill erbjuda sina medborgare möjlighet att välja ett privat välfärdsalternativ. Förbundet har därför till regeringen lagt fram förslag på hur lagen om offentlig upphandling (LOU) behöver förändras för att bättre passa välfärden.”

Citatet ovan – som Arbetarpartiet hänvisar till – är inte förbundsstyrelsens kommentar till beslutet, vilket Arbetarpartiet felaktigt påstår. Citatet kommer från förbundsstyrelsens utlåtande över motion K:202 (Avskaffa lagen om valfrihet), som yrkade att ”Kommunal arbetar aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet, och att man arbetar för att införa trygga anställningar i dessa branscher” (se kongressprotokollet s. 316).  Ett motionsutlåtande är förbundsstyrelsens yttrande över vad den anser om förslaget (inte en kommentar till beslutet). Läser man yttrandet, som återfinns i sin helhet på s. 316-317 i protokollet, framgår att citatet illustrerar hur förbundsstyrelsen då (innan beslutet togs) redan jobbade för att avskaffa LOV.

Vad förbundsstyrelsen anför i sitt yttrande är att de föreslagit regeringen ändringar i LOU för att kunna få gehör för sitt krav att avskaffa LOV. Men detta var inte fallet i Umeå. Här behövde inte Kommunal Umeå ngn ny juridisk lösning för att få gehör hos Socialdemokraterna för att avskaffa LOV i Umeå.

Självklart finns det också nackdelar med LOU. Men det som Arbetarpartiet inte vill kännas vid är att – till skillnad från riksdagen – så kan inte kommunfullmäktige ändra lagstiftningen. De beslut som fattas av Kommunals kongress, följs inte bara av dess förbundsstyrelse, utan även av dess regionala avdelningar och dess lokala sektioner. Alla delar av Kommunal ska alltså jobba i samma riktning, men utifrån sina egna förutsättningar. Den centrala nivån riktar sig på att försöka förändra lagstiftningen (som gäller hela Sverige), medan de lokala nivåerna riktar sig på att förändra de lokala besluten. Och helt i enlighet med kongressbeslutet att ”Kommunal arbetar aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet, och att man arbetar för att införa trygga anställningar i dessa branscher”, stödde Kommunal Umeå socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag att avskaffa LOV. I dagsläget är LOU bättre än LOV då den dels ger kontroll över antalet utförare men dels också ger möjlighet att ställa krav på personalövertagande vid upphandlingar (vilket Kommunal också ska verka för enligt egna kongressbeslut), och den möjligheten finns inte med LOV. Arbetarpartiet hade sin chans att stödja Kommunals linje, men valde istället att stödja arbetsgivarsidan.

Jag har full respekt för att Miljöpartiet och de borgerliga röstade för att behålla LOV, även om jag inte delar deras analys. Ett parti kan inte basera sina ställningstaganden enbart på vad en fackförening vill. Men skillnaden gentemot Arbetarpartiet, är att de inte gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmars intressen. Och de tar sig inte heller rätten att tolka Kommunals egna beslut åt kommunalarna. Det är faktiskt Kommunals förtroendevalda, och inte Arbetarpartiets förtroendevalda, som har fått mandat från Kommunals medlemmar att företräda dem.

Sen kan jag känna mig hedrad när Arbetarpartiets gruppledare tillskriver mig så mkt inflytande, när han påstår att det skulle varit jag ensam som skulle legat bakom att Socialdemokraterna i Umeå drev denna linje. Men sanningen är att det finns en stark konsensus inom Umeå socialdemokratiska arbetarekommun kring att driva linjen att ”prioritera drift i offentlig regi” och ”inte tillämpa fri etablering”. Det var en enad styrelse som la förslaget till repskapet där det antogs enhälligt. Att jag då skulle vara någon slags vänsterpartistisk infiltratör, som Arbetarpartiet tycks mena, tänker jag inte ens kommentera.