Att låta våra medlemmar betala för skattesänkningar är inte att ta ansvar

IMG_2362Äntligen har snön kommit till Umeå och den här gången är jag förberedd. I morse tog jag fram vinterjackan från förrådet och gjorde mig i ordning för att fara till jobbet. Gissa min förvåning när jag stoppar handen i jackfickan för att stoppa in nycklarna, och hittar en bajskorv där inne! Min fru hade tydligen fått för sig att hon ville jävlas med mig och stoppade därför in en låtsasbajskorv i jackfickan på min vinterjacka. Det var då tur att jag var hemma när jag tog ut den ur jackfickan och inte på möte med arbetsgivaren.

På tal om bajs så har jag lyssnat på fullmäktigedebatten i måndags och jag måste säga att jag aldrig tidigare hört någon snacka så mycket bullshit som Anders Ågren i samband med debatten om projektet om 6-timmars arbetsdag på boendet Sjöjungfrun. Man undrar hur en politiker av hans kaliber, som inte bara är gruppledare för ett parti (moderaterna), utan dessutom är kommunalråd, kan prata så mycket om ngt han vet så lite om. I och för sig var det inget nytt. I ett flertal insändare och blogginlägg, har han kallat arbetstidsförkortningen för oansvarigt. Han menar att Kommunals medlemmar har fått betalt för att inte jobba och anser att det är slöseri med skattepengar.

IMG_0548Argumenten är inte nya. Redan 1919 och 1923, röstade moderaterna nej till införandet av 8-timmars arbetsdag. De röstade även nej till införandet av 2 veckors semester 1938, till den tredje semesterveckan 1951 och till den fjärde semesterveckan 1963. På 60-talet var den genomsnittliga arbetsdagen på 8 timmar, men fortfarande jobbade man 6-dagars vecka. Det dröjde till 1970 innan beslut om 40-timmars arbetsvecka togs, och även då röstade moderaterna nej. När den 5te semesterveckan infördes 1976 röstade de också nej.

Varje gång en regering föreslagit att förkorta arbetstiden, antingen genom att minska arbetsveckans längd eller genom att öka antalet semesterdagar, har moderaterna ansett att det är att ”betala folk för att inte jobba” och har fördömt det som ”oansvarigt”. Att Ågren drar fram samma argument för att motsätta sig 6-timmars arbetsdag var därför väntat. När han då påpekar att projektet inte lett till minskad sjukfrånvaro, så är inte detta det egentliga skälet till varför han anser att försöket inte ska förlängas. Redan innan försöket sattes igång var moderaterna emot och röstade nej.

Logiken bakom Ågrens argument haltar kraftigt. Sjukfrånvaron har nämligen inte bara ökat på Sjöjugfrun, utan även på resten av vård och omsorgens verksamheter, där arbetstidens längd – till skillnad från på Sjöjungfrun – förblivit oförändrad. Det intressanta är därför inte vad sjuktalen på Sjöjungfrun ligger på idag i förhållande till vad de låg på före projektet, utan snarare vad de ligger på idag i förhållande till vad de hade legat på om försöket aldrig startats. För att kunna veta detta, måste Sjöjungfrun jämföras med en annan enhet med likartade förutsättningar, och det är därför universitetet gör en utvärdering. Om nu frågan vore enkel, så hade man väl inte behövt ta hjälp av universitetet för en utvärdering. Men allt detta är oväsentligt för Anders Ågren, som uppenbarligen tror sig kunna dra egna vetenskapliga slutsatser utan tillgång till de data som universitetet bearbetar. Som sagt: aldrig nånsin har jag hört en politiker av Anders Ågrens kaliber uttala sig så mycket om ngt hen vet så lite om.

Ågren uttalar sig väldigt mycket om ansvar, så låt oss prata lite om vad ansvar innebär. Dagens prognoser visar att kommunen får 70 miljoner mindre i skatteintäkter och 70 miljoner mindre i ersättning från staten för flyktingpolitiken. Det är alltså 140 miljoner mindre till välfärd. I ett sådant läge valde moderaterna att lägga fram ett budgetförslag i juni med förslag på skattesänkningar med 20 öre, vilket motsvarar 40 miljoner mindre till välfärd. Vem ska då betala dessa skattesänkningar? För att finansiera dessa föreslog moderaterna ramsänkningar för flera nämnder. För individ- och familjenämnden, som ansvarar för handikappomsorgen, föreslog de en nedskärning på 20 miljoner, bl a genom att privatisera personlig assistans. Det blir alltså våra medlemmar inom handikappomsorgen som får betala för dessa skattesänkningar genom sämre arbetsvillkor. Hur kan man garantera att de assistansberättigade får den omvårdnad de har rätt till?

imageEtt litet tips till dig, Anders, är att komma ner från den verklighetsfrånvända piedestal du står på och träffa vanligt folk. Det skulle göra dig gott att ngn gång lämna frimurarlogen för att komma och besöka Kommunals medlemmars arbetsplatser och prova på att följa ngn i personalen under arbetsdagen och se vilka arbetsvillkor de jobbar under, innan du uttalar dig om vad de får betalt och inte får betalt för. Vill du värna om vår gemensamt finansierade välfärd, så måste du vara beredd att betala skatt. Kommunals medlemmar jobbar inte ideellt. De ska ha betalt för vad de gör! Efter det kan du snacka om ansvar!

Nästa års socialdemokratiska partikongress måste göra välfärdens finansiering till sin huvudfråga

IMG_2354I september hölls det flera manifestationer runt om i landet under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig”. Det var ett vårduppror som flera organisation ställde sig bakom, inklusive Kommunal Umeå, som uppmanade sina medlemmar att manifestera för:

”en vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge”.

Det vi manifesterade mot är till mångt och mycket effekterna av det kaos som har uppstått efter den borgerliga alliansregeringens skattesänkningar på 140 miljarder. Så gott som samtliga kommuner och landsting – såväl röda som blå – bedriver en underbemannad verksamhet, och befinner sig i en ständing jakt på effektiviseringar för att kunna klara sina välfärdsåtaganden. Även socialdemokrater som gått till val i sina resp kommuner på att investera i välfärd, bedriver en kommunpolitik där de tvingas göra besparingar eller konkurrensutsätta offentlig verksamhet till följd av bristande resurser.

Den socialdemokratiska regeringen har satsat på välfärden, men inte i den takt som är nödvändig. Enligt SKL:s egna bedömningar räcker varken de 10 miljarder som kommunsektorn fick 2015 eller de ytterligare 10 miljarder som den kommer få 2017. För att klara ett resultat på en procent fram till 2019 skulle kommunalskatten behöva höjas med närmare två kronor, anser SKL i sin ekonomirapport från april 2016.

Att höja kommunalskatten är dock inte problemfritt, eftersom den – till skillnad från den statliga skatten – inte är progressiv. Den innebär samma procentsats för alla oavsett inkomst, vilket givetvis innebär en tyngre börda för låginkomsttagare. Ska man höja kommunalskatten i samtliga kommuner och landsting för att kompensera för den borgerliga regeringens gigantiska skattesänkningar, skulle det alltså leda till ett systemskifte där välfärden inte längre finansieras utifrån förmåga. De skattehöjningar som socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting genomfört har varit minimala. Socialdemokratins existensberättigande är att värna om och utveckla välfärden. Men på lokal och regional nivå har socialdemokratin många gånger reducerats till en politik som gått ut på att förvalta en underfinansierad välfärdssektor. Sammantaget har allt detta lett till en långtgående trend där socialdemokraterna inte längre anses som det självklara alternativet för den som vill värna om och utveckla välfärden.

IMG_1028Mycket kan skyllas pa den förra borgerliga regeringen. Från 2006 till 2013, sjönk skattekvoten från 46% av BNP till 42,9%. Det kan tyckas som en marginell minskning, men i absoluta tal rör det sig om 140 miljarder kr mindre till välfärden. Följden blev att sysselsättningen inom den offentliga sektorn sjönk under samma period från 1’334´800 till 1’286’000 anställda – en minskning med 48´800 personer! Men problemet är mycket äldre än så. Minskningen av skattekvoten utgör en långtgående trend som påbörjats 1990 och har följts av en motsvarande minskning av antalet offentliga anställda. Totalt har skattekvoten sjunkit med 7,2 procentenheter sedan 1990, och under samma period har sysselsättningen inom den offentliga sektorn minskat med ca 335´800 anställda. Samtidigt har inte behoven inom välfärdssektorn minskat, utan snarare ökat i takt med den demografiska utvecklingen. Välfärdssektorn är starkt underbemannad och kan inte erbjuda en tillfredsställande kvalité. Det är detta som utgör förklaringen till kommun- och landstingssektorns svårigheter, och utgör socialdemokratins viktigaste utmaning.

Den långsiktiga lösningen på problemet utgör inte höjd kommunal skatt. Socialdemokratins identitet grundar sig på sitt försvar och utveckling av välfärden. Det var socialdemokratin som med stöd av fackföreningsrörelsen byggde den svenska välfärdsstaten. Tyvärr har den sedan 1990 misslyckats med att försvara den. Om socialdemokratin förlorar sin förmåga att framstå som den självklara kraften bakom välfärdsstatens utveckling, kommer den på lång sikt att försvagas och bli ett litet parti bland alla andra. Socialdemokratins överlevnad är starkt kopplad till dess förmåga att stå för sin historiska uppgift att värna om välfärden och utveckla den. Men detta kräver att partiet omprövar sin syn på välfärdens finansiering och gör upp med den nyliberalism som har dominerat partiets ekonomiska politik sedan 90-talet.

Som jag ser på saken kommer nästa års socialdemokratiska partikongress att stå inför ett viktigt vägval. Partiet måste bestämma sig för att verka för en kraftig höjning av de generella statsbidragen till kommuner och landsting. Partiet måste ta beslut om att verka för ökad personaltäthet inom välfärdsektorn i en snabbare takt än vad det gjort hittills i regeringsställning. Varför inte gå till val på att skapa 200’000 nya jobb inom välfärdssektorn? Det är blygsamt i förhållande till SSU:s krav på 500’000 jobb, men det kan vara ett rimligt första steg och utgör en fullt realistisk åtgärd.

IMG_0978Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste också förstå att det inte finns några gratisluncher. För att kunna satsa på välfärd, måste skatterna höjas. Att rikta kritik mot borgerligheten för att de sänkt skatterna med 140 miljarder, utan att samtidigt vara beredd att återställa skattekvoten, är inte trovärdigt. Socialdemokraterna måste verka för att återställa skattekvoten till den nivå som rådde innan det borgerliga regeringsskiftet 2006, och det måste göras genom att öka skattesystemets progressivitet.

Kongressombuden måste göra välfärdens finansiering till huvudfrågan för nästa års partikongress! I ett parlamentariskt läge där borgerligheten har majoritet i riksdagen, så är det via budgeten som den socialdemokratiska regeringen kan påverka.

Regeringens svar på kritiken i frågan om assistansersättning lämnar en hel del att önska

IMG_2353Den senaste tiden har det pågått en debatt om assistansersättningen. Ska jag vara ärlig så kan jag inte förstå regeringens inställning i frågan. Regeringen konstaterar att kostnaderna för assistansersättningen har ökat i en takt som inte står i proportion till ökningen av antalet assistansberättigade. I det avseende är det positivt att man vill se över LSS-lagstiftningen för att säkerställa att våra skattepengar går till assistans och inte till vinster och reklam.  Vi kan inte ha en oreglerad välfärdssektor där företag kan gå in och tjäna pengar på bekostnad av omsorgstagarna.

Det jag däremot inte förstår är varför regeringen via ett regleringsbrev ger Försäkringskassan i uppdrag att ”bidra till att minska utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” och på vilket sätt det här skulle bidra till att våra skattepengar används rätt. Snarare riskerar ett sådant uppdrag att slå helt fel, både mot de assistansberättigade och mot deras assistenter. Från regeringens sida påpekas att kassan inte fått något uppdrag att skärpa sina bedömningar, eftersom lagstiftningen inte ändrats. Ett regleringsbrev kan inte skapa rättspraxis. Det kan enbart lagar och domar göra. Men regeringen har ett ansvar för hur myndigheter tolkar regeringsuppdrag och med tanke på hur regleringsbrevet är formulerat finns det anledning att vara orolig.

Redan 2007 fick Försäkringskassan i uppdrag av den dåvarande regeringen att skapa enhetlighet i bedömningarna av personlig assistans. När kassan såg över sin praxis, skärptes bedömningarna, och vi fick en situation där FK i allt större utsträckning gjorde skillnad mellan aktiv och passiv tid. För den ”passiva tiden” där assistenten står till förfogande och väntar på att rycka in, gavs ingen ersättning. Om vi tar ett toabesök som exempel, så fick alltså den assistansberättigade ingen ersättning för den tid då hen satt på toa och assistenten väntade utanför. Redan 2011 protesterade Kommunal Västerbotten i ett uttalande, där vi påpekade att effekten av färre beviljade assistanstimmar blir orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar FK in assistansen och kommunen måste gå in. Den här förändrade praxis föregicks inte av ngn lagändring. När den nuvarande regeringen går ut med ett uppdrag till kassan att minska utvecklingen av antalet assistanstimmar, kan den bara inte skylla ifrån sig kritiken genom att påpeka att inga direktiv har getts om att tillämpa en hårdare bedömning. Som regleringsbrevet är formulerat, så kan ju följden bli densamma i alla fall!

IMG_2354Försäkringskassans neddragningar har lett till att man vältrat över kostnaderna på kommunerna. I Umeå kommuns fall har detta lett till ekonomiska problem, som förvaltningen försökt hantera genom att föreslå privatiseringar av den kommunala assistansen för att minska kostnaderna. Att spara på personalkostnader genom att flytta över kommunal verksamhet till bolag som i stort sett bara anställer folk på viss tid kan säkert ge extra pengar till kommunens kassa, men bidrar inte det minsta till en bra personalpolitik, anser jag. Den som inte tror på mig får gärna titta på det kaos som den borgerliga Alliansen skapade i Vindeln förra mandatperiod där de la ut all assistans på entreprenad. I Umeå la dåvarande socialdirektör förslag på samma sak såväl 2009 som 2014, men det stoppades av den socialdemokratiska kommunledningen. Men även om man lyckades hindra en privatisering, så har assistenternas arbetsvillkor blivit tuffare.

Grundproblemet kvarstår. Ska vi ha en välfärd av kvalité, som säkerställer god omvårdnad samt rimliga arbetsvillkor, måste staten ge mer resurser till kommunerna. Det är positivt att LSS-lagstiftningen ska ses över för att inte våra skattepengar ska gå till vinstutdelningar, men det räcker inte med det. Välfärdssektorn måste regleras, men den måste också tillföras resurser. Ingen vill jobba i en underbemannad verksamhet. I ett sådant läge ger man sig inte på assistansersättningen.

Konsten att skylla på arbetsmiljöverket

IMG_2305Häromdagen var Kommunal Umeås sektionsexpedition full med folk. Samtliga skyddsombud från äldreomsorgen var kallade. Det var både från privat och offentlig sektor, både hemtjänst och särskilt boende. Det var kul att se så mkt engagemang för arbetsmiljöfrågor bland våra förtroendevalda.

Ämnet för träffen var Arbetsmiljöverkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö, som brukar kallas för AFS 2015:4 – samma dokument som arbetsgivarföreträdare i Umeå kommun hänvisar till när de vill öka helgtjänstgöringen för sina anställda. Ofta får man höra från arbetsgivarhåll att denna nya föreskrift är väldigt tydlig med att delade turer är ett arbetsmiljöproblem. Ja! Äntligen! Det krävdes att Arbetsmiljöverket släppte ut en helt ny föreskrift för att arbetsgivaren Umeå kommun skulle förstå vad som är uppenbart: att delade turer utgör ett arbetsmiljöproblem. Men att det då skulle vara förenligt med verkets rekommendationer att införa varannan helg för att minska antalet delade turer utgör en långsökt tolkning som ingenting har att göra med vad som faktiskt går att läsa i den nya föreskriften.

Syftet med verkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö är att uppmärksamma arbetsmiljöproblem som tidigare bagatelliserats som exempelvis kränkande särbehandling eller ohälsosam arbetsbelastning. Det är ironiskt att en föreskrift, som bl a har som syfte att se till att arbetsgivaren tar sitt ansvar för en hälsofrämjande arbetstidsförläggning, används som en ursäkt för att öka helgtjänstgöringen. Föreskriften anger förekomsten av delade turer som ett arbetsmiljöproblem och betonar arbetsgivarens ansvar att minimera dem. Men hur mycket man än bläddrar i detta dokument, anges det inte någonstans att tätare helg skulle vara ett lämpligt sätt att göra detta. Och även om föreskriften inte anger arbete varannan helg specifikt som ett arbetsmiljöproblem, så finns det andra bestämmelser i lagen som anger att arbetstiden ska förläggas på så sätt att arbete på helgerna ska undvikas. Arbetstidslagen är tydlig, när den i 14 § anger att ”veckovilan ska så långt möjligt förläggas till veckoslut”.

Att då med hänvisning till AFS 2015:4 påstå att det skulle vara i linje med Arbetsmiljöverkets rekommendationer att öka helgtjänstgöringen för att minska antalet delade turer är ironiskt med tanke på att verket utgör tillsynsmyndighet för bestämmelserna i arbetstidslagen. Arbetstidslagens krav på att sträva efter minskad helgtjänstgöring väger lika tungt som den nya föreskriftens krav på att undvika delade turer. Att Umeå kommun väljer att ignorera den ena bestämmelsen för att kunna uppfylla den andra har föga med verkets rekommendationer att göra. Det handlar snarare om kommunens ovilja att tillskjuta de resurser som det skulle krävas för att faktiskt kunna leva upp efter båda bestämmelser. Välfärdsarbete måste få kosta.

…men det är självklart lättare att öka helgtjänstgöringen och skylla på arbetsmiljöverket.

LO-förbunden står enade inför avtalsrörelsen

imageVid flera tillfällen har jag hört talas om landstingets sextanter som delar ut kondomer på flygplatsen, men det är först idag som jag får se det med egna ögon. Tydligen har Norrlandstingen startat en kampanj i syfte att främja folkhälsan genom att uppmuntra ökad användning av kondom med hjälp av trevliga ”sextanter”, som informerar om sexualkunskap och som verkar vara väldigt populära. I ett års tid har jag bara hört talas om dem, men det är först nu som jag fick träffa en ”äkta” sextant på flygplatsen.. även om det bara var på bild. Det har alltså sina fördelar att vistas på flygplatsen ibland, även om jag var tvungen att kliva upp kl 04.45 för att kunna ta 06.40-flyget till Stockholm.

Att kliva upp före kl sex är ju inget jag gör med glädje, men en sån här dag var det faktiskt värt det. Idag har nämligen vi som är ombud på LO-repskapet sammanträtt för att enas om de gemensamma krav som samtliga 14 fackförbund inom LO ska ställa mot sina respektive motparter på arbetsgivarsidan när nya kollektivavtal tecknas nästa år.

Den stora frågan inför samordningen verkar ha varit valet mellan att lyfta specifika yrkesgrupper eller göra en satsning på de lågavlönade. Förra veckan riktade Kommunals förra förbundsordförande Annelie Nordström kritik mot LO-styrelsen eftersom det lutade åt att LO-styrelsen skulle föreslå det sistnämnda. I den senaste avtalsrörelsen valde Kommunal att lyfta yrkesgruppen undersköterskor i sina avtalskrav. Men det blev också första året sedan 2011 som LO-förbunden inte var enade under avtalsrörelsen. LO-styrelsens förslag idag, som ett enat LO-repskap biföll, lyfter ingen särskild yrkesgrupp, utan fokuserar snarare på att lyfta fram de lågavlönade. Modellen går ut på att dem som tjänar under 24’000 får en höjning i krontal, vilket innebär en procentuellt sett högre löneökning än övriga grupper (beloppen fastställs i ett senare skede). Indirekt är detta också tänkt som en jämställdhetssatsning eftersom ca hälften av kvinnorna inom LO-kollektivet tjänar under 24’000.

imageI och med dagens beslut är LO enat inför avtalsrörelsen. Nästa steg blir att samtliga 14 förbund antar LO-repskapets rekommendation och förbinder sig därmed att stödja varandra genom sympatiåtgärder om något förbund skulle få svårt att få igenom sina krav gentemot arbetsgivaren. Genom att facken stödjer varandra under förhandlingarna med respektive arbetsgivarorganisation, minskar risken att svagare grupper får ett sämre avtal eller tvingas gå med på försämrade arbetsvillkor för att kunna få igenom sina lönekrav, vilket på sikt kan även spilla över på andra grupper. Att LO-förbunden samordnar sina avtalskrav och förbinder sig att gå ut i konflikt för att stödja varandra i detta utgör en solidarisk lönepolitisk strategi som kan ge mer rättvisa, jämställda och jämlika löneökningar.

Reaktionerna från arbetsgivarsidan lät inte vänta på sig. Till Folkbladet har Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, sagt att de kommer att motsätta sig modellen med låglönesatsningen. Det kommer inte precis som en överraskning. Hade arbetsgivarorganisationerna haft minsta viljan att bidra till jämställdhet, så skulle inte lönegapet mellan män och kvinnor se ut som de gör.

Är det förenligt med arbetarrörelsens värderingar att vara frimurare?

imageÄr det förenligt med socialdemokratiska grundvärderingar att ingå i slutna och kvinnoexkluderande sällskap, av typen frimurare? Denna fråga diskuterades på Umeås socialdemokratiska arbetarekommuns representantskap för en vecka sen i samband med en interpellation med titeln Hur ser socialdemokraterna på slutna maktnätverk enbart för män? Tidigare har debatten förts i media, där en del ledande socialdemokrater har uttryckt en viss skepsis, medan berörda socialdemokrater har fått förklara sin syn på saken (se t ex här och här). Men i samband med representantskapet förra veckan, skapades ett utmärkt tillfälle för alla parter att öga mot öga diskutera saken och bemöta varandras inlägg och argument direkt på plats.

Ska man vara ärlig, så utgör inte frågan ngt stor företeelse inom arbetarrörelsen, eftersom det är tämligen ovanligt med frimurare inom socialdemokratiska led. Fenomenet är som störst bland moderata politiker, som är tydligt överrepresenterade bland frimurare. En tredje del av männen på moderaternas riksdagslista, liksom hälften av männen på deras kommun- och landstingslista är frimurare och ju högre placering i listorna desto tätare mellan frimurarbröderna. Bland moderaterna är det tydligt att männen inte tar sig någonstans utan att vara frimurare. Företeelsen med frimurare inom arbetarrörelsen ska därför inte överdrivas.

Med det sagt så utgör frågan om huruvida medlemskap i frimurare är förenligt med arbetarrörelsens värderingar en viktig aktuell diskussion i ljuset av VK:s granskning i våras. Närmast till hands är diskussionen kopplad till synen på jämställdhet. Arbetarrörelsen är en feministisk rörelse som kämpar för att bryta mot kvinnans underordning i samhället. Om frimurarna fungerar som ett nätverk för män med höga positioner inom olika maktsfärer i samhället som politiken, näringslivet, myndigheters tjänstemannaled mm, riskerar ett sådant nätverk att befästa befintliga samhälleliga maktstrukturer – inte minst patriarkala maktstrukturer. Det är precis dessa relationer av över- och underordning som arbetarrörelsen bekämpar för att kunna bygga upp ett samhälle grundad på jämlikhet och jämställdhet.

De som är kritiska till frimureriet inom politiken gör gällande att de lojalitetsband som frimurarbröder har till varandra påverkar hur de agerar i de maktpositioner de besitter. Det riskerar att påverka det politiska beslutsfattandet, men också andra beslut rörande t ex tjänstetillsättningar eller hur granskningar görs. Hur det förhåller sig i verkligheten är det svårt att veta, eftersom detta sällskap är stängt för insyn från utomstående. För mig handlar den här frågan framför allt om trovärdighet. Arbetarrörelsen är en rörelse som bygger på värderingar. Det innebär att dess företrädare måste leva som de lär. Frågan om huruvida lojalitetsband mellan frimurarbröder påverkar det politiska beslutsfattandet eller ej blir av underordnad betydelse, när vi ändå kan konstatera att oavsett hur det förhåller sig i verkligheten med den saken, så är det ändå den bilden som gör sig gällande. Skadan på trovärdigheten blir lika stor, och så kommer det alltid att vara så länge transparens och insyn saknas i den organisationen.

imageHistoriskt har socialdemokratin varit den politiska kraft som organiserat arbetare och folkflertalet i kampen mot överheten. Socialdemokratin har historiskt förknippats med kampen för allmän rösträtt, 5-veckors semester, rätt till barnomsorg, inkomstrelaterad pension, gratis utbildning, rätt till föräldraledighet och alla andra reformer som utgör en självklar del av vår välfärdsstat. Moderaterna har däremot varit dem som stått på överhetens sida och försvarat deras privilegier. Så sent som 2002 var socialdemokraterna ett 40%-parti. Men ngt har hänt. Socialdemokratrin uppfattas inte längre med samma självklarhet som ett parti för det arbetande folkets kamp för ett jämlikt samhälle. Partiets stora utmaning är att vinna tillbaka massornas förtroende för att återta sin självklara roll som den progressiva kraften som kan utveckla välfärden och göra vårt samhälle mer jämlikt. Allt som bidrar till att socialdemokratin förknippas med konservativa krafter, som bevarar det gamla klassamhällets maktstrukturer, står i vägen för detta.

Det är viktigt för arbetarrörelsen att dess företrädare lever som de lär. Men det räcker inte med det. De måste också uppfattas som att de lever som de lär. Det är en fråga om trovärdighet.

Facken mobiliserar inför Socialdemokraternas kommande kongress

imageEn vecka har gått sedan socialdemokraterna i Umeå behandlade de motioner som ska till socialdemokraternas kommande kongress 2017. De beslut som kommer att tas då, kommer att avgöra vilken politik som Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti kommer att gå till val på 2018. Beroende på vad valresultatet blir, kan dessa beslut mycket väl bli nästa regerings politik.

Som facklig förtroendevald är det oerhört viktigt att vara med och påverka så det blir en politik som gynnar de ideal som fackföreningsrörelsen kämpar för. Utifrån det perspektivet kan jag säga att förra veckans motionsbehandling på socialdemokraternas representantskap vara makalös! Av 70 motioner från Umeå kom 50 från olika fackliga s-föreningar eller fackligt aktiva partimedlemmar. 71% av alla partikongressmotioner kommer alltså från fackligt håll: SEKO, Kommunal, IF Metall, Byggsossen och Fackliga Samhällsbyggarna var bland de flitigaste motionärerna.

Många motioner var direkt tagna från LO-kongressen och handlade om allt från arbetsliv till välfärdens finansiering och allt däremellan. Bland de krav som Umeås socialdemokrater ställde sig bakom och som kommer att behandlas på kongressen nästa år finns avdragsrätt för medlemskap i fack och a-kassa, avskaffande av karensdagarna i sjukförsäkringen och a-kassan, rätt till arbetskläder, en ny ekonomisk politik för full sysselsättning, förskola och fritids på obekväm arbetstid, samtyckeslagstiftning, förbättringar i arbetsskadeförsäkringen, progressiv beskattning mm. Bland de krav som Kommunal driver inför socialdemokraternas kongress, har Umeås socialdemokrater ställt sig bakom avskaffandet av anställningsformen allmän visstidsanställning, som lett till en urholkning av anställningsskyddet, samt krav på personalövertagande i samband med upphandlingar.

Att 71% av motionerna skickats in från fackligt håll, är ett tydligt tecken på att facken håller på att mobilisera för att få igenom den politik som gynnar löntagarna. Det här är vad jag kallar folkrörelse! Vi påverkar inte politiken genom att välja mellan olika partier vilket som för bäst politik (som utformats av ngn annan). Vi påverkar politiken genom att själva gå in och tillsammans utforma politiken på basis av den gemensamma värdegrund som vi delar i arbetarrörelsen. Vi låter inte andra utformar politiken åt oss. Vi gör den själva – tillsammans! Det är så arbetarrörelsen lyckats bygga upp välfärden i det här landet – inte genom att överlämna politiken åt ett sk avantgarde.

Samhället måste förändras i grunden

BjurholmochumeaI lördags har jag träffat ovanligt många barn. Dels var jag på barnkalas hos min kompis, vars pojke fyllde två. Det var fullt med barn som sprang åt alla håll och hade väldigt roligt, medan vi vuxna satt och åt en hel del. Det var väldigt roligt. Men i lördags var det också Umeå Pride, och en hel del barn kom förbi Kommunal Umeås bord och ville att vi skulle måla deras ansikten med regnbågsfärgarna. Det här med ansiktsmålning som vi körde i år visade sig vara väldigt populärt. Sen delade vi också ut choklad och godis, samt knappar och andra prylar med regnbågsfärgarna. De tog ju slut direkt!

I år var det mkt mer folk på Pride än i fjol. Det var kul att se många från arbetarrörelsen. På plats såg jag folk från Målarna, Elektrikerna, SSU, LO och fler. Särskilt glädjande var att se folk från andra orter som kom till Umeå enbart för att delta på Pride. En av dem var ordförande för Kommunal Bjurholm, Maggie Jakobsson, som gick med oss i tåget tillsammans med andra kommunalarbetare. Det känns riktigt bra att så många samlats för att visa sitt stöd för alla människors lika värde och viljan att krossa homofoba och heteronormativa samhällsstrukturer. Det är detta som är solidaritet!

De senaste 10-15 årepridetagn har attityderna förändrats. Men fortfarande utsätts människor som inte passar in i heteronormen för våld och diskriminering. Enligt 2015års statistik från BRÅ, utgör hatbrott, vars motiv är kopplade till sexuell läggning, den sorts hatbrott som polisen får nästflest anmälningar om. Arbetslivet är fortfarande det samhällsområde som de flesta anmälningar om diskriminering pga sexuell läggning gäller. Men diskriminering pga sexuell läggning eller könsidentitet sker inom många andra samhällsområden. Enligt en rapport från DO gällande självupplevd diskriminering, så är det många som även anger kollektivtrafiken, restauranger, krogar, och bostadsmarknaden som områden där de utsatts.

När man pratar om diskriminering, så pratas det ofta om olaglig diskriminering. Men ska man tala klarspråk, finns tyvärr även laglig diskriminering. Lagstiftningen behandlar inte alla likvärdigt alla gånger. Ett exempel är hur föräldraskapet bland gifta par som får assisterad befruktning fastställs: när ett gift heteropar väljer att inseminera, blir mannen fadern per automatik. Men när ett gift samkönat par inseminerar, så finns ingen sådan presumtion. Istället får man godkänna föräldraskapet i efterhand, som om det hade varit fråga om ett ogift par. Det här är ju bara ett av flera exempel! Så även om mycket hänt de senaste åren, så är vi långt ifrån framme vid målet. Här måste de etablerade partierna ta sitt ansvar och se till att ändra lagstiftningen.

Så länge människor får säknogjarnmre förutsättningar pga sin sexuella läggning eller könsidentitet, vare sig med lagens goda minne eller i strid med denna, så kan vi inte säga att vi lever i ett rättvist samhälle. Vi kan inte leva i ett samhälle där en specifik läggning upphöjs till norm och allt som avviker från denna ses som onormalt. Varje organisation, rörelse, eller individ, som säger sig stå för alla människors lika värde, har därmed en skyldighet att ta kampen mot homofobin, diskriminering och heteronormativiteten. Det ska vi göra tillsammans – i sann solidarisk anda.

Mardrömsresan med Insel Air

imageTvå brödskivor och ett stekt ägg. Det är det ni ser på bilden till vänster, och det får tjäna som inledningen till den här historien: berättelsen om min resa tillbaka till Sverige – eller som jag brukar kalla den: mardrömsresan till Curaçao. Det låter som värsta skräckhistoria som man kan berätta för småbarn så de får svårt att somna. Så hemsk är den faktiskt inte, men det var ingen trevlig resa som jag nu kommer att berätta om.

I augusti reste jag till Colombia ett par veckor för att hälsa på min pappa, som blev sjuk. På väg tillbaka hade jag bokat ett flyg som mellanlandade i Curaçao. Jag tänkte passa på och spendera några timmar på ön och lära känna ngt nytt innan jag skulle vidare till Amsterdam där jag sen skulle ta flyget vidare till Sverige. Bilden ni ser till vänster, som ser ut som en ostburgare utan kött, är vad vi fick till frukost av flygbolaget Insel som kompensation för att vårt flyg till Curaçao blev försenat med 17 timmar, vilket gjorde att alla passagerare som skulle vidare till andra ställen förlorade sina anslutningar. Men den är faktiskt ingen ostburgare. Det som ligger på bänken som ser ut som ost är inte ost utan ett stekt ägg, och anledningen till att den ligger utanför hamburgaren är en missnöjd fransk resenär, som gick fram till kassan och slängde sin frukost på bänken för att visa sitt missnöje.

Det hela var väldigt komiskt. Vårt flyg skulle lyfta kl 06.10 och blev försenad till kl 12.30 för att sedan bli försenad igen till kl 20.00 och sen till kl 23.00. Men då bilden togs, visste vi inte allt detta. Vi trodde att flyget bara var försenat till kl 12.30 och var ganska glada över att vi åtminstone skulle få gratis frukost. Helt ärlig var jag glad över att den frukost vi skulle få såg ut att vara hamburgare. Men när jag tog ut den, var det bara två bröd och ett stekt ägg emellan. Ingen sallad, ingen sås, inget kött. Två torra bröd och ett litet stekt ägg. Till dricka fick vi en festis. Irritationen byggdes på.

När vi senare fick veta att vårt flyg blev försenat igen och skulle lyfta kl 20, fick vi löfte från flygbolaget att de skulle boka om våra anslutningar. I mitt fall fick vi ett nytt flyg till Amsterdam dagen efter, vilket innebar att jag skulle få tillbringa natten i Curaçao och hade alltså en hel dag på mig att turista på ön. Jag åkte hem och packade badbyxorna. Aldrig tidigare i mitt liv hade jag varit glad över att ha råkat ut för en försening. Jag såg stränderna framför mig och planerade vad jag skulle göra på ön. Men planet lyfte inte förrän kl 23. Vi var ca 5-6 st som skulle vidare till Amsterdam dagen efter som fick löfte om hotell, men när vi väl var framme, var det ingen som visste ngt. Irritationen byggdes på.

Jag tror vi stod och väntade i en timme tills flygbolagets personal lyckades ordna hotell åt oss. Väl där fanns inte plats för alla. En tjej var tvungen att dela rum med ngn kille som hon inte ens kände. Ett par fick ett rum som inte ens hade lås. Ingen av oss fick några nycklar till våra rum. Man kunde inte lämna rummet för då kunde man inte ta sig in igen.. förutom paret vars rum inte hade ngt lås givetvis.

En sak var dock bra: vi skulle få frukost och lunch dagen efter, stod det på vouchern vi fick. Men nä! Trots att vårt flyg till Amsterdam skulle lyfta kl 15, så hämtades vi kl 10 från flygplatsen. Ingen fick sin utlovade lunch. Nu jävlar var det nog! Det tog hus i helvete på flygplatsen. Vi krävde att få ett intyg om förseningen som varken personalen eller vd:n ville ge oss. Efter ca 3 timmars bråkande fick vi ett sådant intyg, och då ska jag säga att vi var inte dem som råkat ut för det värsta: ett annat sällskap joinade oss när vi bråkade. De hade mellanlandat på ön, men hade tvingats stanna kvar i två dagar på pga Insels förseningar, vilket innebar att de nu var tvungna att betala en avgift för att lämna landet. Men flygbolaget tänkte då inte betala den åt dem. Insel i ett nötskal!

Eftersom jag aldrig fick se annat än flygplatsen på Curaçao kan jag inte säga ngt om ön. Men ska ni dit, så välj för helvete inte Insel! Ska ni boka resa med Insel gör det för att ni vill jävlas med den ni bokar resa åt, men åk för i helvete inte dit med Insel!

I’m back – nu på Folkbladets

imageIkväll är första gången på länge som jag lyckats komma hem tidigt efter att ha varit på kvällsmöte med facket. Två möten har vi haft idag på Kommunal Umeås sektionsexpedition: ett för våra skyddsombud inom skola/förskola och ett för våra medlemmar inom privat personlig assistans. Nyckeln är att börja mötet tidigt, så kan man gå hem tidigt ;) .

Ja, som ni ser har jag börjat blogga igen – den här gången på Folkbladets bloggportal. Det var länge sen jag bloggade senast. Närmare bestämt i somras, när jag var på semester. Men annars är det svårt att få tid till det. Vi får se hur länge jag orkar hålla igång med bloggandet. En sak är då säker och det är att: ska jag blogga, så ska jag hädanefter göra det på folkbladets portal. Jag är så jävla less på VK:s. När jag skaffade blogg via VK för ca 6 år sen, så gick det att göra väldigt mkt. Den bloggen hade väldigt många olika funktioner och den var faktiskt väldigt enkelt att använda. Nu stör jag mig mest på den. Det har faktiskt varit en bidragande faktor till att jag inte bloggat på ett tag.VK-bloggens användarfientliga funktioner har varit ett irritationsmoment.

Så mycket mer har jag inte tänkt berätta idag. Ville bara säga att jag var tillbaka. Hoppas att ni följer den här bloggen lika mkt som ni brukade följa min vk-blogg!

Hälsningar
Alejandro.