Etikettarkiv: Folkhälsa

SD är helt ute och cyklar ang. regionpersonalens bild av hbtq-diplomering

av

Man upphör aldrig att bli förvånad över okunskapen hos ledande sverigedemokrater. Det senaste exemplet är gruppledaren för SD i Region Västerbotten Petter Nilsson, som på sin blogg går till attack mot regionens hbtq-diplomeringsverksamhet utifrån att den skulle vara onödig ”administration” som reflekterar en misstro mot chefer och personal.

Men vad tycker egentligen chefer och personal om denna verksamhet?

Region Västerbotten har arbetat med en intern hbtq-diplomering av sina verksamheter sedan 2015. Hittills har ett 50-tal verksamheter och 1000 medarbetare genomgått diplomerats. Utbildningen genomförs av regionens egna hälsoutvecklare och har som syfte att ge verksamheterna stöd i deras långsiktiga arbete med hbtq-frågor, normer och jämlikhet för att bidra till en mer jämlik arbetsmiljö, vård och hälsa.

Den senaste utvärderingen publicerades nyss* och har bl a kartlagt chefernas erfarenheter av hbtq-diplomeringen. Studien är tydlig. De chefer som deltagit i diplomeringen ”ger en väldigt positiv bild av vad diplomeringsprocessen som helhet har inneburit för verksamheterna” (s. 6). Verksamheterna har fått en förhöjd kunskapsnivå och förståelse för hur hbtq-personers livsvillkor påverkar hälsa och hälso- och sjukvårdens roll i att bidra till jämlik hälsa samt vad de konkret behöver utveckla.

Men det var chefernas åsikter. Vad tycker medarbetarna då? Det säger inte den här utvärderingen så mkt om, då den fokuserade enbart på chefer och patienter. Men däremot kan vi läsa en del om det i den kartläggning om ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten som regionens folkhälsoenhet gjorde 2019**. Bland personalens önskemål gällande utbildningar, framkommer det att utbildningar som efterlyses är bl a om patienters delaktighet och inflytande och om sexuell läggning och könsidentitet (s. 20). Kompetensbrist hos personalen gällande gränsöverskridande könstillhörighet och HBTQ-personer med erfarenhet av dåligt bemötande i vården är några av de behov och problem som personalen som deltog i studien lyfter fram (s. 20).

Med andra ord så är det personal och chefer som själva lyfter vikten av att verksamheterna arbetar med de här frågorna. Att erbjuda dem möjligheten att gå en hbtq-diplomering är inte att misstro deras kompetens utan snarare att tillmötesgå det kompetensutvecklingsbehov som de själva efterfrågat och identifierat.

Istället för att själv fråga dem vad de tycker, så drar Petter Nilsson (SD) alltså slutsatser kring vad de tycker – inte baserat på vad de sagt utan baserat på vad han fördomsfullt tror. Men än mer förvånande är att han tycks tro att utbildning och kompetensutv. för personalen utgör ”administration och byråkrati”.

Utöver det får vi inte glömma dem som vården är till för: patienterna. Vad patienterna säger om effekterna av hbtq-diplomeringen, har jag redan skrivit om.. men deras upplevelser verkar inte SD finna relevant.

Men det som förvånar mest är att Petter Nilsson (SD) tycks inte känna till hälso- och sjukvårdens lagstadgade uppdrag att arbeta för jämlik hälsa och jämlik vård. Forskning visar att hbtq-personer i Sverige (liksom i andra länder) möter olika hinder som begränsar deras tillgång till hälso- och sjukvård, som erfarenheter av diskriminering, heteronormativa antaganden, bristande kunskap mm. Att jobba med de här frågorna är en viktig del i att skapa god och jämlik hälsa i Västerbotten.

 

Noter:

*Utvärderingen består av två rapporter:

– en framtagen av Umeå Universitet (Linander & Nilsson, 2021, ”Det är fokus på rätt saker”: hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering)

– och den andra framtagen av regionens folkhälsoenhet (Regnbågsregionen? – erfarenheter från chefer på hbtq-diplomerade verksamheter).

**Region Västerbotten, 2019, Ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten.

Vi återinför möjligheten för föreningar att söka medel för att främja folkhälsan

av

”Du vet, jag är så upptagen med att hoppa i, dra dem till stranden och utföra konstgjord andning, att jag inte har tid att se vem sjutton det är som står uppe vid floden och knuffar i dem alla.” Så beskrev folkhälsoforskaren John B Mckinley situationen för den moderna medicinen redan på 70-talet. Istället för att lägga all tid på att ständigt dra ut alla som drunknar, borde det läggas tid på att bygga ett räcke.

McKinleys insikt gäller än i dag. Att behandla ohälsa kräver betydligt mer resurser än att förebygga den. Det är genom förebyggande arbete som vi minskar ohälsotalen och frigör resurser för att utveckla vården. De hälsofrämjande och förebyggande insatserna inte bara frigör resurser som sedan kan satsas för att utveckla nya arbetssätt, ny teknik och nya behandlingsmetoder, utan bidrar också till att minska väntetider och göra vården mer tillgänglig.

Avgörande för detta är förmågan att involvera andra aktörer utanför hälso- och sjukvården. Det är vedertaget att hälso- och sjukvården är bara 1 av flera verktyg för att främja folkhälsan. Hälsan i befolkningen bestäms nämligen av våra levnadsvanor och sociala villkor, som t ex boendesituationen, positionen på arbetsmarknaden, våra försörjningsmöjligheter, arbetsförhållanden, vilka familjevillkor vi växt upp i, skolmiljön, våra möjligheter till kontroll över vår egen situation och delaktighet i samhället och mycket mer. Mkt av detta kan inte regionen påverka utan hjälp av andra samhällsaktörer som skolan, socialtjänsten, arbetsmarknadens parter, men även föreningslivet.

Det har blivit populärt bland populistiska partier att ta en genväg och profilera sig som de som vill skära ner på det som inte är vård för att kunna lägga mer pengar på vård. Och visst är det viktigt att regionen prioriterar hälso- och sjukvård, men det måste göras på ett sätt som tillåter oss att investera i hälsofrämjande och förebyggande arbete, för det är det som funkar på lång sikt. I det arbetet behöver vi även involvera det civila samhället om vi ska kunna påverka hälsofrämjande faktorer som ligger bortom vårt räckhåll, och det måste vi vara beredda att lägga pengar på. Därför kommer vi (S+V+Mp) bl. a. att återinföra folkhälsomedlen i vårt förslag till tilläggsbudget i februari. Vi avsätter 1 miljon för medel som föreningar ska kunna ta del av för att finansiera aktiviteter som vi vet behövs för att främja en god och jämlik hälsa i befolkningen.

Inför förra regionfullmäktige hade Moderaterna skickat in ett förslag på att stimulansmedlen till föreningarna inte skulle gå till folkhälsofrämjande ändamål. Det är högst anmärkningsvärt med tanke på att de ställt sig bakom ett remissyttrande från regionstyrelsen till Länsstyrelsen där man ser positivt på en gemensam avsiktsförklaring för god och jämlik hälsa i Västerbotten där det civila samhället lyfts som en viktig samverkansaktör. Men uppenbarligen verkar inte Moderaterna mena allvar med det. Man kan också undra varför föreningarna ska kunna söka medel från regionen för aktiviteter som främjar alla mål i regionplanen utom just vårt mål om att Västerbotten ska ha bästa och mest jämlika hälsan.

Moderaterna verkar hänga kvar i en föråldrad syn på hälso- och sjukvård, där man ska bränna alla resurser på att ständigt dra ut alla som drunknar utan att ens fundera på att man kanske ska bygga ett räcke. Det synsättet hör inte hemma i dagens hälso- och sjukvård.

Har inte SD ngt intresse för barn och ungas psykiska hälsa?

av

Psykisk ohälsa har ökat bland unga i Sverige. Trots att andelen barn och unga med nedsatt psykiskt välbefinnande är lägre i Västerbotten än i riket, så ser vi också tecken på ökad psykisk stress i vårt län. Väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin är dessutom för långa. Det skapar både lidande hos den enskilde och stora kostnader för samhället.

Förutom att jobba för att de som behöver vård ska få det i tid, behöver vi utveckla det förebyggande arbete för att främja den psykiska hälsan hos barn och unga. Den samlade kompetensen hos professionerna anställda inom regionen och kommunerna är avgörande, men lika viktigt är att involvera medborgare och det civila samhället. Det finns en hel del verksamhet inom den ideella sektorn som med rätt stöd av regionen och kommunerna kan bidra till att stärka den psykiska hälsan hos befolkningen.

Som ett led i detta arbete har regionfullmäktige därför gett beredningarna för folkhälsa och demokrati i uppdrag att genom medborgardialoger och i samverkan med kommuner, föreningar och andra relevanta samhällsaktörer ta fram ett underlag för att främja barn och ungas psykiska hälsa. I ett års tid har de jobbat med detta uppdrag och idag har de presenterat sina rapporter för regionfullmäktige.

För denna punkt i dagordningen var det avsatt 45 minuter, men diskussionerna höll på i ca 1 en timme och en kvart. Den här frågan engagerar, helt enkelt. Det diskuterades kring hur machokulturen och könsroller påverkar pojkars och flickors hälsa, vilken betydelse tillgången till utbildning har, bristerna hos barn- och ungdomspsykiatrin, behov av resurser för att öka personaltätheten i skolan, hur man ska kunna nå vissa utsatta grupper med insatser som de inte nås av idag mm. Inlägget var så många att jag inte kommer att kunna sammanfatta diskussionen här. Men engagemanget hos de olika partierna var uppenbart.

Undantaget var Sverigedemokraterna. Det enda de tog upp var deras åsikt att beredningarna som tog fram rapporterna inte behövs och borde avskaffas. Den diskussionen tar vi gärna, men nu var frågan vad som behöver göras för att främja barn och ungas psykiska hälsa. Trots påminnelser från presidiet att punkten på dagordningen inte handlar om regionens organisatoriska struktur, var det precis detta som SD envisades med att diskutera.

Vad SD tycker om vilka behov som rapporterna identifierat, eller hur regionen generellt eller specifikt kan göra för att förebygga ohälsa och främja den psykiska hälsan hos barn och unga fick vi aldrig veta. Den frågan var de inte intresserade av att diskutera.

Det här är vad vi får när man röstar in Sverigedemokraterna i regionen. De är inte intresserade av folkhälsa, hälso- och sjukvård, regional utveckling mm. Det finns bara en fråga de bryr sig om. Vad de tycker i allt annat blir alltid högst oklart. Om de inte kan göra en koppling till invandring hos den fråga som diskuteras, har de helt enkelt inget att säga.

Varför är borgarna så rädda för att låta arbetstagarna komma till tals?

av

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?