Etikettarkiv: Jämlikhet

SD är helt ute och cyklar ang. regionpersonalens bild av hbtq-diplomering

av

Man upphör aldrig att bli förvånad över okunskapen hos ledande sverigedemokrater. Det senaste exemplet är gruppledaren för SD i Region Västerbotten Petter Nilsson, som på sin blogg går till attack mot regionens hbtq-diplomeringsverksamhet utifrån att den skulle vara onödig ”administration” som reflekterar en misstro mot chefer och personal.

Men vad tycker egentligen chefer och personal om denna verksamhet?

Region Västerbotten har arbetat med en intern hbtq-diplomering av sina verksamheter sedan 2015. Hittills har ett 50-tal verksamheter och 1000 medarbetare genomgått diplomerats. Utbildningen genomförs av regionens egna hälsoutvecklare och har som syfte att ge verksamheterna stöd i deras långsiktiga arbete med hbtq-frågor, normer och jämlikhet för att bidra till en mer jämlik arbetsmiljö, vård och hälsa.

Den senaste utvärderingen publicerades nyss* och har bl a kartlagt chefernas erfarenheter av hbtq-diplomeringen. Studien är tydlig. De chefer som deltagit i diplomeringen ”ger en väldigt positiv bild av vad diplomeringsprocessen som helhet har inneburit för verksamheterna” (s. 6). Verksamheterna har fått en förhöjd kunskapsnivå och förståelse för hur hbtq-personers livsvillkor påverkar hälsa och hälso- och sjukvårdens roll i att bidra till jämlik hälsa samt vad de konkret behöver utveckla.

Men det var chefernas åsikter. Vad tycker medarbetarna då? Det säger inte den här utvärderingen så mkt om, då den fokuserade enbart på chefer och patienter. Men däremot kan vi läsa en del om det i den kartläggning om ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten som regionens folkhälsoenhet gjorde 2019**. Bland personalens önskemål gällande utbildningar, framkommer det att utbildningar som efterlyses är bl a om patienters delaktighet och inflytande och om sexuell läggning och könsidentitet (s. 20). Kompetensbrist hos personalen gällande gränsöverskridande könstillhörighet och HBTQ-personer med erfarenhet av dåligt bemötande i vården är några av de behov och problem som personalen som deltog i studien lyfter fram (s. 20).

Med andra ord så är det personal och chefer som själva lyfter vikten av att verksamheterna arbetar med de här frågorna. Att erbjuda dem möjligheten att gå en hbtq-diplomering är inte att misstro deras kompetens utan snarare att tillmötesgå det kompetensutvecklingsbehov som de själva efterfrågat och identifierat.

Istället för att själv fråga dem vad de tycker, så drar Petter Nilsson (SD) alltså slutsatser kring vad de tycker – inte baserat på vad de sagt utan baserat på vad han fördomsfullt tror. Men än mer förvånande är att han tycks tro att utbildning och kompetensutv. för personalen utgör ”administration och byråkrati”.

Utöver det får vi inte glömma dem som vården är till för: patienterna. Vad patienterna säger om effekterna av hbtq-diplomeringen, har jag redan skrivit om.. men deras upplevelser verkar inte SD finna relevant.

Men det som förvånar mest är att Petter Nilsson (SD) tycks inte känna till hälso- och sjukvårdens lagstadgade uppdrag att arbeta för jämlik hälsa och jämlik vård. Forskning visar att hbtq-personer i Sverige (liksom i andra länder) möter olika hinder som begränsar deras tillgång till hälso- och sjukvård, som erfarenheter av diskriminering, heteronormativa antaganden, bristande kunskap mm. Att jobba med de här frågorna är en viktig del i att skapa god och jämlik hälsa i Västerbotten.

 

Noter:

*Utvärderingen består av två rapporter:

– en framtagen av Umeå Universitet (Linander & Nilsson, 2021, ”Det är fokus på rätt saker”: hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering)

– och den andra framtagen av regionens folkhälsoenhet (Regnbågsregionen? – erfarenheter från chefer på hbtq-diplomerade verksamheter).

**Region Västerbotten, 2019, Ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten.

Det är tragiskt att moderaterna inte förstått vem hälso- och sjukvården är till för!

av

Det är tragiskt att läsa hur hälso- och sjukvården i Stockholm håller på att slitas sönder av den borgerliga regionledningen. Det är inte nog med alla skandaler kring Nya Karolinska. Nu offrar de även patientsäkerheten mitt i en pandemi för att värna om privata vårdbolagens affärsintressen. Lika tragiskt är det att se hur Västerbottens moderater driver liknande politik i vår region utan att lära sig någonting av de effekter det haft på hälso- och sjukvården i Stockholm.

Till att börja med måste vi ha klart för oss vad hela syftet med hälso- och sjukvården är. Oavsett om vården drivs av privata eller offentliga aktörer, så är det faktiskt lagstadgat att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (HSL 3 kap 1 §). När moderaterna i länet börjar kräva att patienter med större vårdbehov i Skellefteå och inlandet ska stå tillbaka resurser för att privata vårdgivare i Umeå ska kunna få pengar som de inte alls behöver – utan ngn annan motivering än ”konkurrensneutralitet”, visar de med all tydlighet att de inte begripit vem hälso- och sjukvårdsverksamheten är till för.

Det senaste exemplet är Moderaternas krav att privata vårdgivare ska – som de kallar det – ”kompenseras” när regionen väljer att avskriva eventuella underskott hos motsvarande verksamheter som drivs i egen regi. Detta är ju precis samma krav som organisationen Vårdföretagarna driver och som Moderaterna ofta gör sig till språkrör för. Vi hade en diskussion om detta i höstas på regionfullmäktige (se interpellation nr 6 från sept (se interpellation nr 6 från sept). Då gällde det just tandvård, men frågan är av principiell karaktär och gäller även hälso- och sjukvård i allmänhet och inte minst primärvården där det råder fri etableringsfrihet för vårdföretag.

Bakgrunden är att regionen avskrev i början på 2019 underskottet för våra regiondrivna hälsocentraler, vilket de borgerliga partierna och de privata hälsocentralerna ansåg strida mot konkurrensneutralitet och likabehandlingsprincipen och krävde då ekonomisk ”kompensation”. De privata skulle behandlas ”lika”, ansåg de. Intressant är dock att detta krav på att behandlas ”lika”, verkar bara gälla när de ska få, men inte när de ska ge.

Alla utförare ska ju ha samma uppdrag, villkor och ersättning oavsett driftform, men fullständig konkurrensneutralitet är omöjlig, eftersom Regionen alltid har sistahandsansvaret. Regionen har en skyldighet att planera sitt utbud av hälso- och sjukvård utifrån befolkningens behov. Det gäller också var man ska placera hälsocentralerna. Några sådana hänsyn behöver inte privata hälsocentraler ta, utan de kan etablera sig var de vill …och inte väljer de att öppna där behovet är som störst precis. Det är därför man alltid ser en koncentration av privata hälsocentraler i tätorten (i vårt fall är de flesta samlade i Umeå, och för det mesta väldigt centralt).

Rent statistiskt brukar vårdgivare som bedriver verksamhet i vinstsyfte undvika områden med hög andel äldre, låginkomsttagare eller ensamstående, då vårdtyngden brukar vara större. Det är ett mönster vi kan observera i hela Sverige. Den etableringsfrihet inom primärvården som alliansregeringen införde 2010 innebär att privata vårdgivare kan plocka russinen ur kakan, medan regionen får ansvara för de mer kostsamma patientgrupperna. Och lägger en privat hälsocentral ner (vilket de kan göra när som helst), så är det regionen som ansvarar över att dessa patienter inte blir utan vård.

Med de förutsättningarna, så faller allt tal om konkurrensneutralitet platt. Etableringsfriheten inom primärvården innebär per se en stark konkurrensfördel för privata aktörer i förhållande till egenregiverksamheten. Det här kan inte vara några nyheter för borgerligheten. Det är ingen åsikt, utan ett välerkänt faktum. Den statliga utredningen God och nära vård (SOU 2018:39) beskriver t ex rättsprinciperna bakom vårdvalssystemet som följer: ”samma förutsättningar och samma krav ska ställas på såväl externa utförare som verksamhet i egen regi. Helt konkurrensneutralt kan det däremot aldrig bli eftersom landsting […] fortfarande har kvar det yttersta ansvaret för att alla hälso- och sjukvårdstjänster tillhandahålls” (s. 171-172).

Vill Vårdföretagarna vara trovärdig i sina anspråk på krav på konkurrensneutralitet, så bör då likabehandling inte bara gälla vad deras medlemsföretag ska få för ersättning utan även vilket ansvar det ska krävas av dem. Men ngt ansvar att bedriva vård för inlandsborna eller för att ta över alla listade patienter från mottagningar som lägger ner, har jag då hittills inte sett att de efterfrågat. Tvärtom så har de utnyttjat till fullo sin frihet att etablera sig var de vill genom att (med ngt undantag) systematiskt välja ut geografiska områden med mindre vårdbehov. Men så fort det är tal om att avskriva underskott från hälsocentraler i egen regi, ja, då skriker de sig hesa om konkurrensneutralitet. Och till deras hjälp har de Moderaterna och övriga borgerliga partier som driver deras krav.

För 2 år sen gav Förvaltningsrätten i Härnösand gamla Landstinget i Västernorrland rätt när det vägrade att ”kompensera” privata vårdgivare vid en avskrivning av underskottet för sina egna hälsocentraler*. Trots detta drev borgarna kravet i vårt län att vi skulle ta från våra skattepengar för att betala till privata hälsocentraler en ersättning som lagen inte ger dem rätt till. Det skulle ju varit en omfördelning från patienter med större behov i inlandet och Skellefteå till privata hälsocentraler till övervägande del placerade i centrala Umeå.

Våra skattepengar är ingen oändlig resurs, som man bara kan skänka bort. Syftet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, och då måste resurserna fördelas utifrån hur behoven är fördelade. Det kan vi inte bara strunta i! Hälso- och sjukvården är till för befolkningen, inte för att tillfredsställa privata vinstintressen.

Noter:
*Se domen meddelad av Förvaltningsrättten i Härnösand 2017-03-13 (målnr 2818-16 E, 2819-16 E, 2820-16 E, 2821-16 E, och 2822-16 E).

En ny regionplan som prioriterar jämlikhet

av

regionplanFörra veckan antog regionfullmäktige sin regionplan och budget för Region Västerbotten. Vi socialdemokrater gick fram med ett gemensamt förslag tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och det var det som gick igenom. Från fjäll till kust skapar vi gemensamt en attraktiv region med goda livsvillkor, är därmed vår nya vision för regionen.

Kommun- och regionsektorn har det tufft just nu. Enligt SKL:s senaste ekonomirapport behövs det redan om 3 år 38 miljarder för att bibehålla nuvarande välfärdsnivå. Dessa utmaningar gäller också Västerbotten. I det läget valde den borgerliga majoriteten i riksdagen att släppa igenom M/KD-budgeten med skattesänkningar på 20 miljarder för att finansiera ett sjätte jobbskatteavdrag och tredubbla rutavdraget. Det innebär en kalldusch mot kommunerna och regionerna i landet, och för vår Region Västerbotten innebär det en förlust av välfärdsmiljarden som hade inneburit 40 miljoner.

Vår regionplan och budget innebär bl a en målsättning om att uppnå en långsiktigt hållbar ekonomi och för detta föreslår vi åtgärder, som även oppositionen ställt sig bakom. Däremot innebar Alliansens förslag på regionplan att regionen öppnar upp för ytterligare avregleringar inom vården. Rent konkret avser de att införa fler vårdvalssystem, där bl a barn- och ungdomspsykiatrin föreslås ingå.

Från socialdemokratiskt håll säger vi nej till att utsätta barn och unga för fler nyliberala experiment. De får kalla det vårdval eller vad de vill, men vad det handlar om är fri etableringsrätt för privata företag. Regionen frånsäger sig kontrollen över var etableringarna sker, men fortfarande är det regionen som ska stå för kostnaderna. Var i landet man än inför vårdval, så har vi sett samma resultat: det sker en överetablering av privata aktörer på resursstarka områden med följden att man måste skära ner på den offentligt drivna hälso- och sjukvården på andra områden. Medan folk på glesbygden i hela landet kämpar för att få behålla vårdplatser mm, så kastar regionerna bort skattepengar på att finansiera en överetablering av privata aktörer på resursstarka områden. När det privata vinstintresset tillåts styra hälso- och sjukvården, kommer människans behov i andra hand. Vårt uppdrag som socialdemokrater, som står på folkflertalets sida, är att skydda och utveckla välfärden så att den kan fördelas utifrån människors behov istället för utifrån tjockleken på deras plånbok.

Vi kan även konstatera att avregleringar av vården i form av t ex vårdval, leder till att huvudmannen förlorar kontrollen över kostnadsutvecklingen, vilket innebär ännu större problem. Borgerligt styrda Stockholm är den region som gått längst i att införa vårdval, och där har vi sett sjukvården blivit dyrast i Sverige, fast vårdkvalitén i många fall är lägre än i andra delar av landet. De privata vårdgivarna har dränerat Stockholms läns landsting på pengar till följd av att patienten måste gå till många ställen för att få rätt vård. Kontinuiteten är inte den bästa i ett vårdvalssystem.

Västerbotten ska inte bli ett nytt Stockholm! Socialdemokraterna går fram med en regionplan som prioriterar jämlikhet, för att Västerbotten är till för alla, inte bara för de som har råd att skaffa sig en välfärd på egen hand. Vill ni veta mer om den nya regionplanen, så hittar ni den här.

Är det förenligt med arbetarrörelsens värderingar att vara frimurare?

av

imageÄr det förenligt med socialdemokratiska grundvärderingar att ingå i slutna och kvinnoexkluderande sällskap, av typen frimurare? Denna fråga diskuterades på Umeås socialdemokratiska arbetarekommuns representantskap för en vecka sen i samband med en interpellation med titeln Hur ser socialdemokraterna på slutna maktnätverk enbart för män? Tidigare har debatten förts i media, där en del ledande socialdemokrater har uttryckt en viss skepsis, medan berörda socialdemokrater har fått förklara sin syn på saken (se t ex här och här). Men i samband med representantskapet förra veckan, skapades ett utmärkt tillfälle för alla parter att öga mot öga diskutera saken och bemöta varandras inlägg och argument direkt på plats.

Ska man vara ärlig, så utgör inte frågan ngt stor företeelse inom arbetarrörelsen, eftersom det är tämligen ovanligt med frimurare inom socialdemokratiska led. Fenomenet är som störst bland moderata politiker, som är tydligt överrepresenterade bland frimurare. En tredje del av männen på moderaternas riksdagslista, liksom hälften av männen på deras kommun- och landstingslista är frimurare och ju högre placering i listorna desto tätare mellan frimurarbröderna. Bland moderaterna är det tydligt att männen inte tar sig någonstans utan att vara frimurare. Företeelsen med frimurare inom arbetarrörelsen ska därför inte överdrivas.

Med det sagt så utgör frågan om huruvida medlemskap i frimurare är förenligt med arbetarrörelsens värderingar en viktig aktuell diskussion i ljuset av VK:s granskning i våras. Närmast till hands är diskussionen kopplad till synen på jämställdhet. Arbetarrörelsen är en feministisk rörelse som kämpar för att bryta mot kvinnans underordning i samhället. Om frimurarna fungerar som ett nätverk för män med höga positioner inom olika maktsfärer i samhället som politiken, näringslivet, myndigheters tjänstemannaled mm, riskerar ett sådant nätverk att befästa befintliga samhälleliga maktstrukturer – inte minst patriarkala maktstrukturer. Det är precis dessa relationer av över- och underordning som arbetarrörelsen bekämpar för att kunna bygga upp ett samhälle grundad på jämlikhet och jämställdhet.

De som är kritiska till frimureriet inom politiken gör gällande att de lojalitetsband som frimurarbröder har till varandra påverkar hur de agerar i de maktpositioner de besitter. Det riskerar att påverka det politiska beslutsfattandet, men också andra beslut rörande t ex tjänstetillsättningar eller hur granskningar görs. Hur det förhåller sig i verkligheten är det svårt att veta, eftersom detta sällskap är stängt för insyn från utomstående. För mig handlar den här frågan framför allt om trovärdighet. Arbetarrörelsen är en rörelse som bygger på värderingar. Det innebär att dess företrädare måste leva som de lär. Frågan om huruvida lojalitetsband mellan frimurarbröder påverkar det politiska beslutsfattandet eller ej blir av underordnad betydelse, när vi ändå kan konstatera att oavsett hur det förhåller sig i verkligheten med den saken, så är det ändå den bilden som gör sig gällande. Skadan på trovärdigheten blir lika stor, och så kommer det alltid att vara så länge transparens och insyn saknas i den organisationen.

imageHistoriskt har socialdemokratin varit den politiska kraft som organiserat arbetare och folkflertalet i kampen mot överheten. Socialdemokratin har historiskt förknippats med kampen för allmän rösträtt, 5-veckors semester, rätt till barnomsorg, inkomstrelaterad pension, gratis utbildning, rätt till föräldraledighet och alla andra reformer som utgör en självklar del av vår välfärdsstat. Moderaterna har däremot varit dem som stått på överhetens sida och försvarat deras privilegier. Så sent som 2002 var socialdemokraterna ett 40%-parti. Men ngt har hänt. Socialdemokratrin uppfattas inte längre med samma självklarhet som ett parti för det arbetande folkets kamp för ett jämlikt samhälle. Partiets stora utmaning är att vinna tillbaka massornas förtroende för att återta sin självklara roll som den progressiva kraften som kan utveckla välfärden och göra vårt samhälle mer jämlikt. Allt som bidrar till att socialdemokratin förknippas med konservativa krafter, som bevarar det gamla klassamhällets maktstrukturer, står i vägen för detta.

Det är viktigt för arbetarrörelsen att dess företrädare lever som de lär. Men det räcker inte med det. De måste också uppfattas som att de lever som de lär. Det är en fråga om trovärdighet.