Tänk om presidentvalet i USA vore som Miss Universum

Vid såna här tillfällen önskar man att USA:s presidentval vore mer lik tävlingen Miss Universum, så att Steve Harvey kunde komma fram, be om ursäkt, och dementera att Trump har vunnit valet. Det var vad som hände på Miss Universum 2015: två minuter efter att han hade utsett Miss Colombia till vinnare, fick hon lämna kronan ifrån sig till Miss Filippinerna, då det hade visat sig att Steve Harvey hade läst helt fel på kortet.

Tyvärr är inte verkligheten lika kul som tv:n och vi måste leva med det faktum att befolkningen i USA har valt en kvinnofientlig rasist till president. Att en rik republikansk kapitalist framställer sig själv som inte tillhörande etablissemanget, ter sig absurt, men i USA går ett sådant budskap uppenbarligen hem hos väljarna.

Vi kan inte göra annat än att beklaga och fortsätta kampen för en rättvis värld fri från förtryck – inte bara fortsätta kampen, utan öka tempot på den. De tendenser vi sett pekar på att rasismen får allt starkare fotfäste även i Sverige. Asylboenden bränns, nazister demonstrerar öppet på gatorna, opinionsundersökningar visar att sverigedemokraterna har 17,9% i väljarstöd, och vi hör allt fler röster inom borgerligheten som pläderar för samarbete med SD.

Även en del av arbetarrörelsens egna ledare uppfattas som en del av etablissemanget, vilket på sikt utgör ett hinder för att kunna få förtroendet att representera många av de frustrerade väljarna som ger sitt stöd till SD. På samma sätt som Trump, har sverigedemokraterna lyckats framställa sig själva som ett antietablissemangsparti, samtidigt som de driver den typ av politik som gynnar den politiska elitens intressen på bekostnad av folkflertalet: låga skatter, nedskärningar inom välfärdssektorn, sämre anställningstrygghet, sämre skydd för sjukskrivna och arbetslösa, samt stora vinster för välfärdsbolag. Många av dessa väljare är människor som anser att samhället vänt dem ryggen. Det är dem som har mest att förlora på sverigedemokratisk politik men som ändå saknar det förtroende för arbetarrörelsen som krävs för att de ska kunna ansluta sig till den.

Jag ska inte göra anspråk på att sitta på svaret på vad som krävs för att arbetarrörelsen ska få tillbaka sin styrka och socialdemokratin ska vinna nästa val. Men tänkt om det är enklare än vad vi tror? Många skyller på media, men dessa glömmer att arbetarrörelsen aldrig har ägt media och ändå lyckats sätta den politiska agendan under större delen av 1900-talet. Socialdemokratin har ju varit ett 45%-parti fram till 90-talet och kammat hem val efter val, trots att borgerligheten lyckats dominera mediarapporteringen. Men socialdemokratin har då varit en bred folkrörelse som lyckats engagera arbetare för att kämpa för förbättringar. Den har inte förknippats med karriärister, lobbyister, frimurare eller proffspolitiker. Den har förkroppsligat den ”lilla människan”, det arbetande folket som tar kampen mot etablissemanget för att bygga den välfärd som det längtat efter. Men någonstans på vägen kom socialdemokratin att symboliseras av pampen som äger en herrgård och blir lobbyist efter avslutad politisk karriär, eller av den politiska oppositionen som protesterar mot försämringar som den sen i regeringsställning aldrig kom att återställa. På sätt och vis har socialdemokratin sakta men säkert börjat likställas med alla andra partier man då buntar ihop i begreppet ”etablissemang”.

Så frågan vi måste ställa oss är: hur kan arbetarrörelsen väcka det förtroende som den en gång har haft? Lyckas vi inte hitta svaret på den frågan i tid, så kommer vi att hamna i den situation USA står inför idag.