LO-förbunden står enade inför avtalsrörelsen

imageVid flera tillfällen har jag hört talas om landstingets sextanter som delar ut kondomer på flygplatsen, men det är först idag som jag får se det med egna ögon. Tydligen har Norrlandstingen startat en kampanj i syfte att främja folkhälsan genom att uppmuntra ökad användning av kondom med hjälp av trevliga ”sextanter”, som informerar om sexualkunskap och som verkar vara väldigt populära. I ett års tid har jag bara hört talas om dem, men det är först nu som jag fick träffa en ”äkta” sextant på flygplatsen.. även om det bara var på bild. Det har alltså sina fördelar att vistas på flygplatsen ibland, även om jag var tvungen att kliva upp kl 04.45 för att kunna ta 06.40-flyget till Stockholm.

Att kliva upp före kl sex är ju inget jag gör med glädje, men en sån här dag var det faktiskt värt det. Idag har nämligen vi som är ombud på LO-repskapet sammanträtt för att enas om de gemensamma krav som samtliga 14 fackförbund inom LO ska ställa mot sina respektive motparter på arbetsgivarsidan när nya kollektivavtal tecknas nästa år.

Den stora frågan inför samordningen verkar ha varit valet mellan att lyfta specifika yrkesgrupper eller göra en satsning på de lågavlönade. Förra veckan riktade Kommunals förra förbundsordförande Annelie Nordström kritik mot LO-styrelsen eftersom det lutade åt att LO-styrelsen skulle föreslå det sistnämnda. I den senaste avtalsrörelsen valde Kommunal att lyfta yrkesgruppen undersköterskor i sina avtalskrav. Men det blev också första året sedan 2011 som LO-förbunden inte var enade under avtalsrörelsen. LO-styrelsens förslag idag, som ett enat LO-repskap biföll, lyfter ingen särskild yrkesgrupp, utan fokuserar snarare på att lyfta fram de lågavlönade. Modellen går ut på att dem som tjänar under 24’000 får en höjning i krontal, vilket innebär en procentuellt sett högre löneökning än övriga grupper (beloppen fastställs i ett senare skede). Indirekt är detta också tänkt som en jämställdhetssatsning eftersom ca hälften av kvinnorna inom LO-kollektivet tjänar under 24’000.

imageI och med dagens beslut är LO enat inför avtalsrörelsen. Nästa steg blir att samtliga 14 förbund antar LO-repskapets rekommendation och förbinder sig därmed att stödja varandra genom sympatiåtgärder om något förbund skulle få svårt att få igenom sina krav gentemot arbetsgivaren. Genom att facken stödjer varandra under förhandlingarna med respektive arbetsgivarorganisation, minskar risken att svagare grupper får ett sämre avtal eller tvingas gå med på försämrade arbetsvillkor för att kunna få igenom sina lönekrav, vilket på sikt kan även spilla över på andra grupper. Att LO-förbunden samordnar sina avtalskrav och förbinder sig att gå ut i konflikt för att stödja varandra i detta utgör en solidarisk lönepolitisk strategi som kan ge mer rättvisa, jämställda och jämlika löneökningar.

Reaktionerna från arbetsgivarsidan lät inte vänta på sig. Till Folkbladet har Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, sagt att de kommer att motsätta sig modellen med låglönesatsningen. Det kommer inte precis som en överraskning. Hade arbetsgivarorganisationerna haft minsta viljan att bidra till jämställdhet, så skulle inte lönegapet mellan män och kvinnor se ut som de gör.

Är det förenligt med arbetarrörelsens värderingar att vara frimurare?

imageÄr det förenligt med socialdemokratiska grundvärderingar att ingå i slutna och kvinnoexkluderande sällskap, av typen frimurare? Denna fråga diskuterades på Umeås socialdemokratiska arbetarekommuns representantskap för en vecka sen i samband med en interpellation med titeln Hur ser socialdemokraterna på slutna maktnätverk enbart för män? Tidigare har debatten förts i media, där en del ledande socialdemokrater har uttryckt en viss skepsis, medan berörda socialdemokrater har fått förklara sin syn på saken (se t ex här och här). Men i samband med representantskapet förra veckan, skapades ett utmärkt tillfälle för alla parter att öga mot öga diskutera saken och bemöta varandras inlägg och argument direkt på plats.

Ska man vara ärlig, så utgör inte frågan ngt stor företeelse inom arbetarrörelsen, eftersom det är tämligen ovanligt med frimurare inom socialdemokratiska led. Fenomenet är som störst bland moderata politiker, som är tydligt överrepresenterade bland frimurare. En tredje del av männen på moderaternas riksdagslista, liksom hälften av männen på deras kommun- och landstingslista är frimurare och ju högre placering i listorna desto tätare mellan frimurarbröderna. Bland moderaterna är det tydligt att männen inte tar sig någonstans utan att vara frimurare. Företeelsen med frimurare inom arbetarrörelsen ska därför inte överdrivas.

Med det sagt så utgör frågan om huruvida medlemskap i frimurare är förenligt med arbetarrörelsens värderingar en viktig aktuell diskussion i ljuset av VK:s granskning i våras. Närmast till hands är diskussionen kopplad till synen på jämställdhet. Arbetarrörelsen är en feministisk rörelse som kämpar för att bryta mot kvinnans underordning i samhället. Om frimurarna fungerar som ett nätverk för män med höga positioner inom olika maktsfärer i samhället som politiken, näringslivet, myndigheters tjänstemannaled mm, riskerar ett sådant nätverk att befästa befintliga samhälleliga maktstrukturer – inte minst patriarkala maktstrukturer. Det är precis dessa relationer av över- och underordning som arbetarrörelsen bekämpar för att kunna bygga upp ett samhälle grundad på jämlikhet och jämställdhet.

De som är kritiska till frimureriet inom politiken gör gällande att de lojalitetsband som frimurarbröder har till varandra påverkar hur de agerar i de maktpositioner de besitter. Det riskerar att påverka det politiska beslutsfattandet, men också andra beslut rörande t ex tjänstetillsättningar eller hur granskningar görs. Hur det förhåller sig i verkligheten är det svårt att veta, eftersom detta sällskap är stängt för insyn från utomstående. För mig handlar den här frågan framför allt om trovärdighet. Arbetarrörelsen är en rörelse som bygger på värderingar. Det innebär att dess företrädare måste leva som de lär. Frågan om huruvida lojalitetsband mellan frimurarbröder påverkar det politiska beslutsfattandet eller ej blir av underordnad betydelse, när vi ändå kan konstatera att oavsett hur det förhåller sig i verkligheten med den saken, så är det ändå den bilden som gör sig gällande. Skadan på trovärdigheten blir lika stor, och så kommer det alltid att vara så länge transparens och insyn saknas i den organisationen.

imageHistoriskt har socialdemokratin varit den politiska kraft som organiserat arbetare och folkflertalet i kampen mot överheten. Socialdemokratin har historiskt förknippats med kampen för allmän rösträtt, 5-veckors semester, rätt till barnomsorg, inkomstrelaterad pension, gratis utbildning, rätt till föräldraledighet och alla andra reformer som utgör en självklar del av vår välfärdsstat. Moderaterna har däremot varit dem som stått på överhetens sida och försvarat deras privilegier. Så sent som 2002 var socialdemokraterna ett 40%-parti. Men ngt har hänt. Socialdemokratrin uppfattas inte längre med samma självklarhet som ett parti för det arbetande folkets kamp för ett jämlikt samhälle. Partiets stora utmaning är att vinna tillbaka massornas förtroende för att återta sin självklara roll som den progressiva kraften som kan utveckla välfärden och göra vårt samhälle mer jämlikt. Allt som bidrar till att socialdemokratin förknippas med konservativa krafter, som bevarar det gamla klassamhällets maktstrukturer, står i vägen för detta.

Det är viktigt för arbetarrörelsen att dess företrädare lever som de lär. Men det räcker inte med det. De måste också uppfattas som att de lever som de lär. Det är en fråga om trovärdighet.