Idag läste jag att Vårdföretagarna inte är särskilt nöjda med det kollektivavtal de tecknat med Kommunal för personliga assistenter. Deras förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund går så långt som att hävda att Kommunal fick igenom sina krav genom ”maffiametoder”. Det hon åsyftar är att Kommunal drog tillbaka sitt varsel om konflikt, och istället meddelade att de tänkte förhandla med varje assistansföretag för sig istället.
Jag vet inte vad Vårdföretagarnas förbundsdirektör har för erfarenheter av maffian, men jag kan berätta lite grann om min uppväxt i Colombia på 80- och 90-talet. En del av er har säkert sett den populära netflixserien Narcos. Bortsett från vissa saker, så gestaltar serien stämningen på det sätt som jag faktiskt minns det från när jag växte upp. Såväl kidnappningar som bombexplosioner mitt i stan var vardagsmat. Politiker och journalister mördades som flugor. Jag minns särskilt mordet på Liberalernas presidentkandidat Luis Carlos Galán, som sköts ihjäl mitt i en folksamling. Jag var då 6 år gammal. César Gaviria, som kandiderade för Liberalerna efter Galáns död, blev också måltavla för Medellinkartellen men klarade sig då han i sista minut ställde in sin flygresa till Palmira. Samma tur hade inte de övriga 107 personer som befann sig i det flygplan som Gaviria skulle ha klivit på och som exploderade mitt under resan pga en bomb som hade följt med ombord.
Jag bodde i en relativt trygg stad vid kusten förskonad från de värsta excesser som var vardagsmat i t ex Medellín. Men våldet spred skräck över hela Colombia. Bombexplosioner, kidnappningar och massakrer dominerade tv-nyheterna dagligen och det var inte tryggt att röra sig fritt. Många som själva inte hade drabbats direkt hade ofta ngn i sin närhet som på ett eller annat sätt drabbats av våldet.
Så, när jag tänker på maffiametoder, tänker jag då inte i första hand på ett hot om att föra avtalsförhandlingar med berörda företag istället för att föra förhandlingar med den arbetsgivarorganisation de är medlemmar i. Och jag tror inte heller att man måste ha vuxit upp i Colombia på 80- och 90-talet för att förstå detta. Det känns skrattretande när politiska organisationer på högerkanten målar upp fackliga stridsåtgärder i form av strejker och blockade som maffiametoder. Ärligt talat är det lite gulligt. Men när en arbetsgivarorganisation kallar det för maffiametod att en fackförening överväger att förhandla direkt med berörda företag när deras organisation inte vill komma överens är det ett uttryck för ngt allvarligt. För mig är det magstarkt. Ett avtal utgör en överenskommelse. Det är ngt som båda parter förbundit sig att stå bakom. Att en arbetsgivarorganisation direkt efter att ha tecknat ett kollektivavtal går ut och kritiserar det saknar historisk motsvarighet.
Vårdföretagarna ingår i organisationen Almega, som under de senaste avtalsrörelserna har varit motpart i de flesta fall då avtalsförhandlingar strandat och lett till konfliktvarsel. Och inte sällan har det handlat om att Almega inte vill gå med på löneökningar som motsvarar vad alla andra arbetsgivareorganisationer redan gått med på. När Vårdföretagarna t ex kritiserar det nyss tecknade kollektivavtalet för personliga assistenter inom privat sektor genom att hänvisa till att regeringen inte höjt assistansersättningen i nivå med industrimärket, så är detta ett argument som faller platt. Varför kan då Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) ha råd att teckna ett sånt avtal men inte Vårdföretagarna? Assistansersättningen är ju inte lägre för Vårdföretagarnas medlemsföretag än den är för kommuner och kooperativa företag. Och varför ska en personlig assistent ha sämre betalt inom privat sektor än inom kommunal och kooperativ sektor om det ändå rör sig om samma arbete?
Att Almegas medlemsförbund är inställda på konflikt från start oavsett vad facken ställer för krav är uppenbart. Denna linje har drivits konsekvent sedan ett tag tillbaka. Men att kritisera ett avtal man precis har tecknat är ju att gå ett steg längre, då det innebär en markering att man inte riktigt står för vad man förbundit sig att följa. Det utgör en tydlig viljeinriktning bort från den svenska modellen där arbetsmarknadens parter tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen. De första stegen tog Almega när det började erbjuda sk serviceavtal som innebär att ett företag kan dra nytta av Almegas medlemsförmåner utan att teckna kollektivavtal. Genom att erbjuda serviceavtal ger Almega därmed en service till företag som genom avsaknad av kollektivavtal skaffar sig en konkurrensfördel gentemot Almegas egna medlemsföretag. Det utgör alltså ett slag under bältet som Almega delar mot sina egna medlemmar. I det avseende står inte Almega ensam utan snarare följer i Svenskt Näringslivs fotspår, som t ex betalat för företaget Laval un Parnteris juridiska kostnader när vaxholmsfallet behandlades i Arbetsdomstolen. Laval var inte medlem i någon arbetsgivarorganisation ansluten till Svenskt Näringsliv och saknade kollektivavtal.
Förekomsten av sk serviceavtal blir alltmer utbredd och omfattar numera fler branscher än IT och fler arbetsgivarorganisationer än Almega. Uppenbarligen har Svenskt Näringsliv bestämt sig för att stegvis jobba sig bort från den svenska modellen. Att Kommunal ens lyckas teckna ett kollektivavtal med Vårdföretagarna genom att hota med att förhandla med varje företag för sig visar på sitt sätt att man förmodligen finner ett starkare stöd för kollektivavtalsmodellen bland Vårdföretagarnas medlemsföretag än hos ledningen för Vårdföretagarna. Det säger en hel del om den senare.
Det ironiska i sammanhanget är att Kommunal lyckades komma överens med Vårdföretagarna om nytt kollektivavtal utan att ens behöva använda konfliktvapnet. När Vårdföretagarna då refererar till detta i termer av ”maffiametoder”, ter det sig inte bara absurt utan också osmakligt, då det utgör ett medvetet försök att skruva upp tonen i debatten genom ett högerpopulistiskt språkbruk. Utspel av den här typen kan vara vanliga inför eller under pågående konflikter, men det nya i sammanhanget är att det nu sker efter att en överenskommelse träffats. Fryklunds tonläge står för en vilja att provocera fram en stämning som banar vägen för ett debattklimat där grunderna i den svenska kollektivavtalsmodellen ifrågasätts.
Det jag undrar är om den trend vi ser med alltmer militanta arbetsgivarorganisationer, ökad tillämpning av sk serviceavtal, och en helt ny attityd där en arbetsgivarorganisation kritiserar ett kollektivavtal den själv nyss tecknat utgör tecken på att Svenskt Näringsliv förbereder sig för att överge den svenska kollektivavtalsmodellen. Kan det vara så? I så fall står vi inför en ny situation som arbetarrörelsen måste vara beredd att bemöta.
Varje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.