SD är helt ute och cyklar ang. regionpersonalens bild av hbtq-diplomering

Man upphör aldrig att bli förvånad över okunskapen hos ledande sverigedemokrater. Det senaste exemplet är gruppledaren för SD i Region Västerbotten Petter Nilsson, som på sin blogg går till attack mot regionens hbtq-diplomeringsverksamhet utifrån att den skulle vara onödig ”administration” som reflekterar en misstro mot chefer och personal.

Men vad tycker egentligen chefer och personal om denna verksamhet?

Region Västerbotten har arbetat med en intern hbtq-diplomering av sina verksamheter sedan 2015. Hittills har ett 50-tal verksamheter och 1000 medarbetare genomgått diplomerats. Utbildningen genomförs av regionens egna hälsoutvecklare och har som syfte att ge verksamheterna stöd i deras långsiktiga arbete med hbtq-frågor, normer och jämlikhet för att bidra till en mer jämlik arbetsmiljö, vård och hälsa.

Den senaste utvärderingen publicerades nyss* och har bl a kartlagt chefernas erfarenheter av hbtq-diplomeringen. Studien är tydlig. De chefer som deltagit i diplomeringen ”ger en väldigt positiv bild av vad diplomeringsprocessen som helhet har inneburit för verksamheterna” (s. 6). Verksamheterna har fått en förhöjd kunskapsnivå och förståelse för hur hbtq-personers livsvillkor påverkar hälsa och hälso- och sjukvårdens roll i att bidra till jämlik hälsa samt vad de konkret behöver utveckla.

Men det var chefernas åsikter. Vad tycker medarbetarna då? Det säger inte den här utvärderingen så mkt om, då den fokuserade enbart på chefer och patienter. Men däremot kan vi läsa en del om det i den kartläggning om ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten som regionens folkhälsoenhet gjorde 2019**. Bland personalens önskemål gällande utbildningar, framkommer det att utbildningar som efterlyses är bl a om patienters delaktighet och inflytande och om sexuell läggning och könsidentitet (s. 20). Kompetensbrist hos personalen gällande gränsöverskridande könstillhörighet och HBTQ-personer med erfarenhet av dåligt bemötande i vården är några av de behov och problem som personalen som deltog i studien lyfter fram (s. 20).

Med andra ord så är det personal och chefer som själva lyfter vikten av att verksamheterna arbetar med de här frågorna. Att erbjuda dem möjligheten att gå en hbtq-diplomering är inte att misstro deras kompetens utan snarare att tillmötesgå det kompetensutvecklingsbehov som de själva efterfrågat och identifierat.

Istället för att själv fråga dem vad de tycker, så drar Petter Nilsson (SD) alltså slutsatser kring vad de tycker – inte baserat på vad de sagt utan baserat på vad han fördomsfullt tror. Men än mer förvånande är att han tycks tro att utbildning och kompetensutv. för personalen utgör ”administration och byråkrati”.

Utöver det får vi inte glömma dem som vården är till för: patienterna. Vad patienterna säger om effekterna av hbtq-diplomeringen, har jag redan skrivit om.. men deras upplevelser verkar inte SD finna relevant.

Men det som förvånar mest är att Petter Nilsson (SD) tycks inte känna till hälso- och sjukvårdens lagstadgade uppdrag att arbeta för jämlik hälsa och jämlik vård. Forskning visar att hbtq-personer i Sverige (liksom i andra länder) möter olika hinder som begränsar deras tillgång till hälso- och sjukvård, som erfarenheter av diskriminering, heteronormativa antaganden, bristande kunskap mm. Att jobba med de här frågorna är en viktig del i att skapa god och jämlik hälsa i Västerbotten.

 

Noter:

*Utvärderingen består av två rapporter:

– en framtagen av Umeå Universitet (Linander & Nilsson, 2021, ”Det är fokus på rätt saker”: hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering)

– och den andra framtagen av regionens folkhälsoenhet (Regnbågsregionen? – erfarenheter från chefer på hbtq-diplomerade verksamheter).

**Region Västerbotten, 2019, Ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten.

Inget är fegare i politiken än att inte våga stå för sina åsikter

Man upphör aldrig att förvånas över Sverigedemokraterna. Den här gången är det deras gruppledare i regionen Petter Nilsson – rikskänd för att ha kläckt ur sig att Sverigedemokraterna förföljs som judarna i Nazityskland – som nu agerar som om han vore förvånad och bestört över de våldsamma händelserna i Washington i veckan.

Dagen efter att en fascistisk mobb stormade kongressen efter uppmaning av Donald Trump, skriver Petter Nilsson på sin blogg att det är ”skrämmande det som sker i USA:s kongress”. Ja, utan tvekan är det det. Men att SD på ngt sätt skulle anse detta, är nog ingen så lättlurad för att kunna tro.

För det första är Trump-anhängarnas våldsamma protester ingen överraskning. Under en lång period har Donald Trump försökt sig på en statskupp genom att hävda valfusk. Han har obstruerat valprocessen på olika sätt, vägrat erkänna den legitimt valda presidenten, försökt fuska till sig fler röster, pressat vice presidenten för att han ska stoppa godkännandet av valresultatet, och visat sitt stöd för den våldsamma nazistiska gruppen Proud Boys.

Det råder inget tvivel om att Donald Trump är en fascist. Det har varit uppenbart väldigt länge. Lika tydligt är också det starka stöd som Sverigedemokraterna visat honom. Vissa mer öppet som Mattias Karlsson och flera av deras riksdagsledamöter, och andra mer diskret men ändå tydligt som Jimmie Åkesson. Och den som fortfarande tvivlar på det, kan i så fall svara på frågan hur man ska tolka att SD nominerat Donald Trump till fredspriset.

Och det är inte så märkligt att SD stödjer Trump. De är inte så olika. Sverigedemokrater vill gärna stämpla invandrare som landsförrädare, men tvekar inte att sälja sig till ryska intressen för att få inflytande i svensk politik. Deras förra tjänsteman i riksdagskansliet (som f.ö. lurat till sig svenskt medborgarskap) får ju inte pressackreditering av riksdagsförvaltningen då han anses utgöra en risk för rikets säkerhet (se mer om Putilov-affären här). Vi minns även SD:s kontakter med Carl Meuling, affärsmannen med miljardkontrakt i Ryssland, som förde samtal med SD om eventuellt ekonomiskt stöd till dem. I EU-parlamentet agerar SD som Rysslands nickedockor.

Det är inte svårt att hitta likheter mellan Trump och SD. Liksom Trump, driver också SD en väldigt krigisk retorik, och liksom Trump, hade de en kampanj inför valet för att framställa det som riggat. En viktig skillnad är dock att Donald Trumps ställning som president, ger honom den makt och status som krävs för att kunna mobilisera så många anhängare för att sabotera valet (och låta en viktig del av försvarsapparaten stå passivt när de hotar med att ockupera kongressen). Ngn sådan makt har inte SD i dagsläget. Men arbetssättet att mobilisera en svans för att ta hand om det de inte vågar göra själva är ju gemensamt. Minsta lilla kritik som riktas mot SD kan föranleda en hel del hot och/eller hatmejl, som SD sedan inte tar ngt ansvar för.

Peter Nilssons utspel luktar hyckleri på långa vägar. Den som är uppmärksam, lägger märke till att Petter Nilsson fördömer upploppen i Washington utan att någonstans rikta kritik till Donald Trump eller ens nämna honom. Han tar gärna avstånd från de våldsamheter som uppstod, men inte från den som manat till dessa.. Inget är fegare i politiken än att inte våga stå för sina egna åsikter eller sin egen politik.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg kunde inte ha uttryckt det bättre:

Den som tror att SD skulle ändra sitt beteende om de får makt är oerhört naiv. De pratar som Trump, agerar som Trump och skulle försöka fuska som Trump om de bara hade möjligheten.

Har inte SD ngt intresse för barn och ungas psykiska hälsa?

Psykisk ohälsa har ökat bland unga i Sverige. Trots att andelen barn och unga med nedsatt psykiskt välbefinnande är lägre i Västerbotten än i riket, så ser vi också tecken på ökad psykisk stress i vårt län. Väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin är dessutom för långa. Det skapar både lidande hos den enskilde och stora kostnader för samhället.

Förutom att jobba för att de som behöver vård ska få det i tid, behöver vi utveckla det förebyggande arbete för att främja den psykiska hälsan hos barn och unga. Den samlade kompetensen hos professionerna anställda inom regionen och kommunerna är avgörande, men lika viktigt är att involvera medborgare och det civila samhället. Det finns en hel del verksamhet inom den ideella sektorn som med rätt stöd av regionen och kommunerna kan bidra till att stärka den psykiska hälsan hos befolkningen.

Som ett led i detta arbete har regionfullmäktige därför gett beredningarna för folkhälsa och demokrati i uppdrag att genom medborgardialoger och i samverkan med kommuner, föreningar och andra relevanta samhällsaktörer ta fram ett underlag för att främja barn och ungas psykiska hälsa. I ett års tid har de jobbat med detta uppdrag och idag har de presenterat sina rapporter för regionfullmäktige.

För denna punkt i dagordningen var det avsatt 45 minuter, men diskussionerna höll på i ca 1 en timme och en kvart. Den här frågan engagerar, helt enkelt. Det diskuterades kring hur machokulturen och könsroller påverkar pojkars och flickors hälsa, vilken betydelse tillgången till utbildning har, bristerna hos barn- och ungdomspsykiatrin, behov av resurser för att öka personaltätheten i skolan, hur man ska kunna nå vissa utsatta grupper med insatser som de inte nås av idag mm. Inlägget var så många att jag inte kommer att kunna sammanfatta diskussionen här. Men engagemanget hos de olika partierna var uppenbart.

Undantaget var Sverigedemokraterna. Det enda de tog upp var deras åsikt att beredningarna som tog fram rapporterna inte behövs och borde avskaffas. Den diskussionen tar vi gärna, men nu var frågan vad som behöver göras för att främja barn och ungas psykiska hälsa. Trots påminnelser från presidiet att punkten på dagordningen inte handlar om regionens organisatoriska struktur, var det precis detta som SD envisades med att diskutera.

Vad SD tycker om vilka behov som rapporterna identifierat, eller hur regionen generellt eller specifikt kan göra för att förebygga ohälsa och främja den psykiska hälsan hos barn och unga fick vi aldrig veta. Den frågan var de inte intresserade av att diskutera.

Det här är vad vi får när man röstar in Sverigedemokraterna i regionen. De är inte intresserade av folkhälsa, hälso- och sjukvård, regional utveckling mm. Det finns bara en fråga de bryr sig om. Vad de tycker i allt annat blir alltid högst oklart. Om de inte kan göra en koppling till invandring hos den fråga som diskuteras, har de helt enkelt inget att säga.

Ambulanshelikoptern ska ägas av regionen

8AD3CCAD-F9F7-45D6-96D1-BB301540DE45Ibland går det att få med sig Alliansen i Västerbotten på bra saker i regionfullmäktige. Det händer inte varje dag, men det händer. SD däremot är en helt annan femma. De upphör aldrig att förvåna.

Förra veckan har Region Västerbottens fullmäktige beslutat att ansöka om medlemskap i Svensk Luftambulans (SLA). I dagsläget har regionen ett upphandlingsavtal med en privat operatör för att nyttja ambulanshelikoptern. Detta är en dyr lösning, då marknaden för ambulanshelikoptrar är att betraktas närmast som en monopol då det i stort sett bara finns 1 aktör, på sin höjd 2. Men det innebär också att om företaget får ekonomiska svårigheter, riskerar regionen att stå utan ambulanshelikopter.

Region Västra Götaland utgör ett tydligt exempel på hur utsatt regionen är när den inte äger sin ambulanshelikopter utan hyr via ett upphandlingsavtal. 2010 hade Norrlandsflyg ekonomiska problem, vilket ledde till att Västra Götalandsregionen inte kunde nyttja helikoptern. De fick betala 52 miljoner för att leasa en ambulanshelikopter*. Det är pengar de hade kunnat använda till hälso- och sjukvård, men som de fick spendera för att lösa problemet med att inte hamna utan ambulanshelikopter. Det problem vill inte vi hamna i. Därför har fullmäktige i Region Västerbotten beslutat att ansöka om medlemskap i SLA.

SLA är ett kommunalförbund som äger sina helikoptrar, utför eget tekniskt underhåll, egna flygbesättningar, egen pilotutbildning och eget AOC (Air Operator Certificate), vilket gör det till ett eget flygbolag. Genom medlemskap i SLA, går alltså regionen ihop med andra regioner för att tillsammans äga helikopterinfrastrukturen. Som medlem i SLA får Region Västerbotten även inflytande över verksamheten bl a genom att ingå i den politiska direktionen, ngt som inte är fallet vid en upphandling, där regionen skulle få 0 inflytande i företagets beslutsprocesser.

En upphandling kommer dessutom att innebära enligt tjänstemannaunderlaget ett vinstkrav på 10% oavsett vilket företag som vinner. Detta till följd av att det är så få aktörer som konkurrerar på denna marknad. Detta är skälet till att inte ens moderaterna ställde sig bakom att fortsätta upphandla. Annars är ju moderaterna de första att föreslå privatisering, då de alltid hävdar att det är billigare, men i det här fallet är det så uppenbart att det inte är det. Däremot Sverigedemokraterna föreslog fortsatt upphandling. Man tar sig för pannan!

Vi socialdemokrater anser att skattemedlen ska användas till det de är avsedda till och inte till att finansiera enskilda företags 10-procentinga vinstkrav. För oss är det också viktigare att rädda liv genom att kunna garantera att ambulanshelikoptern kan lyfta i alla lägen som behövs. Det var även det beslut som regionfullmäktige tog. Människan går före marknaden!

*2010, Göteborgsposten: Samarbete om ambulanshelikopter

Proppfullt på torget när vi demonstrerade på 1 maj

cuarteto 1Förra veckan firade vi första maj och för första gången i den här arbetarekommunens historia fick vi äran att få statsministern som förstamajtalare hos oss. Rådhustorget var proppfullt. Aldrig tidigare under alla år jag tågat på första maj hade jag sett så mycket folk samlas på torget.

På förmiddag höll vi torgmöten i Holmsund, på Ålidhem och Mariehem. Ålidhems- och mariehemstågen möttes vid svingen och anslöt sig sedan till huvudtåget som avgick från Döbelns park och kulminerade i manifestationen på Rådhustorget. Men även senare på eftermiddag hade vi en samling i Hörnefors.

Ca kl 12.40 kom Stefan och Ulla Löfven till Döbelns park, där de möttes av en stor samling som gjorde sig redo för att marschera till Rådhustorget. Där var vi tillsammans med fackföreningsrörelsen, SSU, S-kvinnor och ABF. Men det fanns även många sympatisörer på plats. Efter att jag hälsade dem välkomna, gick Stefan och Ulla till tåget och hälsade på så många de kunde. Bl a på 11-årige Benjamin, som hade precis gått med i Unga Örnar för att han ville kämpa för barnens rätt att ha kul.

torgetVi var ca 600 demonstranter på tåget, men väl på Rådhustorget väntade många fler på oss. Hela torget var fullt. Vi demonstrerade under parollen Trygghet, demokrati och sammanhållning, vilket var ett genomgående tema bland talen och plakaten. Rosa Vallgårda, som talade för SSU, tog upp de problem välfärdssystemet lider av och de hot om skattesänkningar som borgerligheten utsätter det för. Vi har ett skolsystem som tillåter att skattebetalarnas pengar spills ut över oseriösa aktörer och hamnar i aktieägarnas privata fickor istället för att höja personalbemanningen och undervisningens kvalité. Det är inte befogat att – liksom borgerligheten gör – driva på för skattesänkningar, samtidigt som vi upplever långa vårdköer och ser hur vårt välfärdssystem blöder. Socialdemokratin behövs mer än någonsin!

Lina Farhat, från S-kvinnor, varnade i sitt tal för normaliseringen av rasismen. Vi måste lära oss av historien, och – precis som hon påpekade – så började inte förintelsen med gaskamrarna, utan den föregicks av en normaliseringsprocess. En sådan normalisering är precis det vi ser idag. Ett konservativt högerblock håller på att bildas, där M och KD flörtar med SD. Detta varnade också Stefan Löfven för i sitt tal, där han förfasades över att M och KD sneglar på ett parti som har sitt ursprung i vitmaktsrörelsen.

Bara 2 dagar efter Löfvens tal på första maj, kallar Jan Björklund och Jimmy Åkesson till gemensam presskonferens där de förkunnar att de ska ut på gemensam debatturné inför EU-valet. Det vi inte trodde skulle ske, har precis skett: en normaliseringsprocess som gör ett parti med rötterna i nazismen och med företrädare som anser kvinnor och invandrare vara mindre värda till ett rumsrent parti. Socialdemokratin behövs mer än någonsin. Med fanan högt ska vi ta kampen mot högern och försvara välfärden. Nazismen ska tryckas tillbaka. Historien får inte återupprepas.

Fotograf: David Nordlund (bilden högs upp), Alejandro Caviedes (bilden på torget)

Jag är ingen kulturgubbe, men…

minimusDet var länge sen jag bloggade senast. En hel del har hänt sen dess. Bl a har det varit påsk, och medan frun byggde en vägg hemma hela påskhelgen och satte upp en dörr, så tog jag med mig pojken till Västerbottens museum och hade väldigt roligt.

Jag har aldrig hängt så mkt på museer och teatrar som sen jag fick barn. Jag är ingen kulturgubbe. För några år sen blev jag bjuden på opera och det var bland det värsta jag varit med om. Men jag hade inte kunnat klara mig levande under föräldraledigheten utan Norrlandsoperan, Västerbottens museum och Bildmuseet. Öppna förskolan i all ära, men den har begränsade öppettider, och lekparker kan man inte använda vintertid. Och då är jag jävligt tacksamt över att vi har gratis kulturinstitutioner som bedriver så mkt verksamhet riktat till barn.  Man kan inte vara hemma instängd med en 1-åring i flera månader utan att båda blir galna på varann.

Jag har varit på sångaktiviteter, teater, dans, målning, lekrum, you name it. Och allt har varit antingen gratis eller väldigt billigt. Kontrasten är stark till min egen uppväxt i Colombia, där man inte har några skattefinansierade kulturinstitutioner. Lekparker kunde jag leka i som liten, men allt annat kostade. Bara att ta sig in på ett museum kostade.

När vi pratar om Sverige som ett välfärdsland med bra förutsättningar att vara förälder i och goda levnadsvillkor för barn at växa i, tänker vi ofta på föräldraförsäkringen, skattefinansierad barnomsorg, mödrahälsovård och sånt. Men sällan på att tillgång till kultur och en meningsfull fritid för alla (och inte bara för dem som har råd) är minst lika viktigt. En del t.o.m. ifrågasätter denna rättighet och målar upp den som ngn slags lyx som står i vägen för välfärden. Ta sverigedemokraterna som exempel, som i Norran framställer Norrlandsoperan som ”en lyxsatsning som politiker gör för sin egen prestige”. Vidare skriver de att:

Vi ser gärna att flera av de befintliga kulturverksamheterna blir mer självfinansierade. Varför ska majoriteten av medborgarna bekosta nöjen för en förhållandevis liten klick operaintresserade?

I sann populistisk anda, ställer de vård mot kultur, för att ge sken av att vara några ”underdogs” som vill ta medel från en elit för att ge till välfärden. Men har de ens kollat vad Norrlandsoperan har för verksamhet? Bara 15% utgörs av opera. Resten är musik, dans och konst, som dessutom sker i hela länet. Likaså med Västerbottens teater, Skogsmuseet i Lycksele, Västerbottens Museum och Skellefteåmuseum, som Region Västerbotten är delägare i, och som därför bedriver verksamhet i hela länet och inte bara där de har sitt säte. De bidrar till en meningsfull fritid rik på föreningsliv, kultur- och fritidsaktiviteter, men än viktigare har de barn och unga som prioriterad målgrupp i sitt uppdrag.

kostnader2Och vad kostar kalaset? När kostnader redovisas så ingår de i ”regional utveckling”, som totalt uppgår till 2%. Så inte ens 2%!! Att då låta Norrlandsoperan och andra kulturverksamheter bli mer självfinansierade frigör alltså inte medel som kan användas till vård. Men däremot skulle det innebära att folk då måste betala för alla de aktiviteter som idag är gratis eller väldigt billiga, och då är det precis bara denna ”förhållandevis lilla klick” som SD pratar om som kommer kunna ha råd att delta, men inte vanligt folk, och definitivt inte barnen till låginkomsttagare. Ska kultur vara ngt som enbart samhällets ekonomiska elit ska ha rätt till? Och ska enbart barn till höginkomsttagare kunna delta på de här aktiviteterna?

Sverigedemokrater kan vara mkt. Men några förkämpar för folket i kampen mot eliten är de definitivt inte. Snarare står de för en politik som slår på dem som redan ligger.

Tänk om presidentvalet i USA vore som Miss Universum

Vid såna här tillfällen önskar man att USA:s presidentval vore mer lik tävlingen Miss Universum, så att Steve Harvey kunde komma fram, be om ursäkt, och dementera att Trump har vunnit valet. Det var vad som hände på Miss Universum 2015: två minuter efter att han hade utsett Miss Colombia till vinnare, fick hon lämna kronan ifrån sig till Miss Filippinerna, då det hade visat sig att Steve Harvey hade läst helt fel på kortet.

Tyvärr är inte verkligheten lika kul som tv:n och vi måste leva med det faktum att befolkningen i USA har valt en kvinnofientlig rasist till president. Att en rik republikansk kapitalist framställer sig själv som inte tillhörande etablissemanget, ter sig absurt, men i USA går ett sådant budskap uppenbarligen hem hos väljarna.

Vi kan inte göra annat än att beklaga och fortsätta kampen för en rättvis värld fri från förtryck – inte bara fortsätta kampen, utan öka tempot på den. De tendenser vi sett pekar på att rasismen får allt starkare fotfäste även i Sverige. Asylboenden bränns, nazister demonstrerar öppet på gatorna, opinionsundersökningar visar att sverigedemokraterna har 17,9% i väljarstöd, och vi hör allt fler röster inom borgerligheten som pläderar för samarbete med SD.

Även en del av arbetarrörelsens egna ledare uppfattas som en del av etablissemanget, vilket på sikt utgör ett hinder för att kunna få förtroendet att representera många av de frustrerade väljarna som ger sitt stöd till SD. På samma sätt som Trump, har sverigedemokraterna lyckats framställa sig själva som ett antietablissemangsparti, samtidigt som de driver den typ av politik som gynnar den politiska elitens intressen på bekostnad av folkflertalet: låga skatter, nedskärningar inom välfärdssektorn, sämre anställningstrygghet, sämre skydd för sjukskrivna och arbetslösa, samt stora vinster för välfärdsbolag. Många av dessa väljare är människor som anser att samhället vänt dem ryggen. Det är dem som har mest att förlora på sverigedemokratisk politik men som ändå saknar det förtroende för arbetarrörelsen som krävs för att de ska kunna ansluta sig till den.

Jag ska inte göra anspråk på att sitta på svaret på vad som krävs för att arbetarrörelsen ska få tillbaka sin styrka och socialdemokratin ska vinna nästa val. Men tänkt om det är enklare än vad vi tror? Många skyller på media, men dessa glömmer att arbetarrörelsen aldrig har ägt media och ändå lyckats sätta den politiska agendan under större delen av 1900-talet. Socialdemokratin har ju varit ett 45%-parti fram till 90-talet och kammat hem val efter val, trots att borgerligheten lyckats dominera mediarapporteringen. Men socialdemokratin har då varit en bred folkrörelse som lyckats engagera arbetare för att kämpa för förbättringar. Den har inte förknippats med karriärister, lobbyister, frimurare eller proffspolitiker. Den har förkroppsligat den ”lilla människan”, det arbetande folket som tar kampen mot etablissemanget för att bygga den välfärd som det längtat efter. Men någonstans på vägen kom socialdemokratin att symboliseras av pampen som äger en herrgård och blir lobbyist efter avslutad politisk karriär, eller av den politiska oppositionen som protesterar mot försämringar som den sen i regeringsställning aldrig kom att återställa. På sätt och vis har socialdemokratin sakta men säkert börjat likställas med alla andra partier man då buntar ihop i begreppet ”etablissemang”.

Så frågan vi måste ställa oss är: hur kan arbetarrörelsen väcka det förtroende som den en gång har haft? Lyckas vi inte hitta svaret på den frågan i tid, så kommer vi att hamna i den situation USA står inför idag.