Kommunens personalavdelning har för stort inflytande. Lägg ner personalutskottet!

fredag 12 maj 2017 kl 15:36 av Alejandro Caviedes

Igår träffade jag kommunens båda socialdemokratiska kommunalråd Hans Lindberg och Margareta Rönngren för att diskutera kommunens organisation och hur den påverkar Kommunal Umeås medlemmar. Förra gången vi träffade Hans Lindberg pratade vi budget och från Kommunals sida var vi tydliga med att välfärdsnämnderna behöver utökade resurser. Igår hade vi också ett tydligt budskap till kommunledningen och det är att personalavdelningen inte alls fungerar.

I samband med att personalutskottet bildades, hamnade allt för mycket makt hos personalavdelningen och personaldirektören.. en makt som har missbrukats och som i ett flertal fall lett till att personalavdelningen tagit sig friheten att själva välja vilka politiska beslut de ska och inte ska följa. Politiska beslut som Kommunal Umeå lobbat för och fått med sig den politiska majoriteten för, har personalavdelningen många gånger tagit sig rätten att ompröva. Redan i fjol påpekade vi detta:

– Beslutet att kommunen skulle teckna ett lokalt avtal med de fackliga organisationerna om regler för föräldraledighet som gör att även kommunanställda ska få söka föräldraledigt 2 månader innan ledighetens början – precis som anställda hos alla andra arbetsgivare – fick tas flera gånger av personalutskottet innan personalavdelningen gick med på att verkställa det. Istället för att följa beslutet på en gång, kom pesonalavdelningen med förslag om att riva det tidigare tagna beslutet.

– Beslutet att teckna ett avtal med de fackliga organisationerna som ger visstidsanställda rätt till fastanställning efter att de varit anställda i 2 år sammanlagt, motarbetades också av personalavdelningen. Vi fick sitta i förhandlingar med personalavdelningen i 6 månader innan avtalet blev färdigt, eftersom personalavdelningen inte ville gå med på att skriva avtal på det som personalutskottet hade tagit beslut på.

– Det krävdes att Kommunal Umeå gick ut i media för att personalfunktionen skulle börja verkställa personalutskottets beslut om att det ska krävas motivering för att arbetsgivaren ska anställa folk på tidsbegränsade anställningar (istället för fastanställningar). Fyra månader gick innan det verkställdes.

Det mest extrema exemplet var dock när personaldirektören trots kritik från de fackliga organisationerna och uppmaningar från personalutskottets ordförande att inte anlita konferensanläggningar som saknade kollektivavtal, gjorde precis detta. Personaltutskottet har visat en oförmåga att kunna styra personalavdelningen och se till att den agerar i enlighet med den politik som kommunen styrs av, och det blir ofta politiska beslut som Kommunal Umeås medlemmar gynnas av som personalavdelningen motarbetar. Frågan är dock om personalutskottet överhuvudtaget ska vara kvar.

Det finns också fler problem med nuvarande kommunorganisation. En bra personalpolitik kräver att resurser satsas på personal. Bra personalpolitiska beslut kräver bra verksamhetsbeslut. Personalutskottet kan fatta vilka bra beslut det än vill, men personalens arbetsvillkor påverkas i mångt och mycket av vilka beslut som nämnden i fråga tar gällande verksamheten. Idag är det så att den instansen som fattar de personalpolitiska besluten (personalutskottet) har inga pengar, medan de instanser som har pengarna (nämnderna) inte har mandat att fatta personalpolitiska beslut. Denna ordning fungerar inte alls. När nämndspolitiker tar upp personalfrågor vid sammanträden, är en del tjänstemän snabba med att påpeka att dessa frågor inte hör hemma där. Nuvarande ordning främjar ett tjänstemannastyre som inte är bra för demokratin och inte heller främjar goda relationer mellan fackliga organisationer och politiker. Det innebär minskat inflytande för de anställda.

Med personalutskottet ligger personalfrågorna centraliserade. Beslut tas i mångt och mycket långt från verksamheterna och kunskapen om hur förslagen kommer påverka de anställdas arbetsvillkor är därmed väldigt begränsade hos personalavdelningen. Det har lett till försämringar av våra medlemmars arbetsvillkor och i en del fall till beslut som kommunen fått dra tillbaka. Ett exempel är införandet av 4-veckors schema inom hela vård- och omsorg (utom personlig assistans). Från Kommunals sida sa vi att det här inte kommer att funka, men personalavdelningen lyssnade inte på oss. I efterhand visade det sig att denna modell inte alls funkade på väldigt många arbetsplatser och då fick arbetsgivaren dra tillbaka det. Så är det också med införandet av centralt schemastöd. Det funkar inte alls, men avsaknad av insyn i verksamheterna omöjliggör för arbetsgivaren att se det.

Sist men inte minst är personalutskottet problematiskt utifrån ett personaldemokratiskt perspektiv. Personalen har rätt till inflytande i politiska frågor via sina fackliga företrädare, som enligt kommunallagen har rätt att delta i nämndsöverläggningnarna. Även om de inte har rösträtt, så tjänar deras deltagande till att nämndspolitiker får chansen att lyssna på pesonalens åsikter. Personalutskottet är däremot ingen nämnd och personalen har därmed ingen rätt att via fackliga företrädare delta i överläggningarna. Det innebär att personalavdelningens tjänstemän kan lyfta sina synpunkter i personalfrågor framför politikerna i personalutskottet utan att stå oemotsagda. Vid flera tillfällen har det funnits felaktigheter i de underlag som pesonalavdelningen presenterat för politikerna i personalutskottet utan att det har funnits fackliga företrädare som kunnat påpeka det. Fackliga företrädare besitter ofta arbetsrättsliga kunskaper som matchar personalavdelningen, men som politikerna i personalutskottet går miste om då fackliga företrädare inte har rätt att delta. Denna möjlihet finns i nämnderna, men där fattas inte några personalpolitiska beslut längre. Tjänstemännens politiska inflytande har ökat med inrättandet av personalutskottet på bekostnad av personalens inflytande.

Från Kommunal Umeås sida var vi därför tydliga med båda socialdemokratiska kommunalråden att personalutskottet spelat ut sin roll och att pesonalansvaret borde descentraliseras. Personalavdelningen har alltför stort inflytande och det är inte bra för främjandet av bra arbetsförhållanden. Lägg ner personalutskottet och ge nämnderna större inflytande i personalfrågor!

Regeringens svar på kritiken i frågan om assistansersättning lämnar en hel del att önska

måndag 31 oktober 2016 kl 15:48 av Alejandro Caviedes

Den senaste tiden har det pågått en debatt om assistansersättningen. Ska jag vara ärlig så kan jag inte förstå regeringens inställning i frågan. Regeringen konstaterar att kostnaderna för assistansersättningen har ökat i en takt som inte står i proportion till ökningen av antalet assistansberättigade. I det avseende är det positivt att man vill se över LSS-lagstiftningen för att säkerställa att våra skattepengar går till assistans och inte till vinster och reklam. Vi kan inte ha en oreglerad välfärdssektor där företag kan gå in och tjäna pengar på bekostnad av omsorgstagarna.

Det jag däremot inte förstår är varför regeringen via ett regleringsbrev ger Försäkringskassan i uppdrag att ”bidra till att minska utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” och på vilket sätt det här skulle bidra till att våra skattepengar används rätt. Snarare riskerar ett sådant uppdrag att slå helt fel, både mot de assistansberättigade och mot deras assistenter. Från regeringens sida påpekas att kassan inte fått något uppdrag att skärpa sina bedömningar, eftersom lagstiftningen inte ändrats. Ett regleringsbrev kan inte skapa rättspraxis. Det kan enbart lagar och domar göra. Men regeringen har ett ansvar för hur myndigheter tolkar regeringsuppdrag och med tanke på hur regleringsbrevet är formulerat finns det anledning att vara orolig.

Redan 2007 fick Försäkringskassan i uppdrag av den dåvarande regeringen att skapa enhetlighet i bedömningarna av personlig assistans. När kassan såg över sin praxis, skärptes bedömningarna, och vi fick en situation där FK i allt större utsträckning gjorde skillnad mellan aktiv och passiv tid. För den ”passiva tiden” där assistenten står till förfogande och väntar på att rycka in, gavs ingen ersättning. Om vi tar ett toabesök som exempel, så fick alltså den assistansberättigade ingen ersättning för den tid då hen satt på toa och assistenten väntade utanför. Redan 2011 protesterade Kommunal Västerbotten i ett uttalande, där vi påpekade att effekten av färre beviljade assistanstimmar blir orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar FK in assistansen och kommunen måste gå in. Den här förändrade praxis föregicks inte av ngn lagändring. När den nuvarande regeringen går ut med ett uppdrag till kassan att minska utvecklingen av antalet assistanstimmar, kan den bara inte skylla ifrån sig kritiken genom att påpeka att inga direktiv har getts om att tillämpa en hårdare bedömning. Som regleringsbrevet är formulerat, så kan ju följden bli densamma i alla fall!

Försäkringskassans neddragningar har lett till att man vältrat över kostnaderna på kommunerna. I Umeå kommuns fall har detta lett till ekonomiska problem, som förvaltningen försökt hantera genom att föreslå privatiseringar av den kommunala assistansen för att minska kostnaderna. Att spara på personalkostnader genom att flytta över kommunal verksamhet till bolag som i stort sett bara anställer folk på viss tid kan säkert ge extra pengar till kommunens kassa, men bidrar inte det minsta till en bra personalpolitik, anser jag. Den som inte tror på mig får gärna titta på det kaos som den borgerliga Alliansen skapade i Vindeln förra mandatperiod där de la ut all assistans på entreprenad. I Umeå la dåvarande socialdirektör förslag på samma sak såväl 2009 som 2014, men det stoppades av den socialdemokratiska kommunledningen. Men även om man lyckades hindra en privatisering, så har assistenternas arbetsvillkor blivit tuffare.

Grundproblemet kvarstår. Ska vi ha en välfärd av kvalité, som säkerställer god omvårdnad samt rimliga arbetsvillkor, måste staten ge mer resurser till kommunerna. Det är positivt att LSS-lagstiftningen ska ses över för att inte våra skattepengar ska gå till vinstutdelningar, men det räcker inte med det. Välfärdssektorn måste regleras, men den måste också tillföras resurser. Ingen vill jobba i en underbemannad verksamhet. I ett sådant läge ger man sig inte på assistansersättningen.

Konsten att skylla på arbetsmiljöverket

lördag 22 oktober 2016 kl 19:38 av Alejandro Caviedes

Häromdagen var Kommunal Umeås sektionsexpedition full med folk. Samtliga skyddsombud från äldreomsorgen var kallade. Det var både från privat och offentlig sektor, både hemtjänst och särskilt boende. Det var kul att se så mkt engagemang för arbetsmiljöfrågor bland våra förtroendevalda.

Ämnet för träffen var Arbetsmiljöverkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö, som brukar kallas för AFS 2015:4 – samma dokument som arbetsgivarföreträdare i Umeå kommun hänvisar till när de vill öka helgtjänstgöringen för sina anställda. Ofta får man höra från arbetsgivarhåll att denna nya föreskrift är väldigt tydlig med att delade turer är ett arbetsmiljöproblem. Ja! Äntligen! Det krävdes att Arbetsmiljöverket släppte ut en helt ny föreskrift för att arbetsgivaren Umeå kommun skulle förstå vad som är uppenbart: att delade turer utgör ett arbetsmiljöproblem. Men att det då skulle vara förenligt med verkets rekommendationer att införa varannan helg för att minska antalet delade turer utgör en långsökt tolkning som ingenting har att göra med vad som faktiskt går att läsa i den nya föreskriften.

Syftet med verkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö är att uppmärksamma arbetsmiljöproblem som tidigare bagatelliserats som exempelvis kränkande särbehandling eller ohälsosam arbetsbelastning. Det är ironiskt att en föreskrift, som bl a har som syfte att se till att arbetsgivaren tar sitt ansvar för en hälsofrämjande arbetstidsförläggning, används som en ursäkt för att öka helgtjänstgöringen. Föreskriften anger förekomsten av delade turer som ett arbetsmiljöproblem och betonar arbetsgivarens ansvar att minimera dem. Men hur mycket man än bläddrar i detta dokument, anges det inte någonstans att tätare helg skulle vara ett lämpligt sätt att göra detta. Och även om föreskriften inte anger arbete varannan helg specifikt som ett arbetsmiljöproblem, så finns det andra bestämmelser i lagen som anger att arbetstiden ska förläggas på så sätt att arbete på helgerna ska undvikas. Arbetstidslagen är tydlig, när den i 14 § anger att ”veckovilan ska så långt möjligt förläggas till veckoslut”.

Att då med hänvisning till AFS 2015:4 påstå att det skulle vara i linje med Arbetsmiljöverkets rekommendationer att öka helgtjänstgöringen för att minska antalet delade turer är ironiskt med tanke på att verket utgör tillsynsmyndighet för bestämmelserna i arbetstidslagen. Arbetstidslagens krav på att sträva efter minskad helgtjänstgöring väger lika tungt som den nya föreskriftens krav på att undvika delade turer. Att Umeå kommun väljer att ignorera den ena bestämmelsen för att kunna uppfylla den andra har föga med verkets rekommendationer att göra. Det handlar snarare om kommunens ovilja att tillskjuta de resurser som det skulle krävas för att faktiskt kunna leva upp efter båda bestämmelser. Välfärdsarbete måste få kosta.

…men det är självklart lättare att öka helgtjänstgöringen och skylla på arbetsmiljöverket.