Trasiga stortå och iPhonedöd.

Trasiga stortå och iPhonedöd.

Veckan började mindre bra med att jag klev snett på Umeå godsbangård, vilket resulterade i en knallblå och svullen tå, kanske är det en spricka eller något. Men tår gör man ju i regel ingenting åt, så det får gå ändå.

Några dagars vila och massor med sömn har gjort väl. Sen har hon från norr tagit hand om mig bra.

Det tråkigaste är ändå att min iPhone har dött!

Jag vet inte riktigt vad problemet är, jag vet bara att jag känner mig lite naken och väldigt dåligt uppdaterad. Jag hoppas att den åter vill vakna upp och hålla ordning på mitt liv igen.

Det är ändå riktigt tragiskt att så mycket är styrt via en telefon.

Nu blir det kvällsfika, sen sängen. Imorgon är det en fulltecknad dag, först arbete, sen möte med kommunalrådet och sist men inte minst styrelsemöte med partiföreningen.

2 timmars sömn.

2 timmars sömn.

Jag börjar att återfå lite livslust, även om det aldrig var riktigt så dramatiskt. Jag råkade somna 2 timmar på soffan, det var skönt och välbehövligt.

Ikväll har jag sett en trött och oinspirerad statsminister på agenda, han låter mer som en monoton och tråkig inspelning från 1800-talet. Avgå!

Nu har jag precis uppdaterat agendan, det är 5 arbetsskift, 3 fackliga dagar, och 3 kommunpolitiska möten kvar till semester.

Även om det inte är optimalt med första semesterperioden så här på nordligare breddgrader så är ändå semestern oerhört efterlängtad.

Söndagsångest.

Söndagsångest.

Det var ett tag sen jag hade söndagsångest. Nu har jag det och det har jag för att Alicia och Jennie har åkt till deras mamma. Det blir så tomt och tyst här hemma då.

Jag försöker bota ångesten med hög volym och Machine head i högtalarna.

Apropå inlägget tidigare idag. Jag och barnens mor är vänner, det har inte alltid varit lätt att veta vilken nivå vi ska ligga på, men nu tycker jag att det flyter på bra.

Svart kaffe, ångest och Machine head var det.

Kanske en långpromenad vore något, alternativt någon som vill ha sällskap?

Självkänsla.

Självkänsla.

Det här med självkänsla är nog inte alldeles lätt att sätta fingret på. Den varierar nog lika mycket som det finns människor. Min egen självkänsla bråkar jag dagligen med, även om jag haft över 28 år på mig att forma den.

Idag har jag och barnen tittat på gamla bilder, från det att barnen var nyfödda och fram till idag. Snart fyra år, fyra år som har ett brett innehåll med allt från lycka till olycka.

Jag får minnen och känslor om hur det var förr. Ibland var jag glad, ibland ledsen och väldigt ofta riktigt förvirrad.

Det bästa som har hänt mig är utan tvekan Alicia och Jennie. Att bli förälder har verkligen format mig. Självkänslan har nog stärkts lika många gånger som den har brustit. Jag antar att många, om inte alla föräldrar känner samma sak, att man är världens mest stolta människa samtidigt som man väldigt ofta känner sig frustrerad och otillräcklig.

Det är snart ett halvår sen jag och barnens mor separerade. En separation som var riktigt jobbig på många sätt och vis. Nu så här i efterhand så var det nog det bästa som kunde hända av många anledningar, men jag ska inte påstå att allt är bättre.

Många gånger känner jag mig väldigt ensam i ett litet samhälle där jag bara har knappt 5 år av rötter. Skyddsnät och social trygghet är betydligt mindre nu än förr.

Att det pratas är något man får leva med när man bor i ett litet samhälle, många gånger är det trasiga och olyckliga människor som pratar om sådant de verkligen inte har en aning om. Jag har inte klarat mig undan från rykten och rena lögner.

Det är skönt att jag idag, med bättre självkänsla än på väldigt länge mår bra och kan stå emot jobbiga situationer. Jag har underbara barn, helt fantastiska vänner och en familj som hela tiden finns där.

Men jag ska villigt erkänna att ibland så är självkänslan väldigt låg, då är det väldigt lätt att tänka i flyktbanor. Men livet är inte lätt, därför kan man inte göra det för lätt för sig heller.

Jag brukar förklara att livet just nu kan förklaras så här: ”klipp och klistra”.

Ni som står mig närmast, tack för all kärlek. Min kärlek till er är enorm!

Lyssnar igenom gamla demoinspelningar.

Lyssnar igenom gamla demoinspelningar.

Jag bodde i Gävle alla mina år i skolan (låg, mellan, hög och gymnasiet). I högstadiet bildade jag och några kompisar ett band som hette Fence52. Vi spelade snabb skatepunk och var inspirerade av band som Pennywise, Bad Religion och No Use For A Name.

Det var en del politik, vänstertexter, vegotexter och del tonårskärlek.

När jag gick ut gymnasiet flyttade jag ifrån Gävle, men vi spelade något år till tills arbete och annat gjorde att motivationen sakta tog slut.

Ikväll hittade jag våra två första demoinspelningar. Jag slås fortfarande över att vissa låtar verkligen håller hög standard.

Jag stämde även upp mina kära Squire från 80-talet (ej att förväxla med dagens skräp-Squire). Nu har jag suttit och spelat med och har ett sånt otroligt sug efter att börja spela igen.

Kanske är det en tidig åldersnoja, men jag längtar verkligen tillbaks till svettiga replokaler, ringande öron och adrenalinkickar från scenen.

Jag får drömma mig tillbaks lite under kvällen.

Fredag – funderingar.

Fredag – funderingar.

Idag har Alicia och Jennie varit på undersökning hos folktandvården. Inga tandtroll och allt såg bara bra ut, så klart.

När jag satt i väntrummet så började jag fundera på det här med folktandvården och fri tandvård för barn och ungdomar, hur länge till har vi det så? Självklart ser jag att vi fortsätter att ha en bra tandvård i Sverige och jag skulle inte tacka nej till en utredning om hur vida det går att återreglera tandvården eller ej, det borde inte vara omöjligt.

Jag har skrivit en hel del både här och på min tidigare blogg om tandvård, apotek, skola, kollektivtrafik, järnväg osv.

Alla återregleringar kommer ju så klart att kosta en del pengar, där skattetabellen är avgörande. Jag tycker inte att man ska höja skatten bara för att, men om vi kan ändra samhället och göra det tillgängligt för alla så ser jag bara fördelar i en höjd skatt.

Det är dags för ett omtag i den svenska politiken, ett omtag där Socialismen får en betydande roll – det kommer att krävas om vi inte ska gå under i det klassamhälle som vi nu bara göder år för år, Sverige börjar bli otäckt.

Jag tror att jag gör ett försök.

Det vore nog intressant.

Här om dagen fick jag ett intressant erbjudande om att skriva krönikor i en medlemstidning. Första tanken var smickrande men samtidigt jäkligt skrämmande.

Vem skulle vilja läsa något som lilla jag i lilla Vännäs skriver?

Ju mer jag tänker på det desto mer skrämd blir jag, men även oerhört sugen och motiverad. Känslan är väldigt schizofren.

Jag tror att jag gör ett försök, antingen får det bära eller brista, så enkelt är det.

Jag är inte den bästa på att skriva, men har jag fått förfrågan så vore jag dum om jag inte tog chansen att skriva för en större samling läsare, det kan ju inte mer än gå åt helvete!

Så fungerar jag.

Nu ska jag komma igång.

Nu ska jag komma igång.

Jag har lidit utav skrivkramp ett tag, varken blogg, texter, debattartiklar och dyl har kommit i den takt som det brukar. Men det har varit en kramp utav godo och lycka.

Nu börjar jag komma ikapp med det mesta.

Idag är jag dock hemma med sjuka barn. Jag tänkte skriva några ord om just det.

Som ensamstående förälder med tillsvidareanställning, skiftarbete, politiska och fackliga förtroendeuppdrag och med litet kontaktnätverk i ett litet samhälle så blir det ibland en del problem. Här spelar även en barnomsorg med begränsade tider roll.

Jag har en oerhört förstående arbetsgivare som har ställt upp för mig helt otroligt. Därför blir det extra jobbigt med hastigt ändrade förhållanden, så som sjukdomar, behov att vabba osv.

Mina barn har en underbar dagmamma som tillhör ett jätte bra arbetslag. Där är det heller aldrig några problem, det är bara tidsramarna som sätter förutsättningarna.

Politiskt kan det ibland bli svårt. Sammanträden som utannonseras i tid är det aldrig några problem att få ledigt med löneavdrag för. Värre är det med hastigt uppkomna sammanträden, då kan det vara svårt som fritidspolitiker att få ihop det övriga pusslet med arbete, ledighet, barnomsorg osv.

Men det är väl så här livet är, mer eller mindre. Ett evigt klipp och klistra och med en känsla av att aldrig bli riktigt hel och nöjd.