Snälla, sprid denna berättelse. Uppmana alla du känner att läsa och hålla ögonen öppna. Sprid det på nätet och på krogen. Berätta för musikanter, för pantbanker, försäljare osv och uppmana till att alltid vara noga med att om möjligt kolla ett objektets ursprung när man köper något.
För samtliga bestulnas skull.
”I ett perspektiv, bara en bit metall … I ett annat perspektiv, en av de mest betydelsefulla instrumenten i svensk musikhistoria.” Citat Peter Asplund
Det var en fredag förmiddag i maj år 2000. Jan var på väg ut på turné tillsammans med Hans Åkesson, Lasse Sjösten m. fl. och stod och stuvade in en mängd väskor och instrument i bakluckan på Hans bil på parkeringen utanför T-centralen. Trumpeten ställde han bredvid sig medan han la in väskan i bakluckan. När han lutade sig ner för att lyfta upp trumpeten var den borta.
Han kom hemrusandes en kvart senare. Jag satt intet ont anande tillsammans med en elev vid flygeln. Han sprang in i musikrummet, lyfte ner en av trumpeterna som hängde på en krok på väggen och försvann ut igen, lämnandes en häpen pianofröken och en förundrad elev med tappade hakor och förvånade ansiktsuttryck bakom sig. Det var bråttom. Musikanterna skulle bila långt och konserter ställer man varken in eller kommer för sent till.
Så hände det sig att hans älskade trumpet av märket Bach inhandlad på Steiners musikaffär år 1965 stals och försvann. Och ligorna på T-centralen hade därmed gjort ett kanonkap utan att fatta det. Men inte nog med att trumpeten var försvunnen. I väskan låg också den sordin som Jan en gång köpt av trumpetlegenden Roffe Ericson. En raritet, inhandlad på femtiotalet i den legendariska butiken Manny´s i New York. En unik sordin som inte längre går att få tag på. Inte ens butiken finns kvar. Sorgen var omfattande.
Om Jan ändå inte hade varit så oförsiktig. För hur många gånger hade jag inte hört nämnda trumpetare säga; ”Hoppas att någon stjäl trumpeten så jag är tvungen att skaffa en ny.” Och hur många gånger hade jag inte sett honom slarva med var han ställde den, glömma den när han åkte från ett gig, lämna den i bilen över natten utan att låsa …
Dagen efter stölden stod det att läsa i flera tidningar. Man nämnde det till och med på radion. Och det ringde människor hela dagen, från hela landet. En del grät. Ja, faktiskt. Somliga grät.
Trumpeten var unik. Den var förgylld, Jans namnteckning var ingraverad i klockstycket och den hade två lead pipes. Det finns bara en sådan i hela världen, men förhoppningen att återfinna den var ändå noll. Vi trodde hela tiden att den tillsammans med munstycket och sordinen i den av sadelmakaren Håkansson handsydda specialdesignade skinnväskan och hundratals andra stulna instrument hamnade i en container för vidare färd mot okänt öststatsmål. Vi hörde oss för på nätet, på pantbanker och i instrumentbutiker, men utan resultat.
När det väl sjunkit in att den nog var för evigt borta började jakten på ett nytt instrument. Men ingen enda av de otaliga trumpeter, munstycken och sordiner som Jan testade höll måttet eller kändes bekväma. Ingen av dem kom i närheten av den känsla av fullkomlighet och total harmoni som funnits mellan Jan och den försvunna trumpeten. Inget av dem svarade honom.
Och jakten efter ett instrument har pågått sedan dess. Den trumpet som den soliga majdagen år 2000 blev stulen på T-centralen hade varit Jans följeslagare i 35 år. Det soundet var så starkt förknippat med honom. Han och instrumentet var så intimt sammanbundna. Det var hans ena halva och hade under en stor del av hans trumpetande liv levt i symbios med hans lungor och muskulatur, hans läppar, hjärta och intellekt.
Ända sedan den ödesdigra dagen har famlandet varit konstant. Varje dag har varit ett sökande. Ett sökande efter identitet, ton, klang och känsla.
Sorgen och saknaden har under alla dessa år bubblat i kölvattnet under hans musikaliska resa och han har sedan dess aldrig varit riktigt nöjd med sitt spel. Jag hade önskat att hans sista spelår här på Jorden hade fått flyta på utan sorgsamma hinder. Men det blev inte så.
Så händer något. I slutet av januari 2012 ringer en man utan namn från ett hemligt nummer och påstår att han har Jans trumpet i sin instrumentsamling. En samling som han påstår att han håller på att göra sig av med. Och han ska ha tjugo tusen spänn.
Vi blev oerhört upprörda. Kan det vara sant? Finns trumpeten kvar i Sverige? Och är det en kriminell som ringer? En hälare? Ska man kontakta polisen? Vågar man köpa tillbaka den? Ska man anmäla honom? Och vill man verkligen ha tillbaka den? Trumpeten är ju befläckad … Jan nekade direkt till att betala 20.000 för det är den långt ifrån värd. Inte ens för honom själv. Dessutom skulle den förmodligen behöva renoveras för en stor summa pengar för att fungera tillfredsställande, och därför fanns det inte mycket att förhandla om. Vi är inte så rika som gangstern kanske trodde. Och Jan var inte så angelägen som samme gangster kanske förväntat sig. Möjligen blev den okände mannen lite besviken.
Frågorna var många. Och det kändes obehagligt. Direkt läskigt. En alldeles ny känsla, en otäck, hittills aldrig upplevd kombination av glädje och obehag spred sig i våra kroppar. Och med spänning och avsmak väntade vi på att mannen skulle ta en ny kontakt nästa dag eftersom Jan inte hade tid att tala med honom så länge då han först ringde.
Vi kastade oss omedelbart över telefonen och ringde runt till flera poliser i bekantskapskretsen. Och vi fick rådet att ta med en vän som såg respektingivande ut, träffa mannen ifråga och lägga ett skambud eftersom den ju ändå är omöjlig att sälja till någon annan. Alternativt gillra en fälla och med hjälp av ett par poliser sno honom, med risken att på något raffinerat sätt utsättas av hans kriminella kompisar, medan han ändå bara eventuellt skulle dömas till ett fängelsestraff på ungefär fem minuter. Vi vågade inte det. Mest för våra barns skull. Och för vårt hems skull. Men också för vår egen skull.
Brottet är sedan länge preskriberat, så vi skulle inte göra oss skyldiga till något olagligt om vi köpte tillbaka den, men formellt äger försäkringsbolaget trumpeten eftersom Jan fick en rejäl summa pengar för den, vilket gör att man måste deala också med dem. Vi bestämde oss ändå för att möta honom om han nu återkom. Utan poliser. För att få en känsla av vilken sorts människa han var, för att känna honom på pulsen, luska lite.
Vi väntade på nästa samtal.
Han ringde kvällen efter. Jan försökte få ur honom hur han fått tag på den och mannen sa att han inte mindes riktigt men trodde att han köpt den på nätet. Och han påstod sig ha betalat 10.000. (Pyttsan. Aldrig i livet att han hade. 500 spänn kanske). Han sa sig ha sökt information om den, googlat på namnet som står ingraverat och insett vems det var. Det som han först trodde var ett märke förstod han nu var namnet på en professionell musiker. Jan berättade för honom om stölden och det sorgearbete han gått igenom under dessa år. Han sa sig villig att eventuellt betala 5000 såvida den var i gott skick och bad att få träffa vederbörande för att se på trumpeten. Mannen sa sig inte bo här i stan, han var ofta utomlands, reste mycket men skulle kanske komma till Stockholm snart och då skulle han höra av sig igen. Han hade ingen mailadress … utan skulle ringa igen.
Det framkom i slutet av samtalet att trumpeten låg i en brun väska, med en del andra små tillbehör i. Vi tappade nästan andan. Fanns den fina skinnväskan kvar? Och fanns sordinen kvar? Låg trumpeten i den väska som den försvann i? Vi blev direkt upphetsade, men visade det förstås inte utan bad än en gång att få träffa honom och se på instrumentet. Jan frågade honom lite försiktigt var den fanns. Den fanns i Stockholm. Det gjorde ont i oss. Och tårar glimmade till i mitt öga. Hade den funnits så nära under alla dessa år? Hade den trumpet som så intimt hörde samman med Jan, och på ett sätt faktiskt också med mig, hela tiden funnits i vår närhet?
Jan sa sig villig att träffa mannen och se i vilket skick den var, för att därefter bedöma dess värde. Det skulle passa om en vecka, eftersom han just var på väg ut på turné. Mannen skulle återkomma.
Det har nu gått ytterligare en vecka, och den okände mannen har inte ringt tillbaka. Jan står fortfarande utan sin trumpet. Och vi förfasas över hur somliga människor kan bete sig. Det känns nu som om Jan blivit bestulen på samma trumpet två gånger. Rekord säkert. Men nu vet vi ändå att den finns. Någonstans i vår omedelbara närhet …
Det som dock är mest märkligt i denna historia är att endast en dryg månad innan det otäcka samtalet gällande en trumpet som varit borta i 12 år, bytte Jan lead pipe på en gammal Bach 37G inhandlad i New York 1979. En lur som mest hängt på väggen som prydnad för att den inte gett någon riktig signal. Med den trumpeten öppnade sig åter hans musikaliska väsen. Med den trumpeten känner han sig åter vara tillbaka i det musikaliska samtalet. Till fullo.
Keep swingin´ Jan, med ditt nyfunna, nyvunna trumpetsound!
Och hälaren kan slänga sig i väggen.
Se och lyssna till den stulna trumpeten från en TV-sändning 1994:
