Jag har insett att fler än jag här bland bloggarna på Folkbladet beundrar John Cleese. Vad vore livet utan Monty Python. Eller Hasse & Tage. Vet inte. Förmodligen tomt. Innehållslöst. Rentav meningslöst.
Jag står i begrepp att bli mormor. Flickan på bilden här ovan bär på ett barn. Det är en märklig känsla. Ofattbar. Dottern är vid det här laget stor som ett mycket litet hus och det putar så märkvärdigt på framsidan men jag begriper ändå inte.
Jag har själv fött tre barn. Men det är ju jag det. Inte kan väl mina barn, i sin tur, göra detsamma? Och jag som är så ung … Det är ju bara äldre människor som blir mor- och farföräldrar. Jag är inte äldre. Inte än. Så det är något som inte stämmer. Jag får inte ihop det. Jag går och lägger mig lika förbryllad, som jag förvånad och full med sömniga frågetecken vaknar upp på morgonen.
Vi satt och spånade på påskaftonseftermiddagen, mammAnn och pappJan och de flesta av barnen och en viss måg, som ända från kärleksstarten visat sig vara av det svärmorsdrömska slaget. Vi skojade och tramsade så att hälften kunde vara nog, enligt tradition, för vi har onödigt kul i vår familj. Så pass att man ibland måste be varandra att sluta, för man orkar liksom inte ha det så roligt utan att få chansen att pusta ut emellan varven.
Vi pratade om namn på bebisen. Såklart. Det är väl ett av de mest förekommande samtalsämnena när ett nytt barn är på väg att se förlossningssalens lysrörsljus. Jag blev lite tårögd och snuvig av att skratta så mycket och jag snörvlade plötsligt till lite mitt under diskussionen och fantasterierna, varvid den svärmorsdrömska mågen genast utbrister; ”Så kan han heta!” ””Snörvel-ljudet” Zackrisson”. Så var den da´n förstörd 🙂
Kreativ idé. Att byta ut konventionella förnamn mot olika typer av ljud och utrop. Det skulle åtminstone bli mycket roligare i plugget. Tänk er in i situationen i klassrummet, första dagen i skolan, då småskolefröken eller dito magistern ropar upp de nya eleverna; ” Är iiiiii Johansson här?” ”suck Zackrisson?” ”host Lindström?”
Och det är där John Cleese kommer in i sammanhanget. Det är en klockren sketch-idé för det gänget. Som klippt och skuren. Jag kan verkligen se dem, alla knäppskallarna i Monty Python-gänget som, när de presenterar sig vid sina namn, skriker och låter och suckar och pruttar och nyser och blåser och harklar sig, med ett efterföljande efternamn.
Sjukt? Javisst … Jag har väl ätit lite för många ägg … Men jag hade väldigt skoj medan jag drogade ner mig med de där äggen. För övrigt är sill och ägg och en och annan köttbulle det enda vi drogar ner oss med i vår familj, bortsett från ett enstaka glas vin då och då. Och apropå det sa min dotter, under samma påskeftermiddagssamtal, att hon aldrig under sin uppväxt sett någon av oss vuxna berusade. Och hon fortsatte med att säga att hon aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att dricka sig berusad inför sitt barn.
Hon sa; ”Tänk att se sina föräldrar förändras, börja bete sig märkligt, fånigt och dumt, larvigt och skämmigt. Och tänk så många barn som far illa i vår värld, just på grund av alkoholen. Far illa, för att föräldrarna är fulla eller nerknarkade och inte tar sitt ansvar. Jag vill inte att mitt barn ska skämmas för mig. Och tänk om något skulle hända. Tänk om man inte är vid sina sinnen och kan ta hand om ett barn som gråter. Som gjort sig illa. Som behöver tröst och stöd. Eller en bit mat eller lite kärlek. Jag vill vara en förebild. Som ni har varit. Och jag vill vara pigg och fräsch och utvilad istället för bakis”.
Min dotter är klok. Jag kan slappna av där vid lag. Hon har alltid varit klok. Och jag har alltid kunnat lita till hennes omdöme. När hon som nittonåring drog till Australien i fem månader, och ett par år senare till Bortre Asien och Kina i tre, så var jag ändå ganska lugn. Ja, faktiskt. Jag var lugn. Allt annat hade varit slöseri med energi, om inte annat hade det varit destruktivt. Jag visste att min dotter kunde ta hand om sig. 0ch fatta rätt beslut. Så jag bestämde mig helt enkelt för att förhålla mig lugn och sansad.
Min dotter drack inte ens i tonåren. Det berättade hon för mig alldeles nyligen. Jag trodde nog att hon festade ibland, men jag såg henne aldrig påverkad. Nu fick jag veta att hon kunde sitta och smutta på en halv folköl under en hel kväll, medan kompisarna drog i sig både det ena och det andra.
Hennes morbror, min storebror, var alkoholist och dog redan som ung. Efter det blev hon rädd och vågade inte, med tanke på beroende-generna. Jag förstod inte då att upplevelserna runt min brors förfall präglade henne så till den grad. Nu, efteråt, vet jag vilka spår det satte.
Och nu ser jag med tillförsikt fram emot en ny generation av föräldrar som jag vet kommer att göra sitt bästa för att ta hand om sina barn. Jag skulle önska att alla vuxna med ansvar för små eller tonåriga barn tog sitt ansvar och lät spriten vara. Åtminstone lät bli den där lilla droppen som gör att det blir lite för mycket. Den lilla droppen som gör att vi inte klarar av att ta hand om det gråtande barnet, den lilla droppen som gör att vi inte kan fatta det rätta beslutet, den lilla droppen som gör oss personlighetsförändrade.
Jag skulle önska att man som förälder skulle avstå alkoholen, alternativt insupa den med måtta, och istället, med näbbar och klor, kämpa för att behålla sitt omdöme och sitt skarpa intellekt.
Tänk om allas våra barn alltid kunde lita på att föräldrar eller annan vårdnadshavare var vid sina knivskarpaste sinnen, alltid hundraprocentigt redo för sin så viktiga uppgift som ombesörjare. Tänk om alla barn kunde känna trygghet och tillförsikt. Det vore väl en dröm …
Jag vet, jag om någon, att det för somliga är omöjligt att avstå. Men det är fortfarande en dröm …
Om du är nyfiken på mig, gå in på www.annallan.se
