På gatorna i Prag, där födde jag mitt barnbarn

Mormor? Jag? Det går väl inte … Jag är ju så ung … Visst, jag har hårknut i nacken och ömma knän, men jag är baske mig inte tillräckligt gammal för att bli mormor. Jag är inte ens gråhårig. Inte minsta lilla antydan. Så vad är det som händer? Har tiden flutit på, är det några år som har gått?

Jag reste till Prag i söndags. Besökte den årliga författarfestivalen, där den ena mer yvigt vithårige poeten efter den andra dundrade ut sina budskap över den vackra och villigt lyssnande staden. Trumpetmaken spelade under en av föreställningarna och han fick ta med familjen under den fyra dagar långa resan.

Redan första kvällen får jag ett samtal från dottern som berättar att vattnet har gått. Suck. Två veckor för tidigt, trots att hon är förstföderska. Jag sa ju åt henne att vänta lite … åtminstone tills jag kommit tillbaka hem igen. Själv försökte jag knipa i det längsta när den nu blivande modern skulle se dagens förlossningssalslysrörsljus. Men jag misslyckades totalt.
Hon föddes en julafton så jag missade Kalle Anka det året. Hon tittade ut ur min kropp vid niotiden på morgonen, men när klockan blev tre valde jag istället, mot alla tidigare odds, att fortsätta titta på henne. Långben och Pluto hade inte en chans.

Den första natten i Prag, då dotterns vatten så smått börjat porla, låg jag med mobilen under kudden och slumrade svårligen in med halvjämna mellanrum. Där låg jag och födde hennes barn, timme efter timme … Vilket däremot min dotter inte gjorde, för det drog ut på tiden. Vilket jag alls inte hade koll på där jag låg i ett annat land, med ett annat språk runt mig, två flygtimmar från hennes avstängda mobiltelefon.
Till slut fick de sätta igång bebisprocessen och det slutade två dygn senare med kejsarsnitt. Och där, i vackra, tysta, rena, fina Prag vandrade jag under födandets gång nervöst omkring, gata upp och gata ner, med kroppen full av pirr. Och där lyssnade jag, med en pinsamt låg koncentrationshalt, på det ena verbala poesiutbrottet efter det andra. Alltmedan jag i tanken hjälpte min dotter att föda fram sitt första barn …

Till slut kom så beskedet. Att det var över. Och känslor av eufori blandat med förvåning över att en sådan ung och relativt vital kvinna som jag kan bli mormor, infann sig.
Lille Mio hade kommit ut. Och vips hade jag förflyttat mig ett steg längre upp på generationsstegen. Och blivit något så åldersdigert och urgammalt som en mormor.
Livet är ofattbart.

Jag var tjugosju år och fyra månader då jag födde mitt första barn, en son.
Min dotter är idag tjugosju år och fyra månader och hon har just fött sitt första barn, en son. Livet är fullt av märkliga tillfälligheter och händelser.

Välkommen till vår märkliga värld, lille Mio. Jag önskar dig ett långt och lyckligt liv, till brädden fullt av märkliga, underbara, överraskande och innehållsrika händelser.

 

 

www.annallan.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>