Foto: Jan Allan

Så var det gjort. Mitt första uppdrag som ordförande i Monica Zetterlunds minnesfond är slutfört. Och det funkade, det avlöpte väl, det gick till och med alldeles förträffligt!

Att välja stipendiater är inte så enkelt. Att hitta konstnärer som verkar i Monica Zetterlunds anda, vilken minsann inte är vilken anda som helst, det kan vara svårt. Ändå var det riktigt, riktigt självklart den här gången. För de artister som av någon av oss, jag vill inte säga vem;), efter en stunds samtalande föreslogs som stipendiater – de antogs utan minsta tvekan. Ingen kunde eller ville säga emot. Beslutet landade mjukt, tryggt och säkert i våra kroppar. Det var ett enhälligt beslut.
Årets pristagare får ta emot sitt stipendium utan att någon av de närvarande i minnesfondens styrelse varit tveksamma.
Det känns skönt i kroppen.

När det offentliggörs, i början av september, kommer ni att förstå. Ingen kan tycka illa vara. Man kommer nog rent av att knäböja, för somliga konstnärer är självskrivna, bara man väl kommer att tänka på dem.
Monicas sätt att musicera, hennes generositet, hennes humor, hennes mångsidighet, hennes attityd, hennes närvaro i så skiftande sammanhang …

Den 28 september år 2012 kommer ett antal, kanske icke så förväntade stipendiater, att firas på Stockholms Konserthus. Det blir en höjdarkväll, det kan jag verkligen lova, så beställ gärna biljetter så fort de släpps, den 18 juni. Kom dit och fira med mig och med oss och med Monica! För det är klart att hon är med oss, där någonstans bland pelare och utsmyckningar och gamla slitna och avskavda stolsdynor och …

Jag går i väntans tider. Nu igen. Jag föder och jag föder och jag föder och aldrig verkar det upphöra, det där födandet.
Att föda är förväntan, skräck, oro, spänning, glädje och massor med pirr i magen. Först, för nu ganska många år sedan, födde jag barn, tre stycken, med ojämna mellanrum.  För ett år sedan förlöste jag min första bok. På gatorna i Prag födde jag mitt första barnbarn.
Och nu ska jag föda igen. Denna gång ska jag föda massor av änglar. Och jag ska förlösa mina tankar om döden och om åldrandet.
Jag väjer inte, för vare sig det svåra eller det enkla. Jag skriver det jag tänker. Det som irrar och vimsar runt innanför pannan och västen. Det är ganska mycket som rör på sig därinne bland mina blodbanor och tankespår och jag låter dem komma ut, alla mina tankar, för det är sådan jag är. Det är så jag vill ha det.
Ärlighet varar längst. Ärlighet till och med består.
Ärlighet är att dela med sig. Av det som är viktigt.

Den 20 juni släpps min andra bok. Den är rolig, den också. Och den är sorglig, precis som min första bok. Den är udda, den är minst sagt annorlunda. Och alldeles alldeles fullsmockad av serieteckningar och små flygande, lekande, samtalande änglar skapade av Jan Romare. Den är djup och den är känslosam och den är rolig, på gränsen till lite galen.
Den är som jag är. För jag har, precis som förra gången det begav sig, öppnat upp mina innersta rum, i mitt huvud, såväl som i mitt hjärta.
Det är bara att förbereda er på att, om ni kommer att införskaffa den, finna er själva såväl skrattande som gråtande under läsandets gång. Och ni kommer säkerligen att fyllas av ganska många funderingar om vad livet och framförallt döden kan föra med sig. Jag är inte särskilt troende på någon av de omskrivna gudarna, men jag är oerhört nyfiken på vad som ska hända den där absolut sista dagen. Dagen då allting antingen blir svart, eller rentav kanske öppnar upp en, för mig, för oss, helt ny dimension.

Förutom alla mina frågetecken och nedpräntade filosofier kring hur det kan komma att bli sedan – om det nu blir något sedan – berättar jag om några vänner som betytt mycket för mig, men som lämnat mig, i förtid. Jag berättar om några av dem som gått vilse i livet på sin irrfärd mot döden, men jag berättar också om mitt roliga och ytterst levande möte med min favoritförfattare; Torgny Lindgren.

Jag blir förstås själaglad om ni så småningom vill köpa min bok ”Själalycka” då den kommer, den 20 juni. Och jag blir glad om ni gråter en skvätt då ni läser den. Jag blir ännu gladare om ni finner humorn tilltalande och kan skratta er igenom delar av den.
Men allra lyckligast blir jag om den berör er på ett djupare plan. Om ni läser den med samtliga era sinnen öppna och utan några förutfattade andemeningar.
För – som oftast – skriver jag det viktigaste mellan raderna.
Och Jan Romares underbara teckningar, som hjälpt mig och följt mig genom livet, innehåller mängder av information.

Vad skoj det ska bli, att höra era reaktioner!
Tror jag:)

Läs mer om min kommande bok på www.annallan.se

TV-kameran går. I köket. Mikrofonmyggan sitter fastsatt på blusen, på höger sida om halssprundet och jag sitter vid ett gammalt slagbord från 1700-talets mitt och högläser ur min bloggtext ”Sannsagan om en stulen trumpet”.
Köket är mitt eget, bordet likaså, men kameran och den lilla mikromikrofonen tillhör fotografen och ljud- och ljuskillen i ett; Björn Henriksson.
Anvisningarna som når mitt öra, uttalas med en lugn men bestämd stämma. Strupen, med vars hjälp orden fortplantar sig genom kökoset från de på konditoriet ”Princess” inköpta räkmackorna och vidare in i mitt för dagen lite slitna och slöa intellekt, tillhör Tom Alandh.
Det är också hans utskrift av texten som jag ska läsa. Utan att ha förberett mig ett spår, utan att ha läst den sedan jag skrev den, för nu tre – fyra månader sedan.
Det värsta är att det inte bara är en utskrift. Min lilla sannsaga är smockfull med anvisningar och idéer och komihåg-anteckningar och understrykningar.
I svart.
Med tjock tuschpenna. Och där sitter jag och ska försöka läsa och tyda vad jag själv en gång för länge sedan skrivit, på skrynkliga A4-papper, fulla med Tom Alandh-kludder och som minst tjugo gånger vikits ihop till ett format som med både lite tur och ett visst mått av beslutsamhet, går ner i en sliten jeansficka.
Papperslapparna viskar till mig och de säger mig att detta måste vara hans enda anteckningar gällande filmen om trumpetsagan.
Han gör det inte lätt för mig, herr Alandh. Men jag förlåter honom, för han är bland de trevligaste människor jag mött.

Innan denna oförberedda högläsning tar vid har det hänt en hel del i huset med dess omnejd. Scener ur ett äktenskap med en viss trumpet, där min man Jan är en av de två inblandade, har formats med hjälp av dessa så vansinnigt belevade och sympatiska herrar.
Och nu ska sannsagan bli film.  Om det nu går som herr Alandh har tänkt sig.
Nu tänker han rätt så bra, den mannen. Eller egentligen alldeles lysande knivskarpt. Men om han lyckas med filmkonststycket att få TV-bestämmarna att visa rullen om hur Jan bestals på sin ena halva och tolv år senare blev erbjuden att dyrt köpa tillbaka den där andra halvan, av en skitstövel till hälare, det står skrivet i TV-stjärnorna.
Det lär åtminstone inte bli av förrän både han och vi andra inblandade är ganska så mycket äldre. Och var den så omtalade trumpeten befinner sig vid tidpunkten för den eventuella filmvisningen – det står än mer skrivet i ovan nämnda stjärnor.

Läs ”Sannsagan om en stulen trumpet”,  i ett av mina tidigare blogginlägg. Gå sedan till arkivet i min blogg på min hemsida www.annallan.se och sök upp texten ”En vecka efter trumpetberättelsen” samt ”Följetongen rullar vidare”.
En thriller, som fortfarande väntar på sin upplösning …

Jag inser att det just i dagarna är något sportdåreliknande som händer runt om i människors medvetande och i deras vardagsrum och kommer osökt att tänka på Roffe Ericsson, trumpetlegenden. Han spelade i flera orkestrar i Tyskland och bodde 1972 i Mûnchen. En dag när han var på väg till giget var trafiken enorm, ja direkt kaotisk. Det var liksom direkt tvärstopp och han var orolig över att komma för sent till konserten.
När en trafikpolis så småningom upplyste honom om att det ju faktiskt var OS i just denna stad vid just denna tidpunkt, kläckte Roffe ur sig de legendariska orden;
”Olympiad? Det har ingen sagt till mig!”

Precis så känner jag mig när det vankas idrottstävlingar som tar onödigt stor plats i media och i folks huvuden. Det spelar ingen roll om det så är OS eller SM eller VM. Eller om det sker i Peking eller i Säffle eller i Vancouver.
Om det så står enbart två av dessa gigantiska bokstäver på löpsedeln och inget annat, så ser jag det ändå inte. Det automatiska nollställandet kopplas på och intellektet låter sig inte väckas förrän samma OS eller SM eller om det nu är VM, har upphört.

Och jag finner ointresset ganska intressant. För hur kan en hjärna som vanligtvis är relativt pigg, så fullständigt lägga ner, ja faktiskt helt blockera verksamheten då det handlar om ett ämne som intellektet och personen i dess omedelbara närhet, finner störande?  Varifrån kommer det hundraprocentiga ignorerandet? Jag tycker att det är fascinerande.
Jag fullständigt skiter i fotbollar och puckar och klubbor och skrikiga kommentatorer och halvblinda domare och spelare som försöker slå ihjäl varann och munskydd som halkar på sniskan och huliganer och underlag och extatiska publikhav och mållinjer och backhand och returer och mål och mellanmål och självmål och …
Jag stänger av. Och fokuserar på annat.

Men varför missar jag informationen? Varför tar jag alls inte in den? Även om jag nu är sjukligt ointresserad så borde jag väl ändå känna till att just OS, just i dagarna, går av stapeln just i landet Sverige … Eller om det nu var VM … i
Kenya … ?
Men jag funkar inte så.

När maken nyss satte på TV:n och huset fylldes av stress och av skrik och lugnet och suset av vindar i trädkronor och sång av allehanda fåglar och grannkattens mars-skrik, fast det är maj, plötsligt blev akustiskt överkörda, så inser jag, lätt chockartat, att det är ishockey i Globen. Och att fler länder än enbart vårt, är representerade.
Som tur är stängde maken snabbt av. Eftersom han är trumpetare. Om dock ej med förnamnet Roffe eller ett efternamn som liknar Ericsson … Men trumpetare, det är han. Och att det är OS, eller VM, eller om det nu rent av är SM eller PMS eller LKAB, det har ingen sagt till vare sig honom eller mig.
Jag ställer gärna och nyfiket upp i forskningen gällande plågsamma idrottsförsök.

Över mitt tangentbord går ett litet myrstråk.
Alla tycker inte om myrstråk inomhus, men jag gör faktiskt det. Jag tilltalas av myrorna som kryper runt, och irrar omkring i cirklar bland mina X och Y och Z. Som pigga och till synes extremt glada och sorglösa snor omkring bland kommatecken, kringlor, understreck och snabel-an. Till synes utan mål …
Men jag är osäker där. På målet.

Är de möjligen lite felprogrammerade, eller rent av målstyrda av någon med begränsat lokalsinne? Eller är det kanske så enkelt att de nyfiket och aktivt letar efter spännande upplevelser på sina omvägar till bytet? Någon sorts lek i brist på myriga nöjesfält? Kanske ett sätt att ge utlopp för sin frustration över livets rutinmässiga tristess?
Men om det nu skulle vara så att myrorna helt enkelt har ett extremt dåligt lokalsinne, så vet jag en kul uppsalabo som ändå har ett ännu sämre sådant. Han heter Jacke i förnamn och något på S därefter.
Möjligen kan det vara så att myrorna och Jacke har gemensamma gener. För även mannen ifråga är, förutom väldigt kvick i huvudet, extremt energisk och han avlar av sig i en strid ström. Där vilas det inte på några lagrar.
Han lär komma från Sollefteå men vem vet var myrorna egentligen har sitt definitiva ursprung?
Inte han i alla fall. Han vet knappt var han bor i dagsläget. Och han tror att det finns två IKEA i Uppsala. Eftersom man kan komma dit från två håll och han inte förstår att det kan vara samma byggnad han till slut, inte utan ett visst besvär, närmar sig.

Hans fru bestämde träff med honom på nämnda varuhus en fredag eftermiddag:
”Vi ses på IKEA klockan två!”
”Vilket av dem?”, undrade Jacke.
”Åk till vilket du vill. Jag kommer att vara där.”

Denna fullkomligt osannolika, men faktiskt alldeles sanna historia, har vid otaliga tillfällen och alltid lika framgångsrikt berättats av hans tre lyckliga artistkollegor, under otaliga scenshower.
Jacke och myrorna har troligen en del gemensamt. Men jag lämnar härmed denna tankegång och låter närmaste forskare med intresse för ämnet, ta över.

Kan det vara så att myrorna helt enkelt tycker att det är väldigt kul att irra? Nyfikna på vad som kan upptäckas under deras till synes så vimsiga färd från strå till stack. För vem vet vad man kan stöta på under irrandets gång …
Den som irrar – han finner. Alla irrar vi ju runt i cirklar. Men vi vet inte alltid riktigt om det.Vi tror kanske att allt går bara framåt men själv tar jag snedsprång mest hela tiden.

Mina myror gör vardagsrummet naturligt och hemtrevligt. Myrorna på köksbron gör mig glad. De ger mig energi. De är liksom så nedrans positiva i sin läggning. Och jag matar dem med socker och brödsmulor. Allt för att höja deras blodsockernivå så att energin kan fortsätta att flöda i fortsatta orimliga proportioner.
När myrorna gör sitt intåg i mitt hem i april- maj är det för mig det första vårtecknet. Alltså blir jag glad. För då vet jag med säkerhet att våren är på intågande. Och de första som påminner mig om detta ljuvliga fenomen, det som inträder efter en lång och kall och extremt tjatig period, är just de bland mina snabel-an irrande myrorna.
Och om jag, trots vårens annalkande, någon gång känner mig trött och sliten, sätter jag mig bara ute på trappan och låter mig roas av myrornas ändlösa svassande.
De påverkar mig. Jag blir lätt i sinnet, road, uppiggad och rentav lycklig.
De har ett stråk över golvet framför teven också. På morgnarna irrar de runt framför Gomorron Sverige. På kvällen framför Rapport och Uppdrag Granskning.
Naturprogrammen tror jag att de instinktivt undviker.

Inte alla gillar myror inomhus, men jag gillar verkligen det och en del tycker jag är jätteknäpp men jag bryr mig inte.
Jag tar hand om dem nästan som jag tar hand om granngumman. Henne handlar jag mat och godis åt ibland. Eller skjutsar till vårdcentralen, centralen där hon vanligtvis får vård. Ibland vanvård.
Men jag behöver inte handla åt myrorna. De är pigga nog att slita ihop till sitt eget käk. De uppnår heller aldrig den höga ålder som granntanter kan uppnå. Myrorna har dessutom en egen vanvårdcentral, och införskaffandet av föda och byggmaterial sköter de ju av egen kraft. Det är det senare vi ser prov på när vi beskådar irrningarna.

Både myrorna och granngumman gör mig glad. Granngumman är nittiotre. Hon har en hund och en rollator som hon är ute och vallar två gånger om dagen, i alla väder.
Hon är avspänd. Hos henne kan man kasta sig i soffan och bara vara för där står inga glasskulpturer i givakt i fönstren. Hos henne är det lite rörigt. Saker och ting måste inte ha sin speciella plats. Och just för att hon har det lite rörigt ramlar axlarna ner lite extra mjukt och långt när man besöker henne.
Hon gör sig inte till när man kommer. Hon måste inte bjuda på något. Jag kan komma dit utan att hon absolut ska truga på mig kaffe. Det är så skönt att kunna hälsa på en gammal gumma bara för att prata lite, spänna av lite, slänga upp fötterna på bordet och bara nollställd existera tillsammans med en närvarande och klok gammal gumma.
Och slippa dricka kaffe.

Denna gamla dam är stark i sinnet, intelligent som få. Bakom de många, vackra rynkorna vilar en enorm gnista, ett spirituellt intellekt och en gnistrande, sprakande blick.
Hon är kul.
Jag kan sitta hur länge som helst och samtala med henne.

Gamlingar har alltid tilltalat mig. Jag njuter av den erfarenhet, ärlighet, vishet, kunskap och lugn som de utstrålar. Njuter av den historia de har att berätta. En historia från tider som flytt, från tider som är så långt från vår egen tid.
De ger mig perspektiv.

En gammal människa har inte bråttom. En gammal kropp tar en dag i taget, låter det ta tid att dricka sitt kaffe. Låter det ta sin tid att förflytta sig från punkt A till punkt B. Och en gammal människa kan lära mig allt det som jag hittills missat att lära mig själv. Att vara glad över stunden. Att leva i nuet. Att vara tacksam över det lilla. Att inte ta ut sorger i förskott. Att leva idag. Och att inte oroa sig för det som kanske komma skall.
Tänk, att det ska vara så förbaskat svårt.

Mer om mig finns på www.annallan.se

Hon är död … Hon finns inte längre … Allting runtomkring mig förlorar sina färger, blir grått, dimmigt, konturlöst. Det läggs ett tungt lock över vårblommorna och ljuset motas undan, sköljs bort av allt den sorg som tumlar runt inuti mig.
Knopparna på träden och buskarna i min trädgård, har frusit till is. Lökväxternas sökande efter ljuset, deras livliga framfart längs gräsrötterna har tagit en paus och håller andan.
Allt har avstannat, för att invänta acceptansen av en ny verklighet.
Allt det liv som fortfarande lever, måste vänja sig vid en ny vardag, med nya förutsättningar. För att sedan fortsätta som om ingenting, … någonsin … har hänt …

Hon var min elev, för dryga tio år sedan. Begåvad, mjuk och rar.
Vacker.
Hur kan en sådan ung och fin flicka bara slitas bort från sina nära och kära, från en nyutsprungen vår, från livet självt?

Hon var gravid i vecka trettiofyra, blev plötsligt sjuk i akut leukemi och dog inom loppet av en vecka. Man lyfte varligt det lilla fostret ur hennes livlösa livmoder.
Barnet klarade sig.

Detta hände bara några veckor innan min dotter födde en son, mitt första barnbarn. Men jag fick inget veta, förrän nu … och minnet kommer till mig;
När samma dotter växte inuti i min mage, då jag var i tredje månaden, dog min så lyckligt nygifta väninna, i barnsäng. Moderkakan gick sönder inuti henne och hon blev förgiftad. Hon dog fyra timmar efter det att hon fött fram sitt första barn.
Barnet klarade sig.

Det jag, vi, de varit med om är nästintill osannolikt.

Jag tackar livet. Jag tackar stunden. Jag tackar ett liv, en stund i sänder.
Jag tar inte längre något för givet. Jag tar inte längre någon för given.
Jag sörjer … men jag måste gå vidare, måste ta mitt ansvar, måste gå ut och tina upp min så ledsamma trädgård, vars blomning lagt sig till vila och bäddat ner sig i en alltför tungsint paus.
Måste hjälpa trädgården.
Innan det är för sent.

Men jag tror nog att jag kommer att kunna bli glad igen. Och jag ska säkert lyckas att kittla igång knoppandet och spirandet därute bland vårar och vindar.
För vi kommer ju alltid igen.
Vi hämtar oss, när väl tiden har gjort sitt.
För så vist är naturen ordnad.

Ibland känns dock livet alltför våldsamt och onödigt grymt. Jag kommer att ha hennes öde i mitt hjärta, för evigt.
Tack Karin, för att du fanns, finns och för alltid kommer att finnas.