Sorgen bland körsbärsblom

Hon är död … Hon finns inte längre … Allting runtomkring mig förlorar sina färger, blir grått, dimmigt, konturlöst. Det läggs ett tungt lock över vårblommorna och ljuset motas undan, sköljs bort av allt den sorg som tumlar runt inuti mig.
Knopparna på träden och buskarna i min trädgård, har frusit till is. Lökväxternas sökande efter ljuset, deras livliga framfart längs gräsrötterna har tagit en paus och håller andan.
Allt har avstannat, för att invänta acceptansen av en ny verklighet.
Allt det liv som fortfarande lever, måste vänja sig vid en ny vardag, med nya förutsättningar. För att sedan fortsätta som om ingenting, … någonsin … har hänt …

Hon var min elev, för dryga tio år sedan. Begåvad, mjuk och rar.
Vacker.
Hur kan en sådan ung och fin flicka bara slitas bort från sina nära och kära, från en nyutsprungen vår, från livet självt?

Hon var gravid i vecka trettiofyra, blev plötsligt sjuk i akut leukemi och dog inom loppet av en vecka. Man lyfte varligt det lilla fostret ur hennes livlösa livmoder.
Barnet klarade sig.

Detta hände bara några veckor innan min dotter födde en son, mitt första barnbarn. Men jag fick inget veta, förrän nu … och minnet kommer till mig;
När samma dotter växte inuti i min mage, då jag var i tredje månaden, dog min så lyckligt nygifta väninna, i barnsäng. Moderkakan gick sönder inuti henne och hon blev förgiftad. Hon dog fyra timmar efter det att hon fött fram sitt första barn.
Barnet klarade sig.

Det jag, vi, de varit med om är nästintill osannolikt.

Jag tackar livet. Jag tackar stunden. Jag tackar ett liv, en stund i sänder.
Jag tar inte längre något för givet. Jag tar inte längre någon för given.
Jag sörjer … men jag måste gå vidare, måste ta mitt ansvar, måste gå ut och tina upp min så ledsamma trädgård, vars blomning lagt sig till vila och bäddat ner sig i en alltför tungsint paus.
Måste hjälpa trädgården.
Innan det är för sent.

Men jag tror nog att jag kommer att kunna bli glad igen. Och jag ska säkert lyckas att kittla igång knoppandet och spirandet därute bland vårar och vindar.
För vi kommer ju alltid igen.
Vi hämtar oss, när väl tiden har gjort sitt.
För så vist är naturen ordnad.

Ibland känns dock livet alltför våldsamt och onödigt grymt. Jag kommer att ha hennes öde i mitt hjärta, för evigt.
Tack Karin, för att du fanns, finns och för alltid kommer att finnas.