Över mitt tangentbord går ett litet myrstråk.
Alla tycker inte om myrstråk inomhus, men jag gör faktiskt det. Jag tilltalas av myrorna som kryper runt, och irrar omkring i cirklar bland mina X och Y och Z. Som pigga och till synes extremt glada och sorglösa snor omkring bland kommatecken, kringlor, understreck och snabel-an. Till synes utan mål …
Men jag är osäker där. På målet.
Är de möjligen lite felprogrammerade, eller rent av målstyrda av någon med begränsat lokalsinne? Eller är det kanske så enkelt att de nyfiket och aktivt letar efter spännande upplevelser på sina omvägar till bytet? Någon sorts lek i brist på myriga nöjesfält? Kanske ett sätt att ge utlopp för sin frustration över livets rutinmässiga tristess?
Men om det nu skulle vara så att myrorna helt enkelt har ett extremt dåligt lokalsinne, så vet jag en kul uppsalabo som ändå har ett ännu sämre sådant. Han heter Jacke i förnamn och något på S därefter.
Möjligen kan det vara så att myrorna och Jacke har gemensamma gener. För även mannen ifråga är, förutom väldigt kvick i huvudet, extremt energisk och han avlar av sig i en strid ström. Där vilas det inte på några lagrar.
Han lär komma från Sollefteå men vem vet var myrorna egentligen har sitt definitiva ursprung?
Inte han i alla fall. Han vet knappt var han bor i dagsläget. Och han tror att det finns två IKEA i Uppsala. Eftersom man kan komma dit från två håll och han inte förstår att det kan vara samma byggnad han till slut, inte utan ett visst besvär, närmar sig.
Hans fru bestämde träff med honom på nämnda varuhus en fredag eftermiddag:
”Vi ses på IKEA klockan två!”
”Vilket av dem?”, undrade Jacke.
”Åk till vilket du vill. Jag kommer att vara där.”
Denna fullkomligt osannolika, men faktiskt alldeles sanna historia, har vid otaliga tillfällen och alltid lika framgångsrikt berättats av hans tre lyckliga artistkollegor, under otaliga scenshower.
Jacke och myrorna har troligen en del gemensamt. Men jag lämnar härmed denna tankegång och låter närmaste forskare med intresse för ämnet, ta över.
Kan det vara så att myrorna helt enkelt tycker att det är väldigt kul att irra? Nyfikna på vad som kan upptäckas under deras till synes så vimsiga färd från strå till stack. För vem vet vad man kan stöta på under irrandets gång …
Den som irrar – han finner. Alla irrar vi ju runt i cirklar. Men vi vet inte alltid riktigt om det.Vi tror kanske att allt går bara framåt men själv tar jag snedsprång mest hela tiden.
Mina myror gör vardagsrummet naturligt och hemtrevligt. Myrorna på köksbron gör mig glad. De ger mig energi. De är liksom så nedrans positiva i sin läggning. Och jag matar dem med socker och brödsmulor. Allt för att höja deras blodsockernivå så att energin kan fortsätta att flöda i fortsatta orimliga proportioner.
När myrorna gör sitt intåg i mitt hem i april- maj är det för mig det första vårtecknet. Alltså blir jag glad. För då vet jag med säkerhet att våren är på intågande. Och de första som påminner mig om detta ljuvliga fenomen, det som inträder efter en lång och kall och extremt tjatig period, är just de bland mina snabel-an irrande myrorna.
Och om jag, trots vårens annalkande, någon gång känner mig trött och sliten, sätter jag mig bara ute på trappan och låter mig roas av myrornas ändlösa svassande.
De påverkar mig. Jag blir lätt i sinnet, road, uppiggad och rentav lycklig.
De har ett stråk över golvet framför teven också. På morgnarna irrar de runt framför Gomorron Sverige. På kvällen framför Rapport och Uppdrag Granskning.
Naturprogrammen tror jag att de instinktivt undviker.
Inte alla gillar myror inomhus, men jag gillar verkligen det och en del tycker jag är jätteknäpp men jag bryr mig inte.
Jag tar hand om dem nästan som jag tar hand om granngumman. Henne handlar jag mat och godis åt ibland. Eller skjutsar till vårdcentralen, centralen där hon vanligtvis får vård. Ibland vanvård.
Men jag behöver inte handla åt myrorna. De är pigga nog att slita ihop till sitt eget käk. De uppnår heller aldrig den höga ålder som granntanter kan uppnå. Myrorna har dessutom en egen vanvårdcentral, och införskaffandet av föda och byggmaterial sköter de ju av egen kraft. Det är det senare vi ser prov på när vi beskådar irrningarna.
Både myrorna och granngumman gör mig glad. Granngumman är nittiotre. Hon har en hund och en rollator som hon är ute och vallar två gånger om dagen, i alla väder.
Hon är avspänd. Hos henne kan man kasta sig i soffan och bara vara för där står inga glasskulpturer i givakt i fönstren. Hos henne är det lite rörigt. Saker och ting måste inte ha sin speciella plats. Och just för att hon har det lite rörigt ramlar axlarna ner lite extra mjukt och långt när man besöker henne.
Hon gör sig inte till när man kommer. Hon måste inte bjuda på något. Jag kan komma dit utan att hon absolut ska truga på mig kaffe. Det är så skönt att kunna hälsa på en gammal gumma bara för att prata lite, spänna av lite, slänga upp fötterna på bordet och bara nollställd existera tillsammans med en närvarande och klok gammal gumma.
Och slippa dricka kaffe.
Denna gamla dam är stark i sinnet, intelligent som få. Bakom de många, vackra rynkorna vilar en enorm gnista, ett spirituellt intellekt och en gnistrande, sprakande blick.
Hon är kul.
Jag kan sitta hur länge som helst och samtala med henne.
Gamlingar har alltid tilltalat mig. Jag njuter av den erfarenhet, ärlighet, vishet, kunskap och lugn som de utstrålar. Njuter av den historia de har att berätta. En historia från tider som flytt, från tider som är så långt från vår egen tid.
De ger mig perspektiv.
En gammal människa har inte bråttom. En gammal kropp tar en dag i taget, låter det ta tid att dricka sitt kaffe. Låter det ta sin tid att förflytta sig från punkt A till punkt B. Och en gammal människa kan lära mig allt det som jag hittills missat att lära mig själv. Att vara glad över stunden. Att leva i nuet. Att vara tacksam över det lilla. Att inte ta ut sorger i förskott. Att leva idag. Och att inte oroa sig för det som kanske komma skall.
Tänk, att det ska vara så förbaskat svårt.
Mer om mig finns på www.annallan.se
