Man säger mig att barnbarn är livets efterrätt. Och visst, det är fantastiskt med barnbarn. Men det är mindre fantastiskt att det skulle vara en efterrätt. Början till slutet… liksom.
Jag gillar inte uttrycket ”livets efterrätt”. Tycker att det rent av tar lite smådöd på glädjen. Det påminner mig, brutalt och faktiskt alldeles i onödan om det faktum att det snart är slut. Och om inte snart, så åtminstone inom en något snarare framtid än innan jag fick barnbarn.
Ska jag säga, förresten, som skrivit en hel bok om döden och om åldrandet. Ironiskt, kan tänkas. Men det där glädjedödande uttrycket ”livets efterrätt” förföljer mig ju vart jag går nu för tiden. Och mina nedskrivna tankar om det som händer när efterrätten är uppäten och allt blir svart eller himlalikt eller om det blir äppletvång i något paradis eller vad det nu är som inträffar den dagen då man lägger ner verksamheten, det förföljer ju bara dem som tar del av mina nedskrivna tankar. Det påverkar inte resterande del av befolkningen, de som håller sig borta från mitt författarskap, utan som istället hundraprocentigt njuter av ljuvliga, modersmjölksdoftande och söta små efterrätter efter att ha hamnat i 55+ -stadiet.
Så ni som i positiva ordalag vill ge uttryck för och gratulera till livets goda, det där goda som inträffar i den relativa sluttampen, det goda i att få barnbarn, att släkten travar vidare och man får gulla och mysa och leka och pussa på små gulliga barn igen, säg istället gärna något i stil med; Men ooooooo så roligt! Så glädjande! Åååååh, grattis! Det kan inte vara möjligt, du som är så ung!
Men hoppa gärna över det där med efterrätten. För jag känner mig, mer än någonsin, som om jag är mitt uppe i intagandet av en stor mängd huvudrätter. Efterrättens intågande synes milsvitt och oändligt långt borta. Möjligen kan jag likna det vid den lilla njutbara sorbén att avnjuta mellan rätterna.
Men tack ändå, kära ni, för omtanken:)
