I rättvisans namn ska jag meddela att mina först ganska trevliga, så småningom lätt argsinta och slutligen uppgivet vanmäktiga utrop via mail och blogg, gjorde nytta, till slut.
Jag vann kampen mot CDON. Men det kostade på. Även om jag nu får tillbaka mina pengar. (Se blogginlägg från 5 juli)

Akta er. Välj era återförsäljare med omsorg. Och betänk att Sony Ericsson måste få en felaktig vara inskickad för försök till reparation tre gånger innan de byter ut den.
Det är två gånger för mycket.

CDON hörde till slut av sig och erbjöd sig att upphäva mitt köp av den mobiltelefon som, från första stund, inte fungerade och som jag skickat in till Sony Ericsson för reparation två gånger utan att de gjorde något åt felen. Eftersom de inte hittade felen. Eftersom det troligen var ett mjukvarufel som uppkommer lite då och då och därför inte går att mäta.
Men det satt väldigt långt inne. Jag var tvungen att författa det ena mer känslosamma alternativt argsinta eller uppgivna mailet efter det andra. Till slut gav de med sig och kallade det för ”goodwill”.
Stackars människor.

Om någon av er råkar ut för samma sak; ge er inte. Det är försäljarens ansvar att byta ut en icke fungerande vara. Om så varan kommer från Sony Ericsson eller Samsung eller Fan själv.
CDON har fått på skallen förr, och de vet förstås att de handlade fel. Och det är sanslöst att man fortsätter att lura folk, utan att blinka med dataskärmen. För tala med dem i en eventuellt fungerande telefon – det får man se sig om i himlen efter.
Kunden har alltid rätt. Alltid.
Det borde man få lära sig redan i småskolan och tentera på en gång om året, resten av livet. Bland så mycket annat som borde bankas in i våra huvuden för att stanna livet ut. Folkvett och bondförnuft – vart tog det vägen? Jo, det försvann ut i cyberrymden då vi människor började odla anonymiteten, bak dataskärmar …

Våga säg ifrån, alla ni som råkar illa ut.
Och jag saknar verkligen Sverker Olofsson och jag vill handla min mat och mina prylar över disk och jag vill se in i en människo-expedits ögon och förlita mig på att de vill mitt bästa …

Det händer att besökare utbrister; ”Åh, vilken fint hus ni bor i!”
Ja, visst, huset är helt okej, så länge man inte tänker på målarfärgen som lossnar från taket i musikrummet eller att dörrlåset kärvar och ibland inte ens fungerar eller att det är 13 grader i köket på vintermorgnarna eller att kallraset från de höga fönsterna känns som intravenösa nordanvindar eller att det blir stopp i avloppet eller att man behöver måla om så fort man tjänat ihop till färgen …

Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Att det mesta kan hända i en prick hundra år gammal kåk. Men jag lär mig visst aldrig … Optimisten i mig har alltid övertaget och får mig att glömma det som glömmas bör.

Jag kom hem från Köpenhamn igår. Travade glad och sjungande källartrappen ner, vidare mot tvättstugan och drabbades plötsligt av en osmaklig upplevelse.

Jag gillar inte möss. Så ej heller mördarsniglar. Medan jag besökte jazzfestivalen i Köpenhamn, där man spelar 1000 konserter på 10 dagar och där ölen smakar som bäst och danskarna är som mest svårförståeliga, ja då dansade råttorna på bordet, i vårt hus.

Vi har tre musfällor, tillverkade av blå plast, i en prydlig liten rad ner i källaren, framför en tveksam ytterdörr. Bredvid de tre fällorna låg en stendöd mus, större än jag någonsin sett. På den mittersta musfällan, den enda som inte slagit igen, var en levande mördarsnigel fastkletad. Den hade ännu inte nått fram till osten i framdelen av fällan eftersom mördarsniglar inte bryr sig så särskilt mycket om ost, vad jag vet. Den var dock, intet ont anande på god väg mot en säker död, om än i snigelfart.
Det såg inte så mysigt ut.

Det har hänt förut, att jag har fått oväntat besök. Både av möss och människor och mördarsniglar. Det slog mig att jag faktiskt redan har skrivit om det i en bok och jag avslutar därför berättelsen ur livet, genom att citera mig själv;

” … priset gällande ofrivilliga husdjur togs definitivt den dagen då jag ertappade mördarsniglar med att mördarsnigla inne i mitt hus.
Första gången jag upptäckte dem traskade jag uppför källartrappen, glatt och vant och oskuldsfullt, med famnen full av tvättkorgar och halkade oväntat till på något slemmigt som placerat sig på tredje och fjärde trappsteget. Nerifrån räknat. vilket var tur för mig. För hade det varit på tredje och fjärde trappsteget uppifrån räknat hade jag hamnat på närmaste akutklinik. Eftersom vår källartrappa är läskigt brant och byggd i vinkel.
Och jag trodde verkligen inte mina ögon, då jag efter ha kämpat mig upp med strumpor och kalsonger vinande runt öronen, fick syn på denna malplacerade och slemmiga djurart med namnet mördarsniglar. De hade baske mig inte i mitt hus att göra …
Och jag förstår fortfarande inte hur de tagit sig in. Troligen har de väl studerat oss mänskliga varelser under en tidsperiod och lärt sig ett och annat. Så de gick väl helt sonika in genom dörren i köksfarstun och fortsatte neråt, trappsteg för trappsteg, precis som vem som helst. Vad vet jag mitt dumma nöt.
Efter det har jag alltid sett mig för i källartrappen. Efter denna traumatiska upplevelse har jag alltid skärskådat var jag sätter fötterna, både då jag bär ner smutsig tvätt och när jag lite senare bär upp samma tvätt som då förhoppningsvis är lite renare.
Och om jag inte hade tagit mina källartrappssteg med en viss varlighet i fortsättningen hade jag slagit mig halvt fördärvad en gång till. För andra gången mördarsniglarna planerade att hälsa på i vår källare hade de inte nått lika långt, de befann sig ungefär i mitten av trappan, i hörnet där den liksom vinklar till sig ungefär 90 grader.
Ja, alla grader i vårt hus är endast ungefärligt gradiga eftersom det är en gammal kåk. Och hade jag halkat på dem den gången så var där många fler trappsteg att trilla nerför än första gången. Om ni inte hänger ni med får ni pengarna tillbaka.
Att bo och att leva i ett gammalt hus i en gammal villastad, med mäkta vildsint och otämjd natur runtomkring sig, medför ibland små obehagliga upplevelser. Det är ett av de pris man får betala för att bo i en sekelskiftesvilla.
Förrförra seklets.”

Och just som jag skrivit färdigt blogginlägget och lämnar datorn och går ut i köksfarstun, så upptäcker jag en mördarsnigel som sakta kryper på utsidan av dörrfönstret.
Jag går ut och finner flera, långsamt sniglandes omkring, på husväggen …

Längtar tillbaka till Scandic Hotel, Vesterbrogade 18 B, i Köpenhamn.

Jag har just laddat upp för ett krig mellan min mobiltelefon och CDON, som allierat sig med Sony Ericsson.
Å ena sidan blir det inte lätt.
Å andra sidan lär jag och min mobil inte ge mig.

Jag längtar tillbaka till det liv jag levde innan mobilens och datorns intrång i min vardag. För det var enklare då. Jag hämtade mjölk i bruna glasflaskor i affären. Jag gungade i hammocken och tänkte på ingenting medan jag betraktade humlans smaskande i ringblomman. Jag behövde inte tänka på att välja rätt abonnemang eller det billigaste elbolaget eller rätt fetthalt på filen. Livet flöt på utan andra problem än att skaffa sig en lämplig utbildning och rätt livspartner.
Det är annorlunda nu …

Det som händer idag, det kunde inte hända när våra samhällen var mindre och mer personliga, då vi talade i telefonen eller mötte varann på gatan. Förr, för 20-30 år sedan och ännu längre bakåt i tiden, fanns en rak och öppen kommunikation mellan människorna i mitt liv.
Det är inte så längre.

Om jag betalat pengar för en pryl, oavsett om det är en hårtork eller ett cykellås eller en roddbåt eller en resväska eller en Ferrari, så vill jag att den ska fungera. Inte bara när produkten själv behagar, utan också när användaren av produkten ifråga, har lust.
Det håller de inte med om, CDON och deras illvilliga kumpan, Sony Ericsson. Och jag är förbannad … För jag behandlas inte med respekt.
Det skulle inte kunna hända, på 60-70-80-talet. För då kunde man inte gömma sig och vara anonym bakom datoriserade kommunikationssystem.
Jag saknar den personliga kontakten.
Och respekten.

Min sprillans nya Sony Ericsson XPERIA Mini Pro lever ett eget liv.  Den funkar när den har lust. Vilket är oftast. Men inte alltid.
Den är rent opålitlig. Precis som CDON.
Och Sony Ericsson.

En kund har alltid rätt. Nu – som förr i världen.
Somliga har ännu inte lärt sig det.
Somliga borde slänga sig i väggen.

Jag har skickat in min telefon på reparation. Två gånger. Inom loppet av några få veckor. Och jag gjorde det inte för att det var nöjsamt. Varken första eller andra gången. För det har varit ett elände, ett oerhört tröttsamt krångel.
Jag skulle gärna ha sluppit allt det praktiska tjafset och snurret med att uppdatera bilder och misslyckas med att spara mina femhundrafyrtiofem kontakter och det ena med det tredje.
Trots detta har de mage att skicka tillbaka samma telefon enbart av den anledningen att de inte kan hitta något fel på den.
Sopprötter.

De livegna anställda på kundtjänst är programmerat trevliga och halvt tillmötesgående då de pysslar med sitt anonyma mailande. De uppför sig som de blivit tillsagda och de äger inte modet att fatta beslut som för en normalt tänkande femtiotals-människa är fullständigt självklara. De tillåts inte att vara rädda om människor. Än mindre att vara generösa.
Deras svar på min förtvivlan, mestadels i form av färdigformulerade internet-länkar, liknar ett inlärt mantra. Där skrivs långa rader av betydelselösa formuleringar med en innebörd av lika med noll.
Och tro inte att man kan få ett snack med en levande varelse i en eventuellt fungerande telefon …
I den nya världen talar man inte längre med varandra. Och de i kölvattnet efterföljande missförstånden, står därför som spön i backen.

Redan första gången jag skickade in mobilen för reparation kom den tillbaka, lika eländig som den alltid varit.
Andra gången var det ännu värre. Då kom den tillbaka med än fler fel och med ett fotoalbum fyllt av bilder på telefonsladdar och datorer och skrivbord och tapeter och kaffekoppar och små konstiga instrument. Allt för att bevisa att det minsann visst går att ta foton med telefoneländet.
Javisst! Det går jättebra! Kruxet är bara att varannan, var tredje gång jag klickar på kameran för att ta en bild så hänger sig hela telefonen och stänger sedan av sig själv. Plus att det är lite annat smått och gott som förändras och flyttar omkring på displayen utan att jag ens nuddar vid den.  Detta fenomen har bevittnats av otaliga i min närhet.
Men man väljer att inte tro på mig.

Garantin gäller helt enkelt inte när det är ett fel som inte går att mäta med deras apparater eller hjärnor. Men det berättar man inte i kontraktet.
Min telefon fungerar inte som den ska.
Deras hjärnor fungerar ännu sämre.

Egenskapen empati – de vågar inte visa att de har någon, om de har någon.
Förnuftet har de gömt i en omsorgsfullt försluten liten ask.
Respekt … jag tror inte att de ens känner till begreppet.
Förmåga att kommunicera … en svart rullgardin från himlen rakt ner i avgrunden.
Och deras apparater och mätinstrument – ja, dem hittar jag, helt otippat, inte ord för att beskriva. Prylarna verkar programmerade att vägra felsökning och blunda för allt utom sådant som höjer företagens styrelsers bankkonton med tillhörande avfallsskärmar.

Jag vill ha en fungerande telefon.  Med fungerande tillbehör. Och jag tänker fortsätta med mitt korståg så länge jag orkar och lever.
Hjälp mig gärna. För jag vet fler som upplevt samma sak.

Det kallas vanmakt, det jag just nu känner. Och jag vill inte ha än mer insikt i hur det är att stå öga mot öga med dumdristighet och girighet och mänsklig omänsklighet.
Det får vara nog nu.

Sverker Olofsson – ÖPPNA DIN SOPTUNNA!

I dag kan man avnjuta Gullin-musik i Sanda, på Gotland. Dubbelt upp.
Och jag fortsätter att sakna Rune Gustis … på samma djupa plan som jag påverkats av Lars Gullins tonspråk och komposítioner.

Denna gång gör sig saknaden påmind på ett vackert, soligt Gotland. För just i dag delas årets Lars Gullin-stipendium ut. Och här, i Sanda kyrka, har Rune medverkat på de allra flesta Gullin-konserter de senaste 14 åren.
Glädjande nog, har det fötts en ny gitarrstjärna i Daniel Svensson. Det är en oerhört begåvad kille. Ung, lågmäld, sympatisk, mogen i sitt spel och teknisk som få, med en vid repertoar och ett intresse för bl.a. Tristano-traditionen. Han har, i kvartetten ”Brothers Two Others”, framfört egenhändigt nyskriven musik i just den andan.
Oerhört imponerande.
Håll ögon och öron öppna. Han kommer att vara en självklar musikant i de jazzmusikaliska, gitarristiska sammanhangen i framtiden.

I Sandas eftermiddagssol, kl 17 och samtidigt som en kvälls-skimrande gotlandssol dalar över de obefintliga bergen, kl 20, kan man bland många andra lyssna till stipendiaten Stefan Forssén, Georg Riedel, Gunnel Mauritzon och – Daniel Svensson.
Själv kommer jag att avnjuta båda konserterna, med den blommande vallmoängen alldeles nära, med gotlandsfåren bräkande på tillräckligt avstånd för att inte störa puls, känsla, kommunikation och intonation.
Och jag har siktet inställt på en skojig, intressant och givande eftersittning bestående av en kulinarisk samvaro hos Ursula, på värdshuset.
Det blir en fin dag.
Och jag är ödmjuk och harmonisk i mitt sinne och ytterligt tacksam och nästan lite häpen.
För det verkar som att jag får uppleva ännu en dag.
Det är inte allom givet.

Bilderna är tagna i juli 2011, vid invigningen av Lars Gullin Museum, beläget i det gamla stationshuset i Sanda, där Lars föddes.