Möss och mördare

Det händer att besökare utbrister; ”Åh, vilken fint hus ni bor i!”
Ja, visst, huset är helt okej, så länge man inte tänker på målarfärgen som lossnar från taket i musikrummet eller att dörrlåset kärvar och ibland inte ens fungerar eller att det är 13 grader i köket på vintermorgnarna eller att kallraset från de höga fönsterna känns som intravenösa nordanvindar eller att det blir stopp i avloppet eller att man behöver måla om så fort man tjänat ihop till färgen …

Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Att det mesta kan hända i en prick hundra år gammal kåk. Men jag lär mig visst aldrig … Optimisten i mig har alltid övertaget och får mig att glömma det som glömmas bör.

Jag kom hem från Köpenhamn igår. Travade glad och sjungande källartrappen ner, vidare mot tvättstugan och drabbades plötsligt av en osmaklig upplevelse.

Jag gillar inte möss. Så ej heller mördarsniglar. Medan jag besökte jazzfestivalen i Köpenhamn, där man spelar 1000 konserter på 10 dagar och där ölen smakar som bäst och danskarna är som mest svårförståeliga, ja då dansade råttorna på bordet, i vårt hus.

Vi har tre musfällor, tillverkade av blå plast, i en prydlig liten rad ner i källaren, framför en tveksam ytterdörr. Bredvid de tre fällorna låg en stendöd mus, större än jag någonsin sett. På den mittersta musfällan, den enda som inte slagit igen, var en levande mördarsnigel fastkletad. Den hade ännu inte nått fram till osten i framdelen av fällan eftersom mördarsniglar inte bryr sig så särskilt mycket om ost, vad jag vet. Den var dock, intet ont anande på god väg mot en säker död, om än i snigelfart.
Det såg inte så mysigt ut.

Det har hänt förut, att jag har fått oväntat besök. Både av möss och människor och mördarsniglar. Det slog mig att jag faktiskt redan har skrivit om det i en bok och jag avslutar därför berättelsen ur livet, genom att citera mig själv;

” … priset gällande ofrivilliga husdjur togs definitivt den dagen då jag ertappade mördarsniglar med att mördarsnigla inne i mitt hus.
Första gången jag upptäckte dem traskade jag uppför källartrappen, glatt och vant och oskuldsfullt, med famnen full av tvättkorgar och halkade oväntat till på något slemmigt som placerat sig på tredje och fjärde trappsteget. Nerifrån räknat. vilket var tur för mig. För hade det varit på tredje och fjärde trappsteget uppifrån räknat hade jag hamnat på närmaste akutklinik. Eftersom vår källartrappa är läskigt brant och byggd i vinkel.
Och jag trodde verkligen inte mina ögon, då jag efter ha kämpat mig upp med strumpor och kalsonger vinande runt öronen, fick syn på denna malplacerade och slemmiga djurart med namnet mördarsniglar. De hade baske mig inte i mitt hus att göra …
Och jag förstår fortfarande inte hur de tagit sig in. Troligen har de väl studerat oss mänskliga varelser under en tidsperiod och lärt sig ett och annat. Så de gick väl helt sonika in genom dörren i köksfarstun och fortsatte neråt, trappsteg för trappsteg, precis som vem som helst. Vad vet jag mitt dumma nöt.
Efter det har jag alltid sett mig för i källartrappen. Efter denna traumatiska upplevelse har jag alltid skärskådat var jag sätter fötterna, både då jag bär ner smutsig tvätt och när jag lite senare bär upp samma tvätt som då förhoppningsvis är lite renare.
Och om jag inte hade tagit mina källartrappssteg med en viss varlighet i fortsättningen hade jag slagit mig halvt fördärvad en gång till. För andra gången mördarsniglarna planerade att hälsa på i vår källare hade de inte nått lika långt, de befann sig ungefär i mitten av trappan, i hörnet där den liksom vinklar till sig ungefär 90 grader.
Ja, alla grader i vårt hus är endast ungefärligt gradiga eftersom det är en gammal kåk. Och hade jag halkat på dem den gången så var där många fler trappsteg att trilla nerför än första gången. Om ni inte hänger ni med får ni pengarna tillbaka.
Att bo och att leva i ett gammalt hus i en gammal villastad, med mäkta vildsint och otämjd natur runtomkring sig, medför ibland små obehagliga upplevelser. Det är ett av de pris man får betala för att bo i en sekelskiftesvilla.
Förrförra seklets.”

Och just som jag skrivit färdigt blogginlägget och lämnar datorn och går ut i köksfarstun, så upptäcker jag en mördarsnigel som sakta kryper på utsidan av dörrfönstret.
Jag går ut och finner flera, långsamt sniglandes omkring, på husväggen …

Längtar tillbaka till Scandic Hotel, Vesterbrogade 18 B, i Köpenhamn.