Det knackar på dörren, sent på tisdagskvällen … Utanför står en förtvivlad kvinna.
”Jag är så ledsen, så deprimerad … Får jag komma in och prata lite? Så säger hon, med skräckslagna och vidöppna ögon och jag ber henne komma in och vi sätter oss vid det gamla slagbordet i köket och jag brygger lite te och vi börjar prata. Vi pratar mycket. Och länge …
Hennes man dog för sju månader sen. Hon klarar inte av det.
Hon är rädd. Hon är ledsen. Har nästintill panik. Och jag berättar för henne att det finns något som heter panikångest. Jag beskriver också symptomen för henne och jag säger att det hon upplever är naturligt och inte farligt och att hon måste ta sig igenom eländet för att kunna komma fram till ett nytt liv på andra sidan ångesten.
Hon trodde, under hela den långa sjukdomsperioden, att han skulle bli frisk igen. Hon såg inte sanningen i vitögat. Hon gömde undan den så brutala verkligheten och när han dog blev det en chock. Hon tog det inte till sig.
Det är ett pris som hon får betala nu.
Jag följde henne hem. Vi gick runt bland rummen och talade om saker, om minnen, om möbler, om kläder och om den gamla radioapparaten och om korsorden … Vi satte ord på det som var möjligt att sätta ord på. Och det som inte gick att sätta ord på, lät vi tystnaden uttrycka.
Vi plockade om lite bland sakerna och jag sa att hon måste våga förändra.
Ta bort hans säng, sa jag.
Jag ska ta bort hans säng. Sa hon.
Om en känd eller okänd människa knackar på din hjärtedörr, med ångesten och rädslan sprakande ur ögonen; ta hand om henne.
Nästa gång kan det vara din tur.
Vi behöver varandra, vi människor.
Glöm aldrig det.
