En återkommande fråga, så fort det vankas fest eller kanske bara en vanlig enkel middag hemma hos någon, är; Vad sjutton ska jag ha på mig?
Killar har det lätt. De behöver bara dra på sig kostymen. Eller de udda brallorna och en tröja, eller en skjorta och kanske en kavaj. Möjligen svettas de några sekunder framför slipshängaren.
Men vi tjejer … Vår möjlighet och framförallt vår vilja till utsmyckning, är gränslös. Och just därför står vi där, i eller framför garderoben och kliar oss i huvudet och upprepar, dag efter dag, vecka ut och vecka in, månad efter månad, år efter år, decennium efter decennium, tills döden skiljer oss och garderoben åt;
Vad sjutton ska jag ha på mig?
Så var också min fråga då jag häromveckan började fundera på vad som är lämpligt att ha på sig vid en stipendieutdelning i Stockholms Konserthus. Jag stod där inne i den avlånga garderoben med snedtak och lät blicken vandra längs den hundra år långa gamla trästången full med kläder … Somligt nästan lika gamla som nämnda stång. Somligt något modernare.
Och mitt i allt detta virrvarr av färger och mönster och modeller och ful-och finkläder skådade mitt skenande tredje öga plötsligt en klenod, hängande på en gammal trä-galge, under skyddande, genomskinlig plast.
De rosa slagen stirrade uppfordrande på mig och de välklädda knapparna uppmanade mig; Ann, den här ska du ha.
Året var 1973. Skräddare Hans Alde, på Birger Jarlsgatan, fick i uppdrag att sy smokingkavajer åt den orkester som skulle komma att göra 200 föreställningar av Hasse&Tage-föreställningen ”Glaset i örat”, på Berns.
Det syddes scenkostymer med stort allvar, av högsta kvalité; Creme-färgad ull, med chockrosa sidentyg på slagen. Klädda knappar, i samma rosa tyg. Fyra (!) innerfickor med knappar och tillhörande välsydda knapphål.
Helfodrad.
Urtjusig.
Att sedan kavajen under dessa 200 föreställningar burits av en viss trumpetare, en man med vilken jag allt som oftast brukar vara gift, det gjorde bara saken än roligare. Och att den under samma 200 föreställningar hade befunnit sig i både Monica Zetterlunds och årets pristagare Lena Nymans och Gösta Ekmans omedelbara närhet – det kändes som en riktig hit.
Tänk – att den finns kvar … Jag har låtit kemtvätta den och den är som ny. Och jag kunde inte tänka mig ett bättre tillfälle att bära denna fina smokingkavaj, som med sin skönhet och sin charm berättar en kulturhistoria. Av rang.
Underdel? Nej, de bar inga smokingbrallor, under revyn på Berns. När orkestern under det sista numret väl reste sig upp, efter att under hela showen ha suttit med benen skymda, då skådade publiken plötsligt ett antal halvnakna mans-ben. Iklädda endast shorts.
Jag bytte shortsen mot en klänning. En klänning sydd av Karolina, på Poplin. Med ett mönster av tesilar, i form av små tekannor, designade av min dotter Sofia.
Och jag tror att Monica Zäta blev glad då hon denna kväll, från sin nuvarande själaboning, tillsammans med svarta tesilar på vit botten fick återuppleva en vit och rosa smokingkavaj med så många oförglömliga minnen och glada skratt insmugna i sömmarna.
Nu hänger den åter i garderoben, men den kommer i framtiden att plockas fram så fort det vankas fest, det kan ni ge er på. Nu ska den ut i ljuset, så ofta det bara går. Och den ska ha som sin uppgift att förtälja historien om Hasse & Tage.
Så att vi aldrig glömmer …
Tesilsklänning, sydd på Poplin, Hökens gata 7
