Jag är kluven numera, i dessa juletider. Samtidigt som jag njuter av att känna samhörigheten med barn och barnbarn, under ett relativt sett spartanskt julfirande i vårt hus, är jag lite tveksam till hur vi behandlar våra gamla traditioner, för de har nästan helt tappat kopplingen till ursprunget,
eller snarare till de många ursprungen.  Lika varm som jag blir då jag ser människor umgås över en kopp te eller en enkel måltid, människor som gråter eller skrattar tillsammans och på olika sätt kommunicerar med varandra – lika kall blir jag då jag ser jul-kommersen runt omkring mig. En blinkande och skränande miljö, i mer eller mindre sjukdomsframkallande kulörer, där den ena mer stressade småbarnsmamman efter den andra osmakligt rika börshajen, rusar runt med överfyllda kassar med prylar som ingen behöver.
Köpkraften ligger över oss som ett osynligt ok och jag tror att den tär på vår mentala och i en förlängning, fysiska hälsa. Den får oss att springa benen av oss i ett ekorrhjul som särskilt runt juletid, går i spinn. Och en dag kommer vi att stå på huvet.
Somliga stå redan på det där huvet.
Eller så ligger de med jul-tårna halvt i vädret.

Alla de miljarder (!) som vi svenska medborgare under jul-månaden slösar bort, oftast på meningslösheter, de berikar inte våra liv så vidare. Den gör nog det motsatta. Jag anar att den istället stoppar upp vår kreativitet och dövar vår medkänsla och gör oss likt robotar, springandes ut och in i gigantiska varuhus fulla med mer eller mindre obegripliga prylar, jagandes det där som ingen riktigt vet vad det är, men som så många tror sig finna alldeles runt hörnet …   Så tror jag.
Men vi har svårt att hoppa av det årligen återkommande jul-tåget och sätta oss upp mot det invanda traditionella. Man gör som man alltid har gjort. För vad ska vår omgivning och då särskit barnen, annars säga?
Att bryta mot en tradition – det kan sätta djupa spår hos de närstående som inte riktigt hänger med på brytningen och inte förstår anledningen till densamma. Det är enklast att låta livet rinna på, längs den trygga, traditionella vägen.

Min personliga tradition är att köpa julblommor till grann-tanterna och baka tio – femton upplandskubb, vilka jag skänker bort till uppländska kubb-behövande åt höger och vänster. Tre kilo tunga bröd, som tar drygt åtta timmar att baka men som mättar mången hungrig mage och är grymt god tillsammans med julskinka och senap eller en smakrik ost.
Och jag njuter av att hänga pepparkakor i fönstren och tända de många stearinljusen då familjemedlemmarna, i alla åldrar, ramlar in genom juledörren.
Men ändå …
Någonstans i mitt innersta, gror ett litet o-juligt frågetecken, då jag ser mig omkring i världen.

När jag var ung, då samlade jag på tomtar. Pyttesmå. Ju pytte-småigare tomtar jag fann, ju gladare blev jag.
Nu samlar jag inte längre. Jag drar jag mig nästan för att ta ner de röda små liven från vinden, för jag har tappat jul-lusten lite grann. Och jag vill inte att mina gulliga små tomtar ska behöva uppleva hur jag har förändrats. Jag vill låta dem slippa se hur trött jag har blivit på jul-cirkusen och jag vill skona dem från stockholmarnas och lidingöbornas sätt att fira sina jular.

Jag skulle vilja smyga upp till tomtegarderoben belägen på min vind, sätta mig ner på golvet framför den och plocka fram tomtarna, en och en, och ta ett varmt litet snack med dem, tända ett ljus, ge dem en kram och några uppmuntrande ord, se till att de får lite gröt i magen och lite kärlek I tomtesäcken.
Jag vill att de ska leva kvar i tron att julen är den tid då på året vi varvar ner, då vi ställer oss i soppköket på gatan, eller då vi hjälper våra vänner och grannar och sjuka och ensamma och fyller deras liv med närhet och samvaro.
Och jag vill att mina trogna små tomtar ska minnas julen som varande den tid på året då vi gör det lite extra festligt runt matbordet, för att belöna sparsamheten och enkelheten med vilken vi har levt under det gångna året. För så var det faktiskt en gång i tiden.
Men det är nu länge sedan.
Och så var det det där med Jesus.

Upplandskubb, bakad på mamma Märtas vis; 50 gr jäst, 5 dl vatten, 2 tsk salt, 4 dl sirap, 5 hg grovt rågmjöl, 3 hg rågsikt, 5-6 hg vetemjöl.
Lägges i smord plåtburk,  jäses i tre timmar och kokas sedan i vattenbad, i kastrull på spisen, i fem timmar.

Som alltid i juletid, går mina tankar till min mamma. Och jag minns, med blandade känslor, hennes jular …
Min mamma var lärare i samhällskunskap, religion och engelska, på högstadiet. Och hon var nämndeman och hon var kommunpolitiker. Hon var dessutom tillsynslärare, vilket kan översättas till att vara skolans hustomtemor. En hustomtemor som sällan fick vila. En hustomtemor som alltid skulle vara tillgänglig.
I skolan såsom i hemmet.
Mamma arbetade mest och oftast av alla anställda i skolan. Trots detta, firade tjocka släkten alltid julafton hos oss och det kom varje år 20-25 gäster vid tre-tiden på julaftons eftermiddag. Gäster som skulle bjudas på kaffe och bullar. Och sju sorters kakor.
Av min hårt arbetande mamma.
Min pappa arbetade också mycket hårt och visst hjälpte han mamma att duka på och av och ställa in disken i diskmaskinen. Men min pappa var en väldigt galen och rolig person och han var bra på att berätta historier, både från då och från förr, så han var ofta den som underhöll gästerna, med den ena mer eller mindre sanna skrönan efter den andra. Och han var alltid tomte, vad jag minns.
Men det var mamma som hade det övergripande ansvaret.

När de högt älskade släktingarna framåt kvällen samlade ihop sina klappar och gick hem till sitt, då skulle mamma, efter att ha plockat undan och städat efter eftermiddagens stora glada sjöslag, duka fram familjens julmiddag. Och därefter hålla justämningen vid liv genom att tända stearinljus efter stearinljus och gärna spela och sjunga julsånger vid det gamla pianot.
Och diska. Och torka. Och ta hand om matresterna.
Och vara glad.

På juldagens morgon, vid femtiden, blev vi väckta av mamma som stoppade i oss risgrynsgröt och såg till att vi kom till julottan där jag och min bror brukade hjälpa till i kören. Därefter skulle vi vidare till ålderdomshemmet för att sjunga julsånger för de gamla, för att efter väl förättat sång-värv besöka faster Gunhíld som traditionsenligt bjöd på släkt-morgon-glögg och kaffe.

Min mamma följde aldrig med. Vare sig på julottan eller på efterföljande morgon-fika.
På juldagen var min hårt trippelarbetande mamma nästintill död av trötthet. Något som jag inte reflekterade över förrän långt senare, då jag själv mognat till en ansvarstagande kvinna.

Detta är en anledning att tänka sig för, vad gäller några av våra jultraditioners eventuella bevarande.
Och jag hoppas att min hustomtemamma slipper den typen av julfirande, i himlen. Även om vi hade det väldigt roligt.
Vila i frid i jul, mamma.
Det har du förtjänat.