Snökaos och blindstyren

 

 

 

Till ansvariga för stadens snöröjning, från mig och mina diskbråck.

 

 

 

Här, i fina Askriket, skulle vinter-livet vara relativt lätt att leva, om vi bara slapp omaket att med hjälp av våra trasiga gamla kroppar och enkla små snöskyfflar röja snö, efter snö-röjarna … För vad ska vi villaägare ta oss till då plogbilen som enligt gammal tradition är satt att underlätta för oss människor, istället plogar igen ens lilla grind-hål så man inte kommer ut?
Och vad sjutton ska man göra när nämnda plogbil, som till råga på allt får betalt för att underlätta för oss villastads-invånare, plogar igen samma grind-hål så man inte kommer in?

De slår säkert rekord, de som är satta att hålla vägar och trottoarer rena från snö, här i Askriket, för häromveckan, flera dagar före det stora snökaoset, plogade någon energisk plogbils-förare upp en stor hög med snö uppblandad med fotbolls-stora, hårda, isiga smuts-kokor och placerade nämnda hög framför min grannes grind.
Och att nämnda grannes bil, vilken lackats med en närmast självlysande smällblå metallic-färg, står cirka nittio centimeter innanför nämnda grind och pockar på sin uppmärksamhet, en bil som har som huvuduppgift att förflytta sin ägare från hemmet till sitt arbete eller till affären eller till äldreboendet dit hennes 94-åriga mor just flyttat, det är inget som Lidingös plogbilars förare lägger så där generande mycket tid på att reflektera över.

När min snälla och vänliga och oförargliga grann-Kickan-vän, med sin ynka lilla fjantiga kratta, efter en hel förmiddags arbete flyttat undan eländet och placerat skiten vid sidan av grinden och därmed lyckats med konststycket att ta sig både in och ut – då anföll plogbilen återigen.
Och lade ånyo högen framför hennes grind.

Det är då som Kickan, efter att först ha tappat hakan ända ner till sina is-tappade tår, blir fundersam och drar den enda rimliga slutsatsen, nämligen den att chauffören av någon outgrundlig anledning försökt att hämnas, alternativt lämnat sin tankeverksamhet kvar i sängen, innan han tog plats i förarsätet på sin lilla plogbil, med det skymda siktet inställt på att sköta sitt arbete och göra rätt för löningen.
Båda aningarna är ruggiga nog. Var för sig.

Jag avslutar nu detta mitt verbala utbrott över plogbils-förarnas beteende genom att citera mig själv ur boken Själalycka, en bok som är tillägnad min i himmelen lekande vän; komikern och författaren Lasse Eriksson, som så dramatiskt dog på scenen, mitt under en föreställning, förra våren. Det är dagen efter hans begravning och jag har just kommit hem efter en sörjande och saknande Lasse-vandring bland de malplacerade snöhögarna, på min askrike-gata, då jag sätter mig ner vid min laptop och skriver följande;

“ … Det har börjar töa. Rejält. Äntligen. Det har varit en tuff vinter. Lång. Kall. I år igen.
Den globala uppvärmningen slår orättvist.
Jag hittar ett julkort i snödrivan, ett par meter från brevlådan. Det är slutet av mars, men det som göms i snö …
Eftersom plogbilen under vinterhalvåret brukar tömma hela gatans snö över trappan upp till vår tomt, ovanpå vår brevlåda och framför vår grind, och brevbäraren alltså inte kan hitta postlådeskrället utan helt sonika slänger posten ovanpå snödrivan, i närheten av där han har för sig att den brukar stå, så kommer upptäckten på våren som ett brev på posten.
Jag kan, efter att försiktigt ha skrapat av det genom-våta, smutsiga kuvertet och räddat innehållet, till och med läsa vad det står på julkortet.
Ringer avsändarna. Och tackar.
Ringer snöröjningen. Och läser lusen av dem.
Ringer brevbäraren. Och förlåter honom … “

Tack Lidingö Stad, för att ni ständigt ger mig ämnen att skriva om i min blogg och i mina böcker. Jag skulle dock helst vilja slippa den typen av inspiration, för jag bara väntar på att maken, han trumpetaren Jan Allan, ska komma för sent till spelningen i kyrkan eller på jazzklubben eller på radion eller Konserthuset, på grund av kommunens raffinerade snöröjnings-teknik.
Eller blir det kanske istället så, att ambulansen en dag inte förmår att ta mig eller honom eller grannflickan till sjukhuset, i rätt tid …
Livet är understundom spännande, här på Lidingö.

Med detta mitt lilla utbrott, vill jag önska alla mina läsare ett
Gott Nytt År!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>