Jag har tidigare berättat historien om en viss vit och rosa smokingkavaj. En kavaj som jag förklädde mig i då jag, i ett fullsmockat Stockholms Konserthus, delade ut Monica Zetterlund-stipendiet till Gösta Ekman.
Efter att under ganska precis 40 år ha levt ett undanskymt liv i vår garderob, fick kavajen åter luft under kavajslagen då jag, denna kväll, tillät den att njuta av rampljuset och samtidigt få en minnesglimt av sin egen historia. Och jag kan meddela att kavajen gjorde fullständig succé. Precis som den gjorde år 1973, då den förgyllde inte mindre än 200 föreställningar av revyn ”Glaset i Örat”, på Berns. Fast då bars den av min man.
Nämnda kavaj, har en brorsa. För det hänger ytterligare en Hasse & Tage-klenod i vår garderob. Ett par år efter långköraren på Berns, var det så dags för ännu en revy och nu fick samma skräddare – Hans Allde, på Birger Jarlsgatan – i uppdrag att sy upp ännu ett antal smokingar. Den här gången blev det en konventionell variant, en svart, som min trumpetare skulle komma att bära under 200 föreställningar av Svea Hund, på Göta Lejon.
Den är av samma superfina kvalité som den vita och rosa kreationen. Om än något mer sansad, gällande kulören.
Min trumpetare växte för länge sedan ur den och han förstår inte varför.
Men det förstår jag.
Han påstår att den har krympt. Kläder som hänger oanvända för länge, har ju som bekant en tendens att ändra både form och storlek, även om somliga inte begriper hur det går till.
Trumpetaren förstår heller inte hur det kommer sig, att den nu plötsligt passar perfekt på vår sextonårige son.
Men även det, begriper jag.
Denna svarta och faktiskt helt underbart supersnygga smoking, har de senaste åren fått samma nytändning som den vita och rosa kavajen, för den har fått stila med sin skönhet under ett stort antal konserter med Adolf Fredriks Musikklasser. Och den har även en fortsatt ljusnande framtid i sikte, för Dan fortsätter att, flera gånger per termin, sjunga iklädd nämnda klenod, men nu på Kungsholmens Gymnasium där han går naturvetenskaplig linje, med tillval kör.
Dan har samma kroppsform som fadern hade under sin tonåriga tid, och han slår nu de båda flugorna på smällen genom att hålla Hasse & Tage-epoken levande, samtidigt som vi slipper lägga dyra pengar på en ny kostym.
Men – den största poängen – det är att vi med hjälp av dessa båda klenoder ständigt blir påminda om herrar Alfredsons och Danielssons oslagbara betydelse för svensk kulturhistoria. För hur hade vårt liv sett ut, utan Hasse & Tage …
Tråkigare. Definitivt väldigt mycket tråkigare. Kanske rentav alldeles tomt.
Och absolut ganska så innehållslöst.
På bilden ovan; Till vänster sonen Dan, tillsammans med
klasskamraten Pelle Arn, på skolbal.
Nedan en direkt länk till historien om den vita och rosa smokingen
http://blogg.folkbladet.nu/annallan/2012/10/14/en-vit-och-rosa-doft-av-hassetage/
