Tyckfelsnissar

Jag funderar på att sluta tycka. Kanske har jag helt enkelt tyckt färdigt. Månne har jag bara drabbats av en kortvarig tyck-svacka.
Men jag vet inte om jag vågar tycka längre. För det är så svårt … Att tycka rätt.

Det finns egentligen ingenting som går så lätt, som att tycka till. Men det finns ingenting som kan få sådana allvarliga konsekvenser, som människors tyckande.
Överallt, i alla tänkbara situationer, berättar människor vad de tycker, hur de upplever det ena och det andra, hur de känner och vad de anser. Det är ett vimsande och ett tramsande och ett tyckande och ett åsiktande i varenda buske. Det tycks så mycket att jag blir alldeles konfys. Det tycks så mycket att jag blir trött mellan öronen.
Människan är på god väg att tycka sig sönder och samman.

Miljarder människors tyckanden. Miljarder människor, miljarder perspektiv …

Vi förväntas att tycka saker, ofta helt i onödan, men vi gör det glatt och villigt.
Och vi tycker, om precis allt. Oavsett om vi har på fötterna, oavsett erfarenhet, oavsett förmåga, oavsett ämne. Oavsett …
Vi tycker med en intensitet så kraftfull att jag undrar om människan verkligen är kapabel att tycka så utpräglat mycket och därtill tycka så bombsäkert, utan att tveka?
Det vi tycker idag kommer vi ju ändå inte att tycka i morgon. Vi utvecklas ju ständigt. Eller snarare invecklas, för att så småningom avvecklas.
Hur kan den lilla smula av ödmjukhet som människan faktiskt besitter, så helt ha irrat bort sig i vårt ego-centrum att vi alldeles har tappat insikten om tyckandets allvar och inte funderar över dess konsekvens?

Att tycka, har inte längre ett pris.
Det vi tycker, är ingenting som vi i en förlängning tvingas att stå för.
Det vi tycker, är heller inget som vi tvingas ta ansvar för. Och om vi har tyckt något som retar upp, något som sårar, eller som bevisligen och ställt utom allt tvivel, är felaktigt – då är det bara att rycka på axlarna och påstå att man blivit missförstådd. Eller felciterad. Eller att man inte menade det man sa. Och så klampar man vidare med sitt tyckande, som om ingenting hänt.

Tyckandet har inga gränser. Tyckandet förminskar. Tyckandet låser oss. Vi tycker oss fast, i trånga fåror.
Tyckandet har utvecklats till ett av vår tids största virus.
Och att vårt idoga men ofta ogenomtänkta tyckande kan påverka och på sikt faktiskt förändra hela världen – det är ingenting som människan reflekterar så värst mycket över.
Ur led är tyckandet.

Jag funderar på att lämna min tyck-plats till förfogande. Till förmån för någon mer behövande. Jag känner ingen lust att tycka så mycket längre. Jag kan möjligen sträcka mig till att – tro. Eller möjligen ana …
Jag lutar mig tillbaka för en stund, lyssnar, kliar mig lite i huvet och betraktar, fundersam och förundrad, människans omättliga behov av tyckandets svåra konst.

 

 

 

1 kommentarer

  1. Otroligt tänkvärt!!! Svårt att låta bli att tycka, men tänk så onödigt i många fall! För som du så väl uttrycker det, så begränsar och låser det oss! Men när vi utvecklar tyckandet till en dialog och en diskussion med respekt kan det bli givande, eller hur?
    Hälsningar / Ilona

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>