Det händer att människor samtalar. Så är det inte alltid.
Istället pratar människor.
Man pratar.
Orden formas i munhålan och väller ut genom läpparna men de når inte alltid fram.
De når sällan ända in.
Vi pratar, men lyssnar inte.
Vi pratar, tankarna vädras, munvädras, men öronen tar inte upp informationen och det är nog en ren självbevarelsedrift, för ljuden är så många, orden är så talrika, att vi nog inte längre förmår att ta in dem.
Jag söker tystnaden.
Men jag finner den inte.
Jag började skriva böcker för att slippa pratandet.
Det hjälpte inte.
Man frågar mig vad böckerna handlar om.
Det kan jag inte beskriva.
Jag vill inte beskriva dem.
För jag vill inte prata om dem.
Jag skriver böcker, men istället för att läsa dem, frågar man mig vad det står i dem.
Jag vill inte berätta vad det står i dem.
Jag skriver dem.
Jag medverkar på litteraturdagar i en stad någonstans i Norden och författare efter författare sitter uppe på podiet och pratar om sina böcker.
Intill författarna sitter intellektuella och ställer frågor om vad de har skrivit.
Om varför de har skrivit.
Fråga mig inte.
För jag vill inte prata mer.
Jag har något som jag vill berätta.
