Halvsvarta tankar i ett ljushuvud

Stackars lilla fina Estelle … Så hörde jag mig själv utrycka det, en dag då den lilla prinsessan var på tapeten, på någon löpsedel. Stackars flicka, hon kommer aldrig att få leva ett normalt liv. Hon måste alltid följa givna mönster, alltid vara vacker, duktig, påpassad, utnyttjad. I hennes liv kommer inte att finnas möjlighet till frihet, lekfullhet, kreativitet och improvisation …

Vi lever i en demokrati, men vi föder och göder en kungafamilj som inte har rättigheten till det övriga folkets självklara makt över sitt eget liv.
Så tänkte jag.
Ända tills jag började tänka.

Vi föds alla in i ett sammanhang. Vi föds alla in i ett system.
Javisst, jag kan gifta mig med vem jag vill. Men gör jag det? Jag kan klä mig hur jag vill, men vågar jag det? Jag kan tycka vad jag vill men är det verkligen mitt eget tyckande jag tycker? Jag kan utbilda mig till vad jag vill, men vet jag verkligen vad jag vill bli?
Vet jag överhuvudtaget vad jag vill? Vågar jag följa min inre röst? Och vet jag med säkerhet att det verkligen är min egen inre röst jag hör? Är det kanske en röst som flyttade in i mig då jag växte upp eller då grannen bytte jobb eller då min kompis fick barn eller då min syster skilde sig eller då någon jag litar på, i all välmening, kom med ett litet tips?
Vandrar jag verkligen min egen väg? Vågar jag gå den ännu icke otrampade stig som är ämnad att vara enbart min och ingen annans?
Sätter jag mig tillräckligt starkt och med full kraft upp mot de system som råder i det sammanhang där jag befinner mig? System som inte har annan funktion än att vara just ett system … En struktur … En idé, skapad av människan, med den enda avsikten att hålla människan på plats och på banan. På en bana som passar den stora helheten.

Allt är ju ändå bara idéer. Idéer skapade, eller bara ansvarslöst påhittade, av människan.
Vågar jag vara jag och vet jag överhuvudtaget vem som är jag?
Går jag genom livet med ett mål i sikte som är mitt eget? Vem har annars satt upp mina mål … Partiet eller församlingen eller föreningen eller någon annan tillhörighet?
Tillhörighet …
Min 17-årige son sa häromdagen att de politiska partierna, ungdomsförbunden, motorcykelgängen, församlingarna, förbunden – de är alla små arméer.
Han fattar mer än jag någonsin fattat.

Jag känner mig mer och mer förvirrad och vilsen i den pannkaka som är mitt liv. Om än hyfsat lyckligt vilsen.
Jag vet inte riktigt vartåt mitt liv barkar hän … Jag står som vanligt vid köksbänken och tänker och skriver medan pannkakorna gräddas och mina leder stelnar. Och jag tänker att jag och världen nog skulle må bra av att ruskas om lite oftare.
På allvar liksom.
Vi skulle nog alla må bra av en egen liten Big Bang inne i skallen då och då.
Ville bara säga det.
Fridens.