Nytändning i änglakören

Jag har respekt för att vi är lämpade för olika saker här i livet. En del är bra på att bemöta, känna av och värna andra individer och fungerar väl, socialt, medan andra är mindre lämpade att arbeta med människor.
Alice Babs förvaltare har säkert varit bra på att hålla reda på papper och sköta administrativa tjänster men hon skulle inte ha fått uppdraget att sörja för andra människors liv.
Hon har inte längre kvar sina uppdrag, enligt en anställd på överförmyndarenheten i Nacka Kommun.

Dokument Inifrån, Uppdrag Granskning, SR:s Kaliber och en rad tidningar och övriga radiokanaler har den senaste tiden uppmärksammat flera fall där förvaltare och gode män gravt missbrukat sin ställning, och flera direkta parallellfall till Alice Babs öde har rapporterats.

Det avslöjas gång på gång att överförmyndarenheters kontroll av gode män och förvaltare inte fungerar, medan lämplighetstester och utbildning helt saknas. Och man bryter mot socialtjänstlagen och föräldrabalken, ofta av okunnighet.
Lagarna skrivs nu om, men det är ett omfattande arbete och frågan är om man kommer att göra tillräckligt.

Ute i samhället finns, enligt redaktionen på Uppdrag Granskning, gode män och förvaltare som är dömda för våldtäkt, stöld, snatteri, misshandel, vapenbrott, allmänfarlig vårdslöshet, ofredande, skattebrott, grov frihetskränkning, förskingring, häleri, narkotikabrott m.m. m.m.

Alice Babs var den som bad oss att uppmärksamma problemet. Hon visste att hon inte var ensam om att förlora makten över sitt liv, trots att hon fortfarande kunde, ville och hade ett stort behov av att uttrycka sig, trots att hon hade en stark vilja och en lust till livet.

Och hon har lyckats. Alice har gjort skillnad och jag hoppas innerligt att hon känner det där hon nu befinner sig.
Om Alice hade levt när den nya lagen träder i kraft, hade hennes sista år sannolikt sett annorlunda ut.
Samtidigt vill jag poängtera: De allra flesta förvaltare och gode män är hederliga människor som vill väl och gör gott.
Utan dem skulle samhället inte fungera.

För de som tror att en dement eller psykiskt skadad människa för alltid är borta, utan chans att någonsin mer vara sig själv, vill jag berätta följande historia. En berättelse som  får många att nicka igenkännande:

Min 88-årige bekant, en mycket intelligent och intellektuellt bevandrad åldring, berättade för mig om ett möte med en dement vän. Han hade länge försökt att få kontakt med den gamle mannen men barnen beskrev honom som varande helt borta i huvudet och påstod att han inte mindes någonting och inte kände igen vare sig barn eller släktingar. De tyckte helt enkelt inte att det var någon idé att träffa deras pappa.
88-åringen framhärdade och fick så småningom till stånd ett möte. Han gick hem till den gamle mannen, satte sig vid hans köksbord och började prata.
Det gick inte många minuter förrän mannen plötsligt vaknade till. Han blev snart sitt vanliga jag, han mindes precis allt och de pratade och skrattade som förr i världen. Samtalet pågick i timmar …
De anhöriga häpnade och trodde inte sina öron.

88-åringen fortsatte med att säga att dokumentären ”Alice Babs förlorade rättigheter” var mycket avslöjande. Och att inte lyssna till det som Alice sa – det var direkt oförskämt.
Men hans erfarenhet sa honom att på äldreboenden blir personalen mest störd av besökare. De vill helst att de gamla håller sig stilla och lugna och att allt får gå sin gilla gång, enligt invanda rutiner.
Han berättade att korruption existerar även inom vården.
Han sa att vänskapskorruption hör till vardagen.

Så kan det gå då man är sjuk och därtill utsatt för ensamhet.
Berättelsen ovan understryker varför jag och andra kunde ha fullkomligt normala samtal med en kvinna som andra påstod var helt borta i huvudet.
Herre, förlåt dem, för de visste inte vad de gjorde …

Jag önskar att ingen enda människa någonsin mer ska behöva uppleva ett besöksförbud.

Vila i den frid du så innerligt behöver, Alice. Och tack för att du med din ilska och envishet drog igång den debatt som i framtiden säkerligen kommer att rädda många sjuka, svaga och ensamma.

Men kanske vilar du inte alls …? Kanske sjunger du nu i änglakören? Du har säkert gett den en nytändning!
Tyst … Lyssna! Jag tycker mig faktiskt kunna höra henne!

 

”Du bad mig berätta … lilla sångfågel” (19 april 2013)
”Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande” (7 juni)
”Alice Babs egna ord (13 juni)”.
”Hur man vingklipper en sångfågel” (5 dec)
”Alice Babs förlorade rättigheter” (3 dec)

 

4 kommentarer

  1. Tack Ann för att Du skriver så bra, jag blir helt förtvivlad när jag tänker på hur Alice hade det sista året hon levde. Jag har arbetat med Kultur i vården och vet hur oerhört viktigt det är att få fortsätta att träffa sina vänner, att få fortsätta att i den mån det går, med det som en gång var ens intressen och kanske också jobb. Utan inspiration och motivation slocknar livsviljan.
    Tre gånger var jag till Sjötäppan och ville träffa Alice, som jag känt sedan 1988. Första gången hade jag med blommor, som man lovade ge till henne, fick hon någonsin dessa blommor? Jag tvivlar.
    Jag kan berätta också om ett fall; Det var innan jag råkade ut för felbehandlingen och hamnade i rullstol. Jag var på ett vårdhem norr om Luleå. Jag sjöng med gästerna där. Vid fikat efteråt satt jag vid samma bord som en dement man som hette Kalle. Kalle satt alltid tyst för sig själv, sa aldrig ett ord, än mindre sjöng något. Jag tog hans hand och pratade med honom och började sjunga Kalle på Spången och till min enorma glädje började Kalle sjunga med. Jag påtalade detta för sköterskan att han faktiskt sjungit, sköterskan gick fram till Kalle, la armen runt hans axel och sa med hög röst; ”nej Kalle, han kan inte sjunga!” och Kalle försvann in i mörkret igen och hur jag än försökte fick jag aldrig honom att sjunga mer.
    Med den berättelsen vill jag påpeka hur otroligt viktigt det är med närhet, lyssnande och förståelse.
    Alice vädjade om hjälp, men förvaltaren m fl stängde hennes livsdörr.
    kram Ann

    • Tack för din kommentar. Det är oerhört viktigt och rörande det du skriver om Kalle. Och det är skrämmande hur man i somliga fall behandlar de sjuka. Man kan aldrig få nog av uppmuntran, närhet, kärlek och värme. Jag har hört många fler liknande historier. Det var inte en dag för tidigt att denna diskussion kom upp på bordet. Vi tackar Alice för det hon betytt, på alla plan! Hela samhället har nu gått igång i den här frågan. Nu ser vi fram emot förändringar och hoppas att alla sjukas innersta vilja och unika egenskaper ska respekteras. Kram!

  2. Tack Bambi för en oförglömlig kväll o Nerja med Minneskväll för Alice. Tack för din fina tolkning. Och Lasses film om henne så fantastisk. Då insåg jag vad Alice betytt för mig i min barndom.
    SIVan

  3. Käraste Anna A! Jag har varit så gripen, arg och ledsen och haft svårt att riktigt ta till mig hela denna ”sak A La Alice ”, som hände… Vi kommer aldrig att uppleva Alice sista tid här på Jorden, denna Sångens och Glädjens Drottning, vi kan bara ana hur hon kan ha det nu, om vi upplevt henne sjungande i Kyrkan, så att taket lyft och själen swingat sig upp dit där Denna underbara mänska nu finns! Hon var så älskad, så saknad av mig hennes lilla ”Mim” – och som hon uppmuntrade mig på min Livsresa med sina brev, blyertsteckningar…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *