Näthat

Vi har sett det förut. Hatet på nätet. Det som lika säkert som amen i kyrkan dimper ner i kommentarsfältet eller mailkorgen då vi kvinnor offentliggör vad vi anser om olika former av extremism eller då vi sätter fokus på kvinnans mänskliga rättigheter. Eller på alla människors lika värde oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, bakgrund, klass …
Vi har sett det förut. Och ja – kvinnor utsätts oftare än män.

Den min bloggtext som beskriver det tillfälle då SD genom att uppvisa en kallhamrad attityd (detta var innan partiledningen tog till järnrör) och med sina hårda klackar och sina militanta åtbörder gjorde allt för att synas och visa sin makt och sin styrka då de bevistade en barnkonsert i en av Stockholms kyrkor för ett par-tre år sedan, fick näthatarna att gå igång. Det fullkomligt vällde in oförskämdheter i min dator.

Avpixlat ägnade snart en hel artikel åt mig och min blogg, men jag ser det som en merit.
De tog i artikeln fasta på allt annat än det som texten egentligen handlade om. Det är enklast så. Och jag förstår att de hade roligt då de medvetet misstolkade budskapet.
Visst – jag borde ha varit förberedd. Jag rörde om i getingboet så det både surrade och dånade om det och jag borde varit redo att bli rejält och hundrafalt stucken.

Jag såg hur min dotter råkade ut då hon skapade sidan 33 anledningar.
Hon hade det inte så lätt, mitt bland allt beröm och allt påhejande.
De visade sig då från sin sämsta sida – de män som störs av starka kvinnor i allmänhet men som känner vedervilja mot de kvinnor som säger vad de tycker, och hatar de kvinnor som tycker annorlunda.
Men jag är 29 år äldre än min dotter och därmed luttrad.
Så jag tar eländet med ro.

Jag bifogar nedan några korta exempel på vad somliga kan slänga ur sig då de i sin ensamhet sitter framför datorn och utnyttjar möjligheten att gömma sig bakom en anonymitet.
De skulle självklart inte säga samma saker till mig om vi befann oss i samma rum. En del av dem kanske, men inte alla.
Jag skulle egentligen vilja träffa dem, prata med dem, försöka förstå dem och visa att jag trots allt inte tycker illa om dem. För alla har vi vår historia, alla har vi präglats av vår omgivning. Vi människor är alla olika och det finns förstås en förklaring till att vi agerar och reagerar som vi gör.
Men faktum kvarstår – oavsett anledning får vi faktiskt inte vräka ur oss vad som helst.

Sägas bör att av cirka fyrahundra kommentarer på bloggen om SD är det cirka ett hundratal som uttryckt sig direkt otäckt. Övriga kommentarer mest förlöjligar mig, medan en del av dem är både rumsrena och till och med ganska roliga.
Jag tål att skämtas med, då självdistans är något jag ser som en av de viktigaste egenskaperna. Inte ens illasinnade varelser som nyttjar min person för att göra sig roliga kan döda min känsla för min humor. Så alla dessa går fria från min kritik.
Men så har vi alla de andra …

Nedan kan man läsa några av de bloggkommentarer där upphovsmannen gått över gränsen:

“Finns det ingen som kan skaffa en trumpet-sordin och stoppa ner i halsen på dig.”

“Vill bara säga att du måste vara den vidrigaste jävligaste människa jag någonsin läst om. Fyfan för vilken hemsk människa du är. Denna text är det värsta jag läst och jag mår fysikt illa … du är fan i mig det värsta jag haft oturen att komma i kontakt med … jag önskar dig inget gott i livet.”

“Du är en väldigt otäck människa, Ann Allan.”

 “Kvinnan där inne var ingen annan än djävulen själv, Mephistofeles, Satan, eller mer känd som Ann Allan!”

“sök hjälp, det finns människor på Konstfack som är mentalt friskare än du.”

Du Ann, du bör verkligen söka professionell hjälp för dina tvångstankar och upplevelser. Om inte för din egen skull, så för ditt/dina barns skull. Det är inte hälsosamt för barn med en mor som verkar må så dåligt och som så tydligt verkar hallucinera.”

“Du är sjuk i huvudet och lever med allvarliga vanföreställningar sök hjälp du har barn”

“Snälla, gå och skriv om något annat som du kan backa upp med fakta. Äckel.”

“Passar det inte så nejvisst, ligg där blodig och sönderk_ullad i snön då”

“Det är sådana som hen som kan sluta som massmördare.”

 

Vi har som sagt sett hatet förut. Och det har flera ansikten. Men vi får för den skull inte blunda och låta hatet blomstra utan att reagera.
Jag har satt ner foten och anmält de som överskridit gränsen för det tillåtna. Mest för sakens skull, för statistikens skull, för övriga utsattas skull men också för angriparnas skull. Jag tänker och hoppas att de kanske kommer på andra tankar och inser allvaret då de tvingas ta del av en konkret polisanmälan.
Vi lever trots allt i en demokrati, och fortfarande i ett någorlunda vettigt rättssamhälle.
Får se hur länge det varar.
Tänk noga igenom hur ni röstar.

Och låt er påminnas om det som SD står för, bakom kulisserna: Se Ekeroths egen film.

 

7 kommentarer

  1. Jag tycker att det är väldigt samlat och klokt skrivet. Hoppas att de förstår dina intentioner bara. Sedan kan man inte bara låta allt gå förbi så jag tycker att det är bra att du har anmält dessa otäcka tillmälen och hot.

  2. Vad synd att du inte publicerade kommentaren med min spegelvända historia om kvinnan som förgrep sig på publiken vid barnkonsert. Du tog i alla fall med en bit från den! Dock så var den biten ju helt utanför sammanhanget. Det var också bara en mening av en, ja, kanske 600 ords berättelse. För att förstå måste man ju läsa hela!

    Sammanhanget var ju avsett att vara roligt, till och med för dig. Jag trodde att du skulle skratta åt min saga lika mycket som jag gjorde när jag skrev den, och när jag läste din! 🙂

    Nu vet jag i alla fall att du läser igenom kommentarerna innan du väljer att publicera vissa, men du missförstod mig. Jag håller med om att vissa av dina citat där uppe är ganska extrema. Till exempel den med massmördare saken och den andra med ”sönderk*ullad”, de är ju nästan ”polisanmälnings värda”!

    Allt sånt här ”näthat” ska tas med en nypa salt. Jag blev bara tidigare idag utkallad för att vara värre än Hitler (det blev jag faktiskt!). Detta hände i ett spel. Jag har också blivit kallad för kommunist på Youtube. Blivit kallad idiot på Facebook och oräkneliga gånger har jag blivit tillsagd att hålla käften. Det har också hänt att min mamma blivit involverad, då de har sagt att hon gjorde en massa sexuella saker med dem eller andra, även fast de inte ens var från Sverige och min mor var i andra rummet. Så väldigt vanligt är det tyvärr, hur löjligt det än låter. Dock jag polisanmälde inte några av fallen eftersom de kunde ju omöjligtvis mena det eller veta om det faktiskt var sant.

    Nå, åter till vad jag tänkte säga.

    SD ville inte visa upp sin makt eller något alls vid kyrkan, antingen är du bara lite partisk, ensidig det vill säga eller så är det ett försök att få fler läsare. Jag hoppas för din skull att det är den andra alternativet.

    SD under den tid då SD påstods sig visa ”makt” i kyrkan hade de knappt någon makt, Jimme själv hade ju löjligt lite makt. Kan du förklara hur och varför du trodde det så hade det varit en fröjd för min del.

    ”Jag skulle egentligen vilja träffa dem, prata med dem, försöka förstå dem och visa att jag trots allt inte tycker illa om dem.”

    Gäller det för Jimmie också? För du publicerade ju (och spred) din amsaga om honom utan att han fick prata eller förklara för dig.

    För min del så hade jag gärna också träffat dig i verkligheten, det har ju en viss charm, och diskuterat en massa olika saker! Bland annat skulle det vara kul att diskutera din berättelse, min berättelse, svensk lag och kanske en del om politiken i dagens läge.

    För dina läsares skull vill jag försöka igen med att publicera min historia här, som var ytterst rolig och inte menad för att förolämpa. Det enda som jag ville få fram var hur löjligt det lät när jag läste din! 🙂 Min humor är sådan, det var en rolig historia för mig, hoppas du kan se komiken i den, även fast vi uppenbarligen inte har samma humor alls!

    För den delen tycker jag ju Monty Python sketcher och Mr. Bean (även Black Adder) är sjukt roligt, men det kanske du inte gör. Du och jag lever ju i skilda världar, jag växte upp med internet, och du, utan skulle jag anta. Det betyder att jag är van vid sådant, att bli kallad efterbliven på nätet är inte ovanligt i olika sammanhang!

    Hoppas nu verkligen att du visar lite yttrandefrihet och publicerar denna kommentaren denna gången, annars så kan ju ingen förstå min avsikt med citatet, och det vill vi ju inte att det ska ske!

    Nåväl, här kommer spegelsagan, var från hennes citat från mig kom ifrån!

    ———————————————————————————-

    Morgonen då en kvinna förgrep sig på publiken vid barnkonsert.

    Det är luciamorgon år 2011 och jag är på väg till Engelbrektskyrkan i Stockholm och inväntar att få se Lucia-tåget där en av mina kompisars barn skulle vara med. Det regnade ute så jag skyndade mig in i kyrkan. Vad jag såg inne i kyrkan skulle komma att hemsöka mig för resten av mitt liv, det var inte något jag hade förväntat mig.

    När jag äntligen nådde in i kyrkan där min kompis barns konsert skulle utspela sig, så såg jag mig omkring. Alla människor såg lyckliga ut, trots det mörka vädret och regnet, de hade alla tagit av sig jackorna och hängt dem på ryggstöden.

    Många väntar med spänning på att få se luciatåget, det är många far- och morföräldrar, mostrar och fastrar, mor- och farbröder. Även fast de sett det vart år var de fortfarande entusiastiska, det är alltid trevligt att se glada människor i kyrkan. Jag ser mig snabbt omkring efter några platser där jag och mitt följe kan slå sig ner för föreställningen. Nästan omedelbart siktar jag bänkraden där jag kom till att sitta för resten av min vistelse i kyrkan.

    Någonting stämmer dock inte med bänkraden jag valde, just en kvinna stod ut, hon satt och tittade på mig som om jag vore djävulen. Ett digert mörker omgav kvinnan, det var som om hon inte var från den dödliga världen. Hennes kläder var oerhört onödigt prydliga för att bara se på en konsert, kan det vara så att kvinnan är här för att ta mig till riket av de döda?

    Jag bestämde mig för att erövra min oerhörda rädsla och försöka fundera ut vad som var fel med denna stirrande kvinna. Hennes ansikte såg skräckslaget ut, samtidigt som det var genomsyrat med en brinnande ilska som jag aldrig sett förut.

    När jag gick bestämt, för att inte se rädd ut mot kvinnan på bänkraden, funderade jag på vad jag gjort henne. Jag har ju inte gjort något underligt som kunde göra att någon skulle titta på mig som denna kvinnan gjorde. Kvinnan verkade även ha sin man med sig, och inget att vara rädd eller arg för, det kom en oförklarlig kyla omkring min person. Allt var fel.

    Då jag kom fram till bänken så började jag min färd in emot platserna som var lediga. Det kändes som att en kokade soppa av ilska och rädsla slängdes i mitt ansikte, samtidigt som det kändes som om mitt blod skulle frysa.

    Jag öppnade den lilla dörren gjord av trä och makade mig sakta in mot platserna. Kvinnan, även fast hon såg förargad ut, flyttade på sina ben. Trots att mina instinkter sa att jag skulle undvika kvinnan, tittade jag henne vänligt i ögonen och nickade som tack för artigheten. För en sekund såg det ut som om kvinnan äntligen slappnade av. Jag hade fel.

    Bara några knappa sekunder efter det att jag satt mig ner bredvid kvinnan började hon utstråla en nästan skrämmande känsla av panik och stress. Min största fokus var på att titta på framträdandet och luciatåget, men känslan av skalbaggar och maskar som kryper på ryggen får mig att helt komma av mig. Jag sitter rakt som en pinne, det känns fortfarande.

    Några minuter efter att skönsången börjat ljuda känner jag mig mycket illa till mods och jag kan verkligen inte slappna av eller njuta med kvinnans laser heta blick från sidan. Aldrig förr har jag känt såhär i en kyrka, det är inte normalt. Allt är främmande.

    Kvinnan som sitter bredvid stirrar fortfarande, blinkar hon ens? Hon sitter alldeles intill mig, allt hon behöver göra är att sträcka ut armen så kunde hon slita ut halsen på mig. Inget hände. Jag blir orolig, det känns som om ingen annan ser kvinnan, som om hon vore en vålnad från det förflutna, hon känns märkligt malplacerad i folkmängden.

    Den dunkla kvinnan sitter blick stilla, med ögonen fast-svetsade på mig. Hon rör sig inte, säger inget, andas hon ens? Jag vågar inte ens vända på huvudet, eller röra mig. I min periferisyn ser jag att hennes hud är kritvit, ögonen tomma hålor av nästan övernaturligt mörker.

    Jag kan inte riktigt se henne från min stationära belägenhet, men hon ser inte ut att vara i mer än trettiofem- fyrtioårsåldern. Jag kan inte placera henne i sammanhanget i kyrkan. Hon verkar inte vara en av föräldrarna, verkligen inte syskon till de musicerande ungdomarna, inte heller en granne eller vän för att hon insuper inte atmosfären. Istället sitter hon där, stirrande likt en stenstod. Hon är allt för fokuserad på mig istället för luciatåget.

    Allt är konstigt, främmande och iskallt.

    Konserten visar sig inte bli någon direkt njutning för mig som den borde varit, även om jag snart måste ge mig iväg. Jag fryser, även fast det är varmt. Jag kommer snart att bli varse om varför jag känner mig såhär.

    När sången tystnat och barnen blåst ut sina ljus, fylls kyrkan åter igen av samtal och omfamningar av vänner och familjer emellan, noterar jag att kvinnan och hennes make äntligen rör på sig. De ställer sig upp intill bänken som om de var programmerade till att göra så.

    Det verkar som om de äntligen tänkte släppa ut mig från den mentala tortyren hon hade utsatt mig för under mitt besök i kyrkan. Det kändes som om helvetesgrinden öppnat sig, om bara för en minut. Jag skyndade mig att resa mig, kallsvettig av kvinnans övergrepp mot mig. Snabbt som ögat tittade jag mot min närmaste kamrat med en blick. Succé! Det verkade som om han uppfattade vad jag ville, eftersom jag var fullkomligt tagen utav skräck.

    Den känsla jag kände när jag passerade denna demoniska kvinna blir något som blir fast-etsat i min rygg och hjärna för all framtid.

    Kvinnan och hennes make står kvar, likt statyer och stirrar återigen på oss med en blick som inte kommer finna dess like. De säger inte ett ord, och verkar kommunicera genom tankarna endast.

    Stel av rädsla, springer jag nästan förbi de båda, i hopp om att de inte rör sig igen. Mina kamrater och jag gör en språngmarsch mot dörren på kyrkan. Även fast kyrkan var full med skratt och glädje, känner jag en onaturlig tystnad från den brännande blicken som fortfarande är fäst i nacken på mig.

    Jag tittar snabbt tillbaka, kvinnan och mannen står hänsynslöst kvar, rör sig inte. De stirrar bara med ett tomt uttryck i ansiktena, hotfullt, argsint. Deras tystnad dånar vid detta laget, det känns som om jag håller på att bli döv, jag hör inget alls mera.

    Då jag lämnade kyrkan och återigen såg himlavalvet ovan, kände jag en enorm lättnad. Nu när jag kunde tänka klart igen visste jag varför jag hade reagerat så som jag gjort.

    *Kvinnan där inne var ingen annan än djävulen själv, Mephistofeles, Satan, eller mer känd som Ann Allan!*

    ————————————————————————————-
    Original berättelsen/Källa av inspiration och innehåll: http://blogg.folkbladet.nu/annallan/2014/05/26/morgonen-da-sds-ledning-forgrep-sig-pa-en-barnkonsert/

    *Där är den ensamma meningen*

    Där var den! Nu ber jag dig på mina bara knän att publicera denna kommentar och svara på mig så att vi kan i alla fall prata lite grann. Då lovar jag att du behöver bara säga till mig att ”dra åt helvete” så kan jag sluta diskutera mer på sidan.

    Tycker att du kan ge mig det, som en belöning för min semi-kreativitet för min remake berättelse.

    TL;DR Citatet jag skrev var menat i komiskt syfte, lika mycket som originalet var från min synvinkel! 🙂

  3. Hej Ann!

    Texten där du citerade följande; “Kvinnan där inne var ingen annan än djävulen själv, Mephistofeles, Satan, eller mer känd som Ann Allan!”, var i stort sätt en exakt kopia på det Du skrev om Jimmie Åkesson. Jag är inte författaren till denna text men jag har läst den ett par gånger då jag fann den ofattbart rolig.

    Du måste förstå att Du kan inte heller skriva vad som helst utan att förvänta dig motgångar av diverse former.

      • Precis, den är menad som lyteskomik, så som, enligt fortsättningen på inlägget, beskrev.

        Tror du att Jimmie Åkesson anmälde din text eller rankade det som näthat? Om Åkesson läst ditt blogginlägg har han nog skrattat men samtidigt nog tyckt lite synd om Er i kyrkan då Ni tog illa upp och detta inte alls var meningen.

        • Tack jag har försökt att förklara precis samma sak, men som tur var gjorde du det nu efter att jag misslyckades!

  4. Jag tycker att du verkar sympatisk och välmenande. Jag tror dock att du misstolkade SD:arnas beteende i kyrkan. Det verkar väldigt osannolikt att de skulle försöka demonstrera någon slags makt. Jag kan givetvis ha fel men jag tror verkligen att du har misstagit dig vad gäller detta.

    När det gäller de mail du citerar så är det verkligen vidrigt. Väldigt tråkigt när folk beter sig på det sättet. Även om många av dessa mail tyvärr säkert är genuina så kan man dock inte utesluta att en del av dem är skrivna av SD-motståndare i syfte att få SD-sympatisörer att framstå i dålig dager.

    Slutligen tycker jag att det är väldigt tråkigt att debatten är så polariserad i Sverige idag. Jag tror verkligen på att se mer till det goda hos politiska motståndare eftersom de allra flesta människor vill gott även om de kan ha andra uppfattningar om hur vi ska nå dit. När vi slutar att demonisera motståndare så öppnas möjligheten för dem att lära sig av oss men framför allt för oss att lära oss av dem. Det vinner alla på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *