Gotlandsfår, Lina Nyberg och en död basist

Fåren bräker. Lina Nyberg sjunger. Tommy Johnson är död.
Fåren förstår jag mig på, något så när, men Lina är för mig ett mysterium.
Döden likaså.

Jag sitter i Sanda, på Gotland – därav bräkandet – och Lina ska om några timmar föräras Lars Gullins stipendium.
Ett bra val av stipendiat. Jag har alltid fascinerats av henne. Jag begriper henne inte, jag förstår inte alltid hur hon tänker och hennes musicerande gör mig förvånad, förundrad och förvirrad men det tilltalar mig.
Hennes musik är för mig en gåta.
Och det tilltalar mig.

Lina är djupt förankrad i det hon gör och hennes konstnärliga uttryck är intensivt, äkta, övertygande och välformulerat. Hon är en urkraft som tar tag i mig, ruskar om mig och får mig att känna mig levande och delaktig.

Jag beundrar henne. Trots att jag inte vet hur jag som lyssnare ska förhålla mig. Det spännande sätt på vilket hon arrangerar, komponerar och använder sin röst triggar igång mig, och jag inser hur liten jag är … Hur mycket jag har kvar att lära.
Hur insnöad jag är.
Och vanebildad.

Lina är en av dem som kan få min gamla tröga hjärna att utvecklas, och det tackar jag henne för. På djupet tackar jag henne för det.
Jag kommer inte att ge mig förrän jag klurat ut koden som öppnar upp den intrikat utsmyckade porten som leder in i Lina Nybergs innersta kammare.

De gotländska fåren bräker, tryggt och igenkännande. Lina Nybergs strupe ljuder, likt ingen annans.
Tommy Johnson är död.
Hans basfiol med tillhörande stråke har förlorat meningen med sin existens.

Han klippte gräset häromdagen. Satte sig därefter ner på en stol för att vila, drack lite vatten, föll av stolen och dog.
Förfarandet påminner mig om då komikern och författaren Lasse Eriksson la sig ner på scengolvet för att tvärdö, mitt under en föreställning. Något som chockade mig så svårt att jag genast satte mig ner och skrev en bok om döden.

Jag undrar hur många gånger Tommy har kommit lirkande med basen genom den trånga köksfarstun för att repetera i vårt hem …
Han var en del av vår stora musikantfamilj, en av dem som jag försett med mat och kaffe, oändligt många gånger, under oändligt många år.
Nu blir det inga fler gånger och det känns fel och konstigt.

Vi påminns ständigt om dödens hänsynslösa och obevekliga framfart.
Döden har ingen fingertoppskänsla. Den analyserar inte läget, den inväntar inte ett lämpligt tillfälle. Den bara kommer. Och våldför sig på oss. Helt ostraffad.

Oftast accepterar jag att döden bestämmer. Det är ju bara att underordna sig och gilla läget. Gråta, förbanna, sörja, sakna, vandra vidare.
Men i Tommys fall undrar varför jag har så svårt att släppa tanken på det som inträffat. Hans bortgång påverkar mig mer än vad som är brukligt.
Kanske beror det på att han var så ung.
Måhända handlar det om att han inte blev äldre än 59 år.

För tre veckor sedan fyllde jag 59 år.

Jag vill inte dö än. För jag vill så innerligt gärna hinna lösa
Linas gåta.

 

.

3 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>