Jag har något att berätta

Man tror att ens vänner ska finnas för alltid. Åtminstone vissa vänner. Jag har levt i den överlevnadsstrategiska föreställningen. Det finns några få människor som jag har trott aldrig kan bli sjuka eller dö och lämna mig i sticket … Ett antal överlevar-exemplar, sådana där stålmänniskor som vägrar att låta sig hunsas och krossas till småsmulor trots att olika typer av förövare kryllar runt knutarna.
Jag misstänkte starkt att Maja var av den okrossbara sorten. Ända tills häromdagen då hennes kropp sa att det får vara nog nu.
Vi sms:ade varandra sent en kväll och bestämde att vi skulle ses senare i veckan. Det var länge sedan sist och vi hade oändligt mycket att prata om. Men det blev inget möte för ett sprucket blodkärl kom emellan.

Vi träffades första gången för nu ganska många år sedan, under besvärliga omständigheter, och det som knöt våra vänskapsband samman var kampen mot mörka krafter. Vi stöttade varandra och genomförde tillsammans en mindre revolution … Sedan vår minst sagt tuffa kamp mot svek, lögner, sexism, girighet, mot somliga mäns evinnerliga behov av makt över kvinnor samt dumdristighet, avsaknad av professionalism och fan och hans moster har vi stått vid varandras sida.
Vi har inte umgåtts stup i kvarten, men vi har funnits för varandra. Riktiga vänner måste inte prata vareviga dag. Äkta vänskap ligger och gror i en ständigt närvarande jordmån, eller om det är himmelsfär. Äkta vänskap är konstant och den känns i hjärtat. Eller om det nu är i hjärnan. Jag kan inte redogöra för det.

Maja har redan genomlevt en mängd helveten. Och hon borde för allt det hon tvingats utstå ha förärats en medalj av fyrtiohundrasjuttionionde graden men istället fick hon en hjärnblödning.
Det blev inget av med vår planerade sköna vandring på stan, där vi efterhand hade slunkit in på någon av de otaliga utecaféerna, småpratande om allt som är viktigt. Istället ligger hon nerbäddad under landstingets gula filt med ett brustet blodkärl mitt inuti det vackra huvudet, det röda lockiga hårsvallet mjukt böljande över huvudkudden och en mun som inte längre kan tala eller sjunga.
Hon – som varit så vältalig. Så rapp i sina repliker, så sprängfylld av humor, så intelligent, så skicklig i sitt konstnärliga utövande, så duktig i allt hon tagit sig för.
Duktig.

När hon blir frisk – ja, läkarna säger trösterikt att hon troligen kommer att återhämta sig även om tröttheten kommer att suga musten ur henne under en längre tid än hon nog vill acceptera – då ska jag varligt ta henne i hampan och säga att hon måste sluta upp med att baka sju sorters kakor och koka två sorters sylt och laga fyra pajer och i en handvändning svänga ihop några morotskakor och fyrtiofjorton olika sorters sallader varje gång hon ska på ett möte eller bjuda folk på fika.
När hon har återhämtat sig, då ska jag hjälpa henne att förstå att hela universum faktiskt inte vilar enbart på hennes axlar utan att hon måste låta omsorgen innefatta också henne själv. Jag ska säga till henne att hon har gjort mer än tillräckligt och att det nu är hennes tur att ta emot.

Maja måste lära sig att ta emot.

Hon är inte ensam om att som kvinna av tradition slita ut sig för att göra livet levbart för andra. Hon är bara en av alla dem som offrar sig, av kärlek, förstås, men också för att det är så det ska vara. Så gjorde mormor och farmor men det är lätt att glömma att de levde i en annan tid … Då fanns inte internet och mobiltelefoner och dagishämtning och utvecklingssamtal och föräldramöten och stavgång och gym och bilbesiktning och mat från jordens alla hörn som ständigt skulle kombineras till chika måltider och amorteringar och charterresor och räntor och sjukt höga hyror och fredagsmys med lördagsgodis och icke fungerande pendeltåg och årgångsviner och gamla föräldrar som vanvårdades på hemmet och en miljon tv-kanaler och leggings som kräver en trådsmal kropp eller helst en ännu smalare.

Maja har fått ett nytt liv nu. Ett annorlunda liv. Hon bad inte om det, men hon tvingas likt förbannat att leva det.
Men kanske kommer hon – när det värsta är över – att vara tacksam för att den skarpa varningens klocka dångade till utan att för den skull beröva henne livet. Kanske kommer den långsamt avklingande klock-klangen istället att påminna henne om att ta det lite varligt och öppna upp för möjligheten till ett annat liv. Ett alternativt liv.
Ett bättre liv …

När Maja kommer tillbaka till oss, då ska jag och alla de som älskar henne att säkerställa att hon får ett liv som hon är förtjänt av. En tillvaro där alla stressmoment är bortsuddade och det enda som finns kvar är samklangen med musiken, naturen och alla nära och kära. Ett liv som skänker henne tröst och harmoni. Ett liv där stroken för alltid kommer att påminna henne om livets skörhet och få henne att bättre ta vara på sin kropp och sin själ och dagen och stunden och nuet och solen och månen och kärleken.
Och när hon blir frisk, då ska vi ha den där festen som vi hade planerat. Och så ska jag berätta för henne att hon är en av mina allra finaste och mest betydelsefulla vänner, om hon nu inte fattat det tidigare …
Hon måste bara sova ut och lära sig att tala först.

.