Jan Allan och ”Sannsagan om en stulen trumpet”, hela storyn.

STULEN

”I ett perspektiv, bara en bit metall … I ett annat perspektiv, en av de mest betydelsefulla instrumenten i svensk musikhistoria.”
Citat trumpetaren Peter Asplund

 

I februari 2012 bloggade jag om Jan Allans trumpet, något som nu, 3 år senare, blivit en dokumentärfilm av Tom Alandh. Jag har fört samman de olika texterna nedan.
Sprid gärna denna historia för vem vet, efter Tom Alandhs rikslarm kanske man kommer att hitta hela berg av stulna instrument.

 

DEL 1 från 9/2 2012

Det var en fredag förmiddag i maj, år 2000. Jan var på väg ut på turné tillsammans med Hans Åkesson, Lasse Sjösten med flera och stod och stuvade in en mängd väskor och instrument i bakluckan på Hans bil, på parkeringen utanför T-centralen.
Jan ställde trumpetväskan bredvid sig medan han la in resväskan i bakluckan. När han lutade sig ner för att lyfta upp trumpeten var den borta.

Jan kom hemrusande en kvart senare. Jag satt intet ont anande tillsammans med en elev vid flygeln. Han sprang in i musikrummet, lyfte ner en av trumpeterna som hängde på en krok på väggen och försvann ut igen, lämnande en häpen pianofröken och en förundrad elev med tappade hakor och förvånade ansiktsuttryck bakom sig.
Det var bråttom. Musikanterna skulle bila långt och konserter ställer man varken in eller kommer för sent till.
Så hände det sig att hans älskade trumpet av märket Bach, inhandlad på Steiners musikaffär år 1965, stals och försvann. Och ligorna på T-centralen hade därmed gjort ett kanonkap utan att fatta ett smack.

Men inte nog med att trumpeten var försvunnen. I väskan låg också den sordin som Jan en gång köpt av trumpetlegenden Roffe Ericson. En raritet, inhandlad på femtiotalet i den legendariska butiken Manny´s i New York. En unik sordin som inte längre går att få tag på. Inte ens butiken finns kvar.

Om Jan ändå inte hade varit så oförsiktig. För hur många gånger hade jag inte hört nämnda trumpetare säga; ”Hoppas att någon stjäl trumpeten så jag är tvungen att skaffa en ny.” Och hur många gånger hade jag inte sett honom slarva med var han ställde den, glömma den när han åkte från ett gig, lämna den i bilen över natten utan att låsa …

Dagen efter stölden stod det att läsa i flera tidningar. Man nämnde det till och med på radion. Människor ringde,  från hela landet. En del grät.
Ja, faktiskt. Somliga grät.

Jans trumpet var unik. Hans namnteckning var ingraverad i klockstycket, den var förgylld och hade två leadpipes.
Det finns bara en sådan i hela världen, men förhoppningen att återfinna den var ändå noll. Vi trodde hela tiden att den tillsammans med munstycket och sordinen, i den av sadelmakaren Håkansson handsydda specialdesignade skinnväskan och hundratals andra stulna instrument, hamnade i en container för vidare färd mot okänt öststatsmål.

Vi hörde oss för på nätet, på pantbanker och i instrumentbutiker, men utan resultat.
När det väl sjunkit in att den nog var för evigt borta, började jakten på ett nytt instrument. Men ingen enda av de otaliga trumpeter, munstycken och sordiner som Jan testade höll måttet eller kändes bekväma. Ingen av dem kom i närheten av den känsla av fullkomlighet och total harmoni som funnits mellan Jan och den försvunna trumpeten. Inget av dem svarade honom.

Jakten efter ett instrument har pågått sedan dess. Den trumpet som den soliga majdagen år 2000 blev stulen, på T-centralen, hade varit Jans följeslagare i 35 år. Dess sound var så starkt förknippat med honom. Jan och instrumentet var intimt sammanbundna. Det var hans ena halva och hade under en stor del av hans trumpetande liv levt i symbios med hans lungor och muskulatur, hans läppar, hjärta och intellekt.

Ända sedan den ödesdigra dagen har famlandet varit konstant. Varje dag har varit ett letande. Ett sökande efter identitet, ton, klang och känsla. Sorgen och saknaden har under alla dessa år bubblat i kölvattnet under hans musikaliska resa och han har sedan dess aldrig varit riktigt nöjd med sitt spel. Jag hade önskat att hans sista spelår här på Jorden lugnt hade fått flyta på, utan sorgsamma hinder. Men det blev inte så.

Så händer plötsligt något. I slutet av januari 2012 ringer en man utan namn från ett hemligt nummer och påstår att han har Jans trumpet i sin instrumentsamling. En samling som han påstår att han håller på att göra sig av med.
Och han ska ha tjugo tusen spänn.

Vi blev oerhört upprörda. Kan det vara sant? Finns trumpeten kvar i Sverige? Och är det en kriminell som ringer? En hälare? Ska man kontakta polisen? Vågar man köpa tillbaka den? Ska man anmäla honom? Och vill man verkligen ha tillbaka den? Trumpeten är ju befläckad …

Jan nekade direkt till att betala 20.000 för det är den långt ifrån värd. Inte ens för honom själv. Dessutom skulle den förmodligen behöva renoveras för en stor summa pengar för att fungera tillfredsställande, och därför fanns det inte mycket att förhandla om. Vi är inte så rika som gangstern kanske trodde. Och Jan var inte så angelägen som samme gangster kanske hade förväntat sig. Möjligen blev den okände mannen lite besviken.

Frågorna var många. Och det kändes obehagligt. En alldeles ny känsla, en otäck, hittills aldrig upplevd kombination av glädje och obehag spred sig i våra kroppar. Och med spänning och avsmak väntade vi på att mannen skulle ta en ny kontakt nästa dag eftersom Jan inte hade tid att tala med honom så länge, då han först ringde.
Vi kastade oss omedelbart över telefonen och ringde runt till flera poliser i bekantskapskretsen. Och vi fick rådet att ta med en vän som såg respektingivande ut, träffa mannen ifråga och lägga ett skambud eftersom den ju ändå är omöjlig att sälja till någon annan. Alternativt gillra en fälla och med hjälp av ett par poliser sno honom, med risken att på något raffinerat sätt utsättas av hans kriminella kompisar, medan han ändå bara eventuellt skulle dömas till ett fängelsestraff på ungefär femton minuter.
Vi vågade inte det. Mest för våra barns skull. Och för vårt hems skull. Men också för vår egen skull.

Brottet är sedan länge preskriberat, så vi skulle inte göra oss skyldiga till något olagligt om vi köpte tillbaka den. Men formellt äger försäkringsbolaget trumpeten, eftersom Jan fick en rejäl summa pengar för den, vilket gör att man måste deala också med dem.
Vi bestämde oss ändå för att möta honom om han nu återkom. Utan poliser. För att få en känsla av vilken sorts människa han var, för att känna honom på pulsen, luska lite.
Vi väntade på nästa samtal.

Mannen utan namn och telefonnummer ringde kvällen efter. Jan försökte få ur honom hur han fått tag på trumpeten och mannen svarade att han inte mindes riktigt men trodde att han köpt den på nätet. Och han påstod sig ha betalat 10.000. (Pyttsan. Aldrig i livet att han hade. 500 spänn kanske, om han inte själv snott den). Han sa sig ha sökt information om den, googlat på namnet som står ingraverat och insett vems det var. Det som han först trodde var ett märke, förstod han nu var namnet på en professionell musiker.

Jan berättade för honom om stölden och det sorgearbete han gått igenom under dessa år. Han sa sig vara villig att eventuellt betala 5000 spänn, såvida den var i gott skick och bad att få träffa vederbörande för att se på trumpeten.
Mannen sa sig inte bo här i stan, han var ofta utomlands, reste mycket men skulle kanske komma till Stockholm snart och då skulle han höra av sig igen.
Han hade ingen mailadress … utan skulle ringa igen.

Det framkom i slutet av samtalet att trumpeten låg i en brun väska, med en del andra små tillbehör i.
Vi tappade nästan andan. Fanns den fina skinnväskan kvar? Och fanns sordinen kvar? Låg trumpeten fortfarande i originalväskan?
Vi blev direkt upphetsade, men visade det förstås inte, utan bad än en gång att få träffa honom och se på instrumentet.
Jan frågade honom lite försiktigt var den fanns.
Den fanns i Stockholm.

Det gjorde faktiskt ont i oss. Och tårar glimmade till i mitt öga. Hade den funnits så nära under alla dessa år? Hade den trumpet som så intimt hörde samman med Jan, och på ett sätt faktiskt också med mig, hela tiden funnits så nära?

Jan sa sig villig att träffa mannen och se i vilket skick trumpeten befann sig i, för att därefter bedöma dess värde. Det skulle passa om en vecka, eftersom han just var på väg ut på turné.
Mannen skulle återkomma.

Det har nu gått ytterligare en vecka, och den okände mannen har inte ringt tillbaka. Jan står fortfarande utan sin trumpet. Och vi förfasas över hur somliga människor kan bete sig.
Det känns nu som om Jan blivit bestulen på samma trumpet två gånger. Rekord säkert. Men nu vet vi ändå att den finns. Någonstans i vår omedelbara närhet …

Det som dock är mest märkligt i denna historia är att endast en dryg månad innan det otäcka samtalet gällande en trumpet som varit borta i 12 år, bytte Jan leadpipe på en gammal Bach 37G, inhandlad i New York 1979. En lur som mest hängt på väggen som prydnad för att den tidigare inte gett någon riktig signal …
Med den trumpeten öppnade sig åter hans musikaliska väsen. Med den trumpeten känner han sig åter vara tillbaka i det musikaliska samtalet. Till fullo.

Keep swingin´ Jan, med ditt nyfunna, nyvunna trumpetsound!
Och hälaren kan slänga sig i väggen.

 

DEL 2 från 15/2 2012

 

PICT7287_2

Det är helt otroligt hur historien om det försvunna instrumentet via vänner och vänners vänner och vänners vänners vänner trumpetats ut över alla tänkbara nejder … Det instrument som under tolv år varit försvunnet och nu plötsligt påmint oss om sin existens, från ett hemligt gömställe, för att brutalt och omedelbart återgå till de okändas värld någonstans bland storstadens underjordiska gangstervälde.

Den försvann. Den återkom. Och den försvann igen. Det hade varit bättre om vi hade fått fortsätta leva i total ovisshet.
Och frågan är: Hur fräck man får vara?

Hälaren/tjuven/gangstern som ringde och erbjöd sig att svindyrt sälja en trumpet till självaste ägaren, efter tolv år, har troligen gjort sig skyldig till både bedrägeri och utpressning. Han begärde först ett överpris, ett pris som är det dubbla mot värdet på marknaden. En engelsk trumpetare hjälpte oss med en värdering. Utan att vi bad om det. Tack John Brondesbury.

Mail har strömmat in, från musikant-kollegor och fans. Länken till texten om den stulna trumpeten ligger på nättidningar, på musikföreningars och kommuners hemsidor. Trumpetare runt om i landet har erbjudit sig att låna ut alternativt sälja sina trumpeter till Jan. Kärlek och massor av varma omtankar strömmar oupphörligt ut mot Lidingön.

Jan är rörd över engagemanget. Men samtidigt arg och ledsen över att någon under en sådan lång tid kan ligga på en annan människas ägodel, ha mage att till ett överpris försöka sälja tillbaka den till den bestulna ägaren och sedan åter sluta sig som en mussla och bara gå upp i en giftig, ångande, försvinnande rök …

Det är tiotusentals människor som läst historien. Och det är lika många som i framtiden kommer att hålla ögonen öppna. Förhoppningsvis kommer detta också att hjälpa andra som blivit bestulna. Möjligen blir musikanter mer vaksamma och mer rädda om sina tongivande ägodelar. Kanske tar man reda på ett instruments historia innan man köper det. Kanske blir instrumentbutiker mer noggranna med vad de säljer. Kanske förstör vi för den svarta marknaden något. Kanske sabbar vi lite för hälarna. Kanske tar polisen tag i problemet på allvar.
Vi hoppas det.

Vi fortsätter att be er alla att sprida historien. Allt för att än mer förstöra för banditerna och kanske rent av, i allra bästa fall, hjälpa polisen att komma några hälare och instrument-tjuvar på spåren.
Kanske tröttnar hälaren på att sitta där i smutsen och stirra på Jans osäljbara trumpet.
Kanske kommer till slut skammen framtrippandes ur hans svarta små tragiska vrår och får honom att lämna tillbaka den.
Kanske …

Vi väntar nu på nästa drag.

 

DEL 3 från 18/2 2012

NVE00002

Tre veckor efter avtalad tid ringde han till slut; tjuven/hälaren/bedragaren/utpressaren/förstöraren.
Fortfarande hade han inget namn, inget telefonnummer, ingen mailadress. Men han sa sig nu villig att träffa Jan någonstans inne i stan så att han kunde få titta på trumpeten och bedöma dess skick.
Priset var nu nere på 10.000, den summa som han fånigt nog påstod sig ha betalat.
Jan sa till honom att han mådde dåligt av hela historien, att han inte orkade inte med det och att han var för gammal för att längre orka bry sig. Men han bad ändå gangstern att ringa nästa förmiddag och kolla om han ändrat sig.

Mannen utan namn hörde faktiskt av sig nästa dag. Lördag förmiddag, vid tiotiden, ringde Jans telefon men han orkade inte svara. Det fortsatte att ringa. Totalt sex gånger, med tio minuters mellanrum.
Jan blev mer orolig för varje gång det ringde. Han kände sig illa till mods och gick omkring i cirklar här hemma. Obehaget växte för varje ringsignal.
Till slut ringde mannen på min telefon. Jag hade då redan erbjudit Jan att besvara samtalet och tala med ganstern, så jag svarade och jag läste lusen av honom.
Jag berättade för honom hur dåligt Jan mådde av det här, och att det var ett ruggigt sätt att återfå en ägodel som betytt så mycket för så många, inte enbart för Jan själv.
Jag förklarade för honom hur mycket pengar som skulle gå tillbaka till försäkringsbolaget och att det formellt sett är de som äger den, vilket faktiskt, för en kort sekund, gjorde honom lite osäker.
Jag svadade vidare och sa att det dessutom skulle kosta skjortan att låta gå igenom instrumentet vilket betydde att den totala summan, innan allt var klart, skulle bli gigantisk.
Jag ondgjorde mig också över hur märkligt det var att tala med någon utan namn och telefonnummer, vilken obehaglig situation detta var oss, och att det kändes som ren utpressning. Och jag hävde ilsket ur mig att han inte skulle kunna sälja den till någon annan eftersom alla musikanter och särskilt trumpetare känner till stölden och hela historien.

Han var av den griniga sorten. Han blev uppenbart sur över mitt kaxiga sätt att bemöta honom och sa sig visst kunna sälja den. Dyrt. Och han tillade att han tillsvidare skulle behålla trumpeten.
Sen la han tvärt på luren.

Vi hoppas nu att vi slipper höra ifrån honom igen, och att vi kan lägga historien bakom oss. Och vad ska man säga annat än att den person som en dag eventuellt kommer att köpa den i alla fall får ett omtalat instrument, med omtalade tillbehör och en omtalad skinnväska.

Men allt är ju ändå förgängligt, vilket vi denna aktuella dag blev extra påminda om. Trumpettjuven hade oturen att ringa just efter det att vi kom hem från begravningen av en nära vän.
Så – sett i ett perspektiv …
Bara en bit metall.

Lyssna till ”The man I love” med Georg Riedel och Jan Allan som här spelar på nämnda trumpet.

Tillägg av idag, den 5 januari 2015:
Här slutade historien. Vi hörde inte av gangstern igen.
Den 4 januari 2015 sände SVT Tom Alandhs dokumentär
Jan Allan och trumpeten som försvann”.
1.1 miljoner människor såg filmen.

Texterna ligger också på min hemsida.

 

 

1 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>