Ful-kulturen i mitt villakvarter

PICT6897

Jag funderar över det här med fin- och fulkultur. Och jag klurar på hur det har blivit som det är.
Man har under människans varande och låtande genom årtusendena använt musiken i vardagen, som ett sätt att kommunicera, må bra, tackla sina demoner eller kanske rent av framkalla regn.
Vår kropp har berusats av och rört sig till avancerade rytmer, eller så har vi stilla vaggat i harmonisk samklang med en lugn och vilsam puls.
Vi har sjungit, nynnat, viskat, tjoat, skrikit ut vår glädje och vår sorg men så händer något; plötsligt sitter vi passiva, uppradade i stora vackra konsertsalar, ibland utstyrda i frack och långklänning.
Och vi är enbart lyssnare. 
Vi kan inte ens stampa takten för då frasar sidenet och det kan störa den pingvinkläddes dyrt investerade upplevelse.

Jag var med om det i Salzburg en gång, under festspelen, att någon fick en tillsägelse av denna art. Det är faktiskt sant. Jag bar själv ingen långklänning, utan jeans och T-shirt. Man såg på mig med gravt sneda ögon och jag tvingades vid ett flertal tillfällen visa upp min biljett för misstänksamma vaktmästare.

Att jag hade sällskap av dixie- och swingtrumpetaren Rolf Ekelund, iklädd långt skägg, ölmage, trasiga jeans och badskor gjorde inte saken bättre.
Roffe var på det ljuva sjuttiotalet min mentor. Han lärde mig massor. Och han kunde alla stämmor utantill i Bela Bartoks ”Konsert för Orkester” som vid tillfället i Salzburg dirigerades av Herbert von Karajan.

En virtuos musiker kan imponera. Men inte alltid på grund av det som vederbörande kommunicerar, utan kanske mest för att det är svårspelat och går fort, medan det samtidigt är perfekt intonerat. Och ju högre och starkare toner, ju mer respektingivande. Kanske kan man därtill hålla på jättejättelänge. Utan att andas, eller vila fingertopparna.
Och så var det svettningarna. Folkets jubel intensifieras i takt med antalet svettdroppar och den musicerande ekvilibristen sliter halvt livet ur sig för att vi ska tappa andan av hänförelse över …

Jag är lika imponerad över Börje, han snickar´n, som lagt om taket på sommarstugan och byggt mig en ny brygga eftersom den gamla lättade, flöt iväg och försvann under stormen härom midsommarnatten.

Glenn Gould slutade tidigt att ge konserter, delvis för att han ansåg att publiken kom enbart för att se om han skulle spela fel, eller hitta något annat att klaga över. Han ägnade sig istället enbart åt inspelningar.

Nu för tiden ger jazzorkestrar ibland konserter som presenterar dansmusik från femtiotalet. Publiken som välartad sitter stilla och tysta i sina numrerade bänkrader, applåderar hängivet. Efter vareviga solo. Men de tillåts inte alltid att dansa eller ens stampa takten för det kan störa somliga lyssnare.

Min vän Daniel, en av landets finaste gitarrister, viskar i smyg till mig att han inte gillar när folk sitter uppradade och bara lyssnar. Han tycker om när publiken reagerar på musiken, rör sig och småpratar samtidigt som han spelar.

Vi bor granne med en läkare. Ja, han arbetar som läkare men ibland undrar jag om han inte hamnat lite fel i sitt yrkesval för han kan inte låta bli att spela trumpet hela tiden. Han har den alltid liggande under förarstolen i bilen när han ute och kör, och så fort det blir rött ljus sticker han in armen mellan benen och tar fram instrumentet och börjar tjuta så övriga bilister tappar både hakan och orienteringen.
Hans fru vägrar konsekvent att åka i samma bil som sin make.

Han knackade på köksfönstret en dag och frågade högröstat genom rutan hur man gör för att få en spelning på öns jazzklubb.
”Kom ner en kväll och lyssna och kolla stuket och ta ett snack med nån i klubben!”, svarade jag.
”Nä, jag vill inte lyssna på andra. Jag vill spela själv.”
Svarade läkaren.

Jazzprästen ”Sumpen” ringde en dag och ville komma och prova ett althorn som hängde härhemma på väggen. Han ställde bilen nere vid den blå grinden på vår villagata, men istället för att stiga in genom pärleporten och traska vidare in i kåken, ropade han med hög röst över hela norra ön: “Jag är här nu!
Så gubben min tog ner althornet från väggen och gick ner till Sumpen som omedelbart började testa lurens kapacitet, dess klang och eventuella möjligheter till skapande.
Sumpens prövande toner flödade ut över grannskapets nejd …

Nu hör det till saken att Sumpen ännu inte kände till vår vän trumpetdoktorns existens, men han skulle snart bli varse vad hans locktoner ställt till med, för det tog inte många sekunder förrän doktorn kom farande i bilen nerifrån hamnen, stannade till mitt i korsningen och blockerade resten av det som fanns kvar att blockera, tog fram luren och tog ett djupt andetag …

Så hände det sig att en fullkomligt absurd scen, en ljummen junikväll, utspelades i hörnet Askrikevägen/Villebrådstigen, där kulturen inte alls var särskilt fin utan endast ett basalt och nödvändigt utlopp för människans inneboende känsloliv.

.

Denna text ligger också på min hemsida.

 

3 kommentarer

  1. Jag brukar säga, för att uppskatta en fin öl så måste man dricka lite fulöl ibland. Och så är väl livet i sig själv, förändring och variation behövs ibland!

  2. Tack för den fina berättelsen. Jag önskar också att vi skulle dansa mera. Sittdans går ju? Danslusten syns i människors fötter, när de stampar takten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>