Är du verkligen riktigt vaken nu Morgan Johansson?

Öppet brev till Morgan Johansson.

Jag skrev år 2013 ett öppet brev till tidigare äldreminister Maria Larsson angående förvaltarskap och mänskliga rättigheter och det gick en flodvåg genom Sverige men det hjälpte inte.
Än idag sitter överförmyndare och ser mellan fingrarna.
Faktum är att de knappt ens orkar öppna ögonen.

Det är nu fyra år sen som insikten kom till mig. Förvaltare och gode män ägnar sig åt maktmissbruk och jag blev varse hur övergrepp efter övergrepp begicks, runt om i landet, utan att samhället brydde sig. Jag har tagit del av hundratals beskrivningar från människor som förtvivlat berättar om det ena värre än det andra. Svårt att ta in, det är det.
Sägas bör att de flesta gode män och förvaltare gör ett viktigt och riktigt jobb, och utan dem skulle samhället inte fungera. Men så länge samma myndighet både tillsätter och kontrollerar dem – eller snarare undlåter att kontrollera dem –  kommer problemen att kvarstå.

Morgan Johansson; nyligen bjöd du in till samtal, men det krävdes ännu en gedigen granskning av media för att det skulle ske. Det räckte inte med redan tidigare berättade tragiska öden, i redan tidigare gedigna granskningar. Det måste till nya och ytterligare berättelser för att du skulle vakna.
Hur mycket kött på benen behöver du? Jag kan förse dig med smaskigheter så att du har att göra resten av ditt liv! Jag sitter inne med massor av otäck kunskap i ämnet, något som jag tvingas leva med, som stundtals håller mig sömnlös och gör mig förtvivlad och ledsen och jag delar gärna med mig!

Om du stjäl en läsk på ICA åker du dit för snatteri.
Om du säljer en gammal kvinnas villa, sätter henne på gatan och själv tar hand om pengarna händer ingenting.
Om du förstör en människas liv får du istället lön, förmåner, pension och maktbehovet tillfredsställt.
Ofta handlar det, förutom pengar, om att splittra familjer och vänner, att förbjuda och omöjliggöra umgänge. Kontroll. Total kontroll. För att sedan i lugn och ro, utan möjlighet till insyn, ägna sig åt att förgöra sitt offer.

SVT:s Dokument Inifrån sände i december 2013 en dokumentär om den förvaltare som tog över Alice Babs sista tid i livet. Jag var djupt involverad eftersom jag av en tillfällighet blev en av dem som Alice kontaktade för att be om hjälp. Hon redogjorde mycket klart för vad hon av sin förvaltare utsattes för, och hon bad mig under flera månaders återkommande telefonsamtal att skriva om hennes situation – inte för sin egen skull, utan för andras, då hon insåg att hon inte var ensam. Efter veckor av tvekan och vånda, och efter stöd av bland andra medarbetare på Sveriges Radio P1 skrev jag den bloggtext som låg till grund för den kommande mycket trista mediala cirkusen runt Alice; ”Du bad mig berätta, lilla sångfågel”.

Ett par månader efter SVT:s dokumentär om Alice rapporterade Uppdrag Granskning om ett parallellfall. Där avslöjades också att ett stort antal gode män var dömda för brott såsom våldtäkt, förskingring, narkotikabrott, stöld, skattebrott, grov frihetskränkning, häleri osv. UG har sedan dess gjort ytterligare granskningar där man avslöjat grava oegentligheter. Detta medan SVT just nu dagligen rapporterar i ämnet.

Mina kontakter med 2014 års socialdepartement gav vid handen att man arbetade ytterligt hårt med problematiken och att många politiker i Rosenbad nästintill chockats av filmen om Alice. Barbro Westerholm sa till mig att filmen skulle påskynda arbetet med förändringar gällande kontroll av gode män och förvaltare och vikten av att värna mänskliga rättigheter. Dåvarande ordföranden i Sveriges Pensionärsförbund citerade min blogg på SPF:s hemsida. Diskussionerna gick varma och Alices öde gav eko över hav, vidder och fjäll.

Men inte mycket hände. Någon liten lag skrevs om redan efter ett halvår men vad är väl en liten lag i riksdagshuset …

Det visade sig att Nacka Kommun brutit mot både socialtjänstlagen och föräldrabalken och Inspektionen för vård och omsorg gav kommunen skarp kritik för behandlingen av Alice Babs. Detta samtidigt som regeringen utsåg Nacka Kommun att granskas i ytterligare två fall.

Men filmen anmäldes och Granskningsnämnden fällde, om än bara på två mycket vaga punkter:
1) Man ansåg att man kränkte Alices integritet och att hon möjligen inte förstod vad hon gav sig in i, vilket var svårt att tillbakavisa eftersom det inte handlar om fakta utan om synsätt; hur man ser på en äldre person med en färsk demensdiagnos. (Så sent som ett år innan hon dog lämnades dokument in till tingsrätten som visade att Alice led av ”vaskulär demens efter en stroke och en sannolik begynnande demens av Alzheimertyp”.)
2) Man beskrev inte tillräckligt noga varför Alices fick en förvaltare, trots att det inte var någon hemlighet att det uteslutande handlade om att man trodde att Alice skulle kunna bli lurad på pengar.

Granskningsnämnden friade filmen på samtliga övriga punkter.

Men något gott kom ändå ut av detta elände ty efter SVT:s dokumentär fråntogs Alices förvaltare sina uppdrag. Det visade sig också att förvaltaren figurerat i 7 (!) olika brottsmål under 2012-2013 och hade en lång historia av katastrofer bakom sig.
Hon var också en av de många förvaltare som omedelbart och rutinmässigt ansökt om “utökat förvaltarskap”, något som ger total makt över huvudmannen.
Riksförbundet Frivilliga samhällsarbetare tog dagen efter sändning i ett pressmeddelande avstånd från samtliga av förvaltarens uttalanden i filmen om Alice.

Man hade vid den här tiden någon sorts förhoppning om att Alice skulle göra den nytta hon själv så intensivt önskade. Hon ville vara den som satte fingret på missbruket av förvaltarskapet. Hon omyndigförklarades och fråntogs sina mänskliga rättigheter, och hon var vid tidpunkten inte mer dement än att hon visste vad som skedde.
En dement person är inte konstant helt borta i huvudet. Det finns stunder, och de kan vara längre eller kortare.
Okunskapen om demens är stor.

Jag skrev en bok om Alices öde men har ännu inte gett ut den. Jag gav däremot ut en bok om min egen mammas demenssjukdom; ”Jag såg något i dina ögon, mamma”.
Den är tillägnad Alice och handlar om henne, om än mellan raderna. Boken fick stort genomslag i media, inom vården och hos de olika förbunden och jag utnämndes till ambassadör för Alzheimerfonden.
Mitt engagemang grodde i djupet av mig, och engagemanget gror fortfarande. Jag föreläser sedan ett drygt år tillbaka runt om i landet och har då tillfälle att tala om alla de många svåra frågorna. För de är verkligen många. Och de är verkligen mycket svåra. Till det enklare hör dock att mänskliga rättigheter måste värnas. Där får inte finnas någon tvekan, inga genvägar och inga gömställen.
Det enda som krävs är rent och skärt förnuft och det handlar om demokrati; ta inte ifrån en människa rätten att bestämma över sitt liv.

Min egen mamma slapp en förvaltare. Hon fick själv bestämma över sina pengar, sitt boende, och sitt liv, för jag ville inte ta ifrån henne människovärdet. Jag ville fortsätta att visa henne respekt. Jag var inte intresserad av hennes pengar och det är just pengar som det brukar handla om. Makt, kontroll och pengar.

Min yngste son, som studerar fysikprogrammet på Stockholms Universitet, sa en gång när han upplevde sig felaktigt tillrättavisad av en auktoritet; ”Mamma, jag kräver att man respekterar min intelligens, på vilken nivå den än är.”
Hans ord fastnade i mig och de följer mig ständigt. Inte minst när jag funderar över hur vi bemöter de människor vars intellekt har förändrats av en demenssjukdom, eller har en funktionsnedsättning.

Men tillbaka till dig nu Morgan Johansson: Vad händer nu? Måste vi börja om igen? Hur många livskatastrofer måste berättas? Hur många övergrepp på människor som inte kan föra sin egen talan och hur många liv ska behöva ödeläggas innan vi blir av med kriminella förvaltare och gode män och mer än lovligt ansvarslösa handläggare?
Och när ska vi börja respektera människors liv och vilja även om de inte är lika smarta som dagens börshajar?

I  Sverige är det fritt fram att ta över en människas hela liv och identitet, med samhällets goda minne.

Gör något, helt enkelt. Du ser ju så snäll ut, Morgan.