2018 års Monica Zetterlund-stipendiater!

 

Monica Zetterlunds Minnesfond har år 2018 utsett två stipendiater; en etablerad musiker och en ung begåvning med framtiden för sig.
Vi gratulerar Mats Öberg och Arvid Jullander.

Rolf Eklund
Foto: Rolf Eklund

Mats Öberg har bokstavligen levt med musiken i hela sitt liv. Han är oerhört älskad, i alla läger, som den varma och prestigelösa musikant och människa han är.
Han beskrivs som ett unikum, ett musikaliskt geni, även av dem som vanligtvis undviker det ibland slentrianmässigt nyttjade epitetet.
Mats är inte enbart pianist, utan också munspelare, kompositör och arrangör. Sammanhangen är många; pop, jazz, fusion, folkmusik och symfoniorkester.
Mats har erfarenhet som en hundraåring och lekfullhet som ett litet barn.
Han är som ett uppslagsverk, och minns allt, i detalj, ända sen sin tids begynnelse. Kombinationen av en underfundig humor och stort allvar, är gripande. Han rör sig obehindrat mellan olika stilar men trots sin tekniska förmåga hemfaller han aldrig åt cirkuskonster. Han kliver mjukt och prestigelöst in i de olika sammanhangen, och ”spelar bara det som behövs”.
Som ett exempel på Mats sensationella musikaliska bravader bör nämnas att han på 90-talet uruppförde Frank Zappas då nyskrivna pianokonsert, i Lincoln Center i New York.
Vid ett tillfälle lät Frank Zappa Mats känna på hans ansikte för att han skulle få veta hur han ser ut, hur han känns, och Zappa sa: ”Dont forget the famous nose”.
Det var ett oförglömligt ögonblick.
Barndomsvännen och medmusikanten Morgan Ågren talar sig varm om Mats ärlighet. ”Det finns inget filter, han är som han är. Han har en uttrycksfullhet i kroppsspråket, i ansiktet – han är som en öppen bok, och han lever och spelar i stunden. Hans kontakt med instrumentet är fängslande, oförstört, gudomligt, själfullt.”
Spelkamraten Ale Möller har sitt eget mål: ”När jag blir stor ska jag bli som Mats Öberg”.
Mats får 50.000 kronor och motiveringen lyder:

Din positivism, din närvaro och din kreativitet är genomgripande. Med ärlighet och lekfullhet, med ett öppet sinne och en omåttlig fantasi öppnar du dörrar till nya musikaliska rum, dit du varmt och kärleksfullt bjuder in dina medmusikanter, oavsett stil och nivå.

 

Arvid Foto-Terese Lien Evenstad
Foto: Terese Lien Evenstad

Arvid Jullander, född 1994, är i grunden göteborgare. Som liten grabb tog han gitarrlektioner och fastnade för bluesen. Eric Clapton blev husguden.
I tonåren fick Arvid prova på kontrabasen och blev omedelbart förälskad.
Med basen kom jazzen in i Arvids liv. Hans mest betydande utveckling skedde under åren på Fridhems folkhögskola i Svalöv, vilka ledde vidare till en treårig kandidatutbildning i jazz, på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Arvid hämtar ständigt ny inspiration från olika instrumentalister, men vill särskilt lyfta fram musiker som Ray Brown och Lars Danielsson, Ella Fitzgerald, Oscar Peterson och Ahmad Jamal.
2016 blev Arvid uttagen som en av tre basister till ”Betty Carter’s Jazz Ahead” i Washington D.C.
Stipendienämnden ser i Arvid en inspirerande musiker med stor potential och en lysande framtid. Arvid får 30.000 kronor och motiveringen lyder:

Det svänger om dig, Arvid. Med stor ödmjukhet och en personlig värme hänför du din publik. Du äger en harmonisk och rytmisk medvetenhet, och med envishet, ambition och pondus förflyttar du dig obehindrat mellan olika stilarter – från jazzens ursprung till dess nutid och framtid.

 

***

Monica Zetterlund skulle den 20 september ha fyllt 81 år. Stipendierna delas ut under en hyllningskonsert på Berwaldhallen söndagen den 30 september kl 18.

 

För Minnesfonden,

Ann Allan (ordförande)

 

 

Personförföljelse på uppdrag av högre ort

Jag vet, detta är inget nytt. Men jag skriver det ändå.
Min äldste son är sjukskriven sen tre och ett halvt år tillbaka.
Efter att brådstörtat ha sprungit in i väggen har han provat olika typer av mediciner mot ångest och depression men han tål dem inte.
Han är likt sin mamma överkänslig mot kemiska preparat. När jag själv behöver en huvudvärkstablett räcker det med en halv Panodil för att jag ska somna. Jag saknar enligt expertisen ett enzym som bryter ner läkemedel. Opraktiskt.

Ångesten hos min son går upp och ner. De senaste veckorna har han varit lite piggare. Han har till och med kunnat gå ner på kvarterskrogen för att umgås med kompisar och ta ett par öl. Annars är han mest inne. Har social fobi. Ligger i soffan. Går stadigt upp i vikt.

Under de piggare perioderna spelar han data-spel, kommunicerar med människor över världen, via nätet. Men gör det ifrån sin nedsjunkna soffa.
Han skulle behöva gå ner 50 kilo, och han planerar hur han ska gå tillväga för att det ska kunna ske, men han orkar inte ta tag i det för varje gång hotbrevet från Försäkringskassan dimper ner i lådan så faller han.

Vid de tillfällen han varit på gång, känt någon form av framtidstro och livslust, så tas den ifrån honom när Försäkringskassan ifrågasätter läkarnas sjukskrivning. Trots att läkarna är eniga och intygen samstämmiga.
Det har hänt några gånger att hans läkare ringt och skällt ut handläggaren och fått personen ifråga att fatta att de spär på och förlänger hans sjukdomstillstånd genom sitt agerande.
Sen går det ett par månader, och så återupprepas eländet.

Johan har inte en chans. Försöker du resa dig gör de vad de kan för att trycka ner locket och spika igen kistan. Det är förhoppningsvis inte deras mening, men faktum kvarstår.
Jag gissar att politikernas agerande gör även Försäkringskassans personal sjuka.

På den psykiatrimottagning i Täby där Johan är patient säger personalen upp sig. Mottagningen fungerar inte. Min son väntar på att vidareutredas men allt står stilla.
Det finns inga läkare. Att få en ny läkartid är med andra ord inte ens möjligt.

Vem ska ta hand om Johan och alla andra patienter som behöver hjälp?
Och hur är det ens möjligt att Försäkringskassan inte har rutiner för att tackla dylika situationer, utan bara våldsamt kör sitt race?

Värken i bröstet plågar Johan dygnet runt. Skräcken att sjukbidraget ska tas ifrån honom gör honom ännu sjukare.
Som tur är har han halvfriska föräldrar.
Alla har inte det.

Snart är det val. Och tänk, jag tror inte att det hjälper.

 

*Jag gav år 2016 ut en bok om Johan: ”Mamma till ett yrväder”, och blev i sammanhanget utnämnd till ambassadör för Psykiatrifonden.
Vi är många ”kämpar” som oförtröttligt bankar våra huvuden i väggen.