Personförföljelse på uppdrag av högre ort

Jag vet, detta är inget nytt. Men jag skriver det ändå.
Min äldste son är sjukskriven sen tre och ett halvt år tillbaka.
Efter att brådstörtat ha sprungit in i väggen har han provat olika typer av mediciner mot ångest och depression men han tål dem inte.
Han är likt sin mamma överkänslig mot kemiska preparat. När jag själv behöver en huvudvärkstablett räcker det med en halv Panodil för att jag ska somna. Jag saknar enligt expertisen ett enzym som bryter ner läkemedel. Opraktiskt.

Ångesten hos min son går upp och ner. De senaste veckorna har han varit lite piggare. Han har till och med kunnat gå ner på kvarterskrogen för att umgås med kompisar och ta ett par öl. Annars är han mest inne. Har social fobi. Ligger i soffan. Går stadigt upp i vikt.

Under de piggare perioderna spelar han data-spel, kommunicerar med människor över världen, via nätet. Men gör det ifrån sin nedsjunkna soffa.
Han skulle behöva gå ner 50 kilo, och han planerar hur han ska gå tillväga för att det ska kunna ske, men han orkar inte ta tag i det för varje gång hotbrevet från Försäkringskassan dimper ner i lådan så faller han.

Vid de tillfällen han varit på gång, känt någon form av framtidstro och livslust, så tas den ifrån honom när Försäkringskassan ifrågasätter läkarnas sjukskrivning. Trots att läkarna är eniga och intygen samstämmiga.
Det har hänt några gånger att hans läkare ringt och skällt ut handläggaren och fått personen ifråga att fatta att de spär på och förlänger hans sjukdomstillstånd genom sitt agerande.
Sen går det ett par månader, och så återupprepas eländet.

Johan har inte en chans. Försöker du resa dig gör de vad de kan för att trycka ner locket och spika igen kistan. Det är förhoppningsvis inte deras mening, men faktum kvarstår.
Jag gissar att politikernas agerande gör även Försäkringskassans personal sjuka.

På den psykiatrimottagning i Täby där Johan är patient säger personalen upp sig. Mottagningen fungerar inte. Min son väntar på att vidareutredas men allt står stilla.
Det finns inga läkare. Att få en ny läkartid är med andra ord inte ens möjligt.

Vem ska ta hand om Johan och alla andra patienter som behöver hjälp?
Och hur är det ens möjligt att Försäkringskassan inte har rutiner för att tackla dylika situationer, utan bara våldsamt kör sitt race?

Värken i bröstet plågar Johan dygnet runt. Skräcken att sjukbidraget ska tas ifrån honom gör honom ännu sjukare.
Som tur är har han halvfriska föräldrar.
Alla har inte det.

Snart är det val. Och tänk, jag tror inte att det hjälper.

 

*Jag gav år 2016 ut en bok om Johan: ”Mamma till ett yrväder”, och blev i sammanhanget utnämnd till ambassadör för Psykiatrifonden.
Vi är många ”kämpar” som oförtröttligt bankar våra huvuden i väggen.

1 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>