Musik är ingen tävling. Det är gemenskap.

Jag mailade till SVT:s Kulturnyheter häromdagen och bad dem att motivera sitt beslut att rapportera om enbart den kommersiella musiken gällande Grammis-nomineringarna.
Jag finner det som rapporterades intressant, men är också väldigt nyfiken på vem som nominerats i kategorierna barn, jazz, klassiskt och folkmusik med mera.
Bland de Grammis-nominerade som inte ens nämndes vid namn befinner sig ett antal av mina personliga vänner, och jag finner det lite märkligt att varken deras namn eller ens dess kategori nämns i sammanhanget. Inte för att de är mina vänner; utan för att de tillhör vårt lands mest väsentliga musiker.

Vilken roll anser sig Public Service ha i vårt samhälle? Vilka demokratiska spelregler anser Sveriges Televisions Kulturredaktion ska gälla? Vad skiljer i det här fallet Public Service från de reklamfinansierade kanalerna? Och hur ska vi förhålla oss om vi enbart får oss till livs det som marknadskrafterna styr över?

Jazzsångerskan Monica Borrfors beskriver en ruggigt otäck verklighet i en kommentar på Facebook:
“Ja det är ju inget nytt detta … När jag var nominerad för 2:a gången så fick vi som representerade barn, jazz, folkmusik, klassiskt höra från scenen före TV-sändning att:
– Ni som nu ropas upp och vunnit er kategori ska skynda er upp och hämta ert pris så att vi kan börja med den riktiga utdelningen!!
Jag blev chockad när man tänker på vilka otroliga musiker som var nominerade i olika kategorier och som fanns på plats!”

Jag skrev i somras ett inlägg om P2:s ”Duellen” där jag frågade mig varför artister ställer upp på att göra ett 2 timmar långt radioprogram utan att få den minsta ersättning. Idag undrar jag: Varför låter sig artister förnedras utan att säga ifrån?

En annan Facebook-kommentar lyder:
“Har Grammis något att göra med konstformen musik?”
Den sistnämnda kommentaren är även den mycket intressant; för handlar det överhuvudtaget om musik?
Nä, såklart gör det inte det, det är mycket mer komplext än så. Men det är tänkbart att det i begynnelsen kanske ändå fanns en seriös idé bakom det hela.
När min man erhöll en Grammis och Gyllene Skivan år 1970, upplevde han redan då likartade symptom. Den mediala cirkusen – ivrigt påhejad av marknadskrafterna – befann sig fortfarande i sin linda. Och den var ganska otränad att med grova kängor marschera fram genom aningslösa mänskliga medvetanden, på styv lina. Men ju längre tiden gick; ju styvare blev linan. Och aningslöst mottagliga är våra sinnen.
Alla ägnar vi oss – medvetet eller omedvetet – åt olika former av manipulation. Men när självaste Public Service så uppenbart medvetet spelar med i skivbolagens kamp; mot mångfald och för egen ekonomisk vinning, gör det lite extra ont.

Varför är vi människor så benägna att ständigt betygsätta och bedöma varandra? Det är en fråga som jag ofta ställer mig. Redan i småskolan indoktrineras vi till att tänka i termen betygsättning och det präglar oss resten av livet.
Jag vill påstå att det är omöjligt att bedöma vem som är årets bästa musiker, kompositör, solist, låtskrivare eller för den delen bästa skådespelare eller bästa film … Det är inte bara omöjligt. Det är onödigt. Konstnärlig kvalitet är inte mätbar på en skala och det upplever jag som befriande.
Bra – dåligt. Visst, där är jag helt med.
Men bäst – sämst?

Jag är förvisso ordförande i en nämnd som varje år utser stipendiater som verkar i en viss persons anda; en nämnd som likt alla andra levande varelser är påverkad av sin egen historia och sociala miljö. Den nämnd jag åsyftar äger inte rätten att stå som någon sorts mall för alla medborgares tyckanden. Vi är endast ett antal personer som försöker uppmuntra artister genom att uttrycka vår respekt, trots att det egentligen är ett väldigt svårt uppdrag att välja bland idel ädel kulturadel.
Jag anser givetvis att den stipendiat som vi efter långa och noggranna diskussioner till slut väljer, är väl värd sitt pris. Men att därifrån gå till att påstå att denne någon är “bäst” och därför överträffar alla andra existerande kulturarbetare; det är för mig otänkbart. Att bli vald betyder att man anses tillräckligt unik i det aktuella sammanhanget.
Jag ber er ödmjukt att notera skillnaden.

Apropå Grammisar; en per automatik jävig och vänskapskorrumperad jury väljer en vinnare. Och i havet av en festande samling branschfolk sitter ett antal bortvalda nominerade kreatörer och undrar vad som felades; intäkterna eller kvalitén?
Alla är vi manipulerade och manipulerande; vare sig vi vill eller ej. Vi påverkas av upplevelser och människor som vi under livet råkar stöta på. Allt vi missat blir till en brist inom oss och det måste vi ha i åtanke när vi tänker.
Ingen enda människa har en övergripande kunskap och därför inte mandat att vare sig döma ut eller döma in.
Låt oss människor få leva livet och njuta av musikens och konstens kraft utan inblandning av “bättre vetare” som någonstans ovan våra huvuden påstår att vi har fel när vi njuter.

Musik är ingen tävling.
Det är gemenskap.

Och jag väntar fortfarande på svar från SVT:s Kulturredaktion.

 

.11935004_10206436875874004_403110844351654344_n

 

Min blogg finns också på min hemsida.

 

6 kommentarer

  1. Jeg er så hjertens enig med deg Ann.
    Jeg undrer meg også her til lands om juriene som skal bestemme hvem som er landets beste, på de foskjellige kategoriene, sang/musikk. er representative.Det er en venneflokk som føler seg veldi viktige Noen av dem kan hverken spille GUBBEN NOA eller synge den.Hvem er kompetent til å utrope verdens beste.Det finnes ikke målbart verktøy for det Smaken er helt subjektiv.Man må nok være venn med kamerratgjengen..Jeg vet om mange bildene kunstnere som ikke får presentert sine verk,fordi de ikke medlem i kameratklubben Det samme med forfatterne.De må gå til små forlag, og får liten publisitet, på grund av dårlig økonomi i forhold til de store forlagene.
    Ann ,du er en av de få som har evne til å kommentere, å se lyset fra en annen vinkel.Elsker bloggen din.:-)

  2. Din beskrivning är träffsäker. Fenomenet att kategorisera i sämst och bäst har spårat ur fullkomligt. Zappa runt bland tv-kanalerna och det tycks uppenbart att allt, inte bara musik, kan indelas enligt detta sätt att betrakta världen på. Vem hade kunnat ana att tävlingar i matlagning och bakning.skulle fylla tv-tablåerna? Är det själva dansen som gör att ett program som Let’s Dance drar storpublik? Exemplen är hur många som helst. Jag tror inte att det räcker med att förklara fenomenet med att säga att det bara är själva tävlingsmomentet som lockar. Det tycks istället vara utslagningsmomentet som kittlar. Upplägget är att fokusera på att vinnare kräver förlorare. På så sätt kan man skapa tv-underhållning som håller på i hela säsonger. De flesta gränser har redan passerats. Man kan också tävla i känslor. Programidén att locka berusade ungdomar att ha sex framför tv-kamerorna ifrågasattes en gång. Nu råder tystnad. Det är illa nog att de kommersiella tv-bolagen sysslar med tävlingar i grenar som inte borde kunna kopplas samman med tävlande. Musik hör förstås dit. Att public service gör samma sak är sorgligt.

  3. Ann!
    Bra att du ryter till om kulturtorkan i Public Servicekanalerna. Förstår inte varför SVT skall konkurrera med de kommersiella kanalerna. SVT 1 o 2 är ju vår allas kanaler så låt oss se program som är av kulturellt hög kvalité och inte alla tjafsiga program som nu visas. Vissa kvällar är det bara nyhetsprogrammen som går att se i övrigt bara larv i rutan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *