NEDSKÄRNINGAR OCH KLASSFÖRAKT

Många har uttalat sig om nedskärningarna inom barnomsorgen, högt och lågt. Barnskötarna som yrkesgrupp har både nedvärderats och använts som slagträ, en hel del svammel med andra ord.

Vi börjar med att konstatera att nedskärningarna drabbar barnen, personalen och alla oroliga föräldrar. Oavsett hur effektiviseringarna ser ut så är gränsen nådd, det blir inte bra för någon. Det behövs mer medel till förskolan, inte mindre.

Umeå kommun har i jämförelse med liknande kommuner haft en hög nettokostnadsavvikelse för bland annat förskolan. Vi delar Per Edbergs (Lärarförbundet) uppfattning i frågan där han i sin insändare menar att en bra förskola måste få kosta [1].

1

Den politiska majoriteten i Umeå tycks inte längre kunna värdera barnomsorgen i den andan – det finns inte mer medel att tillgå säger de. Det finns såklart en sanning i det, nästan alla kommuner står inför nedskärningar men samtidigt har vi under de 14 senaste åren, på ett nationellt plan, röstat fram en borgerlig politisk majoritet som hellre sänker skatter än värnar välfärden.

Vänsterpartiet i Umeå har som enda parti begärt att fullmäktige ska tillskjuta mer medel till barnomsorgen – utan att få gehör.
Vi kan hålla med Vänsterpartiet om att nedskärningarna leder till sämre arbetsmiljö och att det är sannolikt att färre kommer söka sig till arbete inom barnomsorgen [2].


Effektivisering

En av de effektiviseringar som ska aktualiseras är att andelen barnskötare ska öka på bekostnad av förskollärare. Kommunal som organiserar just barnskötare torde då kanske vara nöjda över att yrkesgruppen ökar i antal. Det är en komplex fråga som vi ska försöka bena lite i.

Ingen förskollärare kommer dock att bli uppsagd på grund av arbetsbrist. Andelen barn har ökat och således behövs fler förskolor och mer personal oavsett om det är förskollärare eller barnskötare. Vi har självklart full förståelse för att i synnerhet Lärarförbundet varit kritiska när andelen av deras medlemmar minskar.

Andelen barnskötare föreslås nu öka med 12 % vilket skulle innebära att förskolorna har 50 % förskollärare och 50 % barnskötare.

Förskolans verksamhet är komplex, att utbilda och ta hand om barn vet vi alla är bland det viktigaste och svåraste som finns. Vi tror inte nyckeln till problematiken ligger i att de största och bärande yrkesgrupperna inom förskolan skulle utgöras av en likvärdig andel grupperna emellan. Under decennier har den svenska barnomsorgen varit en av de bästa i världen, även när den övervägande majoriteten av förskolepersonal utgjordes av barnskötare.

Den specifikt pedagogiska utvecklingen har med tiden förändrats och utvecklats. Det är inget snack om att högskolepedagogiken är viktig och direkt avgörande för kvaliteten i förskolan. Även om pedagogiken alltid genomsyrar hela verksamheten är förskoleverksamheten inte enformigt högskolepedagogisk.


Rollfördelning

Det finns olika roller i förskolan för att skapa en dynamisk och utvecklande verksamhet för både personal och barn. Barnskötare och förskollärare jobbar sida vid sida och linjen eller gränsen för vem som ska göra vad må vara tydlig i läroplanen men i praktiken vittnar de flesta inom förskolan om att så inte är fallet. I en slimmad verksamhet blir även erfarenheten väldigt avgörande och många gånger är barnskötarna de i särklass mest erfarna på arbetsplatsen.47

Vi tycker snarare att det behövs mer personal överlag i förskolan. Mindre barngrupper och bättre förutsättningar för de olika yrkesgrupperna att arbeta med sin egen profession. Om förskollärarna ska få användning för sin pedagogiska spetskompetens så måste det skapas utrymme för det. Att andelen barnskötare och förskollärare är lika är inget problem om båda yrkesgrupperna utgörs av fler. Det är bra för barnen, personalen och samhället.

Tyvärr tycks politikerna sakna grundläggande förståelse för denna rollfördelning eller vad syftet åtminstone borde vara med den.
Kanske är de förblindade av att inte ha tillräckliga medel att tillgå.


Kommunals rapport ”De oumbärliga

Rapporten grundar sig i det faktum att utan barnskötare skulle inte förskolans, skolans eller fritidshemmens verksamhet fungera. Barnskötarna arbetar med pedagogik och omsorg nära barnen. I leken, samtalet, i lärandet – de är ständigt närvarande i barnens utveckling.

Valet av rapportnamn syftar till när förskolan fick en egen läroplan 1998 och dåvarande skolminister Ylva Johansson skickade ett brev till samtliga förskolor där hon förklarade att hon betraktade förskollärarna som oumbärliga, även om läroplanen byggde på hela arbetslagets ansvar. Nu drygt 22 år senare är det dags för beslutsfattare och arbetsgivare att även framhålla barnskötarnas värde.

Rapportens syfte är att bidra till en mer sammanhållen och övergripande bild över barnskötares roll i verksamheten, deras arbetssituation samt presentera lösningar på de behov som finns.


Underskatta inte barnskötarna

Nu verkar det som om att en ökad andel barnskötare istället används som ett ekonomiskt styrmedel. Det smakar inte riktigt bra. Nu duger barnskötarna så att säga – som billig arbetskraft. Barnskötarna har alltid varit viktiga och för att klara kompetensförsörjningen är dem absolut nödvändiga.

Det är visserligen positivt att barngrupperna inte behöver minska, men så enkelt är det ju tyvärr inte.

Att som Vänsterpartiet – kräva mer pengar till barnomsorgen men samtidigt ändå hävda att en ökning av barnskötare per automatik skulle innebära en försämring av kvalitén köper vi inte. Att de vill rädda förskolan genom att barnskötare utbildas till förskollärare kan låta fint. Det går dock inte att komma ifrån att resonemanget även har ett inbyggt klassförakt och helt missar hur betydelsefull barnskötarnas kompetens faktiskt är [2] [3].

Vänsterpartiet ser definitivt inte till att höja den oförtjänt låga statusen på Barn- och fritidsprogrammet – en utbildning som fler måste söka till om vi ska klara kompetensförsörjningen.

Det vore väl härligt om alla kunde få en betald högskoleutbildning, kanske är det dags att också byta ut alla vårdbiträden eller undersköterskor och bara ha sjuksköterskor och läkare inom vården…

Nä, vi har olika roller i vården och så även i förskolan. Barnskötarna har en utbildning som inte ska rackas ner på, många har dessutom en gedigen erfarenhet och bär ett tungt ansvar inom förskolan.

I den kvalitets- och måluppfyllelserapport som för- och grundskolenämnden fått står bland annat följande: ”Andelen förskollärare har en direkt koppling till undervisningens kvalitet och därmed hur väl förskolorna ger förutsättningar för varje barns utbildning i enlighet med läroplanens mål.

Vi säger inte emot den tesen, däremot är ”andelen” ett relativt begrepp och kvalitén påverkas även av storleken på den totala personalstyrkan. Därför anser vi att det centrala problemet ligger i andelen barnskötare och förskollärare per barn. Det behövs mindre barngrupper och mer tid per barn för att få en bra förskola.

Självklart vill vi ha förskollärare och högskolepedagogik i förskolan, det är ovärderligt, men vi ska inte förringa barnskötarnas värde. Barnskötarna är en bärande grupp som kompletterar förskollärarna – men de kan även vara de stora förebilderna på förskolan.

14

Det är sorgligt att vi inte har mer medel och att medlen inte kan omfördelas till fördel för barnen och personalen inom barnomsorgen. Personalen inom förskolan borde värderas högre och det kommer inte ske genom nedskärningar. Det behövs mer personal, fler barnskötare och fler förskollärare.

Varken barnskötarnas eller förskollärarnas status kommer höjas av att barnskötarnas kompetens undervärderas. Vi ska komma ihåg att dessa yrkesgrupper byggt upp vårt land.

___________________

Vänliga hälsningar

Anton Markeby, ordförande Kommunal Umeå

Marina Linder, barnskötare och fackligt ombud

Susanne Tikkanen, barnskötare och fackligt ombud

Patrik Ekelund, barnskötare och fackligt ombud

Ann-Helen Ollman, barnskötare och fackligt ombud

Jessica Liljedahl, barnskötare och fackligt ombud

Jackline Demilian, barnskötare och fackligt ombud

Birgitta Johansson, barnskötare och fackligt ombud

Raisa Oscarsson, barnskötare och fackligt ombud

Inger Kröger, barnskötare och fackligt ombud

Jessica Lundberg, barnskötare och fackligt ombud

Carina Frohm Larsson, barnskötare och fackligt ombud

Helena Carlsson, barnskötare och fackligt ombud

___________________

[1] https://www.vk.se/2020-01-09/vad-skapar-de-hogre-kostnaderna

[2] https://www.vk.se/2020-01-08/v-kraver-mer-resurser-till-forskolan

[3] https://www.vk.se/2020-01-27/v-protest-mot-hogre-andel-barnskotare

https://www.kommunal.se/de-oumbarliga-kommunals-professionsstrategi-barnskotare

Fri etableringsrätt i hemtjänsten eller schyssta villkor?

Kommunal Umeå har uppmärksammat den debatt som de senaste veckorna förts gällande hur hemtjänsten i Umeå ska organiseras

Vi välkomnar att hemtjänsten hamnar i fokus för den politiska debatten. Det finns brister inom välfärdssektorn som politiken inte uppmärksammat i tillräcklig grad.

När ämnet diskuterats har det många gånger varit utifrån kundens eller brukarens perspektiv, såväl som näringslivets och de anhörigas. Alla infallsvinklar är givetvis viktiga, men för Kommunals del vill vi belysa frågan ur ett personal- och arbetsvillkorsperspektiv.


Bakgrund

Med en halv miljon medlemmar är Kommunal det största fackförbundet inom välfärdssektorn. Kommunal Umeå har i sin tur närmare sex tusen medlemmar, där merparten arbetar inom just välfärden. Vi organiserar arbetstagare inom hemtjänsten och som organisation samlar vi därför värdefull kunskap och erfarenhet från våra medlemmar.

Detta gäller inte bara offentligt drivna välfärdstjänster, då över två tusen av våra medlemmar återfinns inom den privata sektorn. Det är därför viktigt för oss att det finns regelverk som främjar och garanterar en bra arbetsmiljö, bra arbetsvillkor och en bra löneutveckling, såväl hos kommunen som hos privata hemtjänstutförare.

Vi värnar den svenska välfärdsmodellen. Det innebär att välfärden finansieras solidariskt genom att alla bidrar efter förmåga och får välfärdstjänster efter behov, inte efter plånbok. Välfärden ska organiseras med alla människors lika värde som grund.

Valfrihet är viktigt, men den ska gälla för alla. Många av våra medlemmar är nöjda med att arbeta för en privat arbetsgivare och det är därför viktigt att påpeka att de flesta privata hemtjänstutförare är seriösa företag. Däremot ifrågasätter vi om LOV (lagen om valfrihetssystem) är rätt sätt att organisera denna valfrihet på.

För lite mer än två år sedan beslutade Kommunals kongress [1] att bifalla en motion som innebär att Kommunal aktivt ska arbeta för att avskaffa LOV; en motion som skrivits av en medlem och sedan bifallits såväl lokalt som regionalt, för att slutligen antas av Kommunals högst beslutande organ.


LOV eller LOU?

Ska vi lyssna till Svenskt Näringsliv skulle ett avskaffande av LOV innebära att all personal inom privat välfärd riskerar att stå utan arbete, företagen gå under och brukarna/kunderna vara totalt utan valfrihet.

Kommunals uppfattning i frågan baseras på den kunskap och erfarenhet som medlemmarna vittnar om.

LOV innebär en närmast oreglerad frihet för företag att erbjuda hemtjänst. Detta möjliggör ingen varaktighet gällande antalet utförare, inte heller någon stabilitet avseende kundunderlag. Kraftiga svängningar i kundunderlaget för ett enskilt företag leder oundvikligen till osäkrare arbetsvillkor.

Av erfarenhet vet vi att osäkerhet kring framtida kundunderlag gör att en arbetsgivare inte alltid vågar tillsvidareanställa. Systemet har lett till att andelen visstidsanställda ökat på bekostnad av trygga tillsvidareanställningar, vilket inte bara får negativa konsekvenser för anställningstryggheten utan också för löneutvecklingen.

Dessutom kan en förändring i antalet kunder hos ett mindre företag i värsta fall leda till arbetsbrist och uppsägningar. LOU (lagen om offentlig upphandling) möjliggör för den upphandlande myndigheten att genom kravspecifikation ställa krav på personalövertagande vid entreprenörsbyte. Denna möjlighet finns inte i samband med LOV.

Ett exempel är vad som skedde med personalen på Min Hälsa i Holmsund-Obbola, där all personal sades upp när vårdgivaren upphävde avtalet med landstinget. Det var visserligen inte frågan om ett hemtjänstföretag utan om en hälsocentral enligt hälsovalet, men det är utifrån precis denna logik den fria etableringsrätten förhåller sig. Valfrihet är bra, men den behöver kompletteras med regler som ger förutsättningar för långsiktig planering.

Ytterligare en aspekt som måste lyftas i diskussionen är ersättningen till hemtjänstutförare som erhålls från kommunen och dess effekter på arbetsmiljön. Kartläggningar visar att många kommuner passar på att sänka ersättningen till hemtjänsten när de inför LOV, alternativt låter bli att höja den i en annars förväntad takt. Ersättningssystemets utformning skapar incitament att pressa ner kostnaderna, då kommuner inte vill riskera ett ”för vidlyftigt pris” som kan leda till stora vinster för företagen.

Kommunerna sneglar på vilken ersättning företagen klarar sig på och ”pressar ner priset i förväg” [2]. Följden blir att kommunerna sparar på den så kallade kringtiden, det vill säga restiden mellan brukare, tid för arbetsplanering, dokumentation m.m. De flesta kommuner vill inte kännas vid detta, men det överensstämmer med den bild vi får från våra medlemmar verksamma i såväl offentlig som privat driven hemtjänst. Restiden finns i praktiken inte med i beräkningen. Våra medlemmar tvingas att springa fortare och fortare och brukarna får kortare besök. Detta är ett allvarligt arbetsmiljöproblem vars lösning LOV står i vägen för.

Det faktum att den fria etableringsrätten i Umeå lett till en koncentration av privata utförare i de centrala delarna, gör att man undrar hur detta kan kallas valfrihet. Medborgarna i kommunen har uppenbart olika förutsättningar att kunna välja utförare beroende på om dem bor i tätort eller glesbygd.

Utifrån ett fackligt perspektiv är det också problematiskt när restiden ingår i en enhetlig ersättning i form av schablonbelopp, samtidigt som utförarna har olika geografiska avstånd till sina brukare. Det är klart att det urholkar personalens förutsättningar att få tid för sina arbetsuppgifter, då en del av denna tid äts upp av den närmast obefintliga restiden. Det här är ett stort arbetsmiljöproblem.

LOV är dessutom ett system som ”flyttar över kvalitetssäkringen från folkvalda politiker till brukarna” [3]. Utifrån en helhetsbedömning ställer sig Kommunal Umeå bakom förslaget att ersätta den fria etableringsrätten (LOV) med ett reglerat valfrihetssystem utifrån LOU. Detta för att bevara valfriheten, men på ett sätt som skapar bättre förutsättningar för tryggare anställningar och bättre arbetsvillkor, både inom den offentliga och privata hemtjänsten.

Vi ställer oss kritiska till Svenskt Näringslivs olika utspel som syftar till att bevara ett system som ger valfrihet åt företagen snarare än den enskilde. Att pumpa ut bilden i media om att valfriheten skulle vara hotad är ett sätt att utnyttja människors oro och hindrar en sund och saklig diskussion som kan utveckla hemtjänsten.

För Kommunals räkning innebär förslaget om att ersätta LOV med LOU att vi i god tid kan vara med i diskussionerna kring hur ett nytt valfrihetssystem baserat på LOU kan utformas, för att på bästa sätt främja goda arbetsvillkor.


Vad är det då vi vill ha sagt?

Jo, självklart har vi medlemmar inom både privat och offentlig hemtjänst som vittnar om en god arbetsmiljö, bra arbetsvillkor och ibland, om än sällan, en hyfsad lön.

Vi har också medlemmar som delger att deras arbetsvillkor inte alls är bra, att de endast erbjuds otrygga anställningar, tvingas byta arbetsgivare ofta samt får väldigt låg lön. Ibland får vi höra att kommunens hemtjänst fungerat så dåligt att en del medlemmar bytt till en privat utförare.

Buden är många, men det vi vet är att lönen fortfarande generellt är lägre inom den privata sektorn, att de otrygga anställningarna är fler och att sysselsättningsgraden är lägre. Däremot hör vi allt mer ofta att det är lättare att lägga scheman inom privat hemtjänst.

Kommunal anser dock inte att LOV skapar förutsättningar för att säkerställa goda villkor för arbetstagarna. Det behövs ett system som innebär ordning och reda, som säkerställer att goda arbetsvillkor gäller, oavsett vem som är arbetsgivare. De som idag är seriösa hemtjänstutförare bör inte ha något att frukta kring en modell som skulle ställa krav som de redan idag uppfyller – krav på goda arbetsvillkor, skäliga arbetstider och en värdig lön.

[1] Kommunals kongress, 23:17, motion K:202, 2016-06-02
[2] Hemtjänstval knäcker kommunalare, KA 2011-04-26
[3] Kommunal: avskaffa LOV, A. Nordström och P. Holmström, KA 2012-10-12

Friskvård för alla?

Är Kommunal Umeå emot friskvård?

Svar: Nej

Däremot finner vi Moderaternas motion om att återinföra friskvårdstimmen som direkt olämplig.

Hur kommer det sig?

Jo, för att nyansera denna fråga, som debatterades på fullmäktige den 23/4-18 (under en lång stund), vill jag börja med att belysa att det är självklart att friskvård, motion eller andra hälsofrämjande aktiviteter givetvis är något positivt för anställda som har möjlighet till sådant. I alla lägen, alltid.

I den bästa av världar har alla tillgång till friskvård.

Bakgrund:

Under Alliansens tid vid regeringsmakten sänktes skatterna med förevändningen att det skulle ge mer pengar till de som arbetar. Vi vet nu att så inte blev fallet, i synnerhet inte för de som arbetar inom offentlig sektor. Kommunals medlemmar, som generellt arbetar inom kommun och landsting, har tillsammans med vårdtagare, brukare, förskolebarn och elever fått betala priset för dessa skattesänkningar.

Vi står därför fortfarande med en underfinansierad välfärd, bristande arbetsmiljö och besparingar. Vår S-ledda regering, ibland med stöd av Vänsterpartiet, har banat väg för att det ska kunna ske förbättringar, men mycket återstår att jobba med. Om borgarna (med eller utan SD) vinner valet i september får vi ytterligare skattesänkningar som skulle ta sönder välfärden än mer.

Umeå kommun har ca 12 000 anställda, varav närmare hälften arbetar på Kommunals avtalsområden. Idag har vi anställda en friskvårdsförmån som innefattar ett friskvårdsbidrag, ett bidrag som generellt används för att få ett mindre kostsamt gymkort.

Våra medlemmar har idag svårt att få sin semester beviljad, men även andra ledigheter som studieledighet, tjänstledighet av olika slag, till och med föräldraledigheten har börjat uppdagas som en problematik. Vissa verksamheter har också infört ett förbud mot att ta ut kompledighet i tid, detta måste istället tas i pengar.

Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet och måste alltid ta hänsyn till verksamhetens behov. Det innebär att det är svårt att få ihop sin verksamhet när det saknas personal.

Skulle då lösningen vara att erbjuda friskvård till alla, skulle Umeå kommun då bli en så pass attraktiv arbetsgivare att rekryteringsproblematiken upphör? Att vi får fler att exempelvis jobba inom vården?

Under fullmäktige var Moderaterna och Centern väldigt tydliga med att berätta om alla positiva effekter av friskvårdstimme, alltså väldigt tydliga, det var deras enda argument. Givetvis jättebra eftersom det stämmer, men var det någon, fanns det någon som trodde att friskvård inte var bra?

För Kommunals del har det aldrig handlat om att friskvårdstimme i sig skulle vara något dåligt, precis som säkert 99 % av alla myndiga medborgare är vi medvetna om de positiva effekterna av friskvård.

Problemet för oss har varit att ofinansierade politiska beslut oftast drabbat våra medlemmar hårdast. Det senaste tydliga exemplet är Umeå kommuns heltidsinförande. Under den processen har vi inte varit nöjda med Socialdemokraternas agerande, eller något annat parti för den delen.

Att de styrande politikerna nu inser att heltid måste få kosta ser vi givetvis som positivt, och är bland annat ett resultat av den dialog vi fört med Socialdemokraterna. Vi är också beredda att hålla med Vänsterpartiet i deras uttalande på fullmäktige där dem just påvisade att den politik som bedrivits kring heltidsinförandet varit reaktiv och inte progressiv.

Vi har därför varit tydliga med Socialdemokraterna i frågan om friskvårdstimme, vi vill inte ha en ofinansierad friskvårdstimme. Vi kan lätt se vilka som inte skulle kunna ta ut sin friskvårdstimme. Det är främst våra medlemmar som arbetar inom vården, omsorgen och skolan. De är beroende av att vikarie anskaffas eller att friskvårdstimmen läggs in i schemat. Det skulle kosta 116 miljoner.

Våra medlemmar lider idag av en enorm samvetsstress mot sina arbetskamrater och familj, men även mot vårdtagare och brukare. De vet att någon måste offra sig om de vill få ut den där semesterdagen, de vet att deras chef kommer få problem och att det kommer kännas än mer restriktivt nästa gång någon är i behov av ledighet. Vi är rätt övertygande om att detta också är en stor del av varför sjuktalen inte går ner.

Arbetsbelastningen för välfärdsarbetarna är hög, det vet vi alla, underbemanning är ofta ett faktum. Vi ser också hur verksamheter mer eller mindre havererar på exempelvis vissa äldreboenden.

Moderaterna och Anders Ågren påvisade att friskvård ska gå att lösa i befintlig verksamhet, att det handlar om att planera om verksamheten så att alla möjliggörs friskvårdstimme. I och med detta inkompetensförklarar han ju alla chefer och ledare som med den logiken med lätthet borde klara av dagens utmaningar med att bevilja semester, studieledigheter och föräldraledighet.

Kommunal är många gånger kritiska till hur olika chefer behandlar ledighetsfrågor, absolut, men vi har fortfarande så pass mycket tro på att chefer generellt gör allt vad de kan för att ta hand om sin personal och därmed bevilja ledigheter, att vi är övertygade om att det skulle bli ytterst problematiskt att i dagsläget lösa ut en ytterligare ledighetsförmån.

Utifrån att motionen tidigare gick till remiss och att fackföreningarna därmed fick yttra sig, begärde Kommunal att få se en ekonomisk kalkyl som visade på att införandet av en friskvårdstimme inte skulle försämra arbetsvillkoren.

Våra medlemmar är generellt positivt inställda till friskvårdstimmen i sig, men när vi frågar om vad som idag behöver prioriteras för att de ska orka arbeta kvar inom offentlig sektor är svaret inte att det bör läggas 116 miljoner på en friskvårdstimme.

De svarar att bemanningen måste lösas, att de vill kunna få ut sin intjänade semester när de faktiskt behöver den, att de ska kunna vara lediga utan att känna att de sätter någon annan i skiten. Att de ska slippa vara underbemannade i tid och otid, samt slippa känna stressen av att när som helst kunna bli beordrad att jobba övertid. Många vill även kunna arbeta heltid, men känner att de inte orkar.

Eftersom motionen påvisar att ”alla anställda ska möjliggöras att träna på arbetstid genom ett återinförande av friskvårdstimmen” måste det tillskjutas medel. Det blir upp till tjänstemännen att lösa ut frågan. Var ska de då ta pengar ifrån för att bemanna upp för att friskvårdstimme även ska bli verklighet för Kommunals medlemmar? Gissningsvis skulle friskvårdsbidraget slopas. Det räcker troligtvis inte långt, sen behövs de närmare 116 miljonerna.

116 miljoner som vi i dagsläget vill ska läggas på att lösa ut bemanningsfrågan, således förbättra arbetsmiljön och villkoren för de anställda. De ekonomiska ramarna är begränsade och behoven måste prioriteras. För Kommunal är detta ironiskt nog en jämställdhetsfråga och en klassfråga, Moderaternas friskvårdstimme var aldrig tänkt för oss, ingen kan smälla i oss det på ett sätt så att vi kan tro på det.

Vi har och hade inte för avsikt att stå bakom ett förslag som innebär att vi skulle betalat för en förbättrad friskvård för personal med redan bättre anställningsvillkor än oss, på vår bekostnad. Vård, skola och omsorgspersonal hade alltså fått betala för exempelvis stadshuspersonalens friskvårdstimme om förslaget blivit verklighet. Det är odiskutabelt att verksamhetens behov styr verksamheten, därför skulle Kommunals medlemmar inte kunna garantera sig själv en friskvårdstimme, nästan oavsett hur mycket ekonomi som tillskjuts. Det som hade behövts, utöver tillräckliga medel, är ett kollektivavtal som anger att friskvårdstimmen är en rättighet.

Friskvårdstimme eller arbetstidsförkortning är i framtiden en nödvändighet även för våra medlemmar, men den rådande situationen gör att bland annat bemanningsfrågan måste prioriteras.

Heltid är inte längre bara en politisk fråga, Kommunal och SKL har i kollektivavtalet avtalat om heltid som norm. Umeå kommun behöver alltså i första hand säkerställa att de uppfyller kollektivavtalet. Det behövs och kommer behövas ekonomiska medel för att klara av den processen. Om vi ska gå mot en mer jämställd arbetsmarknad måste heltid vara norm även inom välfärden.

Anders Ågren skriver på sin blogg att det är anmärkningsvärt att Kommunal som enda fackförbund ställer sig kritiska till friskvårdstimmen. Anders kan knappast ha läst fackförbundens utlåtanden.

Fysioterapeuterna

”Det som är negativt är att förmånen inte kan nyttjas av alla tex omvårdnadspersonal kommer att ha stora praktiska svårigheter att ta ut sin friskvårdstimme som det ser ut idag. Det känns väldigt negativt eftersom det är en av de yrkesgrupper som skulle behöva friskvårdstimmen allra mest.”

Lärarförbundet

”Våra verksamheter har en mycket pressad arbetssituation. Personalen har ibland svårt att hinna sitt arbete inom ramen för arbetstiden. En friskvårstimme kan leda till ökad stress, om det inte säkerställs att det tillförs resurser och medel.”

Lärarnas Riksförbund

”Därför anser vi att både förmånliga motionskort och friskvårdstimme bör finnas. En timme motion i veckan är naturligtvis inte tillräckligt men ett bra komplement och särskilt tillsammans med ett motionskort. Det är också en viktig signal från arbetsgivaren att det är viktigt att ta sig tid med motion. Om det skulle bli så att vi måste välja mellan friskvårdstimme och förmånliga motionskort så tycker vi det valet måste ligga på den enskilde medarbetaren.”

Sveriges arbetsterapeuter

”Vi är positiva till att man ser över möjligheten att återinföra friskvårdstimmen dock inte på bekostnad av frisvårdsbidraget.”

Sveriges arkitekter

”Tror att produktionsbortfallet under friskvårdstimmen kompenseras av ökad produktivitet och minskad sjukfrånvaro. Vi behöver inga vikarier heller. Enda nackdelen skulle vara om det ställs mot nåt annat, t ex lägre friskvårdsbidrag eller så. Timmen bör vara ett valfritt komplement.”

Vision

”Det enda negativa vi ser är att på de arbetsplatser där man arbetar på schema, har en pressad arbetssituation eller arbetar själv inte har möjlighet att nyttja erbjudandet så det bör säkerställas att det finns resurser och medel samt att arbetsgivarens representanter ute i verksamheten också ser erbjudandet som något som främjar medarbetarna.”

Självfallet är vi återigen eniga om de positiva effekterna av friskvård. Intressant är ändå att de flesta fackförbund inte vill att det ska vara på bekostnad av friskvårdsbidraget och att bemanningen måste säkerställas. Sveriges arkitekter är generellt utan skepsis, men belyser också att de inte är i behov av att bemanna upp med vikarier. Sammantaget visar fackförbundens skrivelser att det är tydligt att det en eventuell friskvårdstimme skulle ha varit synonymt med en kostnad men även var kostnaden skulle ligga, i synnerhet hos Kommunals yrkesgrupper.

________________________________________________________

Under fullmäktige nästintill anklagade Vänsterpartiet, Socialdemokraterna för att styra Kommunal framför sig. Där vill vi bara påpeka att vi varit tydliga med Socialdemokraterna hur vi ser på frågan om friskvårdstimmen, vi är det fackförbund inom Umeå kommun som representerar flest arbetstagare och förväntar oss också att bli lyssnade på.

Vi anser också att vi haft en god dialog med Vänsterpartiet i denna fråga, där vi varit tydliga med hur vi ställer oss i frågan. Därför anser vi det beklagligt att de faktiskt röstade för motionen. Dessutom en motion från Moderaterna, som bara skriker populism och röstfiske.

Kommunal vill utöver Socialdemokraterna även tacka Kristdemokraterna, Arbetarpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna för att de insåg att detta ofinansierade förslag skulle kosta mer än det smakar under rådande omständigheter.

Nästa gång Anders Ågren skriver en motion om friskvårdstimme kanske Umeå kommun lyckats lösa ut bemanningen så pass att arbetsvillkoren förbättrats och ledigheter kan beviljas utan samvetsstress.

Då skulle att-satsen kunna lyda såhär:

Att Umeå kommun tecknar ett kollektivavtal med berörda fackförbund som ger alla anställda rätten till en friskvårdstimme samt bibehållet friskvårdsbidrag.

Varje gång någon av Kommunals medlemmar inte får ta ut sin friskvårdstimme har då arbetsgivaren begått ett avtalsbrott. Självklart bör det också finnas en seriös finansiering så att en friskvårdstimme inte bara blir ett populistiskt slagord från verklighetsfrånvända politiker.