sexsexoch sex

Idag ska vi språka sex. Hörde jag ett hurra? Men innan du avbokar dina möten så kanske jag bör förtydliga att inte sex som i snuskåsnask. Nej. Idag ska vi prata allvar. Jag tvingas hålla mig kort och utesluta massor, annars får vi sparken allihopna.

Lyssna noga.

Jag stod i duschen efter ett intensivt pass på snidarstudion. Så ska jag till att plocka upp min tvål från golvet, och utför således en pose där stjärt placeras högre än huvud. Ser ni det?

Genast så missupfattar Gråskägg, och genom det yviga skägget hör jag hur han flämtar fram- ” flottstock?”
Jag förstår först ingenting, meen sedan förstår jag att han vill bjuda mig på det. Ja flottstocken.

Jag avböjer givetvis. Främst för jag är gift och jag hedrar min hustru och mitt äktenskap varje andetag, men även för att OM jag vore singel, så lockar inte köttflöjt mig. Punkt.

Gråskägg bröt ihop en smula och efteråt då jag fick samla i hop spillrorna av honom så berättade han att Leinbart gått hårt åt honom. Ja, inte som du tror, och inte heller såsom Gråskägg önskat, nej, Leinbart hade talat om för Gråskägg att han var smutsig. Sedan hade Leinbart tagit fram sin gamla bibel och pekat på flera bibelställen som understödde vad han just sagt.

Leinbart kan sin bibel. Innan han blev djävulspräst och Darwinist var han frikyrkoprälle.

Då Gråskägg samlat ihop sig tillräckligt för att inte längre se mig som ett lamm på en bädd av ris med beasås, så bar jag upp honom på kontoret. Jag tror han är i ordning nu, för jag hör hur han skrävlar om hur han är Guds gåva till männen.

Jag vet dock att detta är ett spel. Jag vet att Leinbarts knivhugg satte sig djupt i Gråskäggs hjärta, och att de lär sitta där länge.
Själv sitter jag nu och funderar på detta.
Ja, inte Gråskägg den lille bögen, utan hur kyrkan använt dessa bibelcitat för att påtala synd hos människor som Gråskägg.

Palle och Pelle var ganska tydliga. ” En man ska inte joddla med sin köttflöjt i en annan man” ” En man ska inte ligga hos en annan man som en man ligger hos en kvinna”
Längre bak i skriften, tex hos Mosse Mos så är det snäppet brutalare. ”En stjärtgosse skall avrättas”

Man behöver inte vara raketforskare för att konstatera att JA, det står i bibeln att tarmtomte- det-är-inget-bra-

Detta har således folk som vi får anta, själva beter sig normativt i de köttsliga aktiviteterna, pekat på år ut och år in, alltmedan snubbar som tex Gråskägg får smaka fördömelsens slev.

Leinbart kan detta, och argumentationen sitter som en smocka i solar plexus. Är man inte förberedd så viker man sig dubbel. Nu är förvisso Leinbart dålig på detta med dialog, men jag har noterat att denna typ av argument är utspridd bland Jesusanhängarna.

Vilket faktiskt gör mig djupt bedrövad.

Lyssna nu. Folk får tycka exakt vad de vill i frågan, det är en männsklig rättighet. Men blanda inte in Gud i det hela. Ja, det står i bibeln, där håller jag med, men vad står mer i bibeln?

En hel massa totalt obegripligt. Jasså, du vill ha ett axplock? Vi kan börja med 3 Mos 20 kapitlet. Läs och begrunda om kanske du måste lägga benen på ryggen och springa för livet?
2 Mos 35:2 är också spännande.

Häromsist då Leinbart och jag tittade på de här citaten så suckade han bara och började prata om att det där är gamla testamentet och således det gamla judiska förbundet. Numera så lever de kristna ( här kräktas han lite grann, du förstå, Leinbart är nästintill vampyr) i det nya förbundet.
Jag frågade då Leinbart hur det kommer sig att vissa regelverk tycks leva kvar från gamla testamentet medan andra inte gör det?
Leinbart höll då ett tal som varade i eoner. Han drog banne mig hela bibeln från början till slut, och summan av lussebullen blev något i stil med att vi människor aldrig kan behaga Jehova genom lagar och regler. Att det endast är Nåd ( som vi fått genom Jesus) som räddar oss undan Leinbarts Herre, och att det vi kan göra är att leva i renhet för Kristus. Dit hör inte att ränna flottstocken i tarmen. Det sista skrek Leinbart.

Känner ni till Åke Green? Pingstprällen som kallade homosexualitet för cancersvulst på samhällskroppen. Ett riktigt charmigt yrväder till Jesusanhängare eller hur?
Han, precis som Leinbart, avfyrade ett helt gäng med bibelcitat, både från gamla OCH nya testamentet.
Samtliga med poängen- Inget homosex på våran gata!

Som kristen kan detta bli problematiskt. Ja, se på Leinbart som en gång var frikyrkoprälle, honom slog det slint för och han blev istället djävulspräst och Darwinist.

Vad sade Jesus i frågan? adekvat fråga, tackar som frågar.
Svar- INGENTING!
Han säger en del ting om vad som gör en människa oren och åsyftar vad som kommer ur hjärtat (Mark 7:20-23), men eldar inte på som Pelle,Palle och Mosse Mos.
Jesus, som garanterat mer troligt hette Yehushua säger på nåt ställe att en man skall lämna sina föräldrar för att leva med sin hustru, och detta är tydligen bevis nog för vissa,att även Yehushua fördömer tarmtomtarna.

Fråga-Väger Pelle och Palles ord tyngre än deras mästares?
Fråga- Kan man sålla hejvilt ur skriften, och välja vissa ting före andra, då vissa ting tycks en smula för brutalt?
Fråga- Vem kan då göra det?

Luther? Han var antisemit för övrigt. Charmigt.

Ska vi kika i bibeln för att den på alla sätt och vis skall visa oss Guds standard i allt, utan att ta hänsyn till kontexten den är skriven i (2000 år sedan tex), och applicera den här i Sverige 2012, jag säger blott, muhahahahahaha. Lycka till.

Välkomna till grillfesten. Det är du, jag, VI som är grillköttet BTW.

Pax för Åke Green!

Jag tror på Messias. Men inte de dumheter hans anhängare i mångt och mycket hittat på. Jag tror Bibeln innehåller renaste andligt guld, om man bara läser med hjärnan.
Mest av allt tror jag på det Messias säger – Döm INTE.

Kan kristet folk leva så, tror jag vi har en gudstjänst.
Alla är välkomna.

Utom Leinbart.
Nån måtta får det väl ändå vara?

Från ax till limpa

Styvbjörn har precis lämnat mitt kontor, och det ringer fortfarande i mina öron efter hans bjäbbande. I går, precis då vi stämplat ut, så var han på väg att slaffsa i sig lite snö. Han var törstig efter kroppssnidandet antar jag. Iallafall, jag hindrade honom då jag såg att det var gul snö. ”Ät aldrig gul snö” hojtade jag.

Du sa inget om brun snö”, ja, så skrek han alldeles nyss. Allvarligt talat. 1+1=2 ?

Så kommer jag att hamna i grubblerier över detta med ekvationer som ska gå ihop, men likt förbannat ändå inte gör det. Räkningarna är såklart en klassiker.
Då jag dubbelkollade med min revisor så bedömde vi gemensamt att min anusbleking får vänta. Faktum är att revisorn faktiskt rentav ifrågasatte den, och undrade om det verkligen var en prioriterad utgift överhuvudtaget.Någonsin.

Har du hört något så dumt?

Då besvikelsen klingat av en smula, så tänkte jag att kanske det bara är habegär? Och att min första koppling blekning = lycka, kanske är just en sådan ekvation som inte går ihop when push come to show?

Det här är svåra frågor.Styvbjörn går inte att samtala med, och Leinbart är inte bara satanist och blasfemiker utan även materialist. Jo, han har köpt en blekning.
En gång då jag bad att få vara med under en djävulsmässa så hånskarattade han bara. Sedan berättade han att han var skolad i La Veys anda. ”satanism är en ideologi” sade han, varpå han berättade att det främst handlar om att njuta. Leinbart fortsatte berätta att religion endast handlar om att lägga ok på människors axlar i form av moraliska bördor. Allt för att hålla människan i schack.

Leinbarts ansikte förvreds sedan till oigenkännlighet. Ja, han blev plötsligt vacker. Sedan citerade han La Vey ”Välsignade äro de starka, ty de skall äga världen – Förbannade äro de svaga, ty de skall ärva oket!”

Jag tänkte i mitt stilla sinne att Leinbart nog egentligen är Darwinist såsom han resonerar, och att citatet dessutom bara var en inverterad omskrivning av Jesus saligprisningar och egentligen en ganska fantasilös stöld av den gamle Szandor.
Då jag beskådade Leinbart så tänkte jag att han skulle varit utplånad för länge sedan om ”survival of the fittest” hade varit ledstjärna.
Jag menar, karln munhuggs med brottare och orienterare i tid och otid. Hade dessa atleter agerat primitivt, hade de slitit Leinbart i stycken för hans ohyffs.
Då skulle man sannerligen kunna påstå att ekvationen inte gått ihop.
Leinbart vet nämligen inte att La Vey var Darwinist, men jag vet att Leinbart inte kan sin matematik. Uppenbarligen.

Känner du till Darwin? Ja, såklart. Dum fråga.
Känner du till Herbert Spencer dårå?

Iallafall så var det Hebbe som kom på uttrycket survival of the fittest, men man kan nog säga att Dawwe tog åt sig äran.
Kreationisterna fnyser åt både Dawwe och Hebbe, och säkerligen åt Anton Szandor La Vey och Leinbart också.
Jag tänker att jag sitter säker deras frustande fnysande, men då slår det mig att det inte står någonstans i bibeln om att man skall bleka sin stjärt, och därför borde även jag ligga pyrt till.Ja, iallafall om vi pratar kristna kreationister.

Det är så snurrigt alltsammans, och jag tänker att saker och ting sällan är vad man tror, och att det förväntade utfallet i nästan alla livets spörsmål och händelsekedjor,sällan blir som beräknat, vare sig det gälla evolutionslära,religion, privatekonomi eller blekta rumpor.
Men ett har jag lärt.
Aldrig äta gul snö.

Måndag? Det tror jag inte på.

Kände ett behov av att vara busig så här på måndag, så jag hängde krusifixet upp och ned innan jag for till kontoret. Leinbart, och för all del, även Styvbjörn och Gråskägg, blev mäkta förvånade.
Leinbart blev givetvis mest överlycklig och började korka upp i ren triumf. Välkommen till the dark side, joddlade han alltmedan han gjorde jämnfotaskutt, åkarbrasa och tåhävningar.Precis som skumpan skulle börja väta struparna, så avslöjade jag att det uppochned vända krusifixet egentligen är en urgammal symbol för tro och vördnad, och inte alls en hyllning till Lusselelle. Leinbart gav onda ögat, och stackars Styvbjörn missförstod det mesta och visade brunögat. Det hela var beklämmande.

Jag höll sedan en mässa för de tre förtappade själarna, och i korthet så beskrev jag hur aposteln Pelle vägrade korsfästas som sin mästare då han inte fann sig värdig, och att det därför sägs att han korsfästes uppochned. Jag skrockade gott, då jag bestulit Leinbart från hans favvo satanistjavisst ateralj.

Leinbart fräste iväg en salva lössnus, andades djupt och sade sedan ” det tror jag inte på”Givetvis fick han med sig både Styvbjörn och Gråskägg, och taktfast skanderade de allihopna- ”Det tror vi inte på- sha-la-lalalej- tror vi inte på-sha-la-la-la-lala

Jag fann att det inte löntes att försöka övertyga dessa varelser, så jag vände ryggen åt dem och gick. Då jag sneglade åt dem såg jag att de nu formaterat sig för ringdans, och banne mig så undrar jag inte om de skuttade som små grodor. Det vore förvisso ett inslag helt i Leinbarts anda. Han är ju inte bara satanist utan tillika blasfemiker, och hela spektaklet var som en hyllning till Aleister Crowley´s lilla skrift ”Liber Frog”, ja ni vet, den däringa skriften där Crowley döper en groda till Jesus, och slutligen korsfäster den.

Nu en stunde senare så funderar jag på detta med begreppet tro. Att tro är ju det samma som att inte veta. För vet man så behöver man ju inte tro. Smakar som logiskt på köttstumpen där inne i lögntrutens håligheter.

Jag hinner knappt tänka klart förren det plingar till i mailboxen. Jag tror såklart att det är ett fanmail, men blir mäkta besviken då det är från Styvbjörn. Precis exakt såhär skriver han ” At tro på gud är att gå med krycka. Att tro på GUd är människans förtvivlade önskan om att det fins någon, för att vi är så rädda för döden

Jag vet. Styvbjörn kan inte stava, men det är ju inte mitt fel. Eller hur.

En del människor är väldigt övertygande i sin trosutövning. Det går säkert att öva på kalsonger också, men det är något annat det, nu åsyftar jag utövande av tro.

De talar så hurtigt och kärnfriskt om sin tro, och hur den hjälper dem i livets svårare passager. Har du träffat en sådan människa någon gång?

Jasså, är det din morsa?

Grattis.

Iallafall. Tron som knappt är en tro, utan mer en sorts vetskap. Ja men de hära människorna som berättar att de talar med Gud, och att han talar med dem, och att de agerar på ett vis för att Gud sagt det.

Jag har brottats med de hära frågorna i snart 30 år nu. Jag vet inte om jag är så mycket klokare faktiskt.

Jag tror att jag tror. Eller, jag tror och lägger tyngd på tro och inte att veta. Faktum är att ju mer jag studerar de bibliska texterna, ju mer förvirrande blir det. Detta berättar jag såklart inte för Leinbart. Aldrig blotta strupen, ty rätt vad det är så sitter där en femuddig kaststjärna som effektivt tömmer mig på mitt kristna blod.

Känner du till Tompa? En av snubbarna som följde den häringa nasarén som gjorde anspråk på att vara Messias. Då en människa betvivlar de religiösa spörsmålen, så brukar man säga att denne är som Tompa. Tompa tvivlare.

Det är ju inte bra. Inte kärnfriskt och hurtigt alls.

Men vad har vi här om vi hjärngympar lite. Killen som hette Jesus, som aldrig i livet kan ha hetat Jesus, utan något mer Hebreiskt klingande namn såsom kanske Yehoshua, hade således blivit avrättad. Då ryktena börjar gå att denne Yehoshua uppstått från de döda, så TVIVLAR alltså Tompa.

Kan du fatta det? Vilken nedrans usling.

Iallafall så säger han till sina polare att han vill sticka fingrarna i mästarens sår innan han kan tro.

Tompa tvivlare.

Looser.

Inte alls som Flunar Sörbaard och Ulv Pekman och dessa Prediprellar som tror i mängdåkubik.

Okej. Flunar vet jag inte mycket om theese days. Ringde upp Dr A, men han svarade bara- Stabilt, så jag blidde inte mycket mer klok av detta. Men jag tror du fattar vart jag är på väg, eller?

Jag gillar Tompa. Han känns äkta.

Men jag gillar inte att han fått efternamnet tvivlaren. Strax innan allt detta hände så finns en passage då hela gänget med killen med stor J, eller mer troligt Y, var på väg till Judeen. Dock låg det till som så att folk hade förargat sig på snubben som kallade sig Messias, såpass mycket att de ville dräpa honom. De andra lärjungarna försökte då påtala detta, ja, att det var förenat med livssfara att gå tillbaka.

Vår vän Tompa. Den lille masken, tvivlaren, säger då ” Låt oss gå och dö med honom”

Tompa visste inte säkert. Inte då.Inte sen. Men han gick ”all in”. Detta är vad jag kallar tro.

Helt plötsligt handlar inte tron om någon krycka eller nåt sorts förtvivlat desperat gripande efter frälsning från döden.

Tron handlar då om Tro OCH tvivel. Hopp och förtvivlan. Inte en garantisedel, eller fundamentalistiska slagdängor utan nyans.

Jag ….Vad Fa.., nu ser jag att en gospelkör har tagit plats i mitt kontor. Blir således avbruten exakt då du höll på att bli frälst. Vi vet nog bägge vem som ligger bakom detta. Här råder inga tvivel.

Leiiiinbart!!!!!!!!

Funny Games

Jag minns den där stigen. Den som låg på andra sidan grusvägen, kanske hundra meter från vårt hus. Det fanns kantareller i den skogen som vi brukade plocka. Vi brukade gå den där stigen fram till järnvägsspåret. Det där järnvägsspåret som blivit skevt av värme.

Jag minns de stora, lila tistlarna. De var vackra, men jag fylldes alltid av sorgsenhet i takt med att de växte sig enorma. För de kom om sensommaren. Då , när det var som varmast, precis innan allt skulle vända åter mot höst och mörker. De växte efter järnvägsspåret som inte  låg alls långt ifrån vårt hus, men passerade man det, över på andra sidan, den andra skogen, så kunde man höra vargar yla.

 Långt senare återvände jag. Allt var mindre. Avstånden var kortare. Stigen fanns inte kvar. Inga fotspår från då kunde anas. Allt var täckt med björk och sly. Jag tänkte att det var lika bra, för varför skulle jag gå om de stigarna? Varför återvände jag ens? Sökte jag några svar på de frågor som i 20 år varit obesvarade? Jag tror inte det, för det som var, är borta, och ingen blir lyckligare av att gräva upp gamla gravar, hur ovigda de än må vara.

Allt jag hoppas är att barnen som leker där på gården får vara lyckliga. Att deras skratt är på riktigt.

Allt som var då, är borta.Utplånat. Jag är raderad. Barnet är dött. Vargarna slet mig i stycken. Vargen åt mig levande, och lammet som skulle beta vid bestens sida, fanns inte.

Jag vill aldrig återvända, men fortfarande hör jag ekot av de fotsteg som ännu inte är framme vid slutet. Jag vet att jag måste fortsätta, för jag bär bitmärken som inte bleknar. 

 

l´amour est

 Fru Mås ville skära halsen av varenda jävel som instämde i hyllningarna till hennes make, Runde Mås. Runde Mås, nationalhjälten som rönte enorma framgångar i skidspåren.

 Fru Mås ville kräkas då Runde figurerade i reklamkampanjer  för hälsosamma gryn. Hon om någon visste att dessa gryn inte hade något med framgångarna i spåren att göra.Fru Mås kände sanningen bakom jakten på sekunder och hundradelar. Fru Mås ville skära halsen av varenda jävel som hyllade Runde som kung.Hon ville proppa de uppskurna halsarna fulla med gryn.

  Det var fru Mås som tvättade Rundes trikåer. Sanningen var smutsig. Om den patetiska hopen av människor visste om att Runde, nationalhjälten, kungen i spåren, tömde sitt tarminnehåll i trikån för att ligga på rätt sida om marginalerna, skulle han dyrkas då? Älskas? Fru Mås ville i bland skrika rakt ut.Högt.Högre. Hon ville tala om hur det egentligen låg till,men hon teg.Hon tvättade smutsen. Och stannade. I tysthet.

 För sådan är kärleken.

………………..Åh, förlåt. Jag kom av mig litet. Det blev så gripande. Gråter du också? Av ilska? Jag veeeet. Det var elakt, men jag är så sargad av livet att jag tappat konceptet helt. Jag tror Runde har humor faktiskt. Jag gillar honom. På riktigt. Han är järnvilja personifierad.

Kärlek är ju nåt maffigt det. Svårt att förklara. Som den morgonen då vindarna var iskalla och jag såg en människa med ett tandkött som liknade något ruttet. Du vet, människan kom cyklande i motvind, vilket fick ansiktet att rynka ihop sig. Läpparna måste varit av mindre spänstig modell för de drog som ihop sig över tänderna. Det var då jag såg det.

Tandköttet. Det var rödbrunt. På heder och samvete, det var ingen bra start på arbetsdagen. Jag var helt upptagen av det där tandköttet i flera timmar.

Senare på dagen såg jag tandköttet igen. Men den här gången med en gubbtunga spelande en melodi i dur, liksom inne i munhålan på den andra. Ja, hon med tandköttet, och jag tänkte att på -80 talet åt jag faktiskt själv rå köttfärs ur en rostfri bunke, så vem är jag att döma? Sen slog det mig. Det var kärlek.

Jag såg kärlek. Jag har ännu inte beslutat mig för om det var kärlek mellan man och  kvinna, eller man och tandkött, men det kan som kvitta. Kärlek var det. Jag lovar, jag såg tre mjölkvita, smygfeta keruber smyga omkring. Det torde vara bevis nog.

Palle säger det så fint , ni kan den säkert- störst av allt är kärleken. Palle älskade Gud, och nog är det säkert så att han först och främst tänkte Agape i det kända bibelcitatet. Vi vet att den andre stora aposteln, Pelle , han hade en svärmor, varpå vi som intelligenta individer förstå att han var gift. Nu pratar vi Eros. Neeeej. Inte smörsångaren. Det är inte kärlek. Det är snusk. Ännu värre än snusk är ju Enrique Iglesias. Han skulle aldrig sjunga om en lögntruts tunga mot ett sjukt tandkött, för det säljer inte. Det skall liksom till en solnedgång och en liten filt på en sanddyna först. En flaska rött och bländande leenden. Då är det Amour.

Jag bad Leinbart korrekturläsa detta. Genast försökte han pressa in sin tunga i min mun. Det var inte alls kärlek. Då jag föst undan honom så sprang han ut på gården utanför våra kontor. Det var hemskt det som sedan skedde.

Har ni sett tre korsfästa keruber någongång?

Jag vet. Han blev sårad. Han handlade i affekt. Och kärlek gör tydligen så med folk ibland. En vässad kniv är den, kärleken. Jo, så sjunger Fagervall och Hulkovius Rex. Jag försökte förklara för Leinbart att det är metaforiskt, och att man inte kan dräpa keruber på löpande band bara för man blivit ett uns sårad. Leinbart blottade då sitt pentagram och sade att Guds söner för honom var frukost. ”- Och jag älskar frukost” väste han. Sen var det inget mer att orda om.

Och så bollar man runt med begreppet kärlek, och finner att det är synnerligen svårt att förstå alla dimensioner. Att det är vackert och kolsvart som på samma gång. Jag har aldrig riktigt fastnad för rostad lök dock, och jag tror det här tandköttet fick mig att tänka just på rostad lök, men hur alltsammans hänger ihop, är för mig en gåta.

Obesvarad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The signs

Precis innan Johnny Blund hade gjort sin grej igår, så hörde jag något ute på gården. Min första tanke var att det var Leinbart som anordnat en häxmässa i ren avundsjuka för att jag började närma mig joddlartofflornas förlovade land.Vad vet jag?

Jag beväpnade mig med en slickepott och sprang ut för att försvara mina ägor, och det var då mitt blod frös till is. Det var inte Leinbart, och inte heller gråskägg. Det var Knöran Svärzzon. Försök förstå. Knöran Svärzzon. Min första impuls att ge inkräktaren en slev vrede förbyttes mot en stark känsla av att springa in och hämta autografblocket, men innan mitt kött löd mig så hörde jag lögntruten min ta till orda.

-Vad gör du på min mark?

Knöran brast ut i ett hångnägg.- Din mark? Äger du ens herrtrosan du har på dig? Knöran spände nu blicken i mig, och det busiga leendet jag först hade anat var borta. Knöran var alldeles röd i ansiktet, och jag tänkte att jag måste varit förledd den gången jag tyckte att han var söt. Sedan röt Knöran.Ja, han röt som en ulv. – Den som är satt i skuld är icke fri

Kraften i hans röst fick mina spiror att vekna, och jag föll i hop i det frostbitna gräset. Johnny Blund som fortfarande satt på huk och klämde i min ögonvrå, blev så paff han med, så han råkade kissa på sig. Det såg nu ut som jag grät, vilket triggade Knöran till stordåd. – ”” Du äger inget hus. Det gör banken. Du är bankens lilla bitch. En liten hynda är du. När bankmannen säger ”Bend over boy”, då bendar du , mohahaha.

Jag var kall och frusen. Herrtrosa är sannerligen inget plagg för frostbitna nätter. Jag prisade ändå högre makter att jag inte tagit elefanttangan, för jag var nu så nedkyld att snabeln mest hade påmint om en liten hudsjukdom.

Innan jag gick in för att reflektera över vad som just hänt, spöade jag skiten ut Johnny Blund. Jag vet, han var på sätt och vis oskyldig, men mitt hat, min ilska och vanmakt behövde få utlopp. Johnny stod i vägen. Skyll ändå inte er insomnia på mig. Knöran made me do it.

Men ändå. Han hade rätt.

Jag är en träl.

Leinbart som en gång varit frifräsarprälle, ja det var såklart innan han blev sadistisk satanspräst, sade till mig att man faktiskt kan kalla sig förvaltare av pundet. Han smekte min nedgrinade kind och sade att det kommer lösa sig. Att det kommer bli bra.

Sedan debiterade han mig åter. Den lilla grisen.

- Men hallå, sade han. Fattar du vad det kostar att köpa slaktavfall som jag behöver till mina djävulsmässor? Det är liksom inte gratis att tjäna Lusse om du nu trodde det.

- Men, har inte du betalt honom med din själ? frågade jag.

Leinbart börjadee fnissa. Sen berättade han för mig att det där bara var sägner. Han berättade att Lusse och han brukade skypa, och att det var så sataniskt fräsigt alltsammans. Leinbart berättade att Lusse föredrog banktransaktioner.

Jag började se ett välbekant mönster nu. Lusse-Mammon-träl-icke fri.

-It make sense, joddlade jag. Ty jag besitter en smula kunskap kring de teologiska spörsmålen. Sen började det gnaga i mig. Vem är då Knöran Svärzzon?

Detta kunde jag inte prata med Leinbart om. Han är ju djävulspräst och svartrockare för katten. Så nu sitter jag här, på självaste lillördag och det snurrar i mitt huvud.( Nej! inte av mjöd.Jag är ju träl.Remember)Jag tänker att kanske gråskägg kan hjälpa mig, men jag undrar ändå om han inte är gråsosse, ja att det häringa skägget han bär är ett manifest av något slag?

Typiskt är det. Jag som hade planerat att ringa church of satan idag. Eller, naturligtvis var det ju banken, men då summan av trollformlerna tycks peka åt ett håll, så bör jag vidta försiktighetsåtgärder. Detta känns nästan lika illa som när Davids son togs ifrån mig. Även där hade Knöran dessvärre rätt. Paradoxalt är alltsammans. 

 

En försmak av Jul.

Jag skulle endast till att köpa en herrtrosa, då jag kände hur någon flåsade mig i nacken. Min första tanke var att det var en pedofil, varpå jag blev en smula smickrad. Missförstå mig inte. Jag HATAR pedofili, men jag är snart 40 år, och tanken på att jag kanske fortfarande betraktades som ett stycke rykande färskt lamm smickrade mig.

Jag trodde först det var Leinbart som överdoserat på rougen, då jag såg de blossande röda kinderna. Blicken var död, och sen såg jag att hela ansiktet var livlöst.Ja, förrutom de röda kinderna då. Jag kände de kalla läpparna pressas mot mitt öra, och skäggstubben, som säkert var 5 år gammal kliade mot min hals. Jag kämpade med tvivel nu. Var det Leinbart som förklätt sig, var det en pedofil, eller var det min barndoms kamrat som dekat ned sig till knapp igenkännbart stadium?

Jag stod där med herrtrosan i ena handen, och med milt våld försökte jag mota bort öronflåsaren med den andra. Herrtrosan var blå om du undrar. Jag tänker att herrtrosa är ett bra basplagg. Kanske inte väderadekvat nu om hösten, men jag har alltid omfamnat uttrycket ”living on the edge”.

Flåsandet övergick nu till luftstötar. Sen hörde jag att de döda läpparna formulerade ord. Ingenting om att ett lamm gör sig bäst på en bädd av ris, men däremot -köp. köp. köp.köp.köp.

Jag började känna ett starkt obehag, och sökte efter någon med levande blick, med pulserande hjärta , efter en människa som kunde hjälpa mig förstå vad jag utsattes för. Då såg jag att de var överallt. Med blossande kinder. Vita skägg. Röda.

Deras läppar av plast öppnade sig. Slöt sig. Öppnade sig. Ni vet, som en fisk som ligger på bryggan och sakta dör. Sen hörde jag. En kör av döda, och de skrek- Köp.Köp.Köp.Köp.Köp.Köp.Köp.

Jag släppte herrtrosan till golvet och sökte paniskt med blicken. Jag måste ut. Så kände jag en hand mot min strupe. Den pressade så hårt att jag började se stjärnor. Och jag svär, det var ingen stjärna över någon krubba i något Betlehem jag såg. Jag såg något jag tror var malört. Jag såg hur stjärnorna antog formen av förvridna människoansikten. Jag såg hur de våndades. Jag såg en hop av svettiga barn, hur de slet pappret av paketen , hur de ivrade till nästa utan att knappt ens notera vad som låg i det som just öppnats.

Jag hörde inga tack. Jag såg ingen glädje, jag såg svettpärlor tränga fram i pannorna. Hos barnen. Hos föräldrarna. Jag såg besvikelse, jag såg oro i ansiktena. Oro för kvällen.Oro för januari som skulle komma likt en kall isvind, och skörda det som såtts.

De döda kalla läpparna, jag hörde dem inte längre. Men jag såg dem, och jag visste att de skrek ut sitt mantra inte bara för mig. Dom kom nu, som en armé av destruktion, för att skövla och förgöra. Jag såg hur de grupperat sig, och hur de lyft ett jesusbarn mot lysrören, mot skyn. Likt ett offer åt mammon, som helt utan registrering i några bokföringar döpt om sig till Tomtefar. Santa Claus. Satans Klas. Tomte Fan.

Han hade många namn, och allt han älskade var mina och dina dåliga samveten, för de skulle göda hans isterbuk denna jul, och nästa och nästa. Han skrockade, för han visste att vi dansade efter hans djävulsflöjt. Vi, och våra barn, likt marionetter skulle vi köa för att köpa oss fria det dåliga samvetet.

Åter pressades kall plast mot mina öron. -” Du är min. Och du vet det” Andedräkten stank av glögg och grisfötter. Han släppte sitt grepp om min hals och började rota runt i sin stora ficka. Så tog han fram ett fotografi, höll det framför mina ögon, och jag såg det ljuvligaste , det vackraste i mitt liv. Mina tre barn. Deras oskyldiga blå blickar. Han släppte fotografiet till marken. Backade några steg ifrån mig, och jag såg hur hans läppar antog skepnad av ett hångrin. ” Du vet det

Sen brast han ut i ett varmt Ho-ho-ho-ho-ho, strök bort lite julbrygd från skägget och fortsatte. ” Vi ses i december.Garanterat

Getost, pölsa och kaskadkräkningar.

God måndag på dig. Tack för senast! Näeee, se inte så frågande ut, det blir så trist energi. Du vet att jag vet att du vet att jag såg dig då du stod och rota i reabacken på ÖB. Måste vi spela det här låtsasspelet?     

En gång i världen hade jag hästsvans. Gaaahhh, kom igen, inte en Sån svans, jag är ju människa! Och ska vi hålla på och gotta oss i snubbelidubbträsket så påminner jag ändå mest om en gris, om det nu nödvändigtvis måste till en knorr.  

Iallafall. Jag hade ju långt hår, och hästsvans. Och så spelade jag i ett råkkenroll band. Jag spelade så raskt och hurtigt på bastrummorna att vi blev vräkta från replokalen. Grannarna hävdade att någon sköt med maskingevär var och varannan kväll.   Det var tider det. På slutet laborerade vi med ansiktsmålning. Mina bandkamrater envisades med den stereotypa pandamålningen. Själv testade jag clownen Manne. En modeargentur kontaktade mig faktiskt ganska snart därpå, ja faktiskt senast i lördags. Kanske ni såg mig? På MVG där jag mannekängade.

Nu är detta länge sedan och jag är pensionerad från råkkenråll branchen. Men, jag söker nu bandmedlemmar till mitt nya popband som jag skall starta. Det skall vara ett kavverband. Alltsammans skall vara på låtsas, och bandet skall heta ” The Pretenders” Vi ska bara spela ”The Pretenders” låtar. 

Inga tunnhåriga får vara med.

Igår då jag satt och deppade noterade jag att mina lår blivit sladdriga. Genast blev jag på bättre humör, för jag kunde nu greppa mitt illamående. Du vet, man sitter och deppar samtidigt man skäms en smula. Det finns så många människor som har rätt att deppa på riktigt. Nöjd kunde jag nu ställa mig till den skaran.

Jag tänkte ” har jag äntligen funnit stoff till mitt skrivande?”

Åh, det är min dröm. Inte primärt att besitta sladdriga lår, utan att få skriva. Tänk att få vakna upp och titulera sig författare. Långt mycket bättre än att en morgon finna sig vara nekrofil. 

Om jag en morgon helt plötsligt var författare så skulle jag köpa joddlartofflor. Det är säkert. Och så skulle jag röka under fläkten, ha vita, lite för stora kalsonger med y-front och en noppig gammal morgonrock. Då jag påtalade detta för Leinbart så kräktes han på min sko. Du förstår, Leinbart är nästan där redan. Han ansåg att jag romantiserade en hel yrkeskår till nån sorts drönare som inte har sinne för smak överhuvudtaget. Sedan drog han ner jeansbyxan till knävecken. Döm om min förvåning då han stoltserade med ett par dressman boxers. Jag vet nu att Leinbart är lycklig.

 På riktigt.

Man ser saker och ting ur ett annat perspektiv, då man förstår att fasad är fasad och fasan är en fågel. Är det inte så? ”Är Leinbart lycklig?”, precis så tänkte jag. Detta skulle innebära att smärtan och svärtan och prinsessan på ärtan,endast är hittepå alltsammans.

Tänk om Flu Mundell är lycklig han med?

Här skulle vi nu kunna resonera en smula kring det mesolimbiska dopaminsystemet, om anandamid, om receptorer osv, men då finns en risk att ni allihopna korkar upp redan måndag innan lunch. Det vore förfärligt illa om vi tänker BNP.

Jag har hört att diarré heter snuskepölsa på norska. Jag sade så till en äkta norrman varpå denne såg ut som ett frågetecken. Jättekonstigt. En norrman som inte har koll på sitt eget modersmål?!

Hur åldersadekvat känns det om vi leker med tanken att norrmanen var kring de 30?

Jag har tagit ett stort steg i åldersadekvat utseende. Jag hade stora tjocka öronringar i elfenben. Jag har tagit ut dem nu. Det var jättesvårt att hålla det hygieniskt, varpå en frän doft av ost uppstod. Jag föredrar att dofta Boss framför dansk ost. Jag kallar mig empiriker i detta avseende.

Tatuerat och piercat folk får mig alltid att tänka på snuskepölsa och getost, och det är nog därför jag utvecklat torgskräck. De drar fram som horder nuförtiden. skränande och tjoande, helt utan vetskap om verklig smärta. Sånant som Flu och Leinbart fångar på skira blad mellan pärmarna. Om det nu är på riktigt vill säga.

Jag ser att jag tappat riktningen, och innan det utvecklas till ren obskyr flottyr, lämnar jag er idag med en kaskadvomering. Den är inspererad av en ”The Pretenders” låt och ja,den är autentisk. Kalle är dock ett fingerat namn, han heter egentligen Johan. Jag kallar den ”måndag ur ett lösningsorienterat perspektiv”

-”Mamma, mamma, pappa har spytt i trappen”.

-”Ja, men det är väl inget att skrika om”!?

-”Jo, Kalle tar de största bitarna”

 

I dödsskuggans dal

Syndens lön är döden står det i romarbrevet, och lystra noga nu. Jag fick mig en försmak nu på eftermiddagen.

Det kom sig att jag skulle jobba en smula med min grava torgskräck. Således uppsökte jag rådhustorget för att terapeuta mig själv litet. Jag gick där och vankade fram och åter som en duva på tjack. Ja, näst intill katatonisk var jag i hela min uppenbarelse.

Precis som jag ändå hade börjat närma mig något sorts flöde så ser jag en äldre dam närma sig. I ett lamt försök att bli kvitt henne, testar jag att kuttra lite. Prrr Prrr.

Damen måste ansett detta som en provokation, vad vet jag? iallafall drämde hon sin handväska i huvudet på mig, och började yla något om könsrock.

Om du nu känner frågetecknen stiga ovan ditt huvud, ja, tänk på min gloria så fattar du bildspråket, så kan du väl bara gissa hur förvirrad jag var.

” Urschäktaa damen”, sluddrade jag fram. Och nej. Jag var inte intoxikerad, däremot nypiercad. Jag fortsatte förklara att jag inte alls förstod vad hon menade…könsrock? Jag strök med handen över min rock och förklarade så tydligt jag kunde att detta var kashmir och kunde det vara så att hon blandat ihop mig med någon?

Damen spände sina rödsprängda ögon i mig, och banne mig, såg hon inte nyrökt ut? 

-” Jere int du som skriv om snuskåsnask?” , väste hon fram, fortfarande stirrande så att jag funderade på om ögonen skulle ploppa ut vilken sekund som helst.

- ” Mademoisel, ni tager fel. Jag skriver om religion och …acne.Typ”

Ja.Jag vet. Jag gamblade högt här. Damen kunde ju faktiskt varit gift. Nu skäms jag som en hund. Tom jag som anser mig vara utan fördom, tänkte att en sån ruggig figur aldrig i hela världen skulle kunnat fångat en karl. Eller tant.

”-Jere int en förhud som svävar ovan ditt huvud?”  Hon tittade nu på min gloria.

Precis här kände jag att slaget var förlorat. Jag började på allvar fundera på om jag verkligen borde syssla med detta, då det uppenbarligen funnes utrymme för misstolkning.  

Bättre fly än illa fäkta står det i mormons bok, så jag startade här upp apostlahästarna och galloperade tillbaka till kontoret. Snabbt ringde jag upp Leinbart, och efter en stunds konsultation ( som det lilla aset debiterade mig för) landade jag i beslutet att aldrig låta mig kuvas och vingklippas av gamla tanter som tänker alldeles för mycket på Tommy Lee.

Nu sitter jag och grunnar på ett riktigt elakt inlägg, långt bortom frälsning.

God helg.

Det ömmar så länge det varar

Acne Vulgaris är ingen lek.

Nu menar jag inte lek såsom att tex bygga med klossar eller playmobilsjörövarskepp.Var jag övertydlig? Känner du att jag förminskade dig genom att utgå från att du är tossig i hjärnan?, ja, det dära gråslibbidibbiga under permanenten och kraniumet.

 Förlåt. På nyktraste allvar. Förlåt. Kära hjärtanes. Nu känner jag mig som en smutsig gris.

 Innan jag avkläder mig den svinadräkt jag ibland bär, så måste jag grymta ur mig en övertydlighet till. Är det okej med dig?

Acne Vulgaris är ju finnar lille rackare där. Visste. Du. Inte. Det? Nu vet du.

 Nästan alla har haft finnar. Var tredje tonåring ser mer eller mindre ut som en pizza i ansiktet emellanåt.                                                                                                                 Ja, inte en fräsch vegpizza då, med ruccolasallad, tomat och mozzarella , utan mer…calzone?

 Hör upp!

Jag raljerar inte. För jag kan med nästan 100% säkerhet säga att jag haft mer finnar än dig. Jag tror faktiskt, att om jag då,hade orkat, så hade jag kunnat få något slags stipendium för mitt köttmos till ansikte.

 Jag skojar inte.

 Lyssna nu ( eller, du läser ju detta, så det blir ju helgalet att säga lyssna i en skriven text. Dumma dumma jag. Du ser inte detta, men just nu agar jag mig själv med täckstiftet)   Jag vet hur det känns att vilja ta livet av sig pga av det överjävliga helvete som finnar kan vara.

Jag Säger inte att det är ett helvete att ha finnar, det behöver givetvis inte upplevas så, men jag vet att de kan totalt fräta sönder livslusten för en del.

 Det gjorde dom på mig.Jag ville på allvar dö.

 I min kamp mot finnarna så:

 - Använde jag varendaste receptfritt preparat apoteket kunde frambringa

- Lade jag potatisskivor som legat i vatten ett dygn på finnarna( Ja. Jag ställer också den frågan.Varför då?)

- Skar jag sönder dem med rakblad (Blood &  Boil)

- Doppade jag mitt ansikte i iskallt vatten. Höll andan. Stod sen i mörkret, då jag släckt ned belysningen. Tände lampan. Daskade en sträv handduk mot ansiktet 1000 gånger. Ställde mig framför spgeln med slutna ögon. Öppnade dem. Ville bara dö. dö. DÖ.

- Bad till Gud.

-Övervägde att be till Satan.

-Åt tetracyklin som doktorn skrivit ut.

-Fick mera tetracyklin.

- Och mer..

-Solade solarium.

-Köpte clerasil täckstift

- Kom i kontakt med en gammal dam som hade nån jättemärklig lösning i enliters flaskor. De skulle rädda mig sade hon. Det gjorde dom inte.

 Det fanns inget slut på helvetet. Finnarna frätte sönder mig, och jag började utveckla grava drag av djup depression. Det var få som märkte det. För att överleva så blev jag en sådan typ av människa som alltid skojade.

 Har du byggt en koja någongång?                                                                                      Jag byggde en, i en garderob. Efter dagens åtagande, kröp jag in i min koja och kunde stanna där i 4 timmar. Ja. Jag har kommit ut ur garderoben nu.

 Och nej. Jag låg inte där och självbefläckade mig. Jag låg där och bad till Gud.Som aldrig svarade. Jag var 21 år gammal. Acne Vulgaris hade tagit över mig, och jag hade inga krafter att stå emot längre.

 Det finns sjukdomar och så finns det åkommor.                                                               Man dör inte av finnar, men man kan dö av depression. Till sist kommer man till en punkt då man inte orkar längre, så därför. Underskatta aldrig ”triviala” åkommor som finnar. Gör inte det. Håll koll på hur din tonåring mår.

 För en del människor slår de lika hårt som vad-som-helst-för-annan-sjukdom.

 Jag minns att jag såg en film med Matt Dillon under den här perioden. Filmen hette singels. Jag hade EN önskan. En enda önskan.                                                                  Att jag, precis som Matt Dillon, skulle kunna vakna i en soffa,bara klä på mig och gå ut.

Det önskade jag.                                                                                                                 Förstå. Jag behövde säkert uppemot en timme för att ens våga mig ut genom dörren.

Från toaletten.

Steget att gå ut, alltså gå ut. Det var ofta ogenomförbart.                                                  Jag såg på andra människor och avvundades vad de hade.Eller, vad de inte hade.

Jag kunde notera om någon hade en finne inom loppet av en mikrosekund. Min blick var som en falks. Inte för att vara skadeglad, utan för att jag sökte efter bevis på att jag inte var ensam. Än i dag noterar jag sådant. Inte medvetet, men 7 års varande blödande inferno, gav mig denna förmåga.

 Till sist, då jag inte orkade längre så var det en doktor som såg in i denna ynglings själ.  Du vet, jag visade aldrig någon hur jag mådde. Till och med inför läkarna så uppvisade jag en attityd som sade -”jo, det är ju lite besvärligt…det är det

 Gud kom som en vit tablett.

Roacutan.                                                                                                             Mirakelkuren.                                                                                                                      Med ett gäng biverkningar.                                                                                                       ” Du kommer att få en persikohud efter detta”  Ja, han sade så. Och kan du förstå hur det kändes att för första gången känna en strimma av hopp?

 En biverkning var att jag fick vitt skägg.                                                                    Roacutan gör att huden blir torr.

Nedanstående citat är autentiskt.

 ” Åh fan. Var det hudrester du hade i ansiktet? Trodde det var vitt skägg

Jag kan skratta åt det här nu. Jag skrattar ALDRIG åt någon med finnar. Man kan skoja om allt,men var aktsam. Bakom ett finnigt leende kan dölja sig en clown med rakbladet mot halspulsådern.

Dagens partytrick – Tag ett saftigt majskorn. Placera det mellan tumme och pekfinger. Försök att dölja det väl, samtidigt som du pressar det mot kinden.

Splash.