X-mas audio sabotage

Jahapp.

I ett försök att bryta ny mark, och dessutom bjuda på lite audio, så finner jag mig tillplattad av teknikaliteter.

Det är som om själva tomten, den häringa Satans Klas blev förbannad på mig och självfallet skulle sabbotera. Jag förstår honom.

Han vill ju givetvis vara i rampljuset så här i juletid.

Men jag skall göra om. Göra rätt.

Ni förstår, jag sitter inne på en smärre skattkammare till audioklipp.
Det är säkert.

En del säger ljudfil. Jag säger audio.

Det är ungefär som denna kraftfulla slogan
- Jag är fet. Du är ful. Jag kan banta.

Misströstan blev nu så stor, så jag tror jag åker hem och sätter en lussekatt i halsen.

På flit.

Uppåt framåt.
Måndag.

Snablar- en trollgubbe.

Pigg och utvilad vaknade jag redan vid 05.00 i morse. Utanför treglas fönstrena så slumrade redneck city fortfarade sött, stilla vaggad av kung Bore som tycks bosatt sig nu.

Jag gick en runda runt ägorna samtidigt som jag passade på att rasta lilleman.

Det skulle jag inte gjort.
Jag svär. Bore bet mig så illa att barnkvoten numera är fylld.

Jag linkade in i castle de Linné och livslusten som spirat i mitt kycklingbröst, den var borta.
Jag övervägde att svälja en näve aska, men kom sen på sämre tankar. ”Jag nätshoppar”. Ja, precis så tänkte jag, samtidigt som jag lirkade fram mitt guldpläterade mastercard.

Det finns mycket att konsumera på nätet, och jag fann mig villrådig. Jag kände något som skulle kunna kallas för glädje, eller kanske förväntan, men snabbare än Luke den lycklige så påminde jag mig själv om att det handlade om destruktion.

Jag ljudade ” Mmmmiiikaeelll, på vilket sätt kan du aga dig själv hårdast”?
Jag fann svaret enkelt.

Köp en gloria till sataniskt överpris.

”So let it be written so let it be done
(japp, den som kan sin råkkenråll vet att jag citerade en meatloaf låt. Gu vad duktig du är ! )

Här gör jag en svepande manöver och antar trollkarlens gestalt.
Håll i pungen för nu åker vi!
Råkar du sakna en pung, så vill jag först säga grattis, men även poängtera att jag naturligtvis har ett genustänk, jag säger bara pung i farten.
Det är mitt favoritord.

Så, vart var jag?

Jo, jag trollar och helt plötsligt har jag fått min gloria. Jag vet. Det är helgalet. Så snabb är inte postombudet. Det är därför jag trollade.

Denna gloria skall göra mig from som ett fromt lamm. Glorian skall få mig till att nöta rumpa på kykbänkar, öronen till att lyssna på så tråkiga mässor att de skrumpnar ihop och dör.
Jag skall även anlägga ett riktigt religiöst utseende och ta död på all kreativitet som pumpar runt i mina åderförkalkade vener.

Jag tänker att det är det elakaste jag kan åsaka mig själv. Att bli något som jag inte är.
Visst är det fiffigt?

Jag skall även anlägga massivt med dåligt religiöst samvete. Luther skall ständigt sitta på min axel och påtala att jag är en syndare.
Men jag lovar. Börjar han viska antisemitisk smörja, då klår jag upp honom.

Du måste förstå.
Det finns faktiskt folk som kallar sådana som mig för avfälling.
Ja, det är säkert.
Det är ju tokroligt.

Jag pratade ju med Gud senast i morse ju.

Vad han sa?

Nja.
Han sa inte så mycket, men jag såg honom.
Han låg och sov så sött både i flickrummet och i min säng. Han log mot mig. Och jollrade.

Jag såg Gud i mina små barn.
Jag såg Guds nåd och kärlek i dessa oskyldiga varelser.

Detta är långt från den tunga teologin jag försöker förstå, och det är nog närmare sanningen. Plötsligt förstår jag något annat.

Gud kräver ingen gloria.
Gud vill nog bara att jag pratar med honom.
(ja, jag säger honom av gammal vana.Inget annat patriarkalt tjosan)

Jag tror, utan att veta, att Gud säger
-” Mikkeyboy. Vad sysslar du med? Släng glorian åt Helvete, vi är polare du och jag. Strunta i vad Religiöst folk tycker och tänker. Tro på mig.
Jag tror på dig
. ”

Självklart lyder jag min President, och glorian jag beställde ligger nu i papperskorgen.
Det känns faktiskt bättre.

Vill du veta en sak?
Du kanske inte tror på Gud.
Men jag är säker på att han tror på dig!

Som ett amen i kyrkan och skål på krogen avrundar vi här. Betänk dock att Bore bet mig illa i snabeln, så risk finnes att jag är temporärt vid mina sinnes fulla bruk.

Gyllene Trancendala palmer.

I morse då jag avsåg ta en snabb dusch så kom jag att falla i trance. Jag vet, det låter måhända konstigt,men det var en sällsam upplevelse.

Jag fick helt plötsligt för mig att jag var Boy George, och att en stundande turné stod på agendan.

Då en knapp timme gått så började övriga familjen fundera på vad som pågick där inne bakom duschskynket, och då svar uteblev så forcerades dörren med övervåld.

Givetvis såg jag dem, men inte såsom hustru och små kids, utan de var nu ett publikhav. Min trance förde mig till dans. Trance Dance, kommer ni håg det gänget spelemän?
Iallafall.
Det var galet jag vet.
Min hustru gav mig en liten lavett så jag vaknade till liv.
Där stod jag således som en blöt hund, och min turné blev inställd och horderna av fans visade sig vara småungar som skrek i kör.

Vetskapen om att jag inte var Boy George var omtumlande. Jag var ju inte ens Boy Mikael.
Jag är snart en gubbe.
Jag vet det nu.

Helt trancelöst så raffsade jag ihop mina dokument, lade dem i portföljen och småsprang till limon som stod och väntade.
Nä.
Nu ljög jag lite.
Men det spelar ingen roll, för så snart kollektivtraffikens packåsna var på plats så slog jag mig ned bredvid Leinbart.

Genast så lutade han sig mot mig och viskade en trollformel i mitt öra.
Han sa
” Gosse, fattar du vad det handlar om”

Min första impuls var att misshandla Leinbart till oigenkännlighet.
Sedan kom jag att reflektera över trollformeln.
Jag är ju bevandrad inte bara i tv-tablån, utan givetvis även bland noter och frisyrer.

Lyssna nu.
Jag typ hatar Per Gessle.
Nej. Inte människan Per Gessle. Honom känner jag inte, men det häringa larviga Gyllene Tider och Mazarinet och händigheten. Jag brukar tänka att Per aldrig kan varit olycklig.
Det vet jag ju ingenting om. Jag hatar maskineriet Per Gessle.
Guldkalven han mjölkar dollar ur.

Sanningen är den att Per Gessle är smart.
Han vet på vilken flöjt han skall spela.
Han vet att tre acckord is enough.
Tre acckord och en yucckapalm på huvudet equal highlife delux.

Är det Per eller jag som skrattar på väg till banken?

Så jag tänkte.
Låtom mig skriva en bestseller, och jag skred till verket.
Banken jagar typ mig.

Vad gick fel?

Så kom jag att tänka på näbbdjur, och givetvis.
Självklart. Varför har jag inte tänkt på detta förr.
Det stavas blogg.
Här skall bloggas.
Ja, så tänkte jag. Säg inte emot.

Jag har ju sett att de häringa bloggarna går på röda mattor och har horder av fans.

Men.
Jag är inget näbbdjur.
Jag har typ nån läsare.
Kanske flera om ni besitter multipla personligheter.
Så är det.
Inte multipla snuskelidusk fasoner-Jag vet vad du hann tänka.
Fy på dig.

Jag vet att om jag skrev sånt, då hade jag blivit nationalhjälte.
Människor vill läsa sånt.
Det är säkert.
De vill bara frottera sig i snusk från morgon till kväll.

Men jag är from som en präst.
Jag skriver blott rediga saker.
Om Gud och sånt.

Idag är jag väldigt trött, och jag konstaterar att musikvideorna på -80 talet de var annorlunda.
Jag tänker att Per Gessle hade mer gemensamt med spelemännen i Trance Dance, än jag har med näbbdjuret.
Jag lägger ingen värdering i detta.
Okej.
Jag ljög lite grann. De hade svinfula frisyrer, men om sanningen skall fram så är jag själv i behov av tupé, så måtte ja få en hord av läsare som bringar mig till yuccapalmernas förlovade land.
Kanske jag då gör kåmtillbaka på råkkscenen?
Vem vet?

Man kan iallafall inte vara hårdråkkare och vara tunnhårig.

Totalt ohållbart.

The voice from the wilderness.

Hade precis tvättat bollarna och Johnny B hade tjatat en stund alltredan. Ja han stod där i sin gröna mysdräkt och väntade.
Det ruskiga var att han lät exakt som Lennart Swahn.

Näväl, jag gick en extra runda för att checka att allt var i sin ordning. Du förstår. Det är om nätterna det händer.
Grannarna.
Alltså helt hopplöst är vad det är, de stryker runt i buskarna och kikar in genom fönstrena.
Allt för att komma åt mina dollar.

Var kväll så reglar jag således dörrar och fönster, och det var exaktumus precis vad jag gjorde, jag och mina alldeles nytvagna bollar. Då ringer det i telefonen.

Betänk nu att spöktimmen redan påbörjats.
Jag blev så paff (Inte rädd. Aldrig rädd. ), att jag spratt till och råkade eventuellt göra lite, lite i pyjamasen.

Detta berättar jag såklart inte för någon.
Ytterst pinsamt.

- ”Hallihallå Mike”. ja, så sade rösten i andra änden. Rösten jag inte hört på sju år.

Det var Knådde.
Min gamle vän Knådde som jag trodde var död och begraven. Här vill jag pålysa om att jag brukar en metafor.

Jag trodde inte Knådde var död på det sättet man brukar tänka att någon är död. Tex Larry Hagman.
Jag trodde vår vänskap var död. Vi hade ju inte hörts på sju år.
Vi brukade kalla oss blodsbröder.
Eller om det var själsbröder. Mycket möjligt så var det indianer.
Knådde bor numera de facto i vildmarken, så han är nästintill prydd med fjäderskrud och fredspipa.

Knådde och jag vandrade i mörkret tillsammans.
Iallafall jag vandrade i mörkret och Knådde var som en ljusglimt med sin aldrig sinande optimistiska grundinställning.

De sista åren på 90 talet så tror jag inte jag var nykter många sekunder då jag umgicks med Knådde. Och de här åren är så svarta och destruktiva att jag inte ens velat tänka på dem.
Med Knåddes och min döda vänskap, så var det som om de åren hade försvunnit.
Och handen på pungen så tänkte jag att det var bäst så.

Så ringer min telefon och det är Knådde.

Den tsunami av mörker som jag trodde skulle följa, den kom inte. Jag blev från hjärtat glad av att höra av min gamle vän.
Jag hatar att prata i telefon. Det känns bara obekvämt och onaturligt, men Knådde och jag investerade nästan hela spöktimmen på att summera de senaste sju åren.

Jag tänker ofta på vem jag är idag.
Det är sant.
Jag brukar på allvar säga till min hustru att mannen hon träffade inte längre finns. Att han är död.
Jag hoppas hon finner detta som en uppgradering.

Knådde och jag brukade prata mycket om religion.
Vad jag sagt och inte sagt där i slutet på -90 talet, det kommer jag inte ihåg. Men jag var ett vandrande kaos, så jag misstänker att det mest varit mörker och tvivel ,spott och spe.

Idag är jag en smula mindre obalanserad. Faktiskt så är jag en mycket skötsam herre, och jag tänker såklart på om Knådde ska känna igen mig, och om han tycker att jag är lattjo nu när jag nästintill är from?

Vi språkar med varandra, och han delar några tunga episoder med mig. Jag blir varm i hjärtat att han finner att indianen finns kvar även om jag gjort upp med eldvattnet.

Vi beslutar att så snart Kung Bore sjunger på sista satansversen så ska vi mötas åter.

Livet är bra märkligt och det far fram med ohygglig hastighet. Ofta med både knölpåk och uppercuts.
I mitt fall så är jag så otroligt tacksam att skutan vände mot lugnare vatten, och att den gestalt av ljus som jag ibland anade då det var som mörkast, faktiskt lyser lite starkare i dag.

Summit Clownen

Så har man återigen krupit fram ur katakomben och äntrat scenen som kallas måndag.
Nykter och redlig.

Nä. Redlig , inte hederlig.
Det har jag aldrig sagt. Hör du sådana rykten
- Kill them in the womb.

Nu kommer en svår övning, men försök.
Föreställ dig en alldeles vårvintrig dag. Kirunatrakten. Mitt ute i skogen.
Sol.
Ute på gården nere vid stugan vid det häringa vattnet som är tornedalsälven, så står skotrarna uppradade och brummar redan på tomgång.
Den ena skotern nyare och fräsigare än den andra.
Jag kan inget om skotrar, men jag förstår att det är en kultur som även den inte bara består av maskinen, utan av massa andra komponenter såsom tex kläder och utrustning.

I allt detta kommer så jag.
Jag äger inte ens ett par långkalsonger.
Jag har då fått låna en overall. Säkert fem nummer för stor. Lila. Med förstärkt byxbak.
Jag förvandlas snipp snapp till en jättebebis i clowndräkt.
Värdigt?

Nä men så är det. Ska man vara med så måste man liksom spela spelets regler. Man kan inte åka ut på heldag på isen i jeansbyxa.

Nu står dräktens faktiska utformning och passform ändå skymd av faktumet vad dräkten gör med mannen.
Förstå.
Norrbotten.
Karlakarlar.
Så träffs de ute på isarna och språkar med varandra. De här karlarna är bara några år äldre än mig, en del är yngre, men de är en del av kulturen och springer således ej omkring i maskeraddräkt. Jag som har en del att tillföra i vanliga fall, har här absolut ingenting att komma med. Skulle någon ens lyssna på en mycket märklig figur med tatuerade händer och bebisdräkt?
Såklart inte.

I denna kontext så är jag inte ens masken som kroken agnas med. Jag är så obekväm med alltihop att jag överväger att införskaffa en termodräkt bara för att smälta in.
Bara för att känna ett uns av sammanhang.

Detta med samspel människor emellan är ju sanerligen en svår nöt att krossa. Eller hur?
Jag behöver bara gå till mig själv. Ser jag en människa med piercat ögonbryn så tänker jag genast att det måste vara en yxmördare.
Eller lantbrukare.

Jag vet.
Det är jättejättejätte fördomsfullt.

Hör jag ordet pingstvän så ser jag bakom köttflikarna till ögonlock Åke Green och unkna värderingar, gröna kyrkbänkar och trista musikanter som framför sånger jag inte tycker om.

Visst är det tokigt.

Jag känner ju för lemuren flera pingstvänner som är hur fräsiga som helst.
Ja, sen känner jag ju pingstvänner som är riktigt wacco också såklart, men det hade de nog varit även om de inte var pingstvänner.

Man tittar på hunden, och man tänker att ” där är en hund”, och så är det som klart med det.
Människor tycks fungera så på något konstigt sätt. Nä, kanske inte du då, men vi andra.

Låt mig förtälja något.

Förrut då jag var batterist och hade mål och visioner då kände jag hur mycket folk som helst.
Förvisso har jag förstått att det är skillnad på att känna någon och på att genuint bry sig om någon. Hursomhaver så lade jag piddelipiddeli bam bam taka bom på hyllan och tappade identiteten som i ett simsalabim.
Från att ha suttit och övat paradiddlar till att knappt spela ens lufttrummor.

Från ett rikt socialt liv till ingenting.
Det var ju inte blott bara trummorna jag gjorde mig kvitt, utan även de starka dryckerna, och med detta försvann ”bröderna” snabbare än jag sänkte en stor stark.

Och så finner man att man är på en ny plats i livet, och man försöker skapa en värld utifrån detta nya.
Och det är svårt.

Drömmarna och visionerna har omformulerats till viss del, medan andra fortfarande ligger och pyr. Pyr är rätt ord, för med åren som rasslar förbi så är jag rädd det aldrig blir någon eld.
Jag är på riktigt oroad över att jag åldras utan att ha nått dit jag önskade.
Faktum är att alldeles för många askhögar ligger bakom mig. Dessa är vad som återstår av det som brann utan att värma upp det som skulle värmas.

Jag är inte bitter.
Faktiskt inte alls.
Men jag är bekymrad över att stigen som ligger framför , kan bli svår att ta sig igenom.
Man är sin historia, och vad gör man med en historia som formar en till en männsika som tycks vara rakt igenom svåranpassad och konstig?

Nä.
Man ska inte sätta ettiket på saker och ting.
Vi lever i en totalt uppfuckad värld som är så helgalen att det mesta går ut på att blunda och fräsa på som en racerbil.
Eller racerskoter.

Bara inte i clowndräkt.

Andas liv

Jag minns hur vi stod där och väntade på bussen.
Jag och min dotter. Jag minns vi höll varandra i händerna, och hon var nog bara 6 år då. Jag minns med smärta hur jag på fullaste allvar bad till Gud, ” döda mig”. Här.Nu.

Gud höll sig undan.

Jag kan se tillbaka, och minnas hur jag om nätterna grubblade på dödens oundviklighet. Jag minns min fixering vid faktumet att vi alla skulle vittra bort, och jag brukade tänka på gamla gulnade fotografier.

De fyllde mig , och fyller mig, med ett sorts vemod. Bilder där DÅ, levande människor fångats i ett ögonblick som inte längre är. Att detta är vad som vittnar om att de ens funnits.

Jag var en väldigt sorgsen människa, men utåt visade jag en satans clown. Vreden, hatet, föraktet, ledan, den förlöste jag i ruset.

Jag bad till Gud. ”Döda mig”.
Han hörde mig inte.
Men jag tänker ibland att jag måste haft en fruktansvärd tur. Eller så var det inte tur, kanske var det Gud? Jag vet inte, men jag ser på mina ungar, och jag tänker att detta är nåd.
Jag läser sagor för min tvååring, och jag vaggar den lille som inte ens är tre månader. Jag försöker skoja med min sextonåring, och får en blick som liknar blixtrar tillbaka, och jag tänker att detta är fantastiskt.

Jag tänker ytterst sällan på död numera, kanske för att livet är så påtagligt runtomkring mig.
Jag tänker att Gud är inte död. Gud är liv.
Och Gud finns hos mig i detta smått kaotiska som är familjelivets pussel som tycks vara omöjligt att lägga.

Allt medan åren går, så söker jag frid,
Ibland hittar jag den.
Jag tackar Gud för min familj, och jag förstår att allt beror på Guds nåd alléna.

Jag är tacksam över Guds tystnad. Då.
Där.
Jag har mer och mer insett att Gud är i tystnaden även nu.
Här.

The pleasure of killing

Nä, men det är ju inte helenkelt detta att vara människa. Hur man än vänder och vrider på sig så har man arslet bak. Förvisso är detta ett märkligt uttryck, jag menar, vore det inte värra att ha stjärten fram? Som en framstjärt. Alltså, en framstjärt, inte en snippa.

Nä men det är så mycket att ta ställning till. Så mycket att hålla ordning på så man nästan tippar omkull av ansträgning.
Alla dessa val.
Från morgon till kväll.
Utmattande.

Bara en sån sak som vad man skall stoppa i truten för att ens överleva.

Jag var vegan i fem år. Gosse, eller Gossa om du vill, det var inte helt enkelt. I synnerhet inte som jag under denna period även lyfte massa skrot och hinkade rusdryck.

Mina skor fick jag beställa från england, och då fanns naturligtvis parametern ”klimatsmart” med i kalkylen. På den tiden fanns dock inte ordet klimatsmart som jag kommer ihåg det, men summan av vegantofflan var ändå att det var försvarbart.

Nu är jag åldrad, och av ålder bekvämare.
Det är inget hållbart argument, men det är bara så det förfallit. Ja. Jag anser att det är ett förfall. Ett moraliskt förfall.

I djupet av mitt hjärta så tror jag på veganism, och jag önskar jag fortfarande levde som jag önskar jag lärde.
Min moraliska måttstock idag lyder- Det jag kan dräpa, kan jag äta.

För mig känns det som en deal jag kan leva med, en deal som jag kan somna till med okej samvete om kvällen.
Jag är 100% säker på att fisken är av annan åsikt.

Jag är artspeciesist.

Min modesta åsikt är. Kan jag döda -får jag äta.
Jag kan döda en fisk.
Jag har dödat så många fiskar i mitt liv att jag borde bära en fräsig patch som påtalar att här har vi en snubbe som kan döda.

Jag kan inte döda en gris. Inte ens i teorin.
Jag vill inte döda en gris. Vare sig i praktiken eller i teorin.
Jag gör skillnad på fisk och gris.

Lyssnar du efter en tafflig pukrullning?

Here we go.
Har du någonsin sett bilder inifrån en sk djurfabrik?
Gör dig själv en otjänst. Titta på en sådan film, och fortsätt sedan äta gris/nöt kött.

Köp sedan en patch som det står ” rå jävel på”
För den som inte blir illa berörd, den måste det vara något allvarligt fel i huvudet på.

Jag menar allvar.

Nä, det är inte lätt att vara människa, med alla dessa jobbiga val vi måste göra.
Jag känner en hel del människor, och jag har flera vänner som jag önskar jag tar en kula för om det behövs.
Samtliga äter kött.

Hörde jag dilemma?

Nä, såklart jag inte får ihop ekvationen. Men jag tänker att det säkerligen är så att de flesta inte tänker på det. Man är invand i ett visst beteende och därefter så räcker argumentet – kött är gott, som förklaringsmodell till beslutet att förbli köttätare.

Man gör helt enkelt inte kopplingen – levande, kännande varelse- förpackad smaskig köttbit.

Förr var jag aggressiv i min kamp för alla varelsers rättigheter , idag är jag kuvad.
Jag har fattat beslutet att jag tycker mig kunna konsumera fiskens kropp, och det känns okej.
Inte optimalt. Inte som jag helst önskar leva, men okej.

På det stora hela tänker jag att var man och kvinna får ansvara för sina handlingar, och ingen har rätt att döma någon annan. Men så ser jag en film om grisslakt, och jag känner bara total vrede över människans råhet.

Nästan inget får mig dock att bli mer uppgiven än när kristet folk totalt förkastar tanken på att även djuren är Guds skapelse, och att kyrkan som skall värna om de minsta, sätter på sig skygglappar och deltar i plundrandet av varelsers liv.
Helt utan eftertanke om att dessa djur lidit.

En bekant till mig som är jägare sade en gång att självklart var det en kick att döda en stor älg. Jag känner större respekt för honom, som faktiskt står för att det är mer än en naturupplevelse att jaga. Att jakten för honom inte primärt handlar om skog och mark samt älg i frysen.

Det känns renhårigare, och att han faktiskt står för sin moraliska måttstock.
Svårare är det med skinkmackorna som serveras i Guds hus.

Nästintill Blasfemi i min smutsiga lilla katekes.

köttets lust.

Frimicklar Arne satte nästintill isterbandet i vrångstrupen då batteristen landade fel i pukrullningen. Du förstår. Batteristen var en djurvän, och de tu hade munhuggits en heldel genom årens lopp kring detta ämne.

Arne citerade allt som oftast Apg 10:13, och han kände sig alltid prima efteråt.

Men nu satt han så där , nästan kvävd av ett smaskigt isterband. Nu var det icket för att pukrullningen landade fel, utan för att Arne bevakat batteristen, i väntan på att denne skulle falla i sin egen grop, och anspänningen fick honom att helt tappa koncentrationen på att mala kroppsstycket i truten.

Precis innan refrängen i melodin, så var det då dags att smiska skinnen på pukorna, och det var då Arne sett att i batteristens trut låg något som starkt påminde om ett stycke korv.
Arnes hjärta hade pickat på hastigare än då han gympade, och då han äntligen tycktes ha bevis för hyckleriet, så blev det så illa att han nästan själv kom att kvävas.

Arne gillade kött. Fläsk, korv , köttfärs, lammfärs. Köttbullar, isterband, revbenspjäll, ja, Arne var en klassisk köttkille.
Batteristen, han var vegetarian.
Det värsta var, enligt Arne, att batteristen var så smord i munlädret. Arne fann att det var synnerligen besvärligt att prata med denne eftersom han var så vältalig.
Det var i regel då Arne citerade Apg 10:13.

Nio av tio, brukade detta ta skruv, men inte hos denne illbatting till trumslagare icke, ånej. Han kunde lugnt och sansat föra ett resonemang om vad de hela , enligt batteristen handlade om, dvs att evangeliet skulle nå ut även till hedningarna och ej bara judarna.

En gång hade batteristen burit en tröja med en död hund avbildad. Nedanför bilden fanns ett recept på hundstuvning. Det var inte bara Arne som blivit illa till mods av detta, men batteristen hade endast frågat om det var skillnad på gris och hund.

Allra värst hade det varit då batteristen börjat citera Singer, och samtalet hade blivit nästintill demoniskt.
Självklart är det skillnad på man och gris hade Arne utbrustit, men endast halva segern var vunnen, ty Arne kunde omöjligt förklara varför en byracka stod högre i kurs än griseknoen.

Arne hade vid detta lagat harklat upp isterbandet, och stod så nu och inväntade melodins avslut. Då skulle han minsann klämma åt batteristen.
Så snart ljudet klingat ut så var han på benen, och avkrävde batteristen att öppna truten, vilket denne gjorde. Arne kunde såklart inte längre se något misstänkt likt en korv där inne i truten, men han kände nog att det inte luktade morot iallafall.

Arnes trut luktade isterband, och om det behöver man ej orda så mycket om, men då batteristen ur sin lilla ryggsäck plockade fram ett paket vegetarisk korv, ja då var måttet rågat.

Arne brast.
Han sprack sönder i själen och skrek att batteristen borde fokusera på evangeliet istället för att racka ned på de som mumsade kött.
Batteristen hade då bara tittat på Arne, och sedan levererat en endaste mening.
-” Arne. Jag lever evangeliet”
Ja, så hade batteristen sagt, och arne hade då nästintill uppluckrad av vrede frågat vad den lille morotsknapraren menat med detta.
Batteristen sade då att i Messias finns inte våld. Och såsom batteristen resonerade så var allt dödande av andra synonymt med våld.

Arne och batteristen blev aldrig ense i frågan.
Arne tänkte att kött var allt för gott att avstå här på jorden, och att om det var så illa att i paradiset betade lejon och lamm sida vid sida som det visst står i bibeln, ja, då fick han ta den smällen då.

Dessutom, tänkte Arne, så var det en riktigt usel batterist det där, som inte ens kan landa rätt i en simpel pukrullning.

Vad som gladde honom dock, det var att i det efterkommande kyrkfikat, så brydde man sig inte heller om att nån stackars gris plågats ihjäl i någon djurfabrik, ty på de alldeles vita frallorna låg tjocka fina skivor skinka.

Den kvällen skrev Arne i sin dagbok, att batteristen och hans militanta växtätarvänner kapitalt missuppfattat detta med att njuta av herrens goda.
Hur dumt kunde de resonera egentligen?!
Som om ett djur i sig självt vore värt något.
Så urbota dumt!
Kött som är så gott.

En tanke i november.

Allright.
Pungen på bordet. Showdown.

Här rinner sanden mellan fingrarna, och drömmarna förblir just drömmar. Det är sorgligt.
Jag frågar- är detta livet? att betala fakturor?

Adekvat fråga. Tack å bock.

Nej!
Inte missförstå. Jag har tre härliga barn och en fru som är snyggast, mina ben bär mig (även om de ej längre klarar jämnfotahopp) och jag är vad jag vet, frisk som en muskotnöt.
Jag har mycket att vara tacksam för.

Men det finns fler parametrar , är det inte så?
Jo det är det! ( Här besvarar jag min egen fråga, för att få det svar jag vill. Är det okej med dig?)

Var morgon rastar jag munlädret tillsammans med Leinbart. Vi sitta så i limon och skrockar likt gamla hönor, avhandlandes begreppet kvalitet.

Sanden rinner mellan fingrarna.
Uret tickar. Tick tack tick tack, och under sätet ligger kristi brud och mässar om att det är dagarna som går som är livet.

Hallihallå. jag VET att hon inte är kristi brud, men någon sorts kreativ frihet torde väl ändå vara okej?
Tycker du annars så tänker jag kasta nubb på dig.

Det finns något ytterst vemodigt detta med att blott bygga en myrstack hela livet.

Jag bär på en dröm om att mina fingrar skulle få flyga fram över tangentbordet från morgon till kväll. Ja du vet, som de tycks göra på Flu Mundell och de häringa som publicerar skrifter som kallas böcker.

Ah, det vore kvallisort på tillvaron. Ja, det är vad jag fantiserar om iallafall.

Om jag blickar tillbaka på den smutsiga stigen jag vandrat så var det primära målet förrut att smiska skinn.
Jag vet att jag vid nåt tillfälle dealde med mig själv och i samklang med mig själv och skinnen, fattade beslut om att Gud fick hålla sig undan om det blev Råkkenråll för hela veckopengen.

Om detta kan man tycka vad man tycka vill, men iallafall hade jag ambitioner. Numera bär jag på en dröm, som med stigande ålder antar formation av en mardröm. Jo. Så är det.

Det är liksom inge bra att låta tiden nöta ner kropp , själ och ande, och samtidigt sitta och låta det ske.
Utan att ens försöka.

Om detta kacklar hönan om morgonen.
Likt en knölpåk landar sanningen på mitt bakhuvud. Jag går på repeat, vad värre äro, så är prognosen att jag i morgon gör samma som idag, skyhög.

För fakturorna skall betalas.

Jag betror mig ej vara alléna om dessa tankar.
Jag vet att säkerligen tänker även du så här ibland. Men vi bär på olika drömmar, och vi har sannerligen olika kapacitet att göra något konstruktivt av dem.

Sedan Davids son lämnade mig på en släpkärra så har jag nästintill tappat orken att ens betala de här fakturorna.
Det var som rogivande att vaggas där vid rödljusen. Inte alls som att åka limo eller symaskin.

Det är då de diaboliska planerna tar sin boning under hjärnhinnan. Jo, självlart kan man ge sig i kast med att skriva något fromt, men handen på gnupen, hur kul är det?

Nä.
Dessutom är jag för ålderstigen för att bli katolsk präst.
Jag hejjar dock på Leinbart, och när han slagit igenom likt en åskknall, så ska jag sprida ut faktumet att vi är kamrater. Ja, jag är kamrat med Leinbart iallafall.

Och tick tack tick tack, här skulle man kunnat fräsa upp ett ägg istället för att sitta å svälta sig, men jag tänker att det finns något groteskt i späkandet åtminstonde.

Vem vill liksom se välmående ut när man blott krälar fram som en mask?

Nä men hon är duktig Skråla. Bortsett från Flunar så har det ju liksom gått bra där.
Man kan ju som gnägga i mjugg, men jag undrar jag vem som gnäggar sist.

Jag tror jag siktar på att starta en sekt.
Vill du vara med?

Mr Grey and the maniac

Måndag.
Som en projektil av vrede landar den på min kind. En del äppelkindade hurtbullar till optimister vomerar tomma fraser såsom ” en ny dag-nya möjligheter”, och den värsta sorterns banditer kör med ” Uppåt, framåt”.

Eller hur?!
Taste min uppercut istället.

Själ och köttmassa kom i samklang å det grövsta dock. Jag svär, nästan hela bussen joddlade, då jag levererade sanning på sanning.
Faktum är att jag fick använda toaletten till biktbås.
Människor tycks ha ett obegränsat behov av att bekänna sina tillkortakommanden, eller synder, som en del säger.

Att mina öron inte vissnade och dog är dock för mig en gåta. Alltså, ni anar inte vad perfect strangers kan avslöja en måndagmorgon. Det jag bär med mig närmast hjärtat är händelsen med den grånade lilla snuskgubben strax innan avstigning.
Jag kan tillägga att det blott var jag som steg av. Snuskgubben spolade jag ner i toaletten.

Så här gick det till.

Jag hade precis avslutat en monolog om teocidéproblemet, då jag såg att en grå liten herre satt på höger flank. Han riktade sin vattniga blick mot mig, varpå en våg av illamående sköljde över mig.
Teocidéproblemet är vansinnigt intressant, och min monolog höjde ribban för präster, predikanter och vanligt trash, men dessvärre hörde jag knappt applåderna. Jag var som inkappslad i den vattniga blicken och min nausea.

Jag hytte med knuten näve mot den applåderande kötthopen, och snart stillade de sig. Tillbakalutade i sina säten återgick de till sina hjärndöda stadium av männskligt liv.
Mörkret lystes upp av deras telefoner,dataskärmar, ficklampor och glöden från spliffarna mellan deras torra läppar.

Så kom han fram emot mig. Mannnen med den snuskiga blicken. Mannen som under hela monologen ätit mig med sin blick.
Jag rös av obehag.

Hans läppar vibrerade då han pressade fram ett oerhört ansträngt – ”Mitt namn är Gunnar. Fin predikan” sedan tog han min hand och ruskade om den så hårt att axeln min nästan gick ur led.
Om han ätit mig under predikan, så slafsade han nu i sig resterna av mig.
Desperat tryckte jag på stopp knappen, men då jag såg busschaufförens flin i backspegeln så förstod jag att jag var utsatt för en komplott.

Bussen stannade inte, utan istället ökade det svinet farten. Sedan gick det fort.Jag vet inte alls hur det gick till, men snuskgubben låg nu över mig, och hans av torsk vita tunga ,for över mitt ansikte. Han lapade som en törstig hund.

Oförmögen att agera sjönk jag istället in i mig själv. Jag funderade på vad min roll i alltsammans var. Trots denna självrannsakan så kunde jag omöjligt finna något annat svar än att snuskgubben helt enkelt gick igång på teocidéproblemet. Jag vet, en sjuk fetish, men skjut inte budbäraren.Please.

Så där låg vi. Människorna som näst intill blitt frälsta alldeles nyss, de satt nu tysta tillbaka i förtappelsen. Blundande för detta ohyggliga skådespel som utspelade sig nästan i deras knän.
Jag kände hur jag började lukta surt.

Då kom den till mig. Den briljanta idén om att besöka biktbåset.
Jag presenterade min idé, och den grå sprätte till som en fjäder.
Strax befann vi oss inlåsta i bussens toalett.

Jag insåg att han nu väntade sig en predikan om helvetets eld, varpå jag levererade vad han önskade. Jag lovar. Ju fler citat om dom och förtappelse jag droppade, ju ivrigare blev den grå.

Exakt precis inann allt höll på att totalhaverera slog det mig, ja, som en blixt från mulen himmel.
Den grå var måndag, och jag själv var den som frotterade mig i olycka. Alltsammans var ett övergrepp på mig själv, och det sjukliga i psalmen var att jag njöt av att hata det.

Jag förstod att jag var ett snart 40 årigt emokid, men istället för att slå mig själv med hammare och bräckjärn, så kastade jag måndagselände på mig själv. Om och om igen.

Jag förstod att självdestruktion har många ansikten.

Så snart poletten fallit på plats tog jag mig samman. Ville jag verkligen starta veckan så här?
Svaret försvann då jag spolade, och precis innan jag klev ur bussen stack jag till chauffören ett jenka.

Jag tänker inte inbjuda måndag till dumheter. Nej, ser jag honom nu så citerar jag ur mormons bok istället ” bring it on bitch”