Larmrapporter som drunknar i kokosolja.

Det tog bara 12 minuter, och egentligen inte ens det.
Eeskko Mikkonän hade haft det på känn länge, och förbannade sig själv över vetskapen om att,OM han hade agerat i tid, så
skulle inte doktorns ord luktat och smakat som de nu gjorde.

DÖD.

Jodå, så var det.

Hudkräfta.

-”Ja, nu säger vi ju med facktermer Malingt Melanom, förvisso”, mumlade doktorn då Eeskko brast i högljud gråt, ylandes ” Voi vittu, hudkräftan. Satana perkkele.

12 minuter. Mer tog det inte. Eeskko planerade redan sin jordfästning.
Voi voi voi, som han nu ångrade kokosolja och mallis -87, -93 och -01. Vou vittu vad han ångrade Gran Canaria -88, -91 och -04.
Och dra åt helvitte vad han grämde sig över solstolen på terassen varenda ledig soltimme.

Det var november.
Ingen kunde ens med vildaste fantasi föreställa sig att Eeskko Mikkonän i slutet på augusti var så brun att han lika gärna kunde hetat Mario eller N´gmabo. Eeskko var liksom de flesta finnar, typ gröngrå om vintrarna.
Vackert brun på sommaren, och nästintill likfärgad om vintern.

Eeskko, nu också med hudkräftan.
Ja, det var för jävligt på bruten finlands-svenska.

Eeskko kom att hamna i grubblerier.
Ja, det brukade han ju förvisso göra även om han var av solbränd kulör ( Eeskko förstod nu att han inte hade varit lyckligare fast han var solbränd) och om en kräfta satt på ryggen, så satt nog en ännu större inne i huvudet på honom nu.

Eeskko ville inte dö.
Så var det.
Han ville leva, och han skulle ge allt han hade och någonsin kunde få, bara han fick leva. Gröngrå.Vit.Blå..solbränd hud stod i denna stund exakt längst ned på listan.

Då Eeskko berättade för krapparna i bastum om sin kräfta, så möttes han inte av gruppkram och tårar. Nej nej nej. Eeskko faktiskt nästan chockades av den råa jargongen.
Ja, men ta bara som exempel vad Pekka Kempainen kräktes ur sig.
” Nå, pätträ en kräfta på rykken än en räka i pyxan”

Tystnad.

Tystnad.

Och sen. En tsunami av skratt.
Pekka tjöt som en finsk spets, Markku än värre, och Jorma Lihatala slog sig på så hårt på de gröngrå knäna att blåmärken uppstod.

Tystnad.

Tystnad.

Egentligen förstod de allihopa att de kanske gått lite för långt.
Det var Markku som tog till orda först. Alla förstod att detta var ett unikt ögonblick, för Markku brukade endast öppna munnen då det var dags för påfyllning av Piiira.

Nå Eeskko. Jak tror du inte pehöver oroa så myckä. Du vet, läkaren kan göra underverk på sån här kräfta

Tystnad.

Både Jorma och Pekka kämpade mot skratten som ville pysa ur dem, men de såg på varandra i samförstånd och kämpade av respekt.För livet.

Det var här. I denna bastu med krapparna Eeskko beslöt sig för att nog är nog. Voi vittu vad han älskade Jorma, Markku och Pekka. Trots att de var gröngrå året om.
De höjde sina piira och skålade för kräftans död, och Eeskkos tillfrisknande.

Ja, och tänka sig, så blev det.
Kräftan karvades bort, lämnade en djup krater i Eeskkos rygg som ett minne. Eeskko var typ vitaste mannen i stan, men herregud så lycklig han var.
Han brukade tänka på detta då solen stekte, och ungdomar, vuxna och , ja typ barn, lapade i sig av solens strålar, att om de visste. Voi voi voi.

Eeskko tiggde faktiskt till sig en halvsida på en lokaltidning, där han gick ut och varnade för soldyrkandets konsekvenser. Eeskko tänkte att han ville berätta sin historia för att rädda om bara så lite som EN från hudkräftan.

Eeskko tänkte varenda dag han spatserade på gatorna, klädd från topp till tå, att människor var märkliga varelser.
Så fort solen visade sig så skulle det jagas soltimmar hela sommaren. Allt för något som i september redan var borta.

Här vänder sig Eeskko Mikkanän mot läsaren.
I hans ögon glittrar det av liv, faktiskt, även om han är så
blek att det ser ut som han uppstigit ur mullen.
Eeskko vill säga något, men han blir så tagen av stundens allvar att orden fastnar i halsen på honom.

Skribenten rycker in och föser undan honom från scenen, harklar sig och försöker sammanfatta vad Eeskko påannonserat att han ville ha sagt.
Akta er för solen. Jaga inte det förgängliga. Gul och grön och vit och svart, gör det samma har han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord”

Förskiktigt sneglar skribenten mot Eeskko som hysteriskt skakar på huvudet, och här uppstod nog ett missförstånd. Eeskko var sannerligen inte en religiös man, och Eeskkos säregna brytning hörs nu i lokalerna, ut genom fönstren och högt över takåsarna
”Jak vill takka livet, som gätt mig så mycket….”

Rätt ska vara rätt, och här lämnar vi Eeskko.
Kom ihåg. Härligt härligt men farligt farligt.
Måttlighet.

Vattnet som rann under bron frös till is

Häromsist höll det på att gå åt helvete för undertecknad.
Jag vet inte hur kul det vore att gå ur tiden i fronten på en husbil.

Kan inte hävda att detta ledde till något uppvaknande som exempelvis
- dags att sluta köra båge.
Trillar man av hästen så ska man visst upp i sadeln direkt, men jag tänker att trumbroms är kanske inte optimalt. Men snyggt. Snyggast.
I morse sken solen och en underbar tur på mc blev det till jobbet.
Kallt?
Hallå, ser jag ut som en kyckling?

En smula färglös förtillfället, det stämmer, men nya tider väntar.

Det händer saker och efter mycket grubblande under lång tid så
kommer man till en punkt där det är dags att agera.
Sluta vela.
Visa sig själv och andra den respekt som förtjänas.

Ohja. Det gör ont när knoppar brister som Yngwie Malmsteen skrev i trudelutten -War to end all wars-, men ska det bli nån sommar så måste först den förbannade vintern dö.

Man kommer till beslut och man våndas ,plågas och torteras.
Sen när beslutet är fattat och ångesten är förlöst, så infinner sig en sorts tomhet.
Jag vet att du känner igen dig.

Farväl till vapnen som Blackie Lawless skrev i sin klassiska lilla bok.

Jag raljerar inte.
Aldrig i livet.

Men riktiga vänner är riktiga vänner
alldeles oavsett om ryggen är likadan. Eller hur?
Du vet vem du är. Tack för att du är min vän.
Jag är din. Alltid.

Och den här bloggen.
Ja, vad är det med den?
Tackar som frågar, men här är vi på utdöende.

För att ideérna är slut?
Knappast gosse, men jag tror jag ska hammra ned dem i ett format som
är livgivande.
Jag är ju inte dum i huvudet även om just du tycker det.
Hallå.
En bestseller bor i mitt huvud.
Det är säkert.
Låt mig leva i den tron så ska jag låta dig leva i din villfarelse.
Vi blir lyckligare allihopa då.

Lycka.
Vad är det för fantasifoster?
Kan vi inte bara vara lite nöjda på det stora hela.
Mindre prestigeladdat på något vis.

Och så detta med Gud.
Ja, vadå?

Jo, jag ställer samma fråga.
Det har jag gjort i 30 år.
Jag börjar bli trött på det.

Jag tänker att om jag inte ser nån Gud, så ser denne mig.
Thats fair enough.
Hallå. Jag kan massvis om Gud.
Jag har läst kilometerrvis med textmassa.
Känner jag Gud?

Jag lever på hoppet kan man säga, men svärdet har jag just nu lagt ned.
Nu bär jag pikkadåller istället.
Fast inga riktiga, utan typ vattenpuffror fyllda med träck.
True story.

Vi mår bättre då allihopna.

Det är vad vi vill. Må bättre.
Utom Emokidzen.
Och möjligtvis Alexander Bard.

Vad händer nu då?

Där- Massvis.
Här- Inte den blekaste aning. Pensionering troligtvis.

Utmaning.
Ge mig en utmaning.
Tack.

En saga i moll. Om troll. Eller var det hund?

Dinkey Doo öppnade ögonen och noterade snabbt att dagen var fördärvad redan i sin linda.
Nu var inte detta konstaterande baserat på väderorienterade noteringar, utan på faktumet att Dinkey Doo hade en spegel i taket.

Jo. Så låg det till.

Huruvida detta var ett perverterat drag hos Dinkey Doo eller inte, lämnas individen att bedöma, men så låg det iallafall till.

Dinkey Doo såg således sig själv det första han gjorde, och därmed sjönk livsglädjen som en kvinna anklagad för häxeri, till botten.
Han var för jävligt ful Dinkey Doo.

Ibland måste man vara ärlig.
Och kärlek är inte sann om den ljuger.
Dinkey Doo var så ful att hans mor grät då han kröp ur livmodern.
Dinkey Doo var så ful, ja han var så ful, att hans far
omedelbart efter att ha skådat barnet söp sig plakat, snavade på
trottoaren, föll och spräckte skallen och dog.

Dinkey Doo´s mor utvecklade därmed ett bittert hat gentemot sin avkomma. Dinkey ( som vi härmed nöjer oss med att kalla Dinkey och skippar Doo) fick under sin uppväxt således smaka vredens och bitterhetens slev varenda förbannade dag.

Jo, de var förbannade. Dagarna. Så sade Dinkeys mor. Hon påtalade för Dinkey att hon drabbats av en förbannelse, och att denna förbannelse bar namnet Dinkey.

Istället för att beskriva scener ur en barndom så hemsk och sorglig att vi alla vill göra som Dinkeys far, så hoppar vi raskt fram till Dinkeys uppvaknande i sin säng.

Vill man vara näsvis, så skulle man här kunna yttra påståenden som ” Hallå, varför blir han förvånad? Han vet ju att han är ful som stryk!?” Eller varför inte denna som faktiskt är yterligare snäppet vassare ” Hallå, varför har han en spegel i taket om han är så illa ful att keruber begår suicid då de ser honom?!”
Kanske måste vi reda ut ett och annat innan vi kan marschera vidare?

Dinkey var en viking.
Ja, detta var vad han kallade sig själv. Därav det långa röda, men ack och ve, så glesa skägget. Därav de långa röda flätorna.
Dessvärre växte det ingen på hjässan. Där var det blankt som på toppen på ett ekollon.
Nu funnes icket mycket att göra åt den glesa skäggväxten, det hade Dinkey förstått ( men aldrig accepterat. paradox?), dock så hade han investerat i både Rogaine och propecia.

Om den tappre läsaren härmed känner sig förlorad i, för denne, nya och obekanta ord så finnes egentligen inte utrymme för att förklara detta. Basal allmänbildning är ett adekvat ordval, men vi gör ett undantag. För Dinkeys skull. För att hans historia skall berättas.
Ovanstående ord är preparat för motverkande av tunnhårighet.
Rogaine appliceras på hjässan. Propecia är en liten tablett.
Googla för utökad information.

Och, så vaknar Dinkey och noterar följande.
Inte ett minsta lilla fjun har adderats.

Visst är det förskräckligt alltsammans.
Som han hoppats.
Som han önskat.
Som hans moder tjatat på honom att göra något åt sin
satans clownen-Manne-fripp!!

Visst var hon grym!?
Kärringen borde väl inse att Dinkey bar även hennes anlag?!
Ska vi vara ärliga, och de ska vi ju vara, så var inte Dinkeys mor modellmaterial direkt.
Att Dinkey ens blev till berodde faktiskt på att Dinkeys far (RIP) var halvblind då det begav sig, och är man 47 år, och äntligen skulle få bli av med svendomen, ja, då spelade det liten roll att misstanken fanns om att han förenades med trollmor.
FAKTISKT.

Jaja.
Det gick som det gick, och här ligga så Dinkey och mår dåligt.

Själv då, hur mår du?
Kameran riktas bort från Dinkey, och hans lilla patetiska historia ebbar ut i ingenting alls. Vi förmodrar en lång och utdragen död efter ett liv i missär. Det är sorgligt, men hallå, vi kan inte rädda alla. Thats life.

Jag hoppas du mår bra.
Jag hoppas ditt liv är innehållsrikt och att dina visioner förverkligas.
Känns det dåligt ibland, tänk på Dinkey, för han finns.
Någonstans.
Kanske han har det värre än du?

Om Dinkeys helg blir allt annat än trevlig, så hoppas jag din blir fantastisk.

Vi noterar inget -sången dom sjunger när filmen är slut-.
Dock. Publiken reser sig och går ut.
I den lite vårrusiga dagen.

Inte Dinkey dock.
Han tänker bara på om hans far hette Scooby.

Varje dag.Ett krig.

Det föreföll sig som så, att almanackan visade torsdag.
PärArne utstötte därmed ett ljud som minde om , typ en gris..?

Du förstår.
Ärtsoppa med stadiga bitar fläsk och därefter några pannkakor.

Det riktigt vattnades i truten på honom då han började räkna ner till lunch. Ojojoj, tänkte han och smekte sin stora runda och alldeles håriga mage.

Livet skulle kunna vara alldeles genomhärligt och friktionsfritt denna torsdag OM det inte var somså, att PärArne avskydde att luncha alléna. Då han förde de stadiga bitarna fläsk på tal (redan på måndagen) så möttes han av idel motvillighet bland kollegerna.

Nix Pix.
Här skulle inte lunchas någon ärtsoppa med pannkakor.
Aldrig i hela fucking livet som den nyanställde pircade jäntan uttryckte saken.
Nej nej nej. Här var man fin i kanten och skulle minsann inte begagna tuggmuskulaturen till annat än pasta eller om det var sushi.

Sushi”?!
PärArne blev alldeles svart inombords.
jävla kineskäk” muttrade han, och förresten, man begagnar väl inte några tuggmuskler då man äter soppa?
”I-D-I-O-T-E-R”

Ja, livet skulle kunna vara så härligt om det inte vore för att han inte ville luncha alléna.
Ville och ville föressten. PärArne typ..vågade inte.
Han behövde någon vid sin sida.
Vad detta berodde på tvistade inte alls de lärde om, men väl värt att fundera på för oss vanliga dödliga är det. Åtminstonde.

Så var det lunch.
På hippa, moderna fötter trippades det iväg på sushibar.
PärArne som inte vågade luncha alléna som vi vet, ställdes inför två val. Inte luncha eller luncha jävla kineskäk.

Han var så hungrig.
SÅ.HUNGRIG.

Snart satt han vid bordet med sina Judas Iskariot kolleger.
Men oj vad de slaffsade i sig både räka och lax.

PärArne petade bara i maten.
Han kunde inte för sitt liv förstå att någon valde sockrat ris före fläsk och ärtor och några välgräddade pannkakor på det.
Med grädde. Och sylt.

Han kände hur irritationen växte till vrede, och vreden till en tornado av hat.
Ja. Han hatade hela situationen.
Hans stora runda håriga mage tjöt efter riktig karlamat, och här satt han som en annan modedocka och åt sushi.

Kollegerna märkte inte hur han utkämpade world war III inne i sitt huvud. De märkte inte hur han knöt sina nävar under bordet.
Han var alléna trots att han var med andra.

PärArne förstod nu att han valt fel.
Och lunchrasten var snart slut.
Han rasade. Han ….dog lite grann.

Resolut reste han sig upp.
Slängde jackan över axeln och släppte en tung, blöt fis på sina bordskamrater. Det kunde de ha. De förbannade svinen.

Han vände sig inte om.

Ytterligare en vecka till torsdag tänkte PärArne medan han knappade in nedräkningklockan på sin smartphone.

Huvet på spiken. En saga om nyanser.

Melba riktigt smällde igen dörren bakom sig. Det skallrade i hela huset. Därefter kastade han en snabb blick i hall spegeln, konstaterade att han var jeeeeefligt het, öppnade sin mun och skrek rakt ut.

Melbas hustru Sophia spratt till så hon nästan tappade lillbäbisen på golvet. ”Vad är det nu då”, tänkte hon medan hon föriktigt lade den lille på fårskinnet på golvet.

Hon gick fram till Melba som stod med sänkta axlar och frustade.
Vad är det älskling”?

Melba stod stilla i några sekunder, och sedan spände han blicken i henne. Några sekunder gick, och Sophia vädrade trubbel.
Sedan tog Melba till orda.
Vad i hela helvetet är det för skit du sitter och skriver på dagarna?”

Sophia hann inte höja garden förren han fortsatte.

Här sliter jag som ett djur, från morgon till kväll, och du sitter och kraffsar ner nonsens!”

Melba gjorde här en ansats till att bruka våld på sin hustru, varpå hon backade undan så han snavade till så illa att han slog huvudet i väggen. Där blev han stående i en ytterst märklig ställning.
Sophia undrade vad han egentligen höll på med. Vad ville han statuera för exempel?
Då såg hon rännilen blod. Ja, hon såg nu att under Melba bildades en pöl. Av.Blod.

Sophia var gjord av rejält virke, så hon tappade inte kontrollen här såsom kanske vore på sin plats, utan hon undersökte grundligt vad som utspelade sig framför hennes ögon.
Det var såsom hon misstänkte.

Det hade suttit en tavla precis där Melba nu placerat sitt huvud, och tro det eller ej, men karljäveln hade borrat in hela spikskallen i hjässan. Ja, faktiskt flera centimeter in i hjärnan.
Var han död?

Sophia tvingade sig att sätta handen för munnen.
Detta var för roligt, men lillkillen sov nu så sött, och hon ville inte väcka denne. Hon svalde skrattet, och började istället fundera på hur hon kunde maximera situationen.

Nä. Han var inte död, utan hade nu börjat rossla, och var på väg att helt ramla ihop. Sopiha stadgade upp honom med en saccosäck, sedan tog hon ett par foton av honom där han stod.

Sophia försökte bedöma huruvida Melba nu var en såkallad grönsak eller inte. Det var svårbedömt. Vad visste hon om huruvida en spikskalle i hjärnbarken orsakade sådana effekter, men det kände logiskt, det gjorde det.

Melba väste nu några osammanhängande ord. ”Hjälp. Aj. Ouuu. Aa
Hon noterade att hans ena hand rörde sig spastiskt, och nu brast det för henne.
Hon ylade av skratt.
Din dumma jävla gris” skrattade hon.
Det var ren glädje. Alla år hon våldtagits och fått stryk av Melba, nu stod han där oförmögen att göra ett endaste dyft åt sin situation.
Snabbt sprang hon in i köket och hämtade en elvisp.
Det var en fin elvisp med turboeffekt.
Hon hade alltid undrat hur man kunde kalla det turbo bara för att varvantalet ökade lite då man tryckte på den knappen, men fuck it. Nu skulle den satans grisen få.
Hon drog ner hans jeans.
Den lille skrumpna mandomen hängde där som en liten hudsjukdom.
Ja, hela karln var en sjukdom. Hon hatade honom. I detta ögonblick hatade hon så intensivt att hon helt glömde bort den lille som vaknat på sin fårskinnsfäll.

Med turboeffekt slet hon mandomen i trasor.
Melba utstötte endast gnyenden nu.

Sophia tog ett par foton till, och hastade sedan iväg till den lille. ”Oj oj oj, sade hon med len bebisröst. ”Du har visst bajsat” Hon lyfte upp den lille och böt sedan blöjan.
Mycket riktigt. Här hade varit bajskalas minsann.
Stackars liten, som fått ligga och vänta på mamma.”

Sophia ägnade den lille massor med tid, för stressen över makens närvaro var nu borta. Det var som om ångesten och oron aldrig funnits. Lungt och metodiskt packade sedan Sophia resväskan.
37 minuter senare stängde hon dörren bakom sig.
Hon kontrollerade aldrig om Melba andades.
Faktum var att inget bekom henne mindre. Insekter dödar man.

Synd på elvispen med turboeffekt bara. Sen slog det henne att det varit en bröllopspresent, och hon kom av någon anledning att tänka på en boktitel av C.S Lewis.
-Av glädje överfallen-

En sommarnatt.

Kiwi satt på balkongen och knäppte upp en pripps blå.
Det var sån kväll, där värmen fortfarande var tryckande trots att klockan passerat åtta.

Hon hade legat där på sin solstol och pressat hela dagen.

Trots värmen så frös hon lite.
Om det var den kalla drycken eller lite lätt solfrossa kunde hon inte avgöra. Så satt Kiwi där och lät sin torra strupe fuktas, medan solen började sjunka ned bakom höghusen.

Det gick någon timme eller så, och Kiwi hade nu tömt sexpacket öl. Smått berusad så stod hon nu lutad över balkongräcket och rökte.
Hon förundrades över att det fortfarande var så varmt.

Så ringde det på dörren.

Kiwi som var lättklädd funderade på huruvida hon skulle klä sig mer anständigt, eller om det funkade att öppna i chockrosa bikini. Hon valde det senare.
Det var Affe som stod bakom ytterdörren. Kiwi övervägde att helt enkelt låta bli att öppna. Affe var en ganska påträngande person, och Kiwi var inte alls intresserad av Affes ständiga försök att få omkull henne.
Så såg hon den blå kassen genom titthålet.

Dessutom hade hon inte sett skymten av honom på över ett och ett halvt år.
Hon öppnade.

Snart satt de bägge två på balkongen.
Solen hade gått ned och Kiwi hade hämtat några blockljus.
Affe hade med sig betydligt starkare drycker, och snart var både Affe och Kiwi berusade.

Helvitte vad du ä brun” Affe synade Kiwi grundligt, och även om hon inte fann Affe attraktiv, så uppskattade hon alltid en komplimang.

Kiwi var brun.
Hon hade spenderat varenda soltimme på sin balkong.
Vad annars skulle hon göra?
Utan arbete. Utan pengar. Utan någonting annat än sin goda pigmentering.
Kiwi var så mörk i hyn, att vore det inte för det blonda permanentade hårrufset skulle man missta sig för att hon kom från betydligt sydligare breddgrader.

Kiwi ställde sig upp på vingliga ben och poserade lite för Affe.
Hon hade haft modelldrömmar som ung, och som hon övat framför spegeln.
Hon böjde och vred sig i alla möjliga ställningar framför
Affe som satt och glodde med halvöppen mun.

Som hon drömt ja. Då hon var ung.
Kiwi var inte lastgammal, det var hon inte.
Nyss fyllda 52, men livet hade väl inte gått obemärkt förbi henne.
Ansiktet var fårat av sena nätter, alkohol och rökning.
Hon var inte fet, men hennes kropp bar inte spår av någonsomhelst motion.
Men brun var hon.
Och Affe satt fortfarande och glodde med halvöppen mun så hon måste väl fortfarande vara en smula attraktiv?

Kiwi blev nu lite mer vågad, och hon dansade länge framför Affe.

Affe hade inte sagt ett ljud sedan han påtalat hennes kulör, och Kiwi tänkte att det var ett gott betyg. Han är helt uppslukad av mig tänkte hon.
Hon såg att Affe satt med halvslutna ögon, och att en salivsträng letade sig ner mot hakan.

Kiwi dansade förföriskt fram mot Affe och även om hon inte ville
något mer avancerat med Affe, så tyckte hon det var roligt att reta honom.
Hon klappade till Affe på axeln. Dels för att det blev en snygg avslutning på dansen , men mest för hon var sugen på lite mer av detta Affe hade i sin blå kasse.

Affe började sakta tippa framåt, och innan Kiwi knapp ens hann reagera så stöp han med pannan före, rätt ned på balkonggolvet.
Där blev han liggande.

Kiwi böjde sig ned och började ruska i honom.
Affe..Affe”
Han blev liggande helt stilla, och det gick snart upp för Kiwi att han var död.
Kiwi tänkte att kanske han varit död hela dansen?
Ett sting av vemod sköljde över henne.
Ja, det kändes så sorgligt alltsammans.
Där hade hon åmat och kråmat sig framför Affe, och så är karljäveln död.

Hon satte sig ned på sin solstol. Tände en cigarett och lutade sig sedan över Affes döda kropp. Det var den blå kassen hon sökte, och snart fann hon vad hon hoppats på.
Affe hade alltid gillat starkare saker, och Kiwi brydde sig inte om att
hälla upp den genomskinliga drycken i ett glas. Hon halsade direkt ur flaskan. Djupa klunkar.
Klockan var nu närmare midnatt, och en av ytterst få subtropiska nätter hade börjat.
Kiwi hade fortfarande bara bikini och en tunn sjal över axlarna.
Hon kunde inte avgöra om det var spriten som värmde henne eller om
det var den tunga fuktiga nattvärmen.

Hon kikade ned på gatan som låg stilla och tom nu.
Kiwi tänkte att det var lite konstigt. Borde inte människor passa på en sådan här subtropisk natt?, ja, att vara ute hela natten. Duka långbord. festa. leva?

Men..dom jobbade väl kanske.
Kiwi fick fundera ett bra tag innan hon kunde avgöra vilken månad det var.
Hon hade spontant tänkt juli, men så kom hon på att Affe muckat i mitten på augusti. Ja, så var det nog.
Affe hade åkt raka spåret till systemet, och sedan, förmodligen grundat på någon parkbänk för att samla mod att besöka henne.
Så var det nog.

Nu var han död. Den jäveln.

Kiwi kände plötsligt att hon blev sömnig.
Hon funderade på vad hon skulle göra av Affe, men så tänkte hon på vad Affe själv brukade säga, som ett mantra han tuggat genom livet
- ”Gör idag vad du tänkt i morgon”.

Han var inte så dum den där Affe ändå, tänkte Kiwi medan hon tömde det sista i flaskan. Hon gjorde något som skulle föreställa en piruett, sedan vinglade hon in och lade sig på soffan.
Hon orkade inte bädda, och det var tur hon solade utan solskyddsfaktor.
Soffan hade blivit så kletig annars.
Herregud, tänkte Kiwi, och mindes hur hon på åttitalet luktat kokosolja.
Ja, Affe med den token. Trots att han var rödlätt och blek så hade han envisats med att smörja in sig i den kokosdoftande oljan.

”Affe lille” mumlade hon innan ögonlocken sakta, sakta slöts och
hon försvann in i sömnen.

Kiwi sov djupt, och hon vaknade inte ens då balkongen invaderades av stora svarta fåglar som hittat igen resterna av Kiwis middag som stod kvar på det lilla balkong bordet.
Kiwi sov djupt.
Hon vaknade inte ens då morgonen övergick i förmiddag, och den tryckande värmen förbyttes mot åskknallar och regn.
Hon sov till långt in på eftermiddagen, och då hon vaknade så gick en rysning genom kroppen.

Kiwi kunde inte avgöra om det berodde på att balkongdörren stod öppen, eller om det var åsynen av Affe som låg där i regnet.
Hon reste sig upp.Som en hammare mot huvudet kände hon baksmällan.

”Märkligt”, tänkte hon.
Mallorca ena natten, och sedan, nästan höst några timmar senare.
Och vad skulle hon göra av Affe?

Den jäveln.

Snömodd och missiler av influensa

I morse då jag stod utanför husknuten
för att tömma min uridom, så såg jag självaste Kung Bore.
Han stod bara ett par meter ifrån mig, och jag
känner mig här nödgad till att citera poporkestern Kent” och självklart blev jag rädd”.

Får du huvudbryderier om varför jag blev rädd för Kung Bore, då kan
jag tala om för dig att denne är inte blott en stor snöhög.
Okej!

Kung Bore hade sin ondskefullaste lakej med sig- Snömodd.
Snömodd är som du redan listat ut en snögubbe av misantropisk kaliber.

Nåväl. Där stod de och glodde på mig, där jag i en ytterst
pinsam kroppsposition avlägsnade uridomet.
Precis som jag övervägde att eliminera mig själv, så bröt solen igenom molntäcket, och snabbare än Luke den lycklige drar sin pikkadåll försvann både Bore och Snömodd.

Shaken not stirred, linkade jag in på skakiga ben och förtäljde denna historia för min hustru. Min fru är en riktig böna, och då snackar jag inte bondböna. Dessutom är hon utrustad med, vad man kallar bondförnuft.
Givetvis ansåg hon att min historia var bristfällig i trovärdighet.

Hursomhaver så enades vi om att våren nog är på väg oavsett.

Jo men det är säkert. Jag har dessutom åkt motorcykel häromdagen.
100 km/h utan hjälm.
Bara för att känna att jag är levande.

Jag tror det var Runar Sörgard som myntade uttrycket
fyll dagarna med liv och inte livet med dagar
Fast nu när jag tänker efter så kanske det var Dr Alban?
När jag tänker till så det knakar så var det
kanske ingen av dessa herrar, men vad spelar det för roll?

Jag är 99.9% säker på att de tycker så vilket fall.
Det gör du med.
Du är nästan Runar Sörgard.

Erkänn.

Du är i chocktillstånd.

Jag är i chock.

Men hallå.
Nu slutar vi jiddra, och rör oss mot brännpunkten.
Dit där det händer.
Mot sanningens epicentrum.

Vi ställer oss några frågor så här initialt.
-Vad händer om NordKorea slutar visa huggtänderna och istället skrider till verket?
-Vad är detta med influensorna? Nu är det visst en ny fågelflunsa.
-Vad händer om Bingo Rimer får en son till, vad ska då denne heta då befintlig son heter Ringo….Pingo?

Vissa ting oroar mer än andra, och vill man ha ångest, då får man det.
Ångest är min arvedel skrev ju Babben Larsson som vi alla vet, och det är emellanåt ganska så lätt att applicera detta
även om vårsolen bländar oss.
Visste du att malingt melanom är en cancerform som ökar snabbt, så se
upp för solen!

Jag ska inte sänka dig mer nu.
Jag lovar.

För poängen är följande.
-Det lönar sig inte att oroa sig!

Kung Bore kommer att återvända.
Förr eller senare.
Försvinner svinis så kommer birdie.
Det är så det rullar här i världen, och det löns inte att
oroa sig.

Jag har mycket svårt att glädja mig åt det lilla, men jag försöker.
Jag vill.
Och då man hamnar i grubbel,är det läskigt lätt att fastna i det.

Eller så fastnar man i ortorexi.
På allvar.
Tänk att sitta där och tugga morötter i frenesi medan kärvapenmissiler
svävar ovan det överfulla gymmet.

Min favvosnubbe No.1 sade
-”Bekymmra er inte för morgondagen”…

Det är en utmaning.

Jag är ganska säker på att jag kommer skönja Snömodd åter
innan det är vår på riktigt.
Men som jag brukar säga ” vill nån jävlas, då har de kommit rätt
För får jag syn på Snömodd ska jag slita ut hans nos av morot
och trycka upp den i röven på honom.

Så får det bli.

The Hävert saga

Hävert var ingen kroppsbyggare direkt, och det är ju förvisso inget obligatorium här i
världen, åhnej, men Hävert luktade förruttnad ost ur munnen. Thats 4 sure.

Då Hävert, om morgnarna, klev in på kontoren och hojtade ”Godmorgon”, då hukade folk bakom datorerna. Jag lovar och svär, ur Häverts lögntrut, likt en missil av luft, kom en stank av död.
Ja, det var som om the grimreaper himself kom surfande på aromerna
av gammal ost och räka.

Det var fruktansvärt alltsammans.

Om detta visste Hävert inget.
Hävert själv fann sig vara en synnerligen stilig karl.
Rak i ryggen , lång och ståtlig. Inte en antydan till tunnhårighet.
Förvisso var trollstaven inte alls imponerande, men Hävert var å andra sidan inte killen som tumlade runt i kärlekstombolan ändå.
Och det fanns annat som imponerade, resonerade han.

MAKT.

Hävert brukade dessutom tänka att kärleken inte brydde sig om detaljer såsom,
ja, ovannämnda trollpinne.
Men vart katten var då denna kärlek?

Hävert väntade och väntade.
Åren blev till decenium, och likt förbenat så fick Hävert alltid
lägga till titulationen ”singelkille” då han frotterade sig med människor.

Hävert kunde inte förstå.
Han kände mången som var betydligt oattraktivare än honom som var
lyckligt gifta, med volvo, hus , barn och hela kittet.

Nej. Självklart.
Hävert visste inte att hans trut stank som döden.
Inte ens hans mor vågade säga något.
Vad tandläkaren sa?

Vill du veta?

Tandläkarna drog lott om vem som skulle undersöka Hävert då det var dags.
Den arme saten som förlorade, fick först doppa nosen i eter innan denne kunde ta sig an Hävert.

Det märkliga var, att Häverts tandstatus var god.
Tänderna var skinande vita och starka.
Häverts tandkött hade vunnit pris om det funnes tävlingar i fräscht tandkött.

Ingen vågade säga något.

Du förstår.
Hävert var en människa i en mycket hög position.
Trots att han i princip bar en doft av lik så snart han öppnade sin mun, så av rädsla, vågade ingen säga ett minska skvatt.

Hävert trodde alltid att människor skyggade för att han var så grandios i sin ställning som be-ty-de-lsefull. Inte hade han en aning om att
människor skylde sina ansikte av ren överlevnadsinstinkt.

Och sisådär snurrade det på.
Hävert var framgångsrik, han var en fena på att härska i maktens korridorer, men om nätterna då var han alléna,
det var då ångesten kom.
Den grep tag i hans hjärterot, och kramade så hårt att Hävert ofta brast i gråt.

Ibland så gick han upp och ställde sig framför spegeln och beskådade sitt ansikte. Länge. Han fann inga fel. Sedan ställde han sig framför den stora spegeln i hallen och synade sin kropp. Från topp till tå, och inte heller där kunde han se några direkta skavanker. Ja förrutom just filén då, men å andra sidan så var väl detta inte direkt en skavank?

Ja, så resonerade Hävert där han stod i halvmörkret och flexade fram antydan till magrutor. Hävert var 48 år, och med tanke på detta och faktumet att han blott motionstränade, så var han, i eget tycke, ett praktexemplar till karl.

Så varför. Varför. Varför,
ville ingen ha honom?
Älska honom?
Åtrå honom?

Hävert var inte oskuld.
Då han var 22 år hade han fått till det.
Flickan hade kräkts.
Hon berättade aldrig varför.

Hävert brukade tänka att skam den som ger sig, men han hade börjat känna ett sting av hopplöshet.
Då hopplösheten nuddat vid honom så hade han försvarat sig genom att
arbeta hårdare. Mer målinriktat, och detta hade gett resultat.
Inte i kärlek, men i framgångar inom ämbetet.
Hävert hade fått många utmärkelser.
Folk hade fjäskat för honom.
Med bortvända ansikten.

Och Hävert hade stigit mot skyn.
Hans sorg hade utbytts mot vrede.
Han slog sig på bröstet och härskade.

Tills en dag.

Hävert hade av en tillfällighet stött på en knippe dagisbarn.
Dessa hade stått lutade över något som föreföll mycket spännande.
Hävert hade försiktigt närmat sig barnen och försökt se vad de beskådade med sådan nyfikenhet.

Besviken hade Hävert noterat att det inte var något annat än en
hundlort som låg där på trottoaren, och han hann tänka tanken att dessa barn måste vara understimulerade å det grövsta.

Precis då han skulle vända sig och gå, så hör han ett litet flickebarn
ropa -”titta, det är bajsgubben”!
Hävert vände sig då hastigt om, varpå flocken med barn sprang i väg.
Hävert tänkte först att han skulle springa efter dem, men besinnade sig och tog istället några steg fram till hundlorten.

Han lutade sig fram, försiktigt och synade den nogrannt.
Det var något märkligt med den, han såg det nu.
Men kanske inte främst för att den var präktig i storlek, men den luktade
ju ingenting.
Hävert började må illa helt plötsligt, och samtidigt som han
kräktes på sin sko så hörde han flickebarnets röst som ett eko i huvudet
titta, det är bajsgubben”

Hävert stod så en stund och hulkade. Då magen var tömd på innehåll övergick hulkandet till tårar.
Hävert förstod inte varför, men han kände sig plötsligt så sorgsen.
Så ensam ,och då t.o.m oskyldiga små barn liknade honom vid en ordentligt rejäl hundskit , ja då brast det för honom.

Hävert sjönk ned på knäna och förflyttade sin näsa ännu närmre högen med avföring. Han snusade, och detta var märkligt.
Han kunde ju se att den var rykande färsk, men helt befriad från doft.

Hävert kom att tänka på något bibelcitat han hört då han konfirmerade sig i sin arla ungdom ” sanningen skall göra er fria”.
Han kunde inte direkt påstå att han förstod hur detta hängde ihop med att han stod med näsan alldeles ovanför en hög med skit. Nåväl, Hävert hann inte fördjupa sig i tanken, innan han kände en lätt klapp på axeln.

Han vände sitt rödgråtna ansikte mot personen som nödgats vidröra honom, och där stod så HON.
Detta visste givetvis inte Hävert där och då, men många år senare kom de att språka om denna, lite lustiga situation som förde de tu samman.

HON, hette Stina, och hade först trott Hävert var sjuk, och hade därför hastat fram mot den knästående mannen. Då hon sett vem det var hade hon
blivit både förvånad och en smula generad.
Sen kom stanken.
Den vedervärdiga doften av räka, ost och träck, en djävulusisk trio av aromer som minde om död.
Stina såg sedan högen med skit, och lade samman ett plus ett.
Inte kunde hon tro det var den ståtlige karln som stank så illa.

Jovisst, hon hade hört ryktena, men kärleken är blind sägs det.
I detta fall snarare i avsaknad av luktsinne, eller var det så att ögat såg det ena, och hjärnan sedan förväxlade pesten från koleran?
Om deta får vi intet veta, och det var nog bäst så.
Iallafall för Hävert.

Så kom det sig att de förenades, nej, inte där på trottoaren brevid bajs, hur romantiskt skulle det vara?, utan senare på kvällen.
Hävert hade hastat hem och klätt sig i sin dyraste armani, och Stina hade redan på väg till sin högst märkliga date, börjat planera sin lägenhetsrenovering hon aldrig haft råd med.

Ja, så låg det till.
Stina såg potentialerna i att bli maktens dam, och därvid gav hon blanka fan i att hon sedemera noterat att det var Hävert som luktade apa.
Hon kunde inte motstå känslan av framgång. Av dollar och dyra levnadsvanor.

Ja, sisådära blev det till sist.
Hävert och hans kvinna sitter säkra medan folket håller för nosen.
Ett är säkert. Hävert är nu ännu starkare då han nu även är åtrådd (nåja)
och sakta sänker sig en doft av död där han skrider fram.

Några få har genomskådat, några få sade sanningen, men dessa stämmor äro omyndiga, varför de hastigt tystades.

Snipp och snapp , säger man innan sagan är slut,
och ett äro säkert, skilj sanningen från en präktig stinkande
lögntrut.

Karpä Diäm mutha, let us talk about castle Gunde

Usch.
Det är så otroligt prestations och kravfyllt att
hålla på att fånga dagen.
Jag menar, vad ska jag göra med den då den ligger där vid mina
joddlartoffelprydda fossingar och sprattlar som en nyfångad firre?

Jo.
Man ska se upp så man inte missar alla möjligheter som livet har att erbjuda!
Hur gör vi då med omöjligheterna?

Men du, på allvar.
Ska vi prata lite allvar nu en stund. Är det okej?

Jag har nog aldrig i hela mitt misserabla liv sett ett avsnitt av fångarna på fortet. Alltså ett helt avsnitt.
Däremot har jag ju gluttat lite granna. Särskilt då programmet var nytt och fräscht där i slutet på nittiotalet.

Nu i påsk så stod dumburken på, och någon tittade uppenbarligen på detta program.
Det är inte slutet på nittiotalet längre utan 2013. Gunde ser fortfarande spänstig ut, men vad är detta för människosyn som pådyvlas åskådaren egentligen?!

Jag talar naturligtvis om dvärgarna.

Kan någon vettig människa förklara för mig, exakt vilken funktion fyller dessa dvärgar?
Jovisst, de är assistenter, men…behöver man vara dvärg för att
få gigget?

I min bok är det så totalt uppfuckat och männsikoföraktande att
jag får lust att vomera i min kollegas sko.

Dvärgarna fyller INGEN annan funktion än att det är lite lustigt, och antagligen för att ge programet en känsla av något mystifikt spännande långtbortistanski.

2013 och fortfarande är dvärgar roligt.
Fuck off.

Ska det vara riktigt riktigt roligt, så varför inte två afrikanska dvärgar med funktionshinder såsom protes och cerebral pares? Addera tunnhårighet och lösgom och svennebanan har en helkväll i människoförakt där i myssoffan.

Det finns bara en mening som kan uttrycka detta svineri- FY FAN.

Den riktigt alerte läsaren har redan nu blivit förbannad för jag själv använder ordet dvärg.
DVÄRG DVÄRG DVÄRG DVÄRG.

Hallå, det är ju bara för att poängen ska gå fram!

Humor är humor, och jag anser att man kan skoja om i princip allt. Men någonstans i botten så bör man behålla en sorts värme, en sorts känsla för rätt och fel.
Att i ett populärt (nåja?!) program, fortfarande 2013 tycka det är kul eller exotiskt? med småväxta människor, är i mitt tycke människoförakt.

För säg mig, varför behöver de vara småväxta för egentligen?

Precis. Av ingen anledning alls.

Är det för att vara schyrre med de småväxta?
Är det för att ge dem ett jobb?
Är det för att nyttja deras potential?

Jag förstår då inte alls.

Jag är inte småväxt, så jag vet inte hur man tänker om man är just det. Kanske gör jag ett problem av ett ickeproblem?
Min känsla är dock att det är något allvarligt fel i att
beskåda sin medmänniska på detta vis.
Lite grann som på cirkus.

Lite grann som att jag skulle få ett jobb för min tunnhårighet, eller min dåliga syn?

Jag är besviken på klämkäcke Gunde. Skärp dig!
Egentligen är jag nog besviken på mänskligheten i stort. Kanske mest på mig själv.

Men jag betror mig kunna skilja rätt från fel, och detta är då inte rätt.

Så ska vi fånga dagen, men varför inte låta dagen fånga oss istället. Det blir som mindre prestationsladdat då.