Ho ho..Ivan.

I ett sällsynt ögonblick av närvaro, kom en tanke till Ivan.
Den kom, inte som en gåva, men som en slags insikt om alltingets meningslöshet.

Han stod där fraför badrumsspegeln och höll som bäst på att
rycka ett näshår. Det var grovt och skiftade i rött.

Vad var det för mening med detta?
Vad var det för mening med någonting alls egentligen?

Ivan var en man av ordning. Av rekordelighet.
En sund själ i en sund kropp.
Det fanns inte utrymme för grova näshår som strävade ut ur sin
näsborre till krypta. Dessa eleminerades regelbundet.

Så även denna morgon då Ivan i ett ögonblick av närvaro insåg att
det var meningslöst. Allt.

Det annars, kanske inte lätta sinneslaget, men iallafall någorlunda
harmoniska, utbyttes mot en svärta som fick svart att framstå som
bländande änglavitt.

Ivan brukade tro på änglar. Nu var han inte säker.

Ivans far hade varit en rödbrusig herre, numera var han askgrå.
Ivan var sin faders son, och den rödbrusiga uppsynen låg i hans DNA, vilket faktiskt aldrig hade stört honom. Nu visste han inte.
Hade han varit lyckligare om han varit svartmuskig kanske? Eller änglavit?

Lycklig hit , och lycklig dit”, sade då Ivans förnuft,”kan du inta bara ta ditt jävla ansvar som far, make och anställd? Gör det inte mer komplicerat än det redan är”

Komplicerat var ordet.
Vad var ett grovt näshår ,skimrande såsom gull, i jämförelse med vävnadsdöd och kräfta?

Ivan hade googlat bilder på missbrukare som skjutit ryskt syntetiskt heroin. Groteska bilder på vävnadsdöd. Han hade mått en aning illa, men ändå suttit som förhäxad framför datorn. Ivan brukade tänka att detta måste vara slutstationen som narkoman.

Man kan ställa sig frågan varför, ja, varför beskåda autentiska bilder på mänskligt lidande?, och utan att garantera något svar med reabilitet, så skulle man ändå kunna ge sig i kast med en tolkning.

Måhända de egna problemen framställs i godare dager, i ett mildare sken, i jämförelse med ”riktigt” lidande?
Ivan hade prövat sin hypotes på några kamrater, men de hade svarat ungefär det samma allihop. ”Lidande kan inte jämföras då det är en subjektiv upplevelse” >

Ivan hade sällan accepterat desa svar, utan drivit på, menat att det måste väl finnas graderingar även i helvetet?

Ivan hade trott på ett helvete.
En brinnande smältdegel dit förtappade förvisades för att evigt brinna i total avsaknad av Gud.
Nu visste han inte.

Det satt hårt. Näshåret.
I samma stund den rycktes loss med roten så tårades Ivans ögon, och det såg ut som om han grät.
Ivan brukade deklarera att ”vargar gråter inte”

Ivan grät aldrig numera.
Han hade gråtit klart.
Tårar löser inga problem.

Inte alkohol eller brukade han tillägga.

Ivan tänkte ibland på alkohol. Att förtära den.
Tanken dog alltid innan den förverkligades.
Ivan visste detta, att alkohol var en djävul. En satan.

Men han kom ändå att fastna i tanken. ” vad var egentligen meningen med allt? Skulle hela livet vara ett sorts problemlösande? En vandring från punkt A till punkt B, med den enda garantin att det var 100% mortalitet på livet”
Det kändes för sorgligt alltsammans

Näshåret låg nu i handfatet.
Ivan kunde inte annat än förundras över dess grovhet.
Om ändå skägget haft samma kvalitet suckade han.

Ivan drömde om ett stort , tjockt och yvigt skägg. Ett sådant där som dvärgen i sagan om ringen.

Ivan var väldigt förtjust i filmatiseringarna på Tolkiens böcker.
Han brukade alltid känna sig lite vemodig då han sett klart filmerna.
Vardagslivet kändes så, ja, vardagligt i jämförelse med att bekämpa orcher och ondskans budbärare.
Dock, Ivan kunde inte förstå detta med att folk blivit deprimerade efter att ha sett filmen Avatar. På allvar, folk hade uppfattat sina vanliga liv som så grå och trista efter att ha beskådat Avatar, att de blivit deprimerade. Säkert hade en och annan tagit livet av sig också.

Sån var inte Ivan.

Men nog drömde han om något större. Att vardagen inte skulle vara så jämngrå och problemorienterad. Ivan fantiserade om att sälja allt och köpa en husbil. Sen skulle de, Ivan och hans familj bara dra. Bekämpa eländet i vanlig ordning, men på drift. Lämna allt.
Men det var ju detta med pengar. Det saknades, som man säger, resurser.

Odla näshår och buskage i armhålorna. Skägg och Robin Hood frisyr.
Bli hippie och måla peacemärken på bussen.
Allt utom att röka på. Aldrig i helvete att han skulle röka på.

Inte ens dricka alkohol faktiskt. ”Been there, done that” som han brukade säga då Lucifer eller någon bekant ville bjuda på lite starkt.

Ivan kom att tänka på sexfixeringen som härskade i media. ”Synnerligen primitiva äro vi människobarn” tänkte han.
Att allt tycktes gå ut på att idka könsumgänge.

Könsumgänge. Vilket ord, ”vem har kommit på det”? Ja, han tänkte så Ivan, och vidare tänkte han att kön kan väl inte umgås heller?!
Könens ägare möjligtvis, med det var ett ord som smakade illa i munnen.
Könsumgänge.

Sex hit och sex dit, det fanns liksom inget sexigt över det. Bara dollar.
Sälja lösnummer av tidningar fulla med dynga.
Ivan tänkte att en snopp liknade ett isterband och exakt hur sexigt var det egentligen?

Vissa människor menade på att likadana kön inte skulle umgås, att det var fel.Synd. Synd gentemot Gud och synd om barnen.
Ivan tänkte ändå att kön umgicks inte, däremot människor, och barn behöver kärlek från närvarande föräldrar, det satt väl knappast i vad som fanns mellan benen på föräldrarna. Han suckade tungt. Det var så mycket problemlösande på det stora hela.
Så mycket idioti.
Han ville bara rymma med sin fru och sina ungar.
Bli Hippie. Eller riddare.
Ja, varför inte en riddare.
En fattig sådan.

Men inte idag.
Kanske i morgon?

Kanske.
En fattig riddare.

Onanist-Javisst.

Torild scrollade runt på det häringa internetet, kollade Flexprässen och Knaftonpladet, bara för att konstatera att under solen intet nytt.

Samma visa i dag som i går.

Det var våld och elände. Det var väderrapporter och sport. Sjukdom, död och nya virus. Kom de inte med vingar och näbb så var det iallafall ruskigt på något svingit vis, samma visa i går som i dag.

Bara eländes elände.

Så fann Torild ett guldkorn i nyhetsflödet. Något som kändes uppfräschande och virilt. Nytänkande och potent.
Det var Knaftonpladet som ägnat sig åt djuplodad journalistik.

Det var fantastiskt.

Tänk. Nu visste Torild det han aldrig riktigt vetat, och faktiskt, inte ens vetat att han ville veta.

Vi onanerar mer än någonsin!

Tänka sig.

Torild lutade sig tillbaka i sin kontorsstol, tog en stor klunk kaffe och mediterade lite över sin nyfunna kunskap. En tanke började mala runt mellan öronen. ” vad skulle han egentligen med denna kunskap till?”

En gång för länge sedan så hade Torild bläddrat i en gammal bok från 1920. Boken hade handlat om sjukdomar.
Vid närmare eftertanke kunde det faktiskt vara så att boken var så gammal så den var tryckt 1918 faktiskt.
I den boken hade det stått om ett tillstånd som kunde drabba en viss typ av människa.
Symtom som avslöjade sådana människor var- blekhet, dålig hållning och mörka ringar under ögonen.
Detta kunde, enligt den där boken som var utgiven 1920 eller om det var 1918, drabba onanisten.

Torild tänkte att det var nya tider nu. Andra tider.
Nu onanerade svenska folket mer än någonsin, ja, det skrev Knaftonpladet.
Torild brukade tänka att bleka, magra människor med ringar under ögonen var utarbetade eller sjuka, men inte att de var onanister.

Det stämde verkligen dåligt med Knaftonpladets djuplodade journalistik.
Sannerligen.

Torild försökte nu sortera tankarna.
Väga informationen.
Resonera med sig själv.

Två koppar kaffe och en cigarett senare var han på det klara hur det låg till. Givetvis. Självklart och helt utan tvekan så hade den gamla boken fel i sitt påstående.
Fel. Fel . Fel.

Skönt , tänkte Torild, som nu kunde lägga åtminstonde en pusselbit till rätta. Men, vad skulle han med informationen till egentligen?
Ja, detta att granngubben onanerade mer än någonsin?
Eller detta som Torild läste igår, att KD människor hade aktivast sexliv.

Undra om Pimmy Bråkesson fick knulla?

Torild började nu skrocka högt och ogenerat. Det var så tokigt alltsammans. Pimmy skulle ju iallafall uppskattat en partner av blekare hudtonus. Sannerligen. En onanist rent utav?

Torild stängde så av sin dator. På det stora hela var han mest irriterad.
Världen stod i brand. Pesten kom med näbb och vingar och Ping Pong Dong hotade med att spränga hela ”land of dreams” till hockeypulver, men Knaftonpladet skrev om onani.

-” For helvede”, fräste Torild, nu på Danska. Varför han gjorde det, ja på Danska alltså, fanns ingen rimlig förklaring till, men å andra sidan så var Knaftonpladets skriverier högst orimliga de med.

I samma stund Torild öppnade ytterdörren och klev ut i den grönskande försommaren, så passerade en mås ovan hans huvud.
Om det inte var illa ställt alltredan, så blev det nu ytterligare lite jävligare, då måsfan beslutade sig för att skita Torild rätt i skallen.

Torild blev inte bara förargad, utan även en smula skräckslagen.
Fågelinfluensan som härjade 2006 hade ärrat honom, och då han febrilt rotade i högerfickan efter en näsduk för att torka sig, så hörde han hur det klickade till i buskaget.
Sen klickade det igen.

Torild förstod nu vad det var. En kamera.

Ja. Precis så här gick det till då den genomsnittlige onanisten fick ett ansikte. Kärt barn har många namn och gissa om Torild blev trött på att höra J-O Waldner ropat efter sig så snart han lämnade hemmet.

Orimligt på det hela, javisst, men i en värld där löpen ropar ”vi kan inte låta bli-onani”, så är allt möjligt, och inget omöjligt eller hur?!

Likt smörbollar i sommarnatten

Folke hade slagit på stort och investerat i en studsmatta till barnen. Den var enorm.
Hela fyra meter i diameter mätte den, och Folke tänkte att han skulle spara in utgiften ganska snabbt.
Inga mer så kallade lekland.

I helvete heller.

Här skulle studsas, hoppas, lekas och busas.
Folke tänkte att de hoppade säkert in utlägget på två sommrar.
Folke såg framför sig hur barnen skulle hoppa om dagarna hela semestern, och hur han och frun kunde titta på dem medan de själva drack vin.

Nåväl. Efter en helkväll då Folke fått montera ihop studsmattan, med en myggsvärm kring skallen som resulterade i sönderstungen huvudsvål, så stod den så redo att premiärhoppas.
Folke blev faktiskt en smula besviken på barnens, inte alls så exalterade utlåtande. Visst, de hoppade, men Folke tyckte nog att det såg lite halvengagerat ut på det stora hela.

Ta i lite”, hojtade han. ”Högre. Högre. Höööögre”!

Och lydiga som de var, de halvengagerade barnen, så hoppade de så högt och engagerat att de råkade knocka huvudena i varandra.
Det small till så högt att Folke först trodde han bragdt dem om liv och hälsa. Nu var det inte riktigt så illa, men den ena fick en hjärnskakning, medan den andra landade så illa att foten stukades.

Det skulle inte hoppas nå mycket alls denna sommar. Det kunde Folke räkna ut.

Och så blev det.
Barnen som var hjärnskakade och stukade, fick ta det väldigt lungt, och studsmattan som skulle blivit sommarens paradnummer, ja, den stod obrukad och ledsen medan dagarna rann iväg.

Så kom det sig en kväll då Folke låg till sängs och försökte traggla sig igenom en bok, att han hörde ett gnekande ljud utifrån gården.
Först registrerade han det bara utan att lägga ihop ett och ett, eller om man hellre vill, lägga i hop den audiotiva informationen med erfarenheten av ljudkällans ursprung, men sen slog det honom.

Studsmattan.
Det är ju studsmattan som låter!

Folke sade det till sin hustru, men hon lyssnade inte, ty hon var sedan länge förförd av John Blund.
Folke tassade med försiktiga steg in till barnen. Även de sov djupt. Hjärnskakade och stukade som de små liven faktiskt var.

Vad faen?”, muttrade han

Folke gick så till vardagsrummet, smög försiktigt fram till fönstret och spejade ut på bakgården.
Först kunde han inte riktigt ta emot vad han skådade.

På studsmattan, likt en boll av vitt ister, hoppade Folkes granne Gunnar. Upp och ned. Gubbtuttarna daskade hårt mot magen vid varje nedslag.
Gunnar. Folkes granne Gunnar, gatans tjurigaste surgubbe, hoppade helt obekymmrat som en boll av vitt ister. Upp och ned.

Folke tänkte att han borde konfrontera honom. Fråga honom vad i helvete han håller på med. Att det råkar vara mitt i natten. Att det är Folkes trädgård han befinner sig i, och framförallt, Folkes studsmatta, men han förmådde sig inte slita sig från sin första parkett.

Gunnar sken som en junisol. Hans alltid så tvära ansiktsdrag var som borta. Han log. Folke stod så och beskådade scenen.
Plötsligt slutade Gunnar att hoppa. Försiktigt drog han upp dragkedjan till skyddsnätet och tråcklade sig ut.

Så var han borta.

Så förflöt några dygn, och Folke undvek sin granne.
Han såg honom stå och påta i trädgården, och förvisso, några artighetsfraser utbyttes, men de var mer än vanligt ansträngda.

På den femte natten efter att Folke sett Gunnar i studsmattan, så vaknade han åter av samma gnekande ljud.
Och tro fan det, där stod Gunnar åter och hoppade.
Gubbtuttarna slaskade och daskade på den stora vita håriga magen, och nu härsknade Folke till.

Han rusade ut på gården, vevade med armarna och ylade ” Vad i helvete tar du dig till karljävel?!”

Gunnar reagerade knappt. Han fortsatte bara hoppa. Som en boll av vitt ister. Upp och ned. Upp och ned.

Precis då Folke skulle till att vomera en ny okvädesharang, så tog dock Gunnar till orda.

”Kom” sade han. ”Kom upp hit och hoppa med mig”

Det märkliga var att Folke gjorde just det.
Han klättrade upp, tog av sig till bara kalsongerna, precis som Gunnar. Försiktigt började han hoppa. Tillsammans hoppade de nu.

Högre och högre.

Inte ett ljud sade de till varandra.

När det första gryningsljuset nådde dem var de sjöblöta i svett.
Emellanåt möttes deras blickar, och på något konstigt sätt var det som om deras själar komunicerade med varandra.
Inga ord behövdes.

Bara två karlar i femtioårs åldern som lät trivselfettet rastas ordlöst. Likt två bollar av lenaste ,mjällaste fett studsade de sig igenom natten. Bortkoppalade från ångesten över de stigande räntorna, över de krackelerade husfasaderna, över vindskivorna som ruttnade. Semestern led mot sitt slut, och snart skulle de åter svida om. Snart skulle de med portfölj i hand nicka till varandra om morgnarna då de möttes vid bilarna.

Men varför tänka på dessa dystra saker nu?
Ännu levde sommaren, och i harmoni fortsatte de studsa sig genom natten som just höll på att bli till morgon.

Gräset var vått av dagg, och det doftade ljuv sommar.

Ännu.

Mångalen

Sannerligen, såg det inte ut som om månen faktiskt blödde denna natt, då sommaren var på väg mot sitt slut?

Sommaren hade varit het, och ännu sista veckan i augusti så var nätterna så varma att man pratade om subtropisk värme.

John stod på sin altan och beskådade fenomenet långt ovan trädtopparna.
Det såg faktiskt ut som om månen dröp i blod.

Altanen. Så mycket dåligt samvete den gav honom.
Inte hade han ojat in den som han borde gjort. Inte hade han gått över den med sandpapper för att få bort stickor och ojämnheter. Nä, den hade fått stå orörd hela sommaren.

Orörd var fel ord. Altanen hade brukats flitigt.
Av John och hans familj. Av vänner som hälsat på.
Men stickor i fötterna hade de fått.

Nu var sommaren förbi, och det som borde ha gjorts, var ännu ogjort.

Klockan visade 01.37, och termometern visade 21,2 grader varmt.
Månen vred sig i blod, och Johns altan stod i förfall.

John kunde omöjligt sova.
Värmen var för tung och tryckande, det var för mycket insektsljud. Ja, det var som om naturen kröp närmare och närmare honom. John tänkte att säkerligen så kröp rönnens rötter ner under hans hus, att detta förklarade varför han hade problem med avloppet. Den där satans rönnen. Han borde tagit ned den redan för flera år sedan.

Inget blev gjort. Allt blev ogjort.

John tänkte på hur han i februari stått och tittat ut genom fönstret en iskall natt. Hur han även då plågats av sömnlöshet.
Då hade termometern visat 29,8 minusgrader.
Det enda ljud han hört då, var ljudet av luftvärmepumpen.
Ett svagt väsande.
John mindes hur han snört på sig skorna och rejält påklädd hade klivit ut i den iskalla natten. Det hade knarrat under fötterna.
Kylan hade varit så aggressiv att han nästan chokades av dess intensitet.

Han hade vandrat fram och åter efter vägen.
Husen hade varit nedsläckta.
Månen hade då varit kritvit och i stillhet lyst upp tillräckligt för att de nakna trädgrenarna kastat skuggor över snön.
Där och då, hade John inte funderat på altanen. Inte på rönnen. Inte på det som nu var ogjort.

John kunde inte komma ihåg. Allt han kom i håg var att han då förbannat kylan. Den eviga vintern. Sömnlösheten.

Termometern visade 02.11 ännu 20 plusgrader. Det hade tystnat lite bland lövverken. En svettdroppe släppte från Johns panna och landade på altanräcket. John såg nu att det skevade. Som om det hade expanderat, som om det inte längre rymdes i sin ursprungliga konstruktion.

Tänk att inget kunde bestå. Att allt skulle förfalla.

Han vände åter blicken mot månen. Det såg verkligen ut som den blödde. Gjorde den det?
Han öppnade altandörren och gick med tysta steg fram mot bokhyllan. John ägde 4 biblar.
En var stulen från ett hotell. En grön gideonitbibel. Svenska på vänsterspalten och och engelska på den högra. Det var egentligen ingen bibel eftersom den endast innehöll nya testamentet. Vad han sökte efter denna natt fanns således inte i den. Johns andra bibel var av 1917 års översättning. John ansåg att språket i denna var att föredra. Det var mustigare. Mer poetiskt. Sakralare. De andra två biblarna läste John aldrig i. De stod mest i bokhyllan för att de var tjocka och hade vackra pärmar.

Johns fingertoppar var så svettiga att de tunna skira bladen i bibeln fastnade, klistrade som fast sig och Johns, av snus missfärgade fingrar, lämnade fingeravtryck efter sig då han försiktigt bläddrade i den heliga skriften.

Så fann han vad han sökte. Joel 2:31 ”Solen skall vändas i mörker och månen i blod förrän HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda”

Vad spelade en ogjord altan för någon roll?

John blev stående en stund och försjönk i tankar. Om det var värmen, den fuktiga tryckande subtropiska nattvärmen som gjorde honom trögtänkt eller om det var sömnen som äntligen kom honom till mötes kunde han inte avgöra, men han vacklade helt plötsligt till, och var tvungen att greppa efter något att hålla i. Två tjocka böcker med vackra pärmar klarade inte uppgiften, och John tappade balansen då de ramlade ur bokhyllan.

John föll framstupa och slog pannan hårt mot bokhyllan. Biblarna föll til golvet med dova dunsar.

Inget blev gjort och allt blev ogjort.
Bokhyllan som aldrig fastmonterats i väggen som den skulle ha gjorts, började nu svaja.
John kunde inget göra för att förhindra det som nu skedde.
Med ett brak tippade den framåt och landade på John.

John var helt omedveten om detta. Han hade nått ett tillstånd av medvetslöshet då skallen träffade hårt trä. Han låg nu, kraftigt blödande från ett jack i pannan, begravd under bokhyllan.
Under all denna litteratur han önskade han läst mer utav.
Under alla dessa böcker som John hoppats på att leda honom mot sanningen.

Det var nu alldeles stilla.
Naturen hade tystnat och natten gick mot gryning.

Rönnens rötter trevade sakta genom svart mylla och blodet från såret i pannan, hade koagulerat och var nu mer brunt än rött.

Det var Johns hustru som hade hittat honom.

Tre dygn senare, då hon hemkommen från en resa tillsammans med deras barn klivit in i huset hade hon genast sett oredan i vardagsrummet. Faktiskt så hade hon först noterat kylan.
Sommaren hade gett sig av redan två dygn efter den blodröda natten, och regn och kyla hade drivit in.

Först noterade hon kylan i huset, sen såg hon bokhavet på golvet, därefter den öppna altandörren.
Sist av allt såg hon Johns ben som stack ut under bokhyllan.

Första impulsen hade varit att skratta, men det tog bara någon sekund för hjärnan att lägga ihop de obesvarade telefonsamtalen med synen hon nu beskådade.

Hon satte handen för munnen och minnet av ett samtal de haft kvällen innan hon for bökade sig fram i hennes nu förvirrade, lamslagna hjärna.
Hon såg John ansikte framför sig, och hon mindes hur irriterad hon varit. Hur trött hon varit på hans eviga malande om alltings förfall.

En ny tanke övervann den tidigare Hur i helvete kan man vara så klantig att man mister livet genom att få en bokhylla över sig?

Hon var naturligtvis i chock då hon försiktigt närmade sig bokhyllan. Hon var naturligtvis i chock då hon plockade upp en av dessa tjocka böcker med vacker pärm. Den låg med ryggen uppåt och hon vände på den.
Långt senare, ja flera år efteråt, så hade hon ofta återvänt till dessa minuter som tycktes eviga.
Långt senare, långt efteråt då hon hade fått berättat för sig hur en granne hört hennes skrik, och hur denne skyndat över gatan och påkallat hjälp, hade hon försökt lägga pusslet för att om möjligt förstå.

Men pusslet hade blivit ogjort.

Vid försäljningen av huset hade det mycket riktigt konstaterats, att under huset, kryllade det av rötter från rönnen. Rötterna hade trängt igenom och letat sig upp i avloppssystemen, och ingreppen som behövde göras var omotiverade med tanke på husets värde. I princip var det bara att jämna huset med marken hade det sagts.

Och så hade det blivit.

Långt senare, ja då några år blivit decenium, så såg det en natt ut precis som om månen blödde.
Hon tänkte att detta skulle John fått uppleva, han som pratat så mycket om de här totalt obegripliga religiösa tingen.

I botten på skålen ligger karamellen ingen ville ha

Åke hade i sin ungdom, ja, egentligen nästan då han var en liten pojk egentligen, lärt känna Gudmund.
De blev vänner.

Detta var på den tiden facebook hette ”mina vänner” och var en inbunden liten bok. En inbunden liten bok där vännerna helt enkelt bekräftade vänskapen genom att fylla i ett antal uppgifter om sig själv.

Gudmund skrev aldrig in sig i boken.
Det behövdes inte.
Dessutom hade Gudmund skrivit en egen bok.
Det var fantastiskt, för vet du vad?
Åke fanns med i den boken.

Åke förstod inte riktigt detta, men han fick förklarat för sig, av bättre vetande, att alla som var vänner med Gudmund fanns uppskrivna där.

Det var fantastiskt.

Åren gick och Åke som var liten och späd, blev större och fick
akne. Dessa fakta har ringa betydelse för historien, men vi vill väl ändå försöka oss på att förstå sammanhangen. Vill vi inte?

Då Åke började misströsta på apotekens utbud av aknemedikament så frågade han Gudmund om hjälp. Visst är det löjligt, men så var det.
Gudmund var faktiskt inte bara en kamrat och tillika författare, utan det ryktades om att han dessutom kunde trolla.
Åke kostaterade något besviken att Gudmund inte var speciellt intresserad av akne. Inte alls faktiskt.

Detta var ju väldigt logiskt.

Men Åke var en skör och bräcklig person, det var han, och då aknen till sist ätit sig in i hans själ, så vände han sig till Gudmund allt ihärdigare. Oftast var det upptaget då han ringde, men ibland svarade någon av Gudmunds assistenter.
Jo, så var det.
Åke hade vuxit upp och blivit ett nervvrak till yngling, och Gudmund han gick aldrig att få tag i.
Assistenter det hade han. Det märkliga var att de allihop pratade om Gudmund på ett sätt som Åke inte riktigt kände igen.
” Du får fortsätta ringa. Vi lovar. Han svarar. Då tidpunkten är rätt, då svarar han”

Åke ringde. Och ringde.
Ständigt denna upptaget ton.

Man skulle inte klandra Åke om han till sist givit upp i sina försök att nå Gudmund. Visst inte?

Åke kom dock i håg vänskapen de haft då Åke var pojk.
Det var så annorlunda då. Åke mindes att Gudmund varit mer närvarande då. Hade han inte?
Detta var iallafall vad Åke ville minnas.

Precis som med alla människor som växer upp, så stod Åke inför en massa beslut som måste fattas.
Åke fattade en hel massa beslut, och då han som medelålders sedan sammanfattade sitt liv hitintills, kunde han konstatera att
många, många beslut han fattat hade varit fel.

Ibland skyllde han på Gudmund.
Ja, det är säkert.
Hade bara Gudmund någongång svarat, så hade Åke kanske kunnat få lite vägledning. Gudmund kunde ju inte bara trolla, utan han kunde även ge människor små hintar om hur de skulle agera i livets olika beslut som skulle fattas. Ja, detta hade Åke lärt sig av Gudmunds otaliga assistenter.
Ibland skyllde Åke på assistenterna.
Han tänkte att dessa omöjligen kunde lyssna ordentligt på Gudmund.

Mest skyllde Åke ändå på sig själv.

Du förstår, Åke var inte korkad.
Åke hade ganska bra koll på massor av saker, men han hade av någon anledning vissa svårigheter att hantera detta med Gudmund.
Kanske var det för att Gudmund och Åke blev vänner under så dramatiska förhållanden?, spekulerade Åke.

När allt varit mörkt hade Gudmund kommit med ljus.
Då allt varit otryggt, hade Gudmund stått för tryggheten.

Ibland, även då, hade Åke tänkt att Gudmund ändå var en lurig räv. Vänskapen tycktes ibland vara baserad på att man skulle göra som Gudmund sa och tyckte, annars var man inte vänner, och man kunde fetglömma att få komma på Gudmunds fest längre fram.

En annan sak som Åke funderade på då, och som Åke fortfarande funderade på dagligen, var detta med att Gudmund ofta framställdes som en reko snubbe, men begärde man ut brottsregister på honom så var han värsta busen.

Faktum var att Åke varit livrädd för att hamna i onåd hos Gudmund. Åke hade ju lärt sig detta. Att hålla sig på god fot med Gudmund, annars var det mörker och tandagnisslan att vänta.
Ett liv utan Gudmund , ja det gick käpprätt åt helvetet.

Då Åke växte upp förstod han allt mer hur det hängde ihop. Eller, gjorde han?
Det var förvirrande alltsammans, för bakom assistenternas väna, milda ansikten så lurade en blick som var hotfull. Gör rätt- annars!
Bakom de mjuka orden om Gudmunds oändliga vänskap, så fanns alltid inbäddade hot om en missad fest. Man måste hålla sig nära Gudmund. Annars!

Åke hade hållt sig så nära Gudmund han kunde, men det var alltid upptaget då han ringde honom. Assistenterna sade alltid samma sak. Alltid samma ord, men i lite olika utförande.

Då Åke frågade dem om de läst Gudmunds bok, så svarade de oftast att ”självklart har vi det”, sen citarade de ur bokens sista tredjedel.
Då Åke frågade hur de fick ihop det hela med merparten av boken, som Åke aldrig läst i dess helhet då han var ung, så svarade de nästan alltid att det fick de inte. De fick inte ihop det, utan lämnade det åt Gudmund. Gudmund fick stå till svars. Inte de.

Ett egentligen bra svar konstaterade Åke, men ändå totalt förkastligt. Åke ville ju inte vara vän med en såpass lurig räv som Gudmund, OM det var på det viset som Åke nu förstått att de flesta ändå tyckte. Ja, de av Gudmunds vänner och assistenter.

Hallå” sa Åke just vid en sådan här verbal konfrontation med en anhängare. ” Du kan ju inte bara lägga locket på, du kan ju inte bara blunda för de här totalt obegripliga hoten och våldshandlingarna Gudmund ändå propagerar för i sin bok”
Assistenten, eller om det bara var en kompis, blängde då bara på Åke och muttrade något om avfälling eller om det var hädare.

Åke tänkte att så var det inte alls.
Åke kände inte någon annan som funderade så mycket som han själv på detta med Gudmund och deras vänskap.
Åke ville inte alls sluta vara vän med Gudmund, men han ville ju ändå få ihop det hela. Var det för mycket begärt?

Det var bara så bekymmersamt alltsammans.
Och Åke konstaterade att de flesta överhuvudtaget inte ens bemödade sig att ens försöka förstå hur Gudmund framstod både som lamm och ulv på samma gång.
Att Gudmund iband torkar tårar och ibland antar skepnad av förgörare.

Åke förstod att barndomens vänskap aldrig någonsin skulle komma åter. Åke förstod att han mestadels blivit matad med osanningar.
Ungefär som att påstå att potatischips är nyttigt för att det är just potatis, medan man inte säger ett ord om fett och salt i kubik.

Åke raderade Gudmunds telefonnummer.
Inte för att han inte önskade att Gudmund skulle svara, utan för att Åke insett att han nog trots allt fåt fel nummer.
Åke tänkte att Gudmund nog inte ens hette Gudmund.

Det fick vara nog med upptaget toner nu. Om Gudmund skulle ringa Åke?, nej det trode han inte. Inte en sekund trodde Åke det, men Åke tänkte fortsätta söka efter sin kamrat. Han tänkte att någonstans bland all vilseledande snickesnack så fanns nog Gudmund trots allt. Fast kanske han inte hette Gudmund?

Åke vandrade nu en ganska ensam stig.
För trots att den Gudmund han trott var ”The Gudmund” allt mer tycktes framstå som en fabel, så kunde han inte tåla att folk rackade ner på denne. Åke tänkte nog att den riktige Gudmund var lika bedrövad som Åke över att vara så missförstådd och feltolkad.

Men egentligen. Vad visste Åke?
Egentligen ingenting.
Det mesta var så förvirrande då det drogs ut i dagsljuset.

Åke var dock ändå ganska så säker på att det skulle fortsättas snickesnackas om Gudmund om söndagarna. Att folk skulle sluka vad som sades på samma sätt en godisskål töms snabbt som ögat, men att kvar på botten skulle det ligga kvar svarta lakritsbåtar.

Åke tänkte att kanske var det hans öde. Att vara kapten på denna svarta lakritsbåt som ingen ville ha.

Den tandlösa ulven. Om frågorna utan svar.

Jag vet.
Det är synnerligen otillfredställande att lämnas i en ocean av frågor. Men är inte livet så på det stora hela?
En fråga får ibland ett svar, men oftare så leder det bara till följdfrågor.

Självklart besitter jag svaret på varför Enar ruggade upp sin kliande ändlykta mot dörrkarmen. Självklart gör jag det, men skrapar vi lite på det övre lagret, så vet vi endast detta att under första lagret, ligger andra lagret och sen tredje. Kanske till och med ett fjärde?

Ett svar är sällan ett svar. Blott en språngbräda till nya frågor. Precis som med de stora livsfrågorna.

Vissa människor går den enkla vägen. Den stigen som alltid är beklädd med torr och fin bark. Alltid genom en lövskog , där musöronen på träden precis slagit ut och är alldeles nygröna.
Vissa människor väljer att blunda för faktumet att bara en liten bit in i skogen så tätnar vegetationen, och att då försommaren blivit högsommar, då skymmer lövverken såpass mycket att solen inte förmår sig att tränga igenom. Vissa människor väljer att inte se, att bortom det ljusa och trevliga, så lurar ulven, trollpackorna och sanningar som är så smärtsamma att man väljer att vända sin blick mot det som är enkelt och gemytligt istället för att abdikera inför faktumet att under det övre lagret döjer sig ett nytt lager.

En fråga har sällan ett svar. Ett svar är oftast bara en språngbräda till följdfrågor. Följdfrågor vars svar saknar försommargrön nyans.

Vi vet så lite egentligen.
Vi drabbas av känsloyttringar, känslor som egentligen har lite
att göra med fakta.

En del människor vandrar på den här stigen som är behaglig, trots att de vet att under lagren av torr, fin och mjuk bark, så är jorden svart och lerig.
De blundar för faktumet att inget alls är såsom de så innerligt önskar att det ska vara.

Vi frågar dom, och vi får svar.
Svar som är byggda av halm.

När ulven blåser, så rasar det ihop.

Kanske dessa människor går torrskodda trots allt.
Kanske lever de ett lyckligare liv i sin förnekelse?
Jag vet inte.

Jag vet endast detta

”what i tought was the garden of Eden, became the valley of the shadow of detah”

Men det händer att jag ställer mig frågan om jag önskade
att det var annorlunda. Att även jag vandrade stigen genom en
lövskog, pyntad i ljusgrönt. Jag ställer mig frågan, och jag kan faktiskt svara. Utan följdfrågor.

För ulven är inte farlig om vi bara vet att han är där.
Han kan inte smyga sig på oss obemärkt. Jag kalkylerar med att han kan komma. Om jag bara vet detta att inga stigar är enkla, och att inga frågor har självklara svar, då är ulvens tänder utan makt att slita sönder en naiv tro på en enkel resa i ljusgrönt.

Million dollar klådan

Enar vaknade tidigt.
Faktum var att han vaknade så tidigt, att han vaknade före han vanligtvis brukade gå till sängs.
Enar vaknade tidigt, med en brännande smärta i anus.

Vad i helvete” muttrade han då han noterade smärtan.
Enar hade aldrig någonsin kilat in ett rotorblad i stjärten
( Nä, precis. Varför skulle han kommit på en så befängd idé?!)
men han tänkte, att OM man nu skulle nödga sig till att bedriva sådan aktivitet, Då skulle det nog kännas såsom det nu kändes.

Eftersom det brändes så illa styggt, så fick Enar liksom linka sig fram. Han linkade ner för trappen. Han linkade fram till tofflorna, och han linkade ut för att hämta tidningen. Tidningen som inte ens hunnits levererats, för att Enar vaknade så tidigt att han vaknade innan han vanligtvis brukade gå och lägga sig.

Eftersom det kändes som om Enar hade ett rotorblad mellan skinkorna så kunde han inte sätta sig ner, utan stod lutad mot köksväggen, spanandes ut mot postlådan. Klockan var inte ens två på natten.

Där stod Enar, och en trappa upp låg Lillemor och sov djupt.
Lillemor,Enars hustru sedan 27 år tillbaka.
Vad visste hon om Enars nattliga vånda?
Hon låg där och sussade sött, totalt ovetande om att Enars anus brann som om det var insmort i napalm.
Ja fy för fan, det hettade så infernaliskt att Enar stundom funderade på om han skulle gå sönder. Utveckla galenskap.

Enar ägde en smula kunskap om somatiska bekymmer en människa kunde drabbas av, men aldrig någonsin hade han hört talas om 54 åriga karlar som, från ingenstans, drabbades av analklåda från helvetet.

Enar kunde inte sitta ned, och han började nu bli trött i ryggen.
Att sova var uteslutet. Det var som en myrstack med rödmyror i arslet. Han började resolut gnugga ändlyktan mot dörrkarmen.
Det var ljuvligt. Han böjde sig än djupare ned, och till sist stod han med handflatorna på golvet. Han gnuggade och gned.
Lite grann som han hade sett hur björnar kliade sig mot grova trädstammar.

Enar var dock ingen björn. Enar var till yrket Vd för ett stort vinstdrivande företag inom data. Kostym, slips portfölj och milliondollar smile. DET var Enar. Inte detta.
Han hade nu fått in en behaglig rytm. Stjärten gungade och roterade, och faktiskt så avtog klådan en aning.

Enar brukade sova gott, det brukade han.
En gång hade hans mor sagt till Enar, ja, detta var naturligtvis då han var en liten pojk, att rent samvete var den bästa huvudkudden. Enar levde inte efter dessa ord. Ett ordentligt växande bankkonto och en aktieportfölj, det var den bästa huvudkudden. Enar tänkte att förvisso hade hans mor varit en vän och god kvinna, men fattig som en lus hade hon förblivit hela sitt liv. Ja, även Enar hade vuxit upp under knappa förhållande. Inte kunde han minnas att sömnen varit bättre då.

Nu hörde Enar hur det smällde i postlådorna, vilket torde indikera på att klockan närmade sig halv tre.
Om två tre timmar kunde han sätta sig i sin Bmw och åka till kontoret. Almanackan var full idag. Ett par, minst sagt viktiga möten. Med lite tur kunde dessa även generera en kombinerad affärs och semester resa till Kina.

Han borde resa sig upp nu och hämta tidningen.
Det var bara så förtvivlat skönt att rugga upp klådan som inte riktigt ville ge med sig.
Enar började nu känna av en huvudvärk som smög på honom.
Naturligtvis var det för att blodet rann ned i skallen på honom, han stod ju nästan på huvudet.

En tanke växte till sig där i det bultande huvudet.
Kanske borde han ta av sig kalsongerna för maximal effekt.
Enar sjönk ned på knä och rullade över på rygg.
Herregud så fet han blivit. Magen var stor och hårig. Han såg det nu i det bleka gryningsljuset.
Kanske han borde göra något åt detta?
Vad skulle alla miljoner göra för gott om hans blodkärl slammade i hop och det slutade med träfrack?

Enar var nu helt naken.
Han avancerade tillbaka till dörrkarmen.

Det var märkligt. Ja, han försattes nästan i trance.
Tid och rum, som försvann.
Pengar och affärsluncher kändes här och nu inte alls viktigt.
Enar märkte inte hur han börjat brumma och liksom spann som en katt. Inte heller märkte han hur klockan blev tre och fyra.
Enar hörde inte knarret som trappan gav ifrån sig då Lillemors nätta små fötter beträdde den.

Enar vacktes ur sitt nirvana, då han hörde ljudet av Lillemors skrik. Deras blickar möttes.

Enar förstod att alfabetet inte skulle rymma tillräckligt med varianter, han såg hur Lillemor först gapade med ögon som nästan ploppade ur hennes kranium, för att sedan slockna. 27 års äktenskap, och dessförinnan ett par tre år av uppvaktande och förlovning tog det slut nu? Här?

Enar reste sig försiktigt upp.
Lillemor hade nu satt sig ned på nedersta trappsteget.
Hon grät.
Försiktigt plockade Enar upp sina kalsonger. Björn Borg.
Alltid Björn Borg, och satte på sig dom försiktigt.
Förbanne mig, tänkte Enar, klådan var stillad.

Det var redan konstaterat. Här fanns inte någon anledning till ordväxlingar. Han passerade henne utan ett ljud.

Lillemor hörde hur Enar nu duschade. Hon höjde sin blick och tänkte att det är märkligt hur man kan ägna 30 år tillsammans med en människa, utan att egentligen känna denne.
Och vad skulle hon nu göra? Vart skulle hon ta vägen?
Hur skulle det bli med den stora bjudningen nästa helg?

Skulle de bara glömma detta och gå vidare, som om Lillemor aldrig sett någonting?
Nog hade hon blundat för Enars, inte alltid renhåriga affärer, men, vart skulle en människa dra en gräns egentligen?

Var det här den gick. Passerades?

Hon började åter att gråta, och gråtet övergick i ett tomt gällt skrattande. Lillemor såg framför sig hur män i armanikostym skulle stå lutade mot dörrkarmen.
Män med million dollar grin. Män som inte backade för att få lite skit på fingrarna, bara det genererade stora pengar.

Skrattet övergick till gråt som nästan obemärkt blev till skratt åter.

Enar kände sig en aning sömning där han stod i duschen. Han kunde höra Lillemor där utanför, men han hade inget att säga. Enar tänkte att hennes respekt kunde nog aldrig återfås, om det någonsin ens funnits, men läpparnas tystnad kunde alltid köpas. Alltid.

Enar visste redan nu att han på vägen hem från kontoret skulle ta sig en sväng förbi Einarssons Päls och läder.

Han rattade 24 minuter senare sin Bmw.
De regntunga molnen hade nu spruckit upp och dagen andades förväntan.

Fråga Olle. Inte Andy.

”Tjena Andy. Hur är läget?”

Tillropet kom plötsligt. Snett bakifrån, och i all sin välmening
landade det ändå som en pungspark, furiös i sin kraft.
Det tillropade, Andy, önskade han kunde krypa in i sig själv och försvinna.

Fotsteg som närmade sig med hast. En hand på axeln.
En hand torr som fnöske.Inte varm, men inte heller kall. Bara torr.

Andy vred så sitt ansikte snett bakåt.

”Jo, men tjena Stanly”

-För i helvete Andy..Pandy, det var fan i mig inte igår. Hur står det till, hur är läget?”
Andy stirrade hålögt på Stanly och sökte efter en bra formulering. Han kände hur sekunderna tänjdes ut som gummisnoddar, och han började ana osäkerheten i Stanlys blick.
En blick som sade ” Jag vill bara höra ..jo för fan, det är toppen. Uppåt framåt. Kalas. Kung. Tjingeling, måste in på bolaget innan de stänger. Men kul som satan att se dig grabben. Vi måste styra i hop en lunch framöver. Hälsa frugan. Morsning”

Andy kände hur en mening började förlösas. Hur den lade sig på tungan, redo att vomeras fram i all sin meningslöshet.
” Jo för fan…..tystnad…..Tystnad…

Stanly som nu börjat flacka med blicken. Blicken som ändå signalerade ” Jag är inte intresserad av vad du har att säga. Vad du har att säga egentligen. På riktigt”

Andy som nu nästan var redo att säga king och kung och ljuga sig rätt in i helvetet, såg nu, som i slowmotion, hur Stanlys läppar öppnade sig. En salivsträng som fästade i övre läppen och envist hakade fast i den undre. Andy hörde nu hur Stanlys mun formulerade ord. Ord utan innehåll. Ord framkrystade ur den ångest mötet uppenbarligen väckte hos Stanly.

” Kul att se dig grabben. Måste vidare. Hälsa frun. Morsning.”Så var Stanly borta.

Andy stod där på trottoaren.
En varm försommarsol fick människorna runt omkring honom att se levande ut för första gången på ett halvår.
Andy tänkte att det var fint.
Han hade längtat. Kopiöst.
Det var fint, det var bra. Varför kunde inte Stanly frågat hur han upplevde försommarsolen istället?
Varför kunde han inte ge honom en ärlig chans åtminstonde?

Hur definierar man hur läget är?

Andy stod där. Nästan som förstelnad, och egentligen så var han ju det. Han ägde makten att beordra sina ben att röra på sig. men vart?
Till bilen?
Varför då?

Därför Andy. Därför.
Därför att pusslet måste läggas. Du kan inte stoppa processen.
Tiden tickar och du måste framåt. Uppåt. Framåt.

Andy tänkte att detta definierar inte läget. På det stora hela.

Hade Andy haft något att skriva på så hade han nu skrivit plus på blockets vänstra sida, och sedan hade han skrivit minus på den andra sidan. Sen hade det bara varit att börja fylla i.
Då hade den där jävla Stanly kunnat få ett svar.
” Ge mig en chans här Stanly! ge mig fem…tio minuter av din tid, så ska du få veta hur läget är”
Plus.
Solen är varm. Människor tycks leva efter en lång slummer.
Minus.
Allt känns så meningslöst.
Mina celler bryts ned. Jag står för fan och dör här, trots att hjärtat slår.
Plus.
Jag har pengar kvar på lönekontot.
Minus.
Jag är underbetald.
Plus.
Det finns några som faktiskt håller av mig.
Minus.
Jag är ett jävla ufo i den här världen. Ett kaostroll.

Ja, så där hade Andy kunnat hålla på. Men vem hade orkat lyssna på honom? Hans röst hade varit som en dåres röst. En galning som trott att tunna viskningar hade hörts i orkanen.

Andy drabbades av impulsen att söka rätt på Stanly. Han visste ju att någonstans bland de solvarma lyckliga upptinade människorna, så spatserade han fram på torget.
Den där jävla Stanly. Mannen utan hjärna. Med läppar som en karpfisk. Tjocka fylliga läppar som inte förmådde att leverera
-en -enda- mening av substans. Stanly, mannen med öron som var totalt döva för någonting annat än ljudet av sitt egna belåtna smackande och torrpratande.
Andy borde borra in hela sin underarm i käften på honom.
Ned i halsen. Vilken syn det hade varit.

Ja.
Han borde göra det.
Då hade han fått addera ett plus på sin lista som definierar hur läget är.
Andy fann sig ändå i faktumet att frågan saknade svar.
Insikten , som egentligen inte var ny, fyllde honom ändå med
ett sorts vemod. Tänk, leva ett liv utan att ens kunna definiera en sådan sak som hur läget är.

Innan Andy beordrade sina ben att gå mot bilen, så tänkte han ändå att det fanns så många dimensioner att ta hänsyn till.
Han tänkte, att rev man bort en tapet så dolde sig ofta en annan bakom. Att någon ansett den tapeten vacker även om den nu var högst omodern.
Att någon omsorgsfullt satt upp denna tapet, just för att addera ett plus i sitt block. För att åtminstonde kunna säga ” Nu har vi iallafall en vacker tapet”
Om läget, på det stora hela därför var bra just för den individen kunde naturligtvis inte Andy veta, men nytapetserat hade denne iallafall.

Andy vred nu om nyckeln och bilen startade lydigt, och han tänkte att även detta var lätt att definiera som något bra.
Medan Andy trakterade fordonet med van hand så kunde han inte låta bli att fnissa lite då han tänkte på vilken jävla syn det skulle ha varit. Stanly med en hel underarm nerkörd i halsen.
Stanly med sina feta karpläppar. Det hade sett för tokroligt ut.

Då Andy öppnade dörren till sitt hus och möttes av sin hustru så frågade han inte hur något läge var.
Andy visste att han hade många fel och brister, men en smula känsla för att visa respekt, det hade han iallafall.

Bögen överraskar röven

Den perverterade, alternativt den som bara har dåligt omdöme, känner såklart igen titeln på detta inlägg.
OnkelKånkel, och deras skiva med julsånger.

Lugna ner dig.
Jag känner din vrede för att jag uttryckte min åsikt som någon sorts sanning.
Förlåt.
Jag kan givetvis inte avgöra vad som ÄR dålig smak.

Men visst är det intressant ändå, ja, detta att fortfarande så
tycks en del hetrosnubbar bli ohyggligt skrämda av bögen.
Jojojo. Ett potentiellt stycke kött, blev denne helt plötsligt då det visade sig att en bög fanns i närheten.

Sluta kontrahera gluteus maximus. Ingen bög kommer med ursinnlig kåthet försöka böka (böga) sig in i din mumindal!

Säkerligen finnes nu någon som ändå vill hänvisa till
homosexuella övergrepp, och ja, dessvärre händer även sådant, men
det stora flertalet homosexuella män våldtar inte. Precis som med hetrosnubbarna.
Våldtäktsmän borde förresten få snorren kapad vid roten.
Jag menar allvar.
Kräk som sådana har förbrukat sin rätt att nästintill existera.
Av med snorren och in i buren. På livstid.
Satans as.

Vart var vi?

Jo, vi var ju vid myten om tarmtomten som gömmer sig bakom busken, och sedan överraskar röven.
Där var vi.

Visst är det löjeväckande!?

Homofober är nog egentligen snubbar som är synnerligen osäkra på sin egen identitet.
Följ bara konversationen nedan.

”- Asså. Jag är cool med bögar. Så länge de ger fan i mig!”
- Håller fullständigt med. Vill dom köra kuken i varandra, fine, bara jag ens slipper tänka tanken”

Det är intressant.
Homofober tycks ha tänkt tanken på de här bögarnas sexuella aktivitet ganska detaljerat.

Förrutom de tragiska undantag ovannämnt, så vet vi, bögen överraskar ingen röv.
Det är så självklart och så obotligt dumt att ens behöva resonera kring det, men tyvärr, homofobi florerar precis som rasism och kvinnoförtryck.

Faktiskt, och detta är på riktigt.
En gång nöp en bög mig på….ja..Gunnar.
Detta är helt sant.

-” Pallnita du bögjäveln?!…asså, skulle ba va en jävla tarmtomte ens peta på mig, då JÄVLAR smäll dä ba!”

Nä.
Jag nita ingen.
Jag blev väldigt förvånad bara.
Han log mot mig och gick sen bara vidare då han inte fick den respons han hoppats på. Min röv på silverfat.

Jag medhåller. Det var ett raggningsförsök som inte var okej.
Men det hade inget att göra med att han var snubbe å göra.

Jag nitade inte nån bögjävel den kvällen.
Jag kommer aldrig nita en homosexuell just för att den är homosexuell. Är det ett kräk till människa kan det hända, precis som med alla kräk till människor som förtjänar det.

TYST!

Hörde du?

”- Man ska inte bråka. Våld föder våld”

Ja.
Det stämmer.
Men enough is enough. Ibland överträdas gränser.
Tex våldtäktsmän. i min bok. Ja. Taste the fist of justice!

Wow. Nu uttrycker jag mig sådäringa alphahannefräsigt igen.
Tror förbanne mig att min biceps växte nån centimeter.

Lyssna noga nu.
En karl som är stabil i sin identitet räds inte att stjärten helt utan förvarning skall överraskas. En människa som inte springer runt och pekar med nåt högervridet religiöst finger, darrandes av oro för den genomsyndige bögen, kommer anta en relaxad inställning till sin fellowmen.
Det är väl enkelt logiskt tänk.

Och ändå. Inte.

Det är väldigt märkligt detta med kyrkans roll i nedvärderandet av sin fellowmen.
Gud älskar alla.
MEN!

Alltid. Detta. MEN.

Det bollas och trollas och trixas och knixas för att dölja spåren av ren och skär homofobi. Nedvärderandet av en annan människa.
Ett axplock ord och meningar.
Du kan rappa dem om du är väldigt kreativ.

I begynnelsen. Man och kvinna. Perfektion. Syndafallet.
Skapelsen ej längre perfekt. Homo?!, inte Guds ordning.
Inte leva ut ”deffekten”. Celibat. Be om ”helande”
Oj- en missbildad arm! Gud älskar alla. Missbildad arm, en deffekt..homosexuell..en ”deffekt” Samma lika, samma lika.
Syndafall.

Jag har kollat upp stadgar för massa kyrkor. Vad de egentligen har för människosyn. Det är sorglig läsning.
Lammen är utklädda ulvar!

Jag tänker inte droppa namn på församlingar och olika rörelser här, det blir bara hätskt. Men jag blir bedrövad över att Guds ”efterföljare” gör sådan skillnad på skapelsens krona och skapelsens något deffekta krona. Det är usligt.

Därför går jag inte i kyrkan.
Jag stödjer inte sådant.

Jag stödjer folk som beter sig som folk helt enkelt.
Folk som är lika trasiga som alla andra bakom de polerade fasaderna.

Sen kan man peka hej vilt, med av bibelläsning, nötta fingrar, på det ena efter det andra citatet som jajjebox-fördömer homofilen.

Det är sådär religiös pest sprider sig. Biter sig fast.
Och medan de gudfruktiga avancerar mot pärleporten, fördömer man sin fellowmen. Han som helt planlöst springer runt och överraskar rövar.

Så. Dumt.