Repetativ filosofi

Man gör som man gör som man gör, tills man dör.
En repetition av igår. En favorit i repris, ah, dessa
cykler, dessa tusen tankar om den stora förändringen.
Det nya livet.

Och så sitter man här igen och tuggar samma gamla
alfabet. Modesta korrigeringar, men på det stora hela, samma visa som i förrgår, och som i morgon.

Det liksom händer inte så mycket mer.

Jag sitter här och dör lite grann varenda hjärtslag, och det magiska är, att det gör du med.

Känner du hur vi sammanflätas med varandra nu?

Vi dör en smula ihop.
Visst är det fräsigt?

Nej.
Det finns inget fräsigt alls med döden.
Den är bara sorglig.
Men vi vet ju som om den.
100 procents mortalitet på livet.
Det finns ingen falsk marknadsföring över dessa bittra vilkor.

Så vad kan vi göra på vägen då? Ja, från vaggan till graven.

Somliga bleka anus vitt som Flunar Sörbaards tänder, andra bygger biceps (som ändå inte är i närheten av gamle Arnys )
Någon skänker en slant till biståndsarbete i fattigland, och en annan förverkligar sig själv. Hittar sig själv. Kanske i en tältbastu omgiven av andra självhittare. Kanske nån spelar lite på en trumma där inne i vattenångan?

Bom bom bom bom, låter stora trumman….(Ja, nu skrev jag ju liten, men hallå! Får vi vara lite busiga här på livets autorepeat? Går det bra?)

Nä men på allvar nu.
Döden är hiskelig.
Sorglig.
Skrämmande.

Människan lever i dess skugga konstant.
(Ja. Herr igelkott och hela jävla trollskogen åxå. JAG VET)

Vi lever här. Nu.
Allt vi vet. Nu.

Så skola vi fylla dagarna med liv och inte livet med dagar.
Exakt hur mycket prestationsångest får man av det?

Jasså inte?

Du menar, på riktigt, att din livsvånda försvann då du blekte anus? WoooooW!
Jag menar det. Wooooow. Jag är sjukt imponerad.
Jag har inget blekt anus och kommer icket heller bleka det.
Jag har andra pri-o-ri-ter-in-gar, som det heter.
Men åh-nej. Tro inte för en sekund att jag raljerar över dessa med andra pri-o-ri-ter-in-gar. Aldrig!

Du är drottning i ditt liv. Eller så är du kung över ditt underliv.

Lyssna nu.
Somliga menar att kvinnor måste klä sig anständigt för att inte männen ska tappa behärskningen, och helt enkelt måste kasta sig över den lättklädda kvinnan och utföra övningar som hör hemma inom spectrat fortplantning.

Detta är urbota dumt.

Det är så dumt att man skulle kunna tro att den som kommer på något så dumt, faktiskt, på riktigt, de-facto är en stor snopp som sitter på en tron och bestämmer över den ynklige lille mannen , som är helt i avsaknad av egen hjärna.

Ibland tror man nästan det.
Ja, att det är gamla skrynkliga gubbsnoppar som sitter och författar regler och förordningar.
Bara för att det är så dumt och patriarkalt.

Det är dumt det här med kön.

”Hallihallå- Mannen är familjens övferhuvfud…kvinna skola tiga i församlingen…åsåvidare.

Tvåtusentretton, inte tretton eller nittiosju.
Giv me ö bräjk.

Du noterar nu att den röda tråden icket skönjas längre. Du ser, ja du ser, med (skade?) glädje, hur skribenten villar bort sig, går förlorad, icket längre håller ihop historien. Hur det spretar värre än din fripp som är krönt av klyvna hårtoppar.

Låt mig väcka dig ur din villfarelse.

Här tappas ingen tråd.
Men vi vandrar allihop på den tunna röda linjen.
Linjen som konstant balanseras. Liv och död.
Galenskap och kontroll.
Räntor och amorteringar.
Glad och ledsen.
Pilsk och trilsk
Å så vidare…

Detta -som-vi-kallar-livet.

Det är spretigt.
Och du..du är inte en sämre människa fast ditt hår ser ut som nio permanenter på raken.
Det finns nån som älskar dig ändå!
Kanske just därför. Vad vet jag?

(Okej. Där gick jag för långt. Gränsen passerades. Men jag ber inte om förlåt.)

Nä men du hajjar?

Jag sa-” Gosse, fattar du vad det handlar om?”

Du, som läst samtliga inlägg här är inte bara en hjälte och en synnerligen god medmänniska, utan även utrustad med ett gott minne. Du märkte hur även jag här och nu , som man säger, lånade ur skafferiet. Ja, det stämmer. Jag lånade av en annan hjälte, och använde en mening jag använt förr.
Narcissist?!
Givetvis. Annars skulle jag ju inte borsta tänderna om morgon och kväll. Ej heller skulle jag äta middag.
Det finns ingen som gillar just mig så mycket som jag själv.

Du är också narcissist.

Glöm inte det.

Ingen är så mycket narcisisst som Per Gessle dock.
Hur jag kan veta det?
Det vet jag inte.
Men jag är kung i mitt liv, och jag får tycka så om jag vill!

Ja, så här snurrar det på , och jag börjar ana slutet.

Nähäpp du. Sakta i backarna. Jag skall INTE iscensätta min egen död på torget. Så kul skall du inte få ha det.
Jag börjar ana slutet på ett forum.
Det börjar bli repetativt.

Frågan är vad det skall bli av dig om jag lägger ner?
Vem ska fylla dig med livsvisdom och kunskap?

Jag vet inte.

Jag vet bara detta.

Inga gamla gubbsnoppar utan hjärna har trivts här. Bara det en vinning, bara det värt att strida vidare för. Kanske man bara behöver lite rast?

Du är du, och det är ju helt fantastiskt.
Vi sitter här och dör en smula tillsammans. Det är bara sorgligt.

Det gäller att , som man säger, suga musten ur livet.

Jag tror livet mest suger musten ur mig.
Hur är det med dig?

Tada.
Tråden var inte borttappad.
Den fanns här hela tiden.
Du bara såg den inte, och det är därför du inte kan bli boxare eller karateexpert. Du måste se vad som händer när det inte händer.

Du blir golvad annars.
Bli inte det.

Det är så repetativt.

Medmänniska och motmänniska. Den oläkta rugans sommarpsalm.

- ”Det var en redig ruga du har där på armen”, ja så hojtade han så högt att det nästan slog lock i öronen på Barry.
Inte nog med att individen X hade uppsnappat faktumet att en sårskårpa prydde Barrys arm, snart nog var han där och började pilla på den.

”-Får jag smaka” fortsatte han, och här skulle historian kunnat dö, redan innan den ordentligt ens börjat. Barry skulle kunnat placera sin knutna näve mitt mellan ögonen på honom, och knappt någon skulle döma honom för det.

Nu gjorde han inte det.

Om han lät honom smaka?
Tro fan det.

Gör om, gör rätt, skulle Barry önskat att han slapp säga till sig själv så här, herrans massa år senare, men tyvärr så blev det så.

Du vet, avlägsnar man en sårskorpa innan den läkt av sig själv, då blir det liksom ett steg fram och tre steg bak.
Han lärde sig aldrig Barry.

Ahh.
Vem drömmer inte om sommar då snön vräker ner?

Och så plötsligt, nästan som om ett mirakel inträffat, så blommar häggen. Allt man då fantiserat om under kalla januaridagar, skall helt plötsligt infrias.

Och så gör dom inte det.
Lyckan som skall bebo människan som per automatik, bara solen skiner och vindarna är varma, den uteblir.
Alltså, det jävliga är fortfarande jävligt, bara lite varmare.

Snälla.
Snälla du. Kan du inte skjuta olyckskorpen?
Ryck vingarna av den.
Krossa näbben med en polygrip.

Det är för fan Juni. Vi SKA ju vara lyckliga(re) nu.

Liksom, vem orkar tänka på en rödklädd fetknopp i lösskägg nu.
En kapitalisktiskt lögn som härjar i december, det ska vi inte tänka på i juni.

Vi sopar det under mattan.

En fantastisk dålig städteknik, men smutsen försvinner iallafall temporärt.

Så har vi då Barry som åter blöder från armen.
Nu får han börja om, ja, med sin process av att läka.

Du är Barry.
Jag är Barry.

Med untantag alla de som lever i förnekelse.

Du lever i förnekelse.
Jag lever i förnekelse.

Jodå. Så är det.

Fragmentariskt gör vi det, hur mycket vi än hatar att vi gör det.
Vi sopar smutsen under mattan, vi pillrar och vi kliar bort det som inte borde pillras på.
Vi är där med smutsiga fingrar och kan inte låta bli även om vi vet just detta att ett steg fram, blir då tre tillbaka.

Ibland så låter vi andra göra jobbet åt oss.
Vi låter dem göra smutsjobbet men likt förbanna så
är vi deltagare i demonteringen av det som inte fick läka i fred.

Det är inte lätt att vara människa.

Det är väl just detta som är att vara människa, det som särskiljer oss från djuren. Samvetet. Ansvaret. Moralen.

Håhåjaja.

Det är så ofantligt många processer under pågående hela tiden, så då någon frågar mig hur läget är, då blir jag först tyst och sen svarar jag att detta är en omöjlig fråga att besvara.

”Jo tack. Längst upp till höger är det helt okej, men dessvärre är det en warzone längst ner till vänster. Mitt hjärta tycks friskt och starkt men axeln är för i helvete full i kalk.
Vad säger du själv? Är det bra eller anus? Ja, läget .”

Jag tror inte en millisekund på de här människorna med blekta tänder ( inte de med blekta anus heller) som grinar brett och säger att livet är alldeles ..alldeles ..underbart. De ljuger.
Jag tror inte ett skvittskvatt på de hära människorna som säger att Gud är lösningen på våra problem. De är blinda eller rädda.
Gud. Jag söker Gud utan tro på att denne löser problemen. Snarare en Gud som hjälper mig läka. Hjälper mig orka.
Inte en Gud som erbjuder mig andligt knark.

Jag vet att vi alla är prydda med ärr som livet åsakat oss.
Vi är prydda med ärr som till viss del är åsakade av oss själva då vi inte orkat läka ifred. Då andra inte orkat med att låta oss läka i fred.

Du har ärrat mig.
Jag har ärrat dig.

Just för det är så svårt att vara människa.

Vi vill ofta vara medmänniska, ändå blir vi i bland en motmänniska.
En som står i vägen.

Visst är det besynnerligt?!

Precis så här komplext är vilkoren för oss människor.
Om jag har rätt i det?
Inte en aning.

Jag strävar likt en mask i föruttnelsen
sökandes efter näring.
Om du ser en olyckskorp som nödgas hugga in på mig så snälla,
placera en känga i dess huvud. Ett baseballträ i dess nacke. En polygrip runt dess näbb.

Då är du min medmänniska.
Jag gör det samma för dig.