Om kärlek.

”Love is pain”

Ja, så skrek han, råkkaren där uppe på scenen.
Råkkaren med sina svintighta små skinnbyxor.

Råkkarens lår var däremot inte var lika tighta.

Faktum var att råkkarens lår var 44 år, och åldern spelar här ingen roll, men 44 år är 44 år och 44 år sätter sina spår.
De var en smula svampiga. Inte för att råkkaren var 44 år, utan för att råkkaren i 44 år ätit fet mat och ej heller nyttjat motionsstudions dignande utbud av motionsredskap.

Naturligtvis kunde man vända och vrida på detta i all evighet, ja, detta om man verkligen skulle hålla på att lägga sig i råkkarens klädval, eller huruvida människor med svampiga lår inte ägde rätten att bära små skinnbyxor.

Självklart skulle vilken människa som helst få ha på sig exakt vad de ville, utan att någon annan jävel skulle lägga sig i.
Punkt- fucking- slut.
Japp mina damer och herrar, så löd summan av kardemumman.

Mind your own buisness mothafocker.

Så vad har vi här framför oss?
Har du redan tappat intresset?

Jag tycker det är liiiite tråkigt om det skall behövas
små små ord som börjar på s och slutar på nopp, för att just ditt intresse inte skall dö.
Hålla på att anklaga mig för att mitt transord skulle vara just det.

FY!

Är du kvar? Hej!

Nu fortsätter vi.

Vi har en råkkare, som måhända har sladdriga lår (en mänsklig rättighet!) inpressade i små skinnjeans. Det är fakta, och han står där på scenen och ylar att love is pain.

Han är inte så dum ändå vår råkkare. Vilken vishet besitta han inte? Det är ju sant. Jösses, jag tror jag ämna ställa mig i kö för att få en liten autograf.

Nu är konserten slut, och här står vi nu i kön som slingrar sig likt en snopp….NEJ!!! förlåt, likt en orm skulle det ju vara.
Här står du, och här står jag.

Vi ska få en autograf. Av råkkaren.
Han som spillde ut sin själ framför oss alldeles nyss.
Det spelar ingen roll alls att han saknar klädsmak. Det är en subjektiv åsikt. Råkkaren tycker nog att de där skinnjeansen , som inte ens är äkta skinn, utan av nåt syntetiskt material inköpta på jokkmokks marknad, är jättejätte fina.

Han spillde ut sin själ framför oss medan vi hakade upp oss på att han borde haft andra byxor. Säg mig, är det råkkaren eller är det vi som borde synas under luppen?

Nu är vi framme.
Jag gör då något väldigt tarvligt och jag skäms en smula, men jag knuffar ner dig i diket. Det märkligaste av allt är kanske inte att just jag gjorde något så nedrigt dumt, utan att råkkaren börjar skratta.

Hahahahahahaha.

Ja, så lät det. han som nyss åmade och kråmade sig där uppe på scenen. Han som sjöng om sweet sweet love och med hundvalpsögon fick våra hjärtan att vibrera, står nu och hångnäggar åt just din olycka.

På frågan om varför han gör så, är svaret givet.
Så här med facit i hand, är det så självklart att vi
alla borde fått skämsmössan på oss.

LOVE IS PAIN

Råkkaren satte nu upp sitt högra ben på autografbordet. Du vet så där som Bruce Dickinson brukar göra. Fast Bruce sätter benet på en monitor. Love is pain skriker han.

Han älskar dig. Det är därför han hånar dig.

Sedan händer något besynnerligt märkligt. Det är du som är råkkaren, och jag är du. Nedsmetade i lera och dikesvatten, fylls vi av insikten att livet är smärta. Kärleken är ett blödande pulserande sår.

Vi vill bli älskade, men kärlekens pris är högt.
Vi vet det och ändå strävar vi mot det. Att älskas och att få älska tillbaka. Rädslan över att förlora det vi har. De vi älskar och de som älskar oss. Det gör ont.
Så jävla ont.

Ra-ka-ta-katakata-bom

Just exakt precis nu, fick trumslagaren i råkkbandet nog.
Detta blev sannerligen för mycket för denne. I sin paljettkavaj och tre permanenter på raken frisyr, så vevade han med sina trummpinnar över pukorna. Sedan snappade han åt sig en mikrofon, harklade sig och sade.

” Hallå, jag började inte lira könsrock för att vi allihopna skulle gegga in oss i själens våndor och livets smärtsamma tjusning”

Ja. han sa en massa andra saker också, men vi snabbspolar lite nu, annars blir det så tradigt. Hursomhaver så beordrade han vår råkkare att springa upp på scenen igen, vilket denne gjorde, även om skinnbyxorna var så strama och inte lite för små, att råkkaren mer linkade fram. Det är en petitess.

Nu har alla glömt det som nyss utspelade sig och istället så hoppar publiken nu upp och ner i takt med musiken. Som en studsboll.

Love is pain skanderar allihop då refrängen når sitt klimax.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>