Bmw, friterat fett och Roffe Lassgård.

Man ska vara produktiv. Visste du det?
Det håller inte att sitta och dega framför favvoserien. Men tänk själv mäniska. Hur skulle det se ut om var och varannan satt där i myssoffan och snaskade chips så det skvätte snålvatten ur mungiporna?

Nä. Uppåt-framåt är ledorden här i vår produtiva tillvaro.

Ja, men fråga Rolf Lassgård då, du misstroende.

Tappade du flytet nu? Började hjärnan febrilt söka efter anledningen till att mitt i produktiviteten så droppar vi namn som Rolf Lassgård?

Jo, men lyssna då så vi kan traska vidare, uppåt framåt.
Rolf Lassgård har gjort en väldigt bra karraktär i filmen ”familjehemligheter”. Denne karraktär yttrade dessa, nästintil bibliska ord. Som ett mantra.

Har du inte sett filmen så tyckar jag du bör göra det.
Men se till att göra någon nytta under tiden. Kanske stoppa gubbens strumpor? Vika tvätten, eller varför inte dammtorka listerna?
Sitta där och titta film, snaskandes på friterat fett, helt utan annat syfte än att just titta på film och snaska friterat fett går inte för sig.

Produktivitet var ju ledordet. Remember.

Gosse. Den dagen jag läggs i ovigd mull, så ska min urna transporteras i min feta BMW. Jag tror banne mig jag dessutom ska låta guldplätera urnan. Allt för att min sista show ska visa, att här mina damer och herrar , här har vi att göra med en ytterst produktiv man.

Jag har beslutat mig för att kremeras efter att min sista suck är dragen. Ordet fräscht känns lite ofräscht i detta sammanhang, men om vi bortser från faktumet att vi snackar min kremering, så känns det lite mer fräscht än att jag ska ligga och jäsa nån meter ner i jorden.

Visste du att man tror att myten om vampyrer kommer just från detta med jäsande kroppar?
Jodå.
Efter att döden slagit till och man grävt ned kroppen så startade då processen av nedbrytning. Människor fick då för sig ett och annat då det plötsligt började låta nedifrån graven.
Därav idéerna om vampyrer och döda som blev någon sorts odöda.
Vid närmare eftertanke hörs ju detta mer som zombies, men iallafall så förstår du min poäng?

Jag är synnerligen produktiv skall du veta.
Jag har precis tjänat i hop till min första klackring i guld.
När jag varit ännu mer produktiv ska jag köpa klackringar så jag kan sätta en på varenda jävla finger. Och sen, när jag inte vet riktigt vad jag skall göra av allt som min produktivitet har alstrat, så ska jag köpa tio ringar till som jag sätter på mina tår.

Då mina damer och herrar, så kommer alla se att här har vi att göra med en ytterst produktiv, och glöm inte lycklig , man att göra.
Hallå! Vem skulle inte vara lycklig om man fick spatsera fram på gator och torg med guld på varenda finger och varenda tå?
Ja jösses, jag skulle inte ens bära joddlartofflor.
Endast ljudet att guld som möter asfalt.

Det måste vara så det låter när änglar sjunger.

Iallafall.
Jag har en klackring. Den är dock endast guldpläterad, men den ser ut som om den var av renaste lenaste gull.

Jag bar den häromsist då jag skulle uträtta ett ärende på urinalen här i staden. Så stod jag där med både sockerbit, förstoringsglas och pincett och försökte locka fram den lille rackaren, och plötsligt så hör jag en röst.
Först tänker jag att att det är nu det händer. Jag blir rån-styckmördad.
Så blev det inte, men däremot så fick jag en sorts föreläsning av någon som såg ut som en luffare.

Du fattar ju själv att jag blev chockskadad och därför inte kan redogöra för varenda ord han bräkte ur sig, men jag minns tydligt en mening.
Lyssna nu så ska du få höra något så urbota dumt så man får lust att karatesparka varenda luffare i ansiktet.

” Ni jagar allihop skattkistan i slutet på regnbågen”

Har du hör något så dumt?
Ja, sen var han liksom borta. Det värsta var att han på något sätt lyckats sno min sockerbit, så där stod jag med endast pincett och förstoringsglas.
Jag fick avblåsa ärendet på urinalen och istället traska tillbak till jobbet.

Jag skiter väl för fan i sockerbiten. Jag har massor av sockerbitar hemma.
Alltså, jag har så många sockerbitar att om man mätte lycka i antalet sockerbitar, då skulle jag vara så lycklig att energin min lycka alstrade skulle kunna driva en fet BMW från Kiruna till Ystad.

Ännu har jag ingen BMW. Jag har faktiskt inte ens en guldpläterad urna.
Men jag vet vad meningen med livet är.

Skattjakt.

Om Raffe och Mauro och den sommar som gick.

Ralf beskådade sommaren som låg framför honom. Alldeles grön och mysig.Alltså inte Ralf, han var grisskär. Detta skulle dock sommaren göra något åt.

Som Ralf, eller Raffe som hans närmsta kallade honom, hade längtat, och nu var den här.
Raffe stämplade ut från kneget, omfamnade ledigheten, andades djupt, och POFF. Så var det över.

Det som låg framför, låg helt plötsligt bakom, och Raffe fattade ingenting. Raffe fantiserade om att banka huvudet mot en tegelsten så skallen sprack. Raffe visste att ett huvud inte sprack på samma sätt som ett ägg, men hallå, detta var bara fantasier. Raffe skulle aldrig i hela livet banka sitt huvud mot en tegelsten. Det gjorde ju ont.
Raffe tyckte inte om ont.

Han var som du.
Han tyckte om skönt.

Så summerar man en lång skön semester, och konstaterar precis som alla gånger man summerar en lång skön semester, att den är på tok för kort.

Kände du?

Isvinden!

Det kalla draget av våndan som kommer då man börjar tänka på livets flyktighet.
Ja, ja, ja. Du är måhända en vårblomma som nyss slagit ut medan jag rotar runt i höstmyllan, men lyssna nu ungtuppar och späda vårblomster. Det går fort.

Sommaren.
Livet.

Ack ljuvfa ungdom vart tog du vägen?

Min ungdom var inte ljuv.
Det var på det stora hela ett helvete, så dit vill jag inte tillbaka. Jag är glad att det är över, så lämna mig i fred. Du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.

Citerade jag just Ratata?

Gubbpoäng!

Jag gillar verkligen inte Ratatas musik.

Inte då. Inte nu.

Jag hade hockeyfripp då. Nu har jag ingen frisyr alls.
Skulle jag ändå ge mig i kast med att skaffa en frisyr, så skulle det bli clownfrisyr.

Som Plura.

Plura hänger med Mauro, och ser du hur fiffigt det sammanflätas?
Hur saker och ting länkas till varandra, och hur då på något märkligt vis blir nu.

Plura har munkfripp och hänger med Mauro.
Huruvida Plura gillar Ratata vet jag inget om , men uppenbarligen gillar han Mauro, annars skulle de inte hänga med varandra.

Logik.

Semestern är slut.
Snart är det höst.
Jag vissnar sakta.

Kände du?
Isvinden!

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det”, sade en gång Raffes fru till Raffe.
Raffe tänkte då drämma sitt huvud mot en tegelsten, och hade inte hustrun fått sin hand mellan tegelstenen och Raffes huvud, så hade Raffes huvud inte alls spruckit som ett ägg, men säkerligen skadats rejält.

Så blev det inte. Istället bröt Raffes fru tre fingrar.
Du förstår. Raffe kastade huvudet med furiös kraft.

Därefter var det inget ratata i det äktenskapet.
Raffes fru såg därefter på Raffe med nya ögon.

På ren svenska så tänkte hon att han var dum i huvudet, och
i stunder av mörker ångrade hon att hon placerade sin hand mellan Raffes huvud och tegelstenen.

Det gick så långt att hon iscensatte Raffes våldsamma död.
Ja, i tankarna såklart. Mördare var hon inte.

Hon ville bara vara lycklig. En vårblomma.
Istället skulle hon vissna tillsammans med Raffe.
Helt utan ratata.

Usch.

Och så laddar vi batterierna för en höst som blir en vinter.
Men idag skiner solen och det är varmt där ute.

Fånga den.
Dagen.

Kanske är det sista fina dagen på väldigt länge?
Det vet vi inget om.
Kanske låter det ratata på fönsterrutorna redan imorgon? Ratata, ratata- smattrande regn.

Mer troligt det än att det är lille Mauro som står där med gjutjärnspannan under armen alltmedan Plura kör en specialversion av ” jag är glad att det är över…”

Ännu är det sommar, även om just min semester är till ända, och tänk på det, ta vara på det, för bakom hörnet på 7-eleven väntar inte Mauro på någon Sara. Bakom hörnet väntar höst.

Repetativ filosofi

Man gör som man gör som man gör, tills man dör.
En repetition av igår. En favorit i repris, ah, dessa
cykler, dessa tusen tankar om den stora förändringen.
Det nya livet.

Och så sitter man här igen och tuggar samma gamla
alfabet. Modesta korrigeringar, men på det stora hela, samma visa som i förrgår, och som i morgon.

Det liksom händer inte så mycket mer.

Jag sitter här och dör lite grann varenda hjärtslag, och det magiska är, att det gör du med.

Känner du hur vi sammanflätas med varandra nu?

Vi dör en smula ihop.
Visst är det fräsigt?

Nej.
Det finns inget fräsigt alls med döden.
Den är bara sorglig.
Men vi vet ju som om den.
100 procents mortalitet på livet.
Det finns ingen falsk marknadsföring över dessa bittra vilkor.

Så vad kan vi göra på vägen då? Ja, från vaggan till graven.

Somliga bleka anus vitt som Flunar Sörbaards tänder, andra bygger biceps (som ändå inte är i närheten av gamle Arnys )
Någon skänker en slant till biståndsarbete i fattigland, och en annan förverkligar sig själv. Hittar sig själv. Kanske i en tältbastu omgiven av andra självhittare. Kanske nån spelar lite på en trumma där inne i vattenångan?

Bom bom bom bom, låter stora trumman….(Ja, nu skrev jag ju liten, men hallå! Får vi vara lite busiga här på livets autorepeat? Går det bra?)

Nä men på allvar nu.
Döden är hiskelig.
Sorglig.
Skrämmande.

Människan lever i dess skugga konstant.
(Ja. Herr igelkott och hela jävla trollskogen åxå. JAG VET)

Vi lever här. Nu.
Allt vi vet. Nu.

Så skola vi fylla dagarna med liv och inte livet med dagar.
Exakt hur mycket prestationsångest får man av det?

Jasså inte?

Du menar, på riktigt, att din livsvånda försvann då du blekte anus? WoooooW!
Jag menar det. Wooooow. Jag är sjukt imponerad.
Jag har inget blekt anus och kommer icket heller bleka det.
Jag har andra pri-o-ri-ter-in-gar, som det heter.
Men åh-nej. Tro inte för en sekund att jag raljerar över dessa med andra pri-o-ri-ter-in-gar. Aldrig!

Du är drottning i ditt liv. Eller så är du kung över ditt underliv.

Lyssna nu.
Somliga menar att kvinnor måste klä sig anständigt för att inte männen ska tappa behärskningen, och helt enkelt måste kasta sig över den lättklädda kvinnan och utföra övningar som hör hemma inom spectrat fortplantning.

Detta är urbota dumt.

Det är så dumt att man skulle kunna tro att den som kommer på något så dumt, faktiskt, på riktigt, de-facto är en stor snopp som sitter på en tron och bestämmer över den ynklige lille mannen , som är helt i avsaknad av egen hjärna.

Ibland tror man nästan det.
Ja, att det är gamla skrynkliga gubbsnoppar som sitter och författar regler och förordningar.
Bara för att det är så dumt och patriarkalt.

Det är dumt det här med kön.

”Hallihallå- Mannen är familjens övferhuvfud…kvinna skola tiga i församlingen…åsåvidare.

Tvåtusentretton, inte tretton eller nittiosju.
Giv me ö bräjk.

Du noterar nu att den röda tråden icket skönjas längre. Du ser, ja du ser, med (skade?) glädje, hur skribenten villar bort sig, går förlorad, icket längre håller ihop historien. Hur det spretar värre än din fripp som är krönt av klyvna hårtoppar.

Låt mig väcka dig ur din villfarelse.

Här tappas ingen tråd.
Men vi vandrar allihop på den tunna röda linjen.
Linjen som konstant balanseras. Liv och död.
Galenskap och kontroll.
Räntor och amorteringar.
Glad och ledsen.
Pilsk och trilsk
Å så vidare…

Detta -som-vi-kallar-livet.

Det är spretigt.
Och du..du är inte en sämre människa fast ditt hår ser ut som nio permanenter på raken.
Det finns nån som älskar dig ändå!
Kanske just därför. Vad vet jag?

(Okej. Där gick jag för långt. Gränsen passerades. Men jag ber inte om förlåt.)

Nä men du hajjar?

Jag sa-” Gosse, fattar du vad det handlar om?”

Du, som läst samtliga inlägg här är inte bara en hjälte och en synnerligen god medmänniska, utan även utrustad med ett gott minne. Du märkte hur även jag här och nu , som man säger, lånade ur skafferiet. Ja, det stämmer. Jag lånade av en annan hjälte, och använde en mening jag använt förr.
Narcissist?!
Givetvis. Annars skulle jag ju inte borsta tänderna om morgon och kväll. Ej heller skulle jag äta middag.
Det finns ingen som gillar just mig så mycket som jag själv.

Du är också narcissist.

Glöm inte det.

Ingen är så mycket narcisisst som Per Gessle dock.
Hur jag kan veta det?
Det vet jag inte.
Men jag är kung i mitt liv, och jag får tycka så om jag vill!

Ja, så här snurrar det på , och jag börjar ana slutet.

Nähäpp du. Sakta i backarna. Jag skall INTE iscensätta min egen död på torget. Så kul skall du inte få ha det.
Jag börjar ana slutet på ett forum.
Det börjar bli repetativt.

Frågan är vad det skall bli av dig om jag lägger ner?
Vem ska fylla dig med livsvisdom och kunskap?

Jag vet inte.

Jag vet bara detta.

Inga gamla gubbsnoppar utan hjärna har trivts här. Bara det en vinning, bara det värt att strida vidare för. Kanske man bara behöver lite rast?

Du är du, och det är ju helt fantastiskt.
Vi sitter här och dör en smula tillsammans. Det är bara sorgligt.

Det gäller att , som man säger, suga musten ur livet.

Jag tror livet mest suger musten ur mig.
Hur är det med dig?

Tada.
Tråden var inte borttappad.
Den fanns här hela tiden.
Du bara såg den inte, och det är därför du inte kan bli boxare eller karateexpert. Du måste se vad som händer när det inte händer.

Du blir golvad annars.
Bli inte det.

Det är så repetativt.

Medmänniska och motmänniska. Den oläkta rugans sommarpsalm.

- ”Det var en redig ruga du har där på armen”, ja så hojtade han så högt att det nästan slog lock i öronen på Barry.
Inte nog med att individen X hade uppsnappat faktumet att en sårskårpa prydde Barrys arm, snart nog var han där och började pilla på den.

”-Får jag smaka” fortsatte han, och här skulle historian kunnat dö, redan innan den ordentligt ens börjat. Barry skulle kunnat placera sin knutna näve mitt mellan ögonen på honom, och knappt någon skulle döma honom för det.

Nu gjorde han inte det.

Om han lät honom smaka?
Tro fan det.

Gör om, gör rätt, skulle Barry önskat att han slapp säga till sig själv så här, herrans massa år senare, men tyvärr så blev det så.

Du vet, avlägsnar man en sårskorpa innan den läkt av sig själv, då blir det liksom ett steg fram och tre steg bak.
Han lärde sig aldrig Barry.

Ahh.
Vem drömmer inte om sommar då snön vräker ner?

Och så plötsligt, nästan som om ett mirakel inträffat, så blommar häggen. Allt man då fantiserat om under kalla januaridagar, skall helt plötsligt infrias.

Och så gör dom inte det.
Lyckan som skall bebo människan som per automatik, bara solen skiner och vindarna är varma, den uteblir.
Alltså, det jävliga är fortfarande jävligt, bara lite varmare.

Snälla.
Snälla du. Kan du inte skjuta olyckskorpen?
Ryck vingarna av den.
Krossa näbben med en polygrip.

Det är för fan Juni. Vi SKA ju vara lyckliga(re) nu.

Liksom, vem orkar tänka på en rödklädd fetknopp i lösskägg nu.
En kapitalisktiskt lögn som härjar i december, det ska vi inte tänka på i juni.

Vi sopar det under mattan.

En fantastisk dålig städteknik, men smutsen försvinner iallafall temporärt.

Så har vi då Barry som åter blöder från armen.
Nu får han börja om, ja, med sin process av att läka.

Du är Barry.
Jag är Barry.

Med untantag alla de som lever i förnekelse.

Du lever i förnekelse.
Jag lever i förnekelse.

Jodå. Så är det.

Fragmentariskt gör vi det, hur mycket vi än hatar att vi gör det.
Vi sopar smutsen under mattan, vi pillrar och vi kliar bort det som inte borde pillras på.
Vi är där med smutsiga fingrar och kan inte låta bli även om vi vet just detta att ett steg fram, blir då tre tillbaka.

Ibland så låter vi andra göra jobbet åt oss.
Vi låter dem göra smutsjobbet men likt förbanna så
är vi deltagare i demonteringen av det som inte fick läka i fred.

Det är inte lätt att vara människa.

Det är väl just detta som är att vara människa, det som särskiljer oss från djuren. Samvetet. Ansvaret. Moralen.

Håhåjaja.

Det är så ofantligt många processer under pågående hela tiden, så då någon frågar mig hur läget är, då blir jag först tyst och sen svarar jag att detta är en omöjlig fråga att besvara.

”Jo tack. Längst upp till höger är det helt okej, men dessvärre är det en warzone längst ner till vänster. Mitt hjärta tycks friskt och starkt men axeln är för i helvete full i kalk.
Vad säger du själv? Är det bra eller anus? Ja, läget .”

Jag tror inte en millisekund på de här människorna med blekta tänder ( inte de med blekta anus heller) som grinar brett och säger att livet är alldeles ..alldeles ..underbart. De ljuger.
Jag tror inte ett skvittskvatt på de hära människorna som säger att Gud är lösningen på våra problem. De är blinda eller rädda.
Gud. Jag söker Gud utan tro på att denne löser problemen. Snarare en Gud som hjälper mig läka. Hjälper mig orka.
Inte en Gud som erbjuder mig andligt knark.

Jag vet att vi alla är prydda med ärr som livet åsakat oss.
Vi är prydda med ärr som till viss del är åsakade av oss själva då vi inte orkat läka ifred. Då andra inte orkat med att låta oss läka i fred.

Du har ärrat mig.
Jag har ärrat dig.

Just för det är så svårt att vara människa.

Vi vill ofta vara medmänniska, ändå blir vi i bland en motmänniska.
En som står i vägen.

Visst är det besynnerligt?!

Precis så här komplext är vilkoren för oss människor.
Om jag har rätt i det?
Inte en aning.

Jag strävar likt en mask i föruttnelsen
sökandes efter näring.
Om du ser en olyckskorp som nödgas hugga in på mig så snälla,
placera en känga i dess huvud. Ett baseballträ i dess nacke. En polygrip runt dess näbb.

Då är du min medmänniska.
Jag gör det samma för dig.

Ho ho..Ivan.

I ett sällsynt ögonblick av närvaro, kom en tanke till Ivan.
Den kom, inte som en gåva, men som en slags insikt om alltingets meningslöshet.

Han stod där fraför badrumsspegeln och höll som bäst på att
rycka ett näshår. Det var grovt och skiftade i rött.

Vad var det för mening med detta?
Vad var det för mening med någonting alls egentligen?

Ivan var en man av ordning. Av rekordelighet.
En sund själ i en sund kropp.
Det fanns inte utrymme för grova näshår som strävade ut ur sin
näsborre till krypta. Dessa eleminerades regelbundet.

Så även denna morgon då Ivan i ett ögonblick av närvaro insåg att
det var meningslöst. Allt.

Det annars, kanske inte lätta sinneslaget, men iallafall någorlunda
harmoniska, utbyttes mot en svärta som fick svart att framstå som
bländande änglavitt.

Ivan brukade tro på änglar. Nu var han inte säker.

Ivans far hade varit en rödbrusig herre, numera var han askgrå.
Ivan var sin faders son, och den rödbrusiga uppsynen låg i hans DNA, vilket faktiskt aldrig hade stört honom. Nu visste han inte.
Hade han varit lyckligare om han varit svartmuskig kanske? Eller änglavit?

Lycklig hit , och lycklig dit”, sade då Ivans förnuft,”kan du inta bara ta ditt jävla ansvar som far, make och anställd? Gör det inte mer komplicerat än det redan är”

Komplicerat var ordet.
Vad var ett grovt näshår ,skimrande såsom gull, i jämförelse med vävnadsdöd och kräfta?

Ivan hade googlat bilder på missbrukare som skjutit ryskt syntetiskt heroin. Groteska bilder på vävnadsdöd. Han hade mått en aning illa, men ändå suttit som förhäxad framför datorn. Ivan brukade tänka att detta måste vara slutstationen som narkoman.

Man kan ställa sig frågan varför, ja, varför beskåda autentiska bilder på mänskligt lidande?, och utan att garantera något svar med reabilitet, så skulle man ändå kunna ge sig i kast med en tolkning.

Måhända de egna problemen framställs i godare dager, i ett mildare sken, i jämförelse med ”riktigt” lidande?
Ivan hade prövat sin hypotes på några kamrater, men de hade svarat ungefär det samma allihop. ”Lidande kan inte jämföras då det är en subjektiv upplevelse” >

Ivan hade sällan accepterat desa svar, utan drivit på, menat att det måste väl finnas graderingar även i helvetet?

Ivan hade trott på ett helvete.
En brinnande smältdegel dit förtappade förvisades för att evigt brinna i total avsaknad av Gud.
Nu visste han inte.

Det satt hårt. Näshåret.
I samma stund den rycktes loss med roten så tårades Ivans ögon, och det såg ut som om han grät.
Ivan brukade deklarera att ”vargar gråter inte”

Ivan grät aldrig numera.
Han hade gråtit klart.
Tårar löser inga problem.

Inte alkohol eller brukade han tillägga.

Ivan tänkte ibland på alkohol. Att förtära den.
Tanken dog alltid innan den förverkligades.
Ivan visste detta, att alkohol var en djävul. En satan.

Men han kom ändå att fastna i tanken. ” vad var egentligen meningen med allt? Skulle hela livet vara ett sorts problemlösande? En vandring från punkt A till punkt B, med den enda garantin att det var 100% mortalitet på livet”
Det kändes för sorgligt alltsammans

Näshåret låg nu i handfatet.
Ivan kunde inte annat än förundras över dess grovhet.
Om ändå skägget haft samma kvalitet suckade han.

Ivan drömde om ett stort , tjockt och yvigt skägg. Ett sådant där som dvärgen i sagan om ringen.

Ivan var väldigt förtjust i filmatiseringarna på Tolkiens böcker.
Han brukade alltid känna sig lite vemodig då han sett klart filmerna.
Vardagslivet kändes så, ja, vardagligt i jämförelse med att bekämpa orcher och ondskans budbärare.
Dock, Ivan kunde inte förstå detta med att folk blivit deprimerade efter att ha sett filmen Avatar. På allvar, folk hade uppfattat sina vanliga liv som så grå och trista efter att ha beskådat Avatar, att de blivit deprimerade. Säkert hade en och annan tagit livet av sig också.

Sån var inte Ivan.

Men nog drömde han om något större. Att vardagen inte skulle vara så jämngrå och problemorienterad. Ivan fantiserade om att sälja allt och köpa en husbil. Sen skulle de, Ivan och hans familj bara dra. Bekämpa eländet i vanlig ordning, men på drift. Lämna allt.
Men det var ju detta med pengar. Det saknades, som man säger, resurser.

Odla näshår och buskage i armhålorna. Skägg och Robin Hood frisyr.
Bli hippie och måla peacemärken på bussen.
Allt utom att röka på. Aldrig i helvete att han skulle röka på.

Inte ens dricka alkohol faktiskt. ”Been there, done that” som han brukade säga då Lucifer eller någon bekant ville bjuda på lite starkt.

Ivan kom att tänka på sexfixeringen som härskade i media. ”Synnerligen primitiva äro vi människobarn” tänkte han.
Att allt tycktes gå ut på att idka könsumgänge.

Könsumgänge. Vilket ord, ”vem har kommit på det”? Ja, han tänkte så Ivan, och vidare tänkte han att kön kan väl inte umgås heller?!
Könens ägare möjligtvis, med det var ett ord som smakade illa i munnen.
Könsumgänge.

Sex hit och sex dit, det fanns liksom inget sexigt över det. Bara dollar.
Sälja lösnummer av tidningar fulla med dynga.
Ivan tänkte att en snopp liknade ett isterband och exakt hur sexigt var det egentligen?

Vissa människor menade på att likadana kön inte skulle umgås, att det var fel.Synd. Synd gentemot Gud och synd om barnen.
Ivan tänkte ändå att kön umgicks inte, däremot människor, och barn behöver kärlek från närvarande föräldrar, det satt väl knappast i vad som fanns mellan benen på föräldrarna. Han suckade tungt. Det var så mycket problemlösande på det stora hela.
Så mycket idioti.
Han ville bara rymma med sin fru och sina ungar.
Bli Hippie. Eller riddare.
Ja, varför inte en riddare.
En fattig sådan.

Men inte idag.
Kanske i morgon?

Kanske.
En fattig riddare.

Onanist-Javisst.

Torild scrollade runt på det häringa internetet, kollade Flexprässen och Knaftonpladet, bara för att konstatera att under solen intet nytt.

Samma visa i dag som i går.

Det var våld och elände. Det var väderrapporter och sport. Sjukdom, död och nya virus. Kom de inte med vingar och näbb så var det iallafall ruskigt på något svingit vis, samma visa i går som i dag.

Bara eländes elände.

Så fann Torild ett guldkorn i nyhetsflödet. Något som kändes uppfräschande och virilt. Nytänkande och potent.
Det var Knaftonpladet som ägnat sig åt djuplodad journalistik.

Det var fantastiskt.

Tänk. Nu visste Torild det han aldrig riktigt vetat, och faktiskt, inte ens vetat att han ville veta.

Vi onanerar mer än någonsin!

Tänka sig.

Torild lutade sig tillbaka i sin kontorsstol, tog en stor klunk kaffe och mediterade lite över sin nyfunna kunskap. En tanke började mala runt mellan öronen. ” vad skulle han egentligen med denna kunskap till?”

En gång för länge sedan så hade Torild bläddrat i en gammal bok från 1920. Boken hade handlat om sjukdomar.
Vid närmare eftertanke kunde det faktiskt vara så att boken var så gammal så den var tryckt 1918 faktiskt.
I den boken hade det stått om ett tillstånd som kunde drabba en viss typ av människa.
Symtom som avslöjade sådana människor var- blekhet, dålig hållning och mörka ringar under ögonen.
Detta kunde, enligt den där boken som var utgiven 1920 eller om det var 1918, drabba onanisten.

Torild tänkte att det var nya tider nu. Andra tider.
Nu onanerade svenska folket mer än någonsin, ja, det skrev Knaftonpladet.
Torild brukade tänka att bleka, magra människor med ringar under ögonen var utarbetade eller sjuka, men inte att de var onanister.

Det stämde verkligen dåligt med Knaftonpladets djuplodade journalistik.
Sannerligen.

Torild försökte nu sortera tankarna.
Väga informationen.
Resonera med sig själv.

Två koppar kaffe och en cigarett senare var han på det klara hur det låg till. Givetvis. Självklart och helt utan tvekan så hade den gamla boken fel i sitt påstående.
Fel. Fel . Fel.

Skönt , tänkte Torild, som nu kunde lägga åtminstonde en pusselbit till rätta. Men, vad skulle han med informationen till egentligen?
Ja, detta att granngubben onanerade mer än någonsin?
Eller detta som Torild läste igår, att KD människor hade aktivast sexliv.

Undra om Pimmy Bråkesson fick knulla?

Torild började nu skrocka högt och ogenerat. Det var så tokigt alltsammans. Pimmy skulle ju iallafall uppskattat en partner av blekare hudtonus. Sannerligen. En onanist rent utav?

Torild stängde så av sin dator. På det stora hela var han mest irriterad.
Världen stod i brand. Pesten kom med näbb och vingar och Ping Pong Dong hotade med att spränga hela ”land of dreams” till hockeypulver, men Knaftonpladet skrev om onani.

-” For helvede”, fräste Torild, nu på Danska. Varför han gjorde det, ja på Danska alltså, fanns ingen rimlig förklaring till, men å andra sidan så var Knaftonpladets skriverier högst orimliga de med.

I samma stund Torild öppnade ytterdörren och klev ut i den grönskande försommaren, så passerade en mås ovan hans huvud.
Om det inte var illa ställt alltredan, så blev det nu ytterligare lite jävligare, då måsfan beslutade sig för att skita Torild rätt i skallen.

Torild blev inte bara förargad, utan även en smula skräckslagen.
Fågelinfluensan som härjade 2006 hade ärrat honom, och då han febrilt rotade i högerfickan efter en näsduk för att torka sig, så hörde han hur det klickade till i buskaget.
Sen klickade det igen.

Torild förstod nu vad det var. En kamera.

Ja. Precis så här gick det till då den genomsnittlige onanisten fick ett ansikte. Kärt barn har många namn och gissa om Torild blev trött på att höra J-O Waldner ropat efter sig så snart han lämnade hemmet.

Orimligt på det hela, javisst, men i en värld där löpen ropar ”vi kan inte låta bli-onani”, så är allt möjligt, och inget omöjligt eller hur?!

Likt smörbollar i sommarnatten

Folke hade slagit på stort och investerat i en studsmatta till barnen. Den var enorm.
Hela fyra meter i diameter mätte den, och Folke tänkte att han skulle spara in utgiften ganska snabbt.
Inga mer så kallade lekland.

I helvete heller.

Här skulle studsas, hoppas, lekas och busas.
Folke tänkte att de hoppade säkert in utlägget på två sommrar.
Folke såg framför sig hur barnen skulle hoppa om dagarna hela semestern, och hur han och frun kunde titta på dem medan de själva drack vin.

Nåväl. Efter en helkväll då Folke fått montera ihop studsmattan, med en myggsvärm kring skallen som resulterade i sönderstungen huvudsvål, så stod den så redo att premiärhoppas.
Folke blev faktiskt en smula besviken på barnens, inte alls så exalterade utlåtande. Visst, de hoppade, men Folke tyckte nog att det såg lite halvengagerat ut på det stora hela.

Ta i lite”, hojtade han. ”Högre. Högre. Höööögre”!

Och lydiga som de var, de halvengagerade barnen, så hoppade de så högt och engagerat att de råkade knocka huvudena i varandra.
Det small till så högt att Folke först trodde han bragdt dem om liv och hälsa. Nu var det inte riktigt så illa, men den ena fick en hjärnskakning, medan den andra landade så illa att foten stukades.

Det skulle inte hoppas nå mycket alls denna sommar. Det kunde Folke räkna ut.

Och så blev det.
Barnen som var hjärnskakade och stukade, fick ta det väldigt lungt, och studsmattan som skulle blivit sommarens paradnummer, ja, den stod obrukad och ledsen medan dagarna rann iväg.

Så kom det sig en kväll då Folke låg till sängs och försökte traggla sig igenom en bok, att han hörde ett gnekande ljud utifrån gården.
Först registrerade han det bara utan att lägga ihop ett och ett, eller om man hellre vill, lägga i hop den audiotiva informationen med erfarenheten av ljudkällans ursprung, men sen slog det honom.

Studsmattan.
Det är ju studsmattan som låter!

Folke sade det till sin hustru, men hon lyssnade inte, ty hon var sedan länge förförd av John Blund.
Folke tassade med försiktiga steg in till barnen. Även de sov djupt. Hjärnskakade och stukade som de små liven faktiskt var.

Vad faen?”, muttrade han

Folke gick så till vardagsrummet, smög försiktigt fram till fönstret och spejade ut på bakgården.
Först kunde han inte riktigt ta emot vad han skådade.

På studsmattan, likt en boll av vitt ister, hoppade Folkes granne Gunnar. Upp och ned. Gubbtuttarna daskade hårt mot magen vid varje nedslag.
Gunnar. Folkes granne Gunnar, gatans tjurigaste surgubbe, hoppade helt obekymmrat som en boll av vitt ister. Upp och ned.

Folke tänkte att han borde konfrontera honom. Fråga honom vad i helvete han håller på med. Att det råkar vara mitt i natten. Att det är Folkes trädgård han befinner sig i, och framförallt, Folkes studsmatta, men han förmådde sig inte slita sig från sin första parkett.

Gunnar sken som en junisol. Hans alltid så tvära ansiktsdrag var som borta. Han log. Folke stod så och beskådade scenen.
Plötsligt slutade Gunnar att hoppa. Försiktigt drog han upp dragkedjan till skyddsnätet och tråcklade sig ut.

Så var han borta.

Så förflöt några dygn, och Folke undvek sin granne.
Han såg honom stå och påta i trädgården, och förvisso, några artighetsfraser utbyttes, men de var mer än vanligt ansträngda.

På den femte natten efter att Folke sett Gunnar i studsmattan, så vaknade han åter av samma gnekande ljud.
Och tro fan det, där stod Gunnar åter och hoppade.
Gubbtuttarna slaskade och daskade på den stora vita håriga magen, och nu härsknade Folke till.

Han rusade ut på gården, vevade med armarna och ylade ” Vad i helvete tar du dig till karljävel?!”

Gunnar reagerade knappt. Han fortsatte bara hoppa. Som en boll av vitt ister. Upp och ned. Upp och ned.

Precis då Folke skulle till att vomera en ny okvädesharang, så tog dock Gunnar till orda.

”Kom” sade han. ”Kom upp hit och hoppa med mig”

Det märkliga var att Folke gjorde just det.
Han klättrade upp, tog av sig till bara kalsongerna, precis som Gunnar. Försiktigt började han hoppa. Tillsammans hoppade de nu.

Högre och högre.

Inte ett ljud sade de till varandra.

När det första gryningsljuset nådde dem var de sjöblöta i svett.
Emellanåt möttes deras blickar, och på något konstigt sätt var det som om deras själar komunicerade med varandra.
Inga ord behövdes.

Bara två karlar i femtioårs åldern som lät trivselfettet rastas ordlöst. Likt två bollar av lenaste ,mjällaste fett studsade de sig igenom natten. Bortkoppalade från ångesten över de stigande räntorna, över de krackelerade husfasaderna, över vindskivorna som ruttnade. Semestern led mot sitt slut, och snart skulle de åter svida om. Snart skulle de med portfölj i hand nicka till varandra om morgnarna då de möttes vid bilarna.

Men varför tänka på dessa dystra saker nu?
Ännu levde sommaren, och i harmoni fortsatte de studsa sig genom natten som just höll på att bli till morgon.

Gräset var vått av dagg, och det doftade ljuv sommar.

Ännu.

Mångalen

Sannerligen, såg det inte ut som om månen faktiskt blödde denna natt, då sommaren var på väg mot sitt slut?

Sommaren hade varit het, och ännu sista veckan i augusti så var nätterna så varma att man pratade om subtropisk värme.

John stod på sin altan och beskådade fenomenet långt ovan trädtopparna.
Det såg faktiskt ut som om månen dröp i blod.

Altanen. Så mycket dåligt samvete den gav honom.
Inte hade han ojat in den som han borde gjort. Inte hade han gått över den med sandpapper för att få bort stickor och ojämnheter. Nä, den hade fått stå orörd hela sommaren.

Orörd var fel ord. Altanen hade brukats flitigt.
Av John och hans familj. Av vänner som hälsat på.
Men stickor i fötterna hade de fått.

Nu var sommaren förbi, och det som borde ha gjorts, var ännu ogjort.

Klockan visade 01.37, och termometern visade 21,2 grader varmt.
Månen vred sig i blod, och Johns altan stod i förfall.

John kunde omöjligt sova.
Värmen var för tung och tryckande, det var för mycket insektsljud. Ja, det var som om naturen kröp närmare och närmare honom. John tänkte att säkerligen så kröp rönnens rötter ner under hans hus, att detta förklarade varför han hade problem med avloppet. Den där satans rönnen. Han borde tagit ned den redan för flera år sedan.

Inget blev gjort. Allt blev ogjort.

John tänkte på hur han i februari stått och tittat ut genom fönstret en iskall natt. Hur han även då plågats av sömnlöshet.
Då hade termometern visat 29,8 minusgrader.
Det enda ljud han hört då, var ljudet av luftvärmepumpen.
Ett svagt väsande.
John mindes hur han snört på sig skorna och rejält påklädd hade klivit ut i den iskalla natten. Det hade knarrat under fötterna.
Kylan hade varit så aggressiv att han nästan chokades av dess intensitet.

Han hade vandrat fram och åter efter vägen.
Husen hade varit nedsläckta.
Månen hade då varit kritvit och i stillhet lyst upp tillräckligt för att de nakna trädgrenarna kastat skuggor över snön.
Där och då, hade John inte funderat på altanen. Inte på rönnen. Inte på det som nu var ogjort.

John kunde inte komma ihåg. Allt han kom i håg var att han då förbannat kylan. Den eviga vintern. Sömnlösheten.

Termometern visade 02.11 ännu 20 plusgrader. Det hade tystnat lite bland lövverken. En svettdroppe släppte från Johns panna och landade på altanräcket. John såg nu att det skevade. Som om det hade expanderat, som om det inte längre rymdes i sin ursprungliga konstruktion.

Tänk att inget kunde bestå. Att allt skulle förfalla.

Han vände åter blicken mot månen. Det såg verkligen ut som den blödde. Gjorde den det?
Han öppnade altandörren och gick med tysta steg fram mot bokhyllan. John ägde 4 biblar.
En var stulen från ett hotell. En grön gideonitbibel. Svenska på vänsterspalten och och engelska på den högra. Det var egentligen ingen bibel eftersom den endast innehöll nya testamentet. Vad han sökte efter denna natt fanns således inte i den. Johns andra bibel var av 1917 års översättning. John ansåg att språket i denna var att föredra. Det var mustigare. Mer poetiskt. Sakralare. De andra två biblarna läste John aldrig i. De stod mest i bokhyllan för att de var tjocka och hade vackra pärmar.

Johns fingertoppar var så svettiga att de tunna skira bladen i bibeln fastnade, klistrade som fast sig och Johns, av snus missfärgade fingrar, lämnade fingeravtryck efter sig då han försiktigt bläddrade i den heliga skriften.

Så fann han vad han sökte. Joel 2:31 ”Solen skall vändas i mörker och månen i blod förrän HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda”

Vad spelade en ogjord altan för någon roll?

John blev stående en stund och försjönk i tankar. Om det var värmen, den fuktiga tryckande subtropiska nattvärmen som gjorde honom trögtänkt eller om det var sömnen som äntligen kom honom till mötes kunde han inte avgöra, men han vacklade helt plötsligt till, och var tvungen att greppa efter något att hålla i. Två tjocka böcker med vackra pärmar klarade inte uppgiften, och John tappade balansen då de ramlade ur bokhyllan.

John föll framstupa och slog pannan hårt mot bokhyllan. Biblarna föll til golvet med dova dunsar.

Inget blev gjort och allt blev ogjort.
Bokhyllan som aldrig fastmonterats i väggen som den skulle ha gjorts, började nu svaja.
John kunde inget göra för att förhindra det som nu skedde.
Med ett brak tippade den framåt och landade på John.

John var helt omedveten om detta. Han hade nått ett tillstånd av medvetslöshet då skallen träffade hårt trä. Han låg nu, kraftigt blödande från ett jack i pannan, begravd under bokhyllan.
Under all denna litteratur han önskade han läst mer utav.
Under alla dessa böcker som John hoppats på att leda honom mot sanningen.

Det var nu alldeles stilla.
Naturen hade tystnat och natten gick mot gryning.

Rönnens rötter trevade sakta genom svart mylla och blodet från såret i pannan, hade koagulerat och var nu mer brunt än rött.

Det var Johns hustru som hade hittat honom.

Tre dygn senare, då hon hemkommen från en resa tillsammans med deras barn klivit in i huset hade hon genast sett oredan i vardagsrummet. Faktiskt så hade hon först noterat kylan.
Sommaren hade gett sig av redan två dygn efter den blodröda natten, och regn och kyla hade drivit in.

Först noterade hon kylan i huset, sen såg hon bokhavet på golvet, därefter den öppna altandörren.
Sist av allt såg hon Johns ben som stack ut under bokhyllan.

Första impulsen hade varit att skratta, men det tog bara någon sekund för hjärnan att lägga ihop de obesvarade telefonsamtalen med synen hon nu beskådade.

Hon satte handen för munnen och minnet av ett samtal de haft kvällen innan hon for bökade sig fram i hennes nu förvirrade, lamslagna hjärna.
Hon såg John ansikte framför sig, och hon mindes hur irriterad hon varit. Hur trött hon varit på hans eviga malande om alltings förfall.

En ny tanke övervann den tidigare Hur i helvete kan man vara så klantig att man mister livet genom att få en bokhylla över sig?

Hon var naturligtvis i chock då hon försiktigt närmade sig bokhyllan. Hon var naturligtvis i chock då hon plockade upp en av dessa tjocka böcker med vacker pärm. Den låg med ryggen uppåt och hon vände på den.
Långt senare, ja flera år efteråt, så hade hon ofta återvänt till dessa minuter som tycktes eviga.
Långt senare, långt efteråt då hon hade fått berättat för sig hur en granne hört hennes skrik, och hur denne skyndat över gatan och påkallat hjälp, hade hon försökt lägga pusslet för att om möjligt förstå.

Men pusslet hade blivit ogjort.

Vid försäljningen av huset hade det mycket riktigt konstaterats, att under huset, kryllade det av rötter från rönnen. Rötterna hade trängt igenom och letat sig upp i avloppssystemen, och ingreppen som behövde göras var omotiverade med tanke på husets värde. I princip var det bara att jämna huset med marken hade det sagts.

Och så hade det blivit.

Långt senare, ja då några år blivit decenium, så såg det en natt ut precis som om månen blödde.
Hon tänkte att detta skulle John fått uppleva, han som pratat så mycket om de här totalt obegripliga religiösa tingen.

I botten på skålen ligger karamellen ingen ville ha

Åke hade i sin ungdom, ja, egentligen nästan då han var en liten pojk egentligen, lärt känna Gudmund.
De blev vänner.

Detta var på den tiden facebook hette ”mina vänner” och var en inbunden liten bok. En inbunden liten bok där vännerna helt enkelt bekräftade vänskapen genom att fylla i ett antal uppgifter om sig själv.

Gudmund skrev aldrig in sig i boken.
Det behövdes inte.
Dessutom hade Gudmund skrivit en egen bok.
Det var fantastiskt, för vet du vad?
Åke fanns med i den boken.

Åke förstod inte riktigt detta, men han fick förklarat för sig, av bättre vetande, att alla som var vänner med Gudmund fanns uppskrivna där.

Det var fantastiskt.

Åren gick och Åke som var liten och späd, blev större och fick
akne. Dessa fakta har ringa betydelse för historien, men vi vill väl ändå försöka oss på att förstå sammanhangen. Vill vi inte?

Då Åke började misströsta på apotekens utbud av aknemedikament så frågade han Gudmund om hjälp. Visst är det löjligt, men så var det.
Gudmund var faktiskt inte bara en kamrat och tillika författare, utan det ryktades om att han dessutom kunde trolla.
Åke kostaterade något besviken att Gudmund inte var speciellt intresserad av akne. Inte alls faktiskt.

Detta var ju väldigt logiskt.

Men Åke var en skör och bräcklig person, det var han, och då aknen till sist ätit sig in i hans själ, så vände han sig till Gudmund allt ihärdigare. Oftast var det upptaget då han ringde, men ibland svarade någon av Gudmunds assistenter.
Jo, så var det.
Åke hade vuxit upp och blivit ett nervvrak till yngling, och Gudmund han gick aldrig att få tag i.
Assistenter det hade han. Det märkliga var att de allihop pratade om Gudmund på ett sätt som Åke inte riktigt kände igen.
” Du får fortsätta ringa. Vi lovar. Han svarar. Då tidpunkten är rätt, då svarar han”

Åke ringde. Och ringde.
Ständigt denna upptaget ton.

Man skulle inte klandra Åke om han till sist givit upp i sina försök att nå Gudmund. Visst inte?

Åke kom dock i håg vänskapen de haft då Åke var pojk.
Det var så annorlunda då. Åke mindes att Gudmund varit mer närvarande då. Hade han inte?
Detta var iallafall vad Åke ville minnas.

Precis som med alla människor som växer upp, så stod Åke inför en massa beslut som måste fattas.
Åke fattade en hel massa beslut, och då han som medelålders sedan sammanfattade sitt liv hitintills, kunde han konstatera att
många, många beslut han fattat hade varit fel.

Ibland skyllde han på Gudmund.
Ja, det är säkert.
Hade bara Gudmund någongång svarat, så hade Åke kanske kunnat få lite vägledning. Gudmund kunde ju inte bara trolla, utan han kunde även ge människor små hintar om hur de skulle agera i livets olika beslut som skulle fattas. Ja, detta hade Åke lärt sig av Gudmunds otaliga assistenter.
Ibland skyllde Åke på assistenterna.
Han tänkte att dessa omöjligen kunde lyssna ordentligt på Gudmund.

Mest skyllde Åke ändå på sig själv.

Du förstår, Åke var inte korkad.
Åke hade ganska bra koll på massor av saker, men han hade av någon anledning vissa svårigheter att hantera detta med Gudmund.
Kanske var det för att Gudmund och Åke blev vänner under så dramatiska förhållanden?, spekulerade Åke.

När allt varit mörkt hade Gudmund kommit med ljus.
Då allt varit otryggt, hade Gudmund stått för tryggheten.

Ibland, även då, hade Åke tänkt att Gudmund ändå var en lurig räv. Vänskapen tycktes ibland vara baserad på att man skulle göra som Gudmund sa och tyckte, annars var man inte vänner, och man kunde fetglömma att få komma på Gudmunds fest längre fram.

En annan sak som Åke funderade på då, och som Åke fortfarande funderade på dagligen, var detta med att Gudmund ofta framställdes som en reko snubbe, men begärde man ut brottsregister på honom så var han värsta busen.

Faktum var att Åke varit livrädd för att hamna i onåd hos Gudmund. Åke hade ju lärt sig detta. Att hålla sig på god fot med Gudmund, annars var det mörker och tandagnisslan att vänta.
Ett liv utan Gudmund , ja det gick käpprätt åt helvetet.

Då Åke växte upp förstod han allt mer hur det hängde ihop. Eller, gjorde han?
Det var förvirrande alltsammans, för bakom assistenternas väna, milda ansikten så lurade en blick som var hotfull. Gör rätt- annars!
Bakom de mjuka orden om Gudmunds oändliga vänskap, så fanns alltid inbäddade hot om en missad fest. Man måste hålla sig nära Gudmund. Annars!

Åke hade hållt sig så nära Gudmund han kunde, men det var alltid upptaget då han ringde honom. Assistenterna sade alltid samma sak. Alltid samma ord, men i lite olika utförande.

Då Åke frågade dem om de läst Gudmunds bok, så svarade de oftast att ”självklart har vi det”, sen citarade de ur bokens sista tredjedel.
Då Åke frågade hur de fick ihop det hela med merparten av boken, som Åke aldrig läst i dess helhet då han var ung, så svarade de nästan alltid att det fick de inte. De fick inte ihop det, utan lämnade det åt Gudmund. Gudmund fick stå till svars. Inte de.

Ett egentligen bra svar konstaterade Åke, men ändå totalt förkastligt. Åke ville ju inte vara vän med en såpass lurig räv som Gudmund, OM det var på det viset som Åke nu förstått att de flesta ändå tyckte. Ja, de av Gudmunds vänner och assistenter.

Hallå” sa Åke just vid en sådan här verbal konfrontation med en anhängare. ” Du kan ju inte bara lägga locket på, du kan ju inte bara blunda för de här totalt obegripliga hoten och våldshandlingarna Gudmund ändå propagerar för i sin bok”
Assistenten, eller om det bara var en kompis, blängde då bara på Åke och muttrade något om avfälling eller om det var hädare.

Åke tänkte att så var det inte alls.
Åke kände inte någon annan som funderade så mycket som han själv på detta med Gudmund och deras vänskap.
Åke ville inte alls sluta vara vän med Gudmund, men han ville ju ändå få ihop det hela. Var det för mycket begärt?

Det var bara så bekymmersamt alltsammans.
Och Åke konstaterade att de flesta överhuvudtaget inte ens bemödade sig att ens försöka förstå hur Gudmund framstod både som lamm och ulv på samma gång.
Att Gudmund iband torkar tårar och ibland antar skepnad av förgörare.

Åke förstod att barndomens vänskap aldrig någonsin skulle komma åter. Åke förstod att han mestadels blivit matad med osanningar.
Ungefär som att påstå att potatischips är nyttigt för att det är just potatis, medan man inte säger ett ord om fett och salt i kubik.

Åke raderade Gudmunds telefonnummer.
Inte för att han inte önskade att Gudmund skulle svara, utan för att Åke insett att han nog trots allt fåt fel nummer.
Åke tänkte att Gudmund nog inte ens hette Gudmund.

Det fick vara nog med upptaget toner nu. Om Gudmund skulle ringa Åke?, nej det trode han inte. Inte en sekund trodde Åke det, men Åke tänkte fortsätta söka efter sin kamrat. Han tänkte att någonstans bland all vilseledande snickesnack så fanns nog Gudmund trots allt. Fast kanske han inte hette Gudmund?

Åke vandrade nu en ganska ensam stig.
För trots att den Gudmund han trott var ”The Gudmund” allt mer tycktes framstå som en fabel, så kunde han inte tåla att folk rackade ner på denne. Åke tänkte nog att den riktige Gudmund var lika bedrövad som Åke över att vara så missförstådd och feltolkad.

Men egentligen. Vad visste Åke?
Egentligen ingenting.
Det mesta var så förvirrande då det drogs ut i dagsljuset.

Åke var dock ändå ganska så säker på att det skulle fortsättas snickesnackas om Gudmund om söndagarna. Att folk skulle sluka vad som sades på samma sätt en godisskål töms snabbt som ögat, men att kvar på botten skulle det ligga kvar svarta lakritsbåtar.

Åke tänkte att kanske var det hans öde. Att vara kapten på denna svarta lakritsbåt som ingen ville ha.

Den tandlösa ulven. Om frågorna utan svar.

Jag vet.
Det är synnerligen otillfredställande att lämnas i en ocean av frågor. Men är inte livet så på det stora hela?
En fråga får ibland ett svar, men oftare så leder det bara till följdfrågor.

Självklart besitter jag svaret på varför Enar ruggade upp sin kliande ändlykta mot dörrkarmen. Självklart gör jag det, men skrapar vi lite på det övre lagret, så vet vi endast detta att under första lagret, ligger andra lagret och sen tredje. Kanske till och med ett fjärde?

Ett svar är sällan ett svar. Blott en språngbräda till nya frågor. Precis som med de stora livsfrågorna.

Vissa människor går den enkla vägen. Den stigen som alltid är beklädd med torr och fin bark. Alltid genom en lövskog , där musöronen på träden precis slagit ut och är alldeles nygröna.
Vissa människor väljer att blunda för faktumet att bara en liten bit in i skogen så tätnar vegetationen, och att då försommaren blivit högsommar, då skymmer lövverken såpass mycket att solen inte förmår sig att tränga igenom. Vissa människor väljer att inte se, att bortom det ljusa och trevliga, så lurar ulven, trollpackorna och sanningar som är så smärtsamma att man väljer att vända sin blick mot det som är enkelt och gemytligt istället för att abdikera inför faktumet att under det övre lagret döjer sig ett nytt lager.

En fråga har sällan ett svar. Ett svar är oftast bara en språngbräda till följdfrågor. Följdfrågor vars svar saknar försommargrön nyans.

Vi vet så lite egentligen.
Vi drabbas av känsloyttringar, känslor som egentligen har lite
att göra med fakta.

En del människor vandrar på den här stigen som är behaglig, trots att de vet att under lagren av torr, fin och mjuk bark, så är jorden svart och lerig.
De blundar för faktumet att inget alls är såsom de så innerligt önskar att det ska vara.

Vi frågar dom, och vi får svar.
Svar som är byggda av halm.

När ulven blåser, så rasar det ihop.

Kanske dessa människor går torrskodda trots allt.
Kanske lever de ett lyckligare liv i sin förnekelse?
Jag vet inte.

Jag vet endast detta

”what i tought was the garden of Eden, became the valley of the shadow of detah”

Men det händer att jag ställer mig frågan om jag önskade
att det var annorlunda. Att även jag vandrade stigen genom en
lövskog, pyntad i ljusgrönt. Jag ställer mig frågan, och jag kan faktiskt svara. Utan följdfrågor.

För ulven är inte farlig om vi bara vet att han är där.
Han kan inte smyga sig på oss obemärkt. Jag kalkylerar med att han kan komma. Om jag bara vet detta att inga stigar är enkla, och att inga frågor har självklara svar, då är ulvens tänder utan makt att slita sönder en naiv tro på en enkel resa i ljusgrönt.