Islamism det största inrikespolitiska hotet mot demokratin i Sverige?

I fredags slog terrorister till igen. Denna gång i Tunisien, Frankrike och Kuwait. Tre terrordåd på tre olika platser under samma dag tog kallblodigt livet av mellan 60 och 70 personer. Militanta jihadister ur IS har tagit på sig attackerna i Tunisien och Kuwait. Redan dagen efter avvärjde polisen i London en planerad terroristattack mot en militärparad.

I januari i år beskrev Sara Skyttedal, ordf för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, i en debattartikel i Expressen, islamismen som ”det största inrikespolitiska hotet mot demokratin och Sverige”. Hennes förslag var att förbjuda medlemskap i radikala muslimska organisationer. Enligt Skyttedal är islamismen en ’grundlagsfientlig rörelse då den är emot den svenska regeringsformens påbud m att ”all makt i Sverige utgår ifrån folket”.

”Islamism är en gemensam beteckning för extrema, politiserade former av islam. Gemensamt för dessa är att de anser att staten ska underställas Allah, eller mer specifikt den lag de anser han skapat och som de kallar sharia. En konsekvens av detta är att islamister anser att de västerländska demokratierna saknar legitimitet”, skrev Skyttedal.

Skyttedal sågar politikerna i Örebro som tycker att man ska ge skattefinansierade jobb, terapi och bostäder till återvändande IS-terrorister. Jag kan bara hålla med henne. För närvarande lär det vara omkring 300 svenskar som anslutit sig till IS främst i Syrien. Hur kan man ens komma på tanken att belöna dem som deltagit i terrorism och krigshandlingar samtidigt som man låter skötsamma och fredliga svenska ungdomar gå utan både bostad och jobb? Vilka signaler ger det?

Vi måste bli mycket bättre på att förhindra att våldsbejakande islamism breder ut sig i Sverige och på att utkräva ansvar från återvändande IS-terrorister. Det är helt fel av Örebro kommun att ge återvändande jihadister företräde till jobb och naivt att tro att den ideologiska övertygelsen snabbt ska botas med terapi. Att regeringens samordnare mot extremism, Mona Sahlin, dessutom stöder Örebros initiativ är häpnadsväckande.

Återvändande IS-terrorister måste få tydliga straff som markerar det avskyvärda i deras handlingar och avskräcker andra från att göra likadant. I Tyskland är det förbjudet att tillhöra, bilda opinion för, finansiera eller uppvisa symboler för organisationer som vill omkullkasta grundlagen. Det borde det vara i Sverige också. Återvändande terrorister ska straffas, inte uppmuntras med jobb, terapi och bostad. Att döda oskyldiga människor ska ses och bestraffas som den krigshandling det är.

För att ansluta sig till terrorgrupperna i t ex Syrien krävs kapital. Pengar behövs för att betala resan och för att klara sig på plats. Säkerhetspolisen uppger för Ekot att momsbedrägerier och lån till största delen finansierar IS-krigarnas terrorresor. Varför får detta fortgå? Varför verkar dagens politiker så handfallna inför de problem som oroar oss väljare? Varför har de ännu inte några övertygande svar eller lösningar på hur de ska hantera invandring och integration? Klarar gårdagens politiker inte av att hantera dagens och morgondagens problem?

Att inte våga se och erkänna de problem som finns är ett svek mot medborgarna. Idag tillsätter våra beslutsfattare utredningar som behandlar olika frågor. Sedan presenterar de sent om sider ’politiskt korrekta’ men tandlösa förslag som antingen slår in öppna dörrar eller blir resultatlösa.

Dagens och morgondagens problem och utmaningar, t ex islamism, integration och tiggeri, kräver en ny typ av politiker; personer med tydliga ledaregenskaper som vågar stå för en åsikt och genomdriva den även i motvind, som har en inre moralisk kompass, drivs av en ideologi och passion, personer som jobbar för landets bästa och inte bara sin egen makt, position och ekonomi.

Att förtiga, förtränga och bojkotta fakta

Richard Swartz är krönikör i Dagens Nyheter. Jag läser troget hans krönikor. För ett bra tag sedan skrev han nedanstående krönika som uttrycker vad jag och många dagligen upplever. Därför publicerar jag nästan hela krönikan här:

”Fakta är inte onda eller goda

Det svenska ­offentliga samtalet förs ofta med hjälp av ­moraliserande kategorier, som ­befunne man sig i bönehuset. Men nu går många längre: oönskade fakta ska undertryckas.

I somras satt jag i min trädgård och läste ”Invandring och mörkläggning” av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Deras bok handlar om invandringen till Sverige. Jag ville informera mig om något jag inte vet särskilt mycket om, samtidigt nyfiken på en bok som tydligen uppfattas som ytterst kontroversiell.

Boken var tjock. Men jag läste den till slut just därför att den var fullstoppad med intressant information. På flera ställen skrev jag med blyerts ett utropstecken i marginalen. Långt ifrån att jag höll med om allt, men tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk. Vad jag främst fastnade för var de inter­nationella jämförelserna. Ty av den offentliga statistik som fylligt redovisas framgår att svensk invandringspolitik på en lång rad områden radikalt av­viker från andra europeiska länders.

Det är Sverige som sticker ut; inte våra grannländer, inte stora länder som Tyskland eller det Österrike där jag är bosatt. Vad jag ännu inte visste var att detta verkar gälla också för den svenska debatten kring invandringen.

Ty statistiska fakta måste självfallet ­tolkas. De kan då bli del av en diskurs där Sverige framhålls som avantgar­distiskt föredöme medan andra européer med försening traskar efter – eller en diskurs där Sverige försvunnit ut i ett invandringens gungfly och håller på att förlora kontakten med resten av ­Europa. ”Invandring och mörkläggning” förefaller mig vara en starkt polemisk inlaga som utan att säga det öppet pläderar för det senare fallet.

Häromdagen dök så boken upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.

Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.

Visst – jag vet att det svenska offentliga samtalet gärna förs med hjälp av moraliserande kategorier som god/ond eller rätt/fel som befunne man sig i bönehuset eller hemma hos någon politisk sekt. Men jag anade inte att detta kunde leda till krav på att censurera ett urval fakta, framtagna av Statistiska centralbyrån och andra statliga myndigheter, i namn av någon stark övertygelse. Det var nytt och oroande provinsiellt för mig.

På nätet ser jag att K-O Arnstberg hävdar att man inte kan säga ”sanningen” om invandringen i Sverige. Sanning är dock ett stort ord och låter alltför auktoritärt och oemotsägligt för att användas i det här sammanhanget. Men jag förfäras över inställningen till fakta som i sig varken är goda eller onda. Dessutom kan de alltid bemötas. Ofta finns andra fakta som gör dem som framförts mindre relevanta eller minskar deras vikt. Då kan och bör de lyftas fram.

Men att försöka undertrycka de som inte passar förefaller mig som en olycklig utgångspunkt för vilken diskussion som helst: egentligen som ett större problem än invandringspolitiken i sig. Mig påminner det obehagligt om ­erfarenheterna som korrespondent i det kommunistiska Östeuropa.

Arnstberg/Sandelin menar att ”sanningen” om invandringen blivit mörklagd i ett slags konspiration mellan den politiska klassen och landets journalistiska elit. Det är en allvarlig anklagelse, också om konspirationen skulle vara av det omedvetna slaget. Själv undrar jag om det inte snarare rör sig om resultatet av politiska försummelser.

Länge underskattade de etablerade partierna invandrarfrågan som med den aningslöses sorglöshet och arrogans lämnades åt sitt öde. Föga brydde de sig om vad deras väljare tyckte och tänkte och stod därför handfallna när Sverigedemokraterna (SD) brydde sig. Ty inga tomrum uppstår i politiken utan att genast ockuperas av någon annan. I den meningen är detta parti den politiska (över-)klassens skapelse: det var den som släppte Sverigedemokraterna ur flaskan och som nu inte vet hur man ska kunna stoppa dem tillbaka i den igen.

Kanske är det redan för sent. Det skulle kunna vara förklaringen till reflexen att förtiga, förtränga och bojkotta. Samma inställning går i dagen hos dem som till och med vill censurera försök att problematisera invandringen i form av uppgifter som kan uppfattas som obehagliga. Men folk är inte dumma och vill ha alla fakta på bordet. Framför allt vill de inte känna sig manipulerade ­eller behandlade som omyndiga. Censur och förträngning i stället för saklig dialog skulle därför kunna få rakt motsatt effekt med förödande konsekvenser för det politiska klimatet här i landet.”

https://morklaggning.wordpress.com/

 

Vad kostar invandringen?

I min blogg förra veckan efterlyste jag en redovisning av vad invandringen kostar. Det räcker inte att bara säga att invandringen är lönsam för Sverige. I en redovisning ska både intäkter och kostnader tydligt framgå. När ska den politiska eliten ge oss en ärlig och öppen redovisning?

Ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, är en av de ekonomer som gjort försök att beräkna invandringens kostnader. I sin bok ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” uppskattar Tullberg att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor. Det är ungefär 7 procent av Sveriges BNP.

Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta avser så kallade undanträngnings-effekter som utgör hälften – 125 miljarder kronor – av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det är kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, till exempel jobb och bostäder. När invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är jobb som svenskar inte kan göra. Det handlar dock för det mesta om jobb som svenskar hade kunnat ta.

Enligt Tullberg har invandrare sällan en unik kompetens; de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller jobba som biträden i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Tullberg påpekar att amerikaner inte skulle bli utan tomater om farmarna inte längre hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare. Konsumenten skulle därmed inte behöva betala lika mycket i skatt till arbetslösa amerikaner.

Tullberg har beaktat att invandrare tar mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård och rättsväsende. När det gäller kriminalitet konstaterar Tullberg att de studier som gjorts på området tydligt visar att invandrare är klart mer brottsbenägna än svenskar. Överrepresentationen är särskilt stor när det gäller grov brottslighet, som medför stora kostnader. Enligt Tullberg hamnar man fel om man inte tar hänsyn till det.

Han viktar upp kostnader för kriminalitet till 2 för invandrare och behåller vikten 1 för svenskar. Motiveringen är att invandrarna är proportionellt mer kriminella än svenskar med en faktor 2,5 för generell kriminalitet och drygt 4 för tung kriminalitet. Detsamma gäller vården och skolan. Där viktar Tullberg upp invandrarnas kostnader med en faktor på 1,25, vilket innebär att en invandrare i snitt beräknas kosta 25 % mer än en svensk på de områdena.

Han skriver att det finns många tecken på merkostnader här, även om de är svåra att kvantifiera. Inom vården för man över mer pengar till primärvårdsenheter som ligger i invandrartäta områden. Samma sak gäller för skolan. Här finns kostnader, bland annat i form av att skolor med hög invandrarandel får extra anslag. Tullberg tror att den faktor på 1,25 som han har valt är en konservativ uppskattning av merkostnaderna.

När det gäller synen på hur barn med en invandrad och en svensk förälder bör behandlas i statistiken anser Tullberg att det logiska är att fördela kostnaderna lika mellan invandrarkollektivet och svenskarna. Han medger att hans fördelningsnycklar är grova och utan anspråk på exakthet. Att inte justera genom olika viktningar är att acceptera en neutral uppdelning, alla ges vikten ett, trots att gruppers offentliga konsumtion skiljer sig åt. Det finns överväldigande data på att skillnader finns, men att konkretisera dessa till enkla fördelningsregler blir ungefärligt. Men att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel, menar Tullberg.

Jan Tullbergs bok behandlar inte bara ekonomiska frågor utan även ett flertal andra aspekter av invandringsdebatten.

”Den här boken tar upp de centrala frågorna kring invandring. Här finns väsentliga fakta och resonemang i den förmodligen viktigaste framtidsfråga som svenska folket kan bestämma över. Här diskuteras en mångfald dåliga beslut som resulterat i en situation som gradvis förvärras. Etablissemanget för en destruktiv politik och saknar förmåga att ändra kurs, då de är mentalt låsta. Detta gör att det blir lika svårt att diskutera invandring i Sverige som sex i drottning Victorias England. Det är därför ett samhällsansvar för medborgarna att sätta sig in i invandringsfrågan och fundera igenom vad som är en förnuftig politik”, skriver Tullberg på bokens omslag.

 

Sverige sämst i OECD på att integrera invandrare på arbetsmarknaden

Sverige sämst i OECD på att integrera invandrare på arbetsmarknaKostnaden för invandring växer snabbt. De politiskt ansvariga har svårt att hantera väljarnas frågor om vad invandringen kostar och upprepar med en dåres envishet att invandringen är lönsam. Vet de politiskt ansvariga vad invandringen kostar? Hur ser den aktuella budgeten för migration och integration ut? Varför lyfter politikerna hela tiden fram hur mycket Sverige tjänar på invandringen? Det är väl ändå inte för att tjäna pengar som vi tar emot alla som söker asyl.

Tino Sanandaji, nationalekonom knuten till Institutet för ekonomisk-historisk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm, pekar i en krönika på hur liberala tankesmedjor, t ex Fores, mer eller mindre satt i system att tala om hur lönsam invandringen är.

Fores är en tankesmedja finansierad av Centern. I sin rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige” hävdar Fores att den pågående befolkningsminskningen här gör omfattande invandring nödvändig för att säkra välfärden. Att vårt land håller på att avfolkas p g a att det föds för få barn är inte sant. Sverige har ett födelseöverskott utan invandring och detta förväntas fortsätta. Fruktsamheten här (1,9) är bland de högsta i Europa.

Fores hävdar också att många kommuner behöver invandring för att ”uppfylla primära välfärdsuppgifter, som vård och utbildning.” Det är också fel. Att rekrytera personal till vården är inte ett problem idag och kommer inte att vara det i framtiden heller. Vi hade inga problem att rekrytera t ex undersköterskor när invandringen var låg. Det är decennier sedan det var arbetskraftsbrist på icke-specialister i Sverige.

Men vår åldrande befolkning då? Innebär det inte att vi behöver unga invandrare? I SCB:s rapport ”Sysselsättningsprognos 2013” beskrivs invandring snarast som en kraft som förstärker åldrandet, vilket ökar försörjningsbördan. ”Både utrikes födda och äldre arbetar i mindre utsträckning vilket påverkar den framtida sysselsättningen och även försörjningsbördan”. Södertälje och Botkyrka, som är exempel på högre försörjningsbörda, visar att trots att invandring har en positiv effekt på ålderssammansättningen förvärrar den försörjningsbördan enl SCB-rapporten.

Fores rapport pekar också på att invandringen är viktig för avfolkningskommuner. Detta är ytterligare en av Fores myter. Nyanlända flyktingar placeras på platser i Sveriges glesbygd där det redan saknas förutsättningar för jobb och egenförsörjning. Även om det ökar befolkningen där, urholkar det samtidigt skattekraften så att avfolkningskommunerna tvingas försörja ännu fler utan jobb och skära ner ännu mer i välfärden. Dessutom riskerar det att skapa politisk polarisering på landsbygden. Fores lösning för dessa kommuner innebär i själva verket att de fattigaste delarna av Sverige tvingas ta kostnaderna både för sina egna existerande problem och för de flyktingar som Täby och Danderyd vägrar ta emot.

Eftersom de flesta som anländer hit är flyktingar i stort behov av hjälp ska de självklart få hjälp. Men jag misstänker att politikernas och tankesmedjornas resonemang medvetet manipulerar oss och döljer halva sanningen genom att bara tala om vilka ekonomiska fördelar invandringen ger. Mörkar de för att de tror att vi väljare inte klarar av att höra sanningen eller för att de tror att vi inte förstår bättre? Hur förstående jag än är för att det måste få kosta att hjälpa alla asylsökande som kommer hit vill jag ha fakta på bordet, inte manipulerade siffror och halvsanningar, och heller inte anklagelser om att jag är främlingsfientlig.

Så när ska någon politiskt ansvarig våga stå upp och ge en tydlig och sanningsenlig siffra på vad den totala kostnaden för invandringen är? Det räcker inte att bara säga att invandringen är lönsam för Sverige. I en redovisning ska både intäkter och kostnader tydligt framgå.

 

 

 

Myten om alla högutbildade nyanlända

Det är bra att allt fler partier nu presenterat förslag på hur de vill lösa integrationen. De har alldeles för länge lagt sin energi och kraft på att sätta etiketter på Sverigedemokraterna och deras förslag. Ju mindre partierna själva haft att komma med, desto mer har de höjt rösten mot SD, vars stigande stöd bland väljarna nu tvingat andra partier att ’komma ut’. Så dags men bättre sent än aldrig.

Moderaterna under Fredrik Reinfeldt och dåvarande partisekreterare Kent Persson satte i system att vilseleda genom att frisera utanförskapet med retoriska tricks och halvsanningar istället för att utveckla effektiva åtgärder för att minska utanförskap och arbetslöshet bland invandrare.

Reinfeldts prat om ”antalet nya jobb” eller ”antalet invandrare som går till jobbet varje dag” var en halvsanning och ett retoriskt knep för att dölja hur många som inte jobbar.  Syftet var att ge sken av att den snabba befolkningsökning som invandringen förde med sig innebar lägre arbetslöshet. Därigenom hoppades han kunna sopa den dystra arbetsmarknadsstatistiken under mattan. Även journalister verkade svälja detta.

Det är självklart glädjande att fler invandrare går till jobbet, men arbetslöshet mäts i procent. Att slå sig för bröstet och tala om hur många som går till jobbet är värdelöst om man inte samtidigt talar om hur många som inte går till jobbet. Det är ändå gruppen som inte går till jobbet som är problemet.

Nu väntar vi väljare med spänning på vad den rödgröna regeringen ska komma med. De har haft över 6 månader på sig att presentera förslag. Deras taktik verkar dock vara att tiga ihjäl frågan. Tiga är guld. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har gång på gång gått ut och sagt att läkare, ingenjörer och andra välutbildade flyktingar/invandrare ska få snabbare validering av sina utbildningar, som om det vore pudelns kärna.

Endast var tionde nyanländ från Syrien har enl SCB högskoleutbildning.  Ändå försöker regeringen dölja verkligheten genom att låtsas att det är byråkratiskt krångel med att översätta examina från hemlandet till svensk motsvarighet som är problemet. Rena önsketänkandet! 91 % av de syrier i Sverige som inte arbetar saknar högskoleutbildning och blir inte hjälpta av de åtgärder som riktar sig till de högutbildade. Också Folkpartiets Cecilia Wikström har hävdat att ”syrienflyktingarna är mycket mer välutbildade än svensken i gemen’. Det påståendet saknar grund och speglar okunnighet.

Den absolut viktigaste orsaken till låg sysselsättning bland flyktingar och deras anhöriga är låg utbildningsnivå kombinerad med allt högre krav på dagens kunskapsintensiva arbetsmarknad. Nästan alla män har någon form av arbetslivserfarenhet från sitt hemland medan hälften av kvinnorna i kategorin anhöriga aldrig arbetat innan de kom hit. Hur ska vuxna kvinnor som aldrig arbetat eller studerat i hemlandet kunna ta sig in på den allt mer krävande svenska arbetsmarknaden i konkurrens med alla de svenskfödda, svensktalande personer med låg utbildning som idag går arbetslösa för att de saknar den kompetens som efterfrågas? Den stora utmaningen för de politiskt ansvariga är att kunna hjälpa denna stora heterogena grupp att bli anställningsbara.

Förslaget om snabbare validering för ett fåtal akademiker är lovvärt men det tilltalar nog främst dem som tror på myten om alla högutbildade syrier som kommit hit. Men de som befinner sig längst från arbetsmarknaden och i ett mer eller mindre permanent utanförskap behöver praktiska och genomförbara politiska förslag som påverkar vardagen här och nu. När ska regeringen äntligen inse, eller våga tillstå, att den verkliga orsaken bakom låg sysselsättning bland nyanlända är låg utbildningsnivå, inte långsam validering av syriska högskoleexamina?