Undanhållande av fakta och ‘jobbig’ statistik allt vanligare

I juni hade jag ett blogginslag som till största delen bestod av Richard Swartz’ krönika i DN om boken Invandring och mörkläggning (Debattförlaget) skriven av etnologen Karl-Olov Arnstberg och socionomen Gunnar Sandelin. Boken är en lägesbeskrivning; det här händer med Sverige, så här ser massinvandringen ut i siffror och så här frånvarande är debatten.

Boken tegs i stort sett ihjäl i alla svenska medier utom Aftonbladet som till skillnad från Richard Swartz’ krönika avfärdade den som rasism. Nu har Arnstberg och Sandelin gett ut del II där de försöker förklara varför det blev så här.

När en person som läst del I mejlade sitt bibliotek och frågade om de skulle köpa in del II fick han till svar att boken inte överensstämmer med bibliotekets “värdegrund”. Han gick då till biblioteket för att låna om del I, men nu var den borttagen.

Tidningen Smålänningen kontaktade bibliotekschefen som meddelade att de inte skulle köpa in del II eftersom den hade ”en rörig framställning och ett rasistiskt innehåll”. Då de inte skulle köpa in del II beslöt de också att plocka bort del I.

Om jag inte är felinformerad ska alla bibliotek ha 1 ex av alla utgivna svenska böcker. Bibliotekslagen stipulerar att biblioteksväsendet ska verka för demokratins utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Fakta kring massinvandringen kan knappast anses vara antidemokratisk. Fri åsiktsbildning är vad det hela handlar om samt att förmedla fakta som traditionella medier inte vill tala om.

Vi läser allt oftare om den växande ’åsiktskorridoren’/PK-korridoren i Sverige. Det gäller att uttrycka sig rätt för att inte anklagas för rasism. Väljarna ser hur område efter område nedmonteras; skolan, äldreomsorgen, sjukvården, kriminaliteten, arbetslösheten, bostadsbristen. Ingen retorik och inga sköna omskrivningar i världen kan lura oss längre. Vi ser hur makteliten kör Sverige baklänges. Dagens massinvandring bekymrar folket men uppenbarligen inte de politiskt ansvariga. Oavsett hur mycket journalister och politiker försöker ljuga och manipulera fakta ser vi att kejsaren är naken.

Björn Häger, journalist, programledare, författare och föreläsare, har skrivit boken Problempartiet. Där skriver han om hur ansträngt journalisters förhållande till SD är:

”Journalisterna är partiska till förmån för rådande normer och värderingar – och ett parti som driver frågor som befinner sig i avvikelsesfären kommer därför att få medierna emot sig.”

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning: 

”SD har på egen hand ritat om den politiska kartan i Sverige. Som en följd av detta är den traditionella inomborgerliga debatten om liberalism kontra konservatism på väg att bli obsolet. SD är nämligen redan det självklara konservativa alternativet i svensk politik.”

Kjell Albin Abrahamson, arbetade i flera decennier som östeuropakorrespondent för Sveriges Radio. Nu är han pensionerad och i en intervju i Länstidningen Jämtland kallar han det svenska debattklimatet “fruktansvärt”. Det är en av anledningarna till att han inte flyttar hem till Sverige på heltid utan numera bor i Nordtyskland.

“Så fort som någon inte har den där korridoråsikten så sätts stämpeln fascist i pannan på den personen. Det är ett väldigt intolerant klimat i dag i Sverige. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det.”

Syftet med det svenska presstödet är att främja mångfald och konkurrens inom dagspressen. Varför fortsätter vi då att dela ut presstöd till tidningar som inte uppfyller kravet för att få detta stöd? Är det kanske för att de lydigt anpassar sig till beslutsfattarnas politiska agenda? Vart tog journalistkårens yrkesheder vägen? Frågan idag är inte om vi har en åsiktskorridor utan hur vi kan ta oss ur den.

Här kan du läsa mer om åsiktskorridoren:

http://snaphanen.dk/2015/07/12/sondagskronika-medias-sista-strid/#more-183500

Vems ärenden går public service?

Både SVT Rapport och Aktuellt visade den 8 juli ett snyftreportage om den höggravida 16-åriga romska tiggerskan Beatrice och hennes pojkvän. De har uppehållit sig illegalt i Sverige i mer än de tre månader som gäller för den fria rörligheten inom EU och borde ha skickats tillbaka till Rumänien för länge sedan. Ingen av dem har arbete, bostad eller inkomster, de saknar försäkringskort, eftersom de inte har jobbat i hemlandet och har inga asylskäl att få stanna i Sverige.

Ändå har de valt att skaffa barn. Journalisten ställer inga kritiska frågor och ifrågasätter inte deras val. Syftet verkar vara att få oss tittare att tycka synd om dem. Innebörden i reportaget är att det är upprörande att inte romska tiggare får föda barn gratis i Sverige.

Förlossningsvården i Sverige är på många håll redan ordentligt underdimensionerad och födande kvinnor tvingas åka många mil till BB:n som ligger långt från deras egna upptagningsområden. Så hur skulle denna vård dessutom kunna klara av att förlösa migranter som kommer hit för att föda barn här? Och vad händer med migranterna och deras barn efter förlossningen? Detta får mig att tänka på dåvarande statsminister Göran Perssons farhågor om ’social turism’.

Om politikerna inte förmår inse att situationen är ohållbar kommer vår välfärd inom kort att vara ett minne blott. Äldreomsorg och sjukvård går redan på knäna och varken skolväsende, arbetsmarknad eller bostadssektor klarar trycket av “ensamkommande flyktingbarn”, anhöriginvandring och hundratusentals övriga asylsökande. Vår snabbt växande invandring är idag långt större än vi klarar av att hantera och välfärden urholkas i allt snabbare takt. Och flyktingströmmarna kommer att fortsätta eftersom minst 50 miljoner människor är på flykt. Hur ser 7-klöverns plan för att hantera detta ut? Finns det en plan? De ansvariga förhåller sig numera främst till SD och deras politik istället för till framtiden och dess utmaningar.

Den politiska makteliten klarar heller inte av att dupera oss väljare längre. Vi är klart oeniga med de styrande om det vettiga i dagens ohållbara situation. Den tondöva makteliten har inte förstått att verkligheten inte stämmer med deras kartor utan försöker desperat och utan framgång få oss att tro på kejsarens nya kläder.

Lotta Gröning, krönikör på Aftonbladet, publicerade nyligen en träffande krönika där hon bl a skrev:

”Bristen på kompetens inom politikerkåren märks tydligt när det gäller landets utveckling och långsiktiga strategi. När kompetensen saknas kommer inte långsiktiga strategier. Politikeryrket har blivit en karriärstege som i första hand handlar om makt. Det innebär att en långsiktig politik handlar om att vinna nästa val. Det näst viktigaste målet är nästa budget.

Det här märks tydligt i dag när vi måste konkurrera på en världsmarknad. Sverige halkar efter på många områden i allt från utbildning, näringsliv och politisk trovärdighet. Men det är inget som våra folkvalda tar på allvar. Tvärtom kallar de en sådan bild för svartmålning. De är så trygga i den svenska självbilden och sitt eget tunnelseende som utgår ifrån att vi är så fantastiskt bra på alla områden.

Med Decemberöverenskommelsen har sju av riksdagspartierna tagit timeout. De rödgröna har fått sin efterlängtade makt och alliansen slickar såren. Det är bara SD som fortsätter suga upp allt missnöje och växer sig allt starkare.”

Så hur länge ska vi styras av en politikerkår som avfärdar realism som rasism och obehagliga fakta och statistik som politiskt inkorrekta? Sverige kan bättre än så.

 

 

Ett dåligt skämt

Så beskrev Leif GW Persson Greklands ekonomiska situation och växande skuldberg igår i Expressen i en träffsäker krönika . Här är hans pedagogiska förklaring:

”Varje gång jag läser ännu en f­­­­­örklaring till Greklands ekonomiska kris kommer jag att tänka på H C Andersens berättelse om de två sluga skräddarna som skall sy nya kläder till sin Kejsare. Kläder av ett magiskt tyg som är så märkvärdigt att mindre begåvade personer inte ens kan se det. En naken Kejsare som i all sin prakt stoltserar inför en imponerad omgivning ända till han passerar framför det lilla barnet som påpekar att han ju faktiskt går omkring naken.

Svårare än så är det inte. Betrakta frågan med barnets ogrumlade ögon och ge faderulingen i alla dessa ekonomiska experter som hela tiden men på olika vis lägger ut texten om samma sak.

Grekland har en statskuld på närmare fyra tusen miljarder kronor vilket motsvarar ungefär 175 procent av landets bruttonationalprodukt (BNP). Landet har en mycket omfattande och kostsam byråkrati som till stora delar befolkas av mutkolvar och vanliga latmaskar. Skattemoralen är låg bland befolkningen som helhet och obefintlig bland de som har möjlighet att välja om de vill betala skatt. Landet styrs sedan flera decennier tillbaka av politiker som kräver att europeiska skattebetalare med hjälp av sina surt förvärvade sparmedel skall betala grekernas konsumtion.

Det enklaste sättet att vinna väljarnas gillande. Lova dem guld och gröna skogar i form av löner, semestrar, kortare arbetstid, pensioner och offentliga tjänster som de faktiskt inte har råd med samtidigt som du ser till att själv ta för dig den största biten av kakan. När Greklands politiker åker till Bryssel för att trilskas med sina långivare är det inte med allmänna färdmedel, medförd matsäck och övernattning på vandrarhem vilket ju vore både logiskt och rimligt med tanke på deras situation och hur de hamnat där.

Tvärtom – enligt vedertagen grekisk modell och för ännu ett par tiotal lånade miljoner – så genomförs den Canossavandringen med hjälp av privata jetplan och helikoptrar, limousiner, de största sviterna på de bästa hotellen, överdådiga middagar och luncher och varje minister medför givetvis det vanliga entouraget på dryga tiotalet medhjälpare vars egentliga arbetsuppgifter undandrar sig allt utom en grekisk bedömning. Skräddarsydda kostymer, Rolexklockor och inte en tagelskjorta så långt ögat ser.

Bara en hoper vanliga skojare som lever och ser ut som de faktiskt lär och vad hände för övrigt med den typen av ekonomisk granskande journalistik?

Vi talar alltså om de politiska ledarna för att land som i avgörande stycken lever på att upplåta sina badstränder, hyra ut solstolar, odla oliver och tillverka fetaost.

Nu har de kommit med ännu ett förslag om hur de skall få ordning på sina affärer.

Förutsatt att de får låna ytterligare femhundra miljarder, och att deras utländska långivare skriver ner sina fordringar med mer än så, är man villig att försöka minska sitt budgetunderskott med etthundratjugo miljarder per år genom en kombination av ökade skatter, försäljningar av statliga tillgångar och besparingar inom den offentliga sektorn.

Alldeles oavsett hur man nu lyckas med det senare, tidigare har det ju inte gått så bra om jag nu skall uttrycka mig milt, är det inte ens ett dåligt förslag i en ekonomisk mening. Det är ett dåligt skämt och den enda förhoppningen i det sammanhanget är att de som har lagt fram det har gjort det mot bättre vetande och i hopp om att deras omgivning ännu en gång skall göra omfattande ekonomiska eftergifter för att försöka undvika ett politiskt och ekonomiskt sammanbrott i ett land som sedan många år är stadd i ett djupt demokratiskt förfall.”

Varför tilläts Grekland gå med i EU och eurosamarbetet då de bevisligen inte uppfyllde kraven för medlemskap? De har från början till slut fuskat och trixat och övriga EU-länder har drabbats av detta. ’Ovan där’ sitter nu den europeiska makteliten i slutna korridorer och fattar beslut över våra huvuden. Oavsett om man lyckas nå en ny överenskommelse är det nog många av oss som tror att Grekland även denna gång kommer att svika sin del av avtalet. Vilken tur att svenska folket inte valde att införa euron!

 

Ensamkommande barn en växande business

Under almedalsveckan presenterade Riksrevisionen en kritisk rapport om statens integrationsarbete. Rapporterna konstaterar bl a att de befintliga insatserna inte är tillräckligt effektiva och att skillnaderna i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda fortfarande är stora.

Gruppen ensamkommande flyktingbarn (de flesta 13-17 år), eller ankarbarn som de också kallas, ökar nu i mycket snabb takt. Ett ensamkommande barn är under 18 år och skilt från båda sina föräldrar eller annan legal vårdnadshavare vid ­ankomsten till Sverige. Migrationsverket beviljar drygt 87 % av dem uppehållstillstånd. 29 % av alla barn och ungdomar som kom till EU hamnade i Sverige 2014.

De kommer främst från Afghanistan, Somalia och Eritrea och blir genom sin bakgrund och sina behov en stor utmaning för vårt samhälle. I år beräknas de överstiga alla tidigare beräkningar och uppgå till 12 000 ungdomar. Detta kräver mycket stora resurser i form av pengar, bostäder, personal, utbildning m m. Vem har inte läst och upprörts över att deras boende efter 18 års ålder kan kosta nästan 70 000 per månad för en liten ’etta’? Samtidigt rapporteras det att man i Stockholm fått en situation där flera hundra flyktingbarn och ungdomar har gått under jorden och lever på gatan. Fullständigt oacceptabelt!

Så fort som den unge mannen (var är flickorna förresten?) har fått permanent uppehållstillstånd, återuppstår plötsligt nära släktingar som anmäler sig som anhöriginvandrare. Det kan handla om så många som 5-6 anhöriga per ensamkommande flyktingbarn. Dessa anhöriga garanteras inte försörjning av staten. Det blir kommunernas socialbudget som får ta den kostnaden utan att kunna påverka besluten. De anhöriga är ofta analfabeter och kommer aldrig att kunna försörja sig själva. Majoriteten av kommuner vägrar därför att ta emot denna grupp.

De ensamkommande barnen kommer nästan undantagslöst till Europa med hjälp av kriminella människosmugglare som tjänar grova pengar på sin verksamhet. För att komma hit betalar de i regel motsvarande 100 000 – 150 000 svenska kronor. Hur lyckas de få ihop denna summa? Genom att Sverige urskillningslöst tar emot dem, bidrar Sveriges regering och myndigheter utan att tveka till en världsomsomfattande kriminell verksamhet.

För flera år sedan sökte många ankarbarn uppehållstillstånd i Norge. De tandanalyser som Norge då införde visade att 93 procent av de unga männen ljög om sin ålder och var betydligt äldre än de uppgav, i vissa fall tio år äldre. Där skärpte man reglerna och ger numera tillfälligt uppehållstillstånd, TUT, tills ”barnet” fyller 18 år. Då skickas det tillbaka till hemlandet.

I Danmark har man också infört strängare ålderskontroll. Genom att göra en åldersbedömning, där läkare betygsatt åldern genom att undersöka personens tänder, ben och könsorgan har det visat sig att ca tre fjärdedelar av de ensamkommande flyktingbarnen ljuger om sin ålder för att få asyl.

När Norge och Danmark nu infört hårdare ålderskontroller, väljer flyktingsmugglarna andra resmål. Detta innebär ett ännu högre tryck på inflödet till Sverige. Istället för att ta itu med insmugglingen t ex genom att införa obligatoriska åldersbedömningar överväger svenska regeringen nu en tvångslag för att tvinga kommunerna att ta emot “barnen”. Den politiskt korrekta eliten planerar sålunda att köra över den kommunala självbestämmanderätten, som är grundlagsstadgad, för att fortsätta med denna rättsvidriga hantering som bygger på kriminalitet och bluffande om ålder.

Migrationsverket kan genomföra medicinsk åldersbedömning när man misstänker att ett flyktingbarn i själva verket är över 18 år, men ofta vägrar svenska läkare att utföra dessa bedömningar. Om man kan köra över den grundlagsstadgade kommunala självbestämmanderätten borde man väl också kunna köra över läkarkåren med en tvångslag som tvingar dem att åldersbestämma ’barnen’.

Varken massmedia eller de politiskt ansvariga analyserar eller ifrågasätter denna grupp flyktingar. Åsiktskorridoren och beröringsskräck gör att man inte lyfter fram att det ofta handlar om män upp till 30 år som saknar asylskäl och bluffar och hävdar att de är ’minderåriga’ eftersom det är det lättaste sättet att ta sig in i Sverige. Det finns starka skäl att snarast och på allvar syna denna grupp. Genom att skicka tillbaka dem som ljuger om sin ålder får man mer pengar till att hjälpa de barn som är under 18 och har rätt till hjälp och asyl.

 

Invandring en vinst för samhället?

Så kommer ännu en rapport som hävdar att invandringen sedan 1950 gett en vinst på totalt 900 miljarder kronor. Rapporten är skriven av Sandro Scocco, chefsekonom för Arena Idé, en vänsterorienterad tankesmedja, och Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet. Den är utan tvivel ett politiskt beställningsjobb utfört av den vänsterorienterade tankesmedjan och utgår dessutom inte från relevanta begrepp eller fakta. Oseriöst! Att rapporten presenterades på SD:s dag i Almedalen var förstås ingen tillfällighet.

Arbetskraftsinvandring där det finns arbetskraftsbrist är alltid lönsam. Mellan 1950 och 1980 skedde en betydande arbetskraftsinvandring. Invandrarna kom från t ex Tyskland, Finland och Italien, d v s från liknande kulturer och närliggande geografiska områden och de kom hit frivilligt för att jobba. Det fanns både jobb och bostäder till invandrarna vilket möjliggjorde integration. Idag har vi varken jobb eller bostäder till de 80 000 eller mer som anländer bara i år.

Jag har skrivit om det förut och upprepar det igen; varför lägger makteliten gång på gång så mycket energi och pengar på att sprida dimridåer för att få oss att tro att invandring är lönsam?  Säg som det är; invandring sker av humanitära orsaker, inte för att generera vinster!

Rapporten tar upp den invandring som skett från 1950 till idag. Vilket trix fix! Jag är övertygad om att våra 3 invandringstätaste orter, Södertälje, Botkyrka och Malmö, inte håller med om att invandring är lönsam. Dessa orters allt sämre ekonomi har förvandlat dem till ”ekonomiska katastrofzoner”, som överlever med hjälp av skattepengar från andra delar av landet.

Som tur är finns det seriösa forskare som snabbt kan visa hur ovetenskaplig rapporten är och mala sönder den på nolltid med sakliga argument och riktig statistik. ”Arenarapporten fuskar sig fram till vinst genom att utgå från sina egna påhittade siffror över intäkter i stället för riktig statistik från SCB eller Skatteverket.” Så skriver Tino Sanandaji, forskare och debattör, på sin blogg.  Scocco och Andersson anser uppenbarligen att verkligheten inte riktigt stämmer med kartan. Ja, deras karta.

Med tanke på hur många journalister som bevakar vad som händer i Almedalen är det häpnadsväckande att ingen journalist kritiskt granskat rapporten och kritiserat den för att utgå från felaktiga ingångsvärden istället för från fakta. Medierna har makten över agendan och avgör vem som slipper de svåra frågorna och vem som kommer undan mer lättvindigt. Dock är det anmärkningsvärt att journalister från SR, SVT, AB, DN m fl inte är så professionella, objektiva och pålästa att de reagerar mot rapportens ingångsvärden och slutsatser.

Av en händelse läste jag i Samtiden en artikel skriven av Tomas Brandberg, debattör. Så här säger han: ”Medias motstånd mot SD får i alla fall sägas ha förblivit kompakt. Man undviker förvisso att angripa SD:s faktiska politik, istället målar man upp en nidbild av den, raljerar över partiets historia eller ger sig hän åt intetsägande emotionella resonemang med oklar innebörd.

Det är här som den verkliga konfliktlinjen går i svensk politik, ett diffust kollektiv av mediala makthavare mot ett politiskt parti bestående av medborgare som fått nog av mediekratin. Att lägga sin röst på SD är den ultimata protesten mot medias makt. De övriga partierna är egentligen bara statister i detta drama.”

Lena Mellin, kolumnist i AB, efterlyste för några veckor sen en ”nordisk kriskommission” som kunde undersöka varför SD (och andra liknande partier) växer, trots konstant smutskastning och fasciststämpling.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article20999431.ab

Lena Mellin har skrivit spaltmeter om SD och deras väljare. Hennes ständiga smutskastning av SD kan vara en av förklaringarna till varför SD växer. Om journalister, kolumnister, politiska kommentatorer m fl ägnade mer tid åt att diskutera SD:s politik istället för att kritisera deras verklighetsuppfattning skulle det möjligen kunna vända trenden.