Den härskande klassen

Bengt Ericsson, journalist och författare till flera uppmärksammade böcker, har just kommit ut med boken Den härskande klassen – en bok om Sveriges härskande elit:

”Något har gått snett med vår svenska demokrati. Genom ett offentligt mångmiljardstöd – som de själva beslutar om – har partierna gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Det har skapat en samförståndskultur, där de olika lägren nu har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper som de påstår sig företräda.

Den härskande klassen är en initierad och underhållande skildring av en politisk aristokrati med tillhörande privilegier. Rekryteringsbasen utgörs av de knappa tre procent av befolkningen som ännu tillhör ett parti och toppaktörerna har ofta en likartad profil. De har den ”rätta” bakgrunden, i stor utsträckning byggd på personliga släktband. De betraktar sig själva som yrkesproffs snarare än som valda till några förtroendeuppdrag. Och de har inte det minsta problem med att byta sida när den dagen kommer. Det har lett till rena svängdörren mellan partierna och pr-branschen. Går det verkligen att lita på sådana makthavare?”

För rätt många år sedan läste jag en bok av Anders Isaksson, journalist, författare m m.  Han var väl insatt  i den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen och kritiserade mycket av det  han såg. Han skrev Den politiska adeln – Politikens förvandling från uppdrag till yrke, en bok om den politiska maktelitensom likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.

På senare tid har allt fler bloggare, krönikörer och skribenter skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Så här skriver t ex Lars Bern (http://antropocene.se/2015/february/blir-den-tysta-statskuppen-slutet-for-folkstyret.html):

”På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till feta skattefinansierade maktpositioner. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets.”

För ett par månader sedan skrev Lotta Gröning i en av sina krönikor i Expressen:

”Det här är en utveckling som pågått länge under decennier. Den har tagit sig uttryck i att den politiska makten slutit sig allt tätare samman och skaffat sig gräddfiler och egna privilegier.”

”Bristen på kompetens inom politikerkåren märks tydligt när det gäller landets utveckling och långsiktiga strategi. När kompetensen saknas kommer inte långsiktiga strategier. Politikeryrket har blivit en karriärstege som i första hand handlar om makt. Det innebär att en långsiktig politik handlar om att vinna nästa val. Det näst viktigaste målet är nästa budget.”

”Med Decemberöverenskommelsen har sju av riksdagspartierna tagit timeout. De rödgröna har fått sin efterlängtade makt och alliansen slickar såren. Det är bara SD som fortsätter suga upp allt missnöje och växer sig allt starkare.”

Hur länge ska vi, ”det sovande folket” (som Reinfeldt kallade oss i sin bok med samma namn), fortsätta att stillatigande se på när folkstyret sätts ur spel och landet nedmonteras?

 

SD växer och växer – vad gör vi nu?

Var fjärde man skulle rösta på SD om det var val idag. Erik Rosén, chefredaktör för vänstersajten Politism oroas över SD:s framgångar och skriver: “SD växer och växer – vad gör vi nu?“. Lilian Sjölund, ledarskribent Gefle Dagblad, rekommenderar att man ska ”sluta diskutera frågor som har med invandring att göra, och istället förflytta fokus till andra frågor”. Den taktiken har vår politiska maktelit utan framgång använt i flera år för att undvika att debattera dagens höga invandringsvolymer och havererade integrationspolitik. Mer av samma är således inte svaret.

Sverigedemokraternas framgångar har skakat om det politiska etablissemanget och mainstream-media publicerar debattartiklar som frågar hur man ska hantera SD:s framgångar. Den röda tråden är tydlig; i stort sett alla av dem är odelat negativa till SD. Proffstyckare skriver nu att kampen mot SD måste intensifieras ytterligare. Man ska åter ”ta debatten” med SD. Men var finns de trovärdiga, hållbara argumenten och de konkreta, sakpolitiska förslagen?

Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister (S), avböjde att komma till ”Agenda” och debattera invandring med Rickard Jomshof, SD, i söndags. Även Gustav Fridolin avböjde. Är man rädd för att förlora på att diskutera invandring och flyktingar med Sverigedemokraterna i TV? Christina Höj Larsen, vänsterpartiets talesperson i migrationsfrågor, fick rycka in när de politiska tungviktarna svek. Hon talade både på in- och utandning, höjde rösten och vägrade ge ifrån sig ordet medan Jomshof lugnt försökte få in en syl här och där.

Ingen enskild fråga är större just nu än flykting­frågan och immigrationen. Oron hos svenska folket går nästan att ta på. Men de etablerade partierna tar inte matchen med Sverigedemokraterna. Undra på att SD växer! Att Morgan ”duck” Johansson, som är ytterst ansvarig för migrationsfrågor, vägrade ställa upp i Agenda är både häpnadsväckande och ynkligt. Är det rädsla för att förlora och avsaknad av hållbara argument och konkreta sakpolitiska förslag som får honom att ducka?

Vi är allt fler som kräver svar på våra frågor i en tid när ca 60 miljoner är på flykt från sina hemländer och kriminella människosmugglare skär guld med täljkniv. Hur mycket har vi råd med på sikt? Hur ska vi få integrationen att fungera? Hur ska alla med låg utbildning och dålig svenska få jobb? Hur ska alla få bostäder? Hur ska välfärden räcka till alla? Hur ska skolan och sjukvården kunna ta hand om alla nyanlända? Varför får man inte diskutera antal/volym? Hur ska vi vända trenden med ökad brottslighet och med det ökade utanförskapet?

Alla kritiskt tänkande personer förstår att välfärdsstaten inte kan behållas med dagens migrationspolitik. BNP per capita var 2014 lägre än 2007. Ändå ska allt fler människor ta del av kakan utan att bidra. Det är fullständigt ohållbart i längden. Sverige kan helt enkelt inte ta ansvar för att hjälpa alla. När ska våra politiskt ansvariga våga erkänna detta? Hur ser deras plan och långsiktiga lösning ut?

Bloggaren Dick Erixon tror att SD:s framgångar beror på att ”de inte anpassar sig efter den åsiktskorridor som medierna alltid pressar in politiken i (och som dirigeras av kultur- och medievänstern). SD har en annan attityd än övriga och glider inte på orden som andra.” Och ”……..de lindar inte in budskapet eller anpassar vad de säger till valtaktiska överväganden.” Detta skapar förtroende hos väljarna. Det politiska etablissemanget däremot ” ……gör ingenting för att möta folket och ta tidens oro och problem på allvar. Man söker inte respekt utan anser sig ha “rätt” till maktens taburetter.” Det blir en svettig höst och vinter för 7-klövern.

Politiskt ledarskap efterlyses

Anna Kinberg Batra har på kort tid intervjuats i morgonprogram hos både Svt och TV4. I båda intervjuerna påpekade programledarna att hon inte svarade på deras frågor (”…ja, du har sagt det ett par ggr nu, men det var inte det jag frågade om….”). Istället upprepade hon svar de inte frågat efter.

”Att bryta det nya utanförskapet” upprepades gång på gång liksom hur viktigt det är för nyanlända att få sitt första jobb. Men hur ska det gå till när man knappt har 6 års grundskola i bagaget och inte talar svenska?  Alliansregeringen lyckades ju heller inte bryta det ’gamla’ utanförskapet och se till att alla i Fas 3 kom ut i riktiga jobb. Hennes partikamrat Jens Kittel sammanfattade TV4-intervjun: ”Ingenting av det AKB säger har någon som helst påverkan med dagens invandringsvolymer, landet håller på att gå sönder på alla håll och då pratar AKB om sovmorgon för skolbarn…”.

Det blir allt tydligare att ledarna Sveriges 2 största partier, Löfven och Kinberg Batra, saknar nödvändiga ledaregenskaper. Båda tycks vara handlingsförlamade, sakna vilja att regera, att driva en tydlig politik och stå upp för den, att ta ansvar för Sverige eller att lyssna på väljarna. Löfven är så osynlig att det är dags för Missing People att leta fram honom. När han någon enstaka gång visar sig för ’verklighetens folk’ har inte heller han något av vikt att tillföra. Efter dubbelmorden på IKEA valde han att åka till Göteborg och inviga ett institut mot rasism (kritiserat och bojkottat av många forskare). Borde inte en ’landsfader’ vara den förste att besöka IKEA och gå ut och fördöma ett sådant dåd? Löfven var helt klart på fel plats vid fel tidpunkt. Mördaren likaså. Han borde ha utvisats redan i jan 2014 när han fick avslag på sin första asylansökan. Varför tilläts han ’avvika’ för och  fortsätta att leva papperslöst i Sverige? Vem är ansvarig för detta? Varför följs inte befintliga lagar?

Varken SL eller AKB tar till sig väljarnas oro. Aningslöst och ansvarslöst stretar de vidare i samma spår helt i otakt med både folket och verkligheten. Det enda partiet som lyssnar och tillmötesgår väljarna växer så det knakar. 7-klövern gör tvärtom och tappar väljare. Varför har vi politiska ledare som saknar ledaregenskaper och varför valde de själva att ta på sig en ledarroll när de uppenbarligen inte vill eller kan leda Sverige framåt? Är det kanske läge att ta in ‘stafettledare’ som tar över ledarskapet?

Vad de två största partierna erbjuder oss väljare idag är okontrollerad invandring, nedmonterad välfärd, en totalt misslyckad integration, en poliskår som inte klarar av att hantera ’no-go-zoner’, ökande våld, mordbränder, granatattacker m m, ett Migrationsverk som har tappat kontrollen över alla som illegalt befinner sig i Sverige, tiggare som ockuperar privat mark, skräpar ner och lämnar kostnaden för saneringen till markägarna. Allt detta har blivit vardagsmat men vi väljare godtar inte detta så mycket längre. Vi kräver ledare som erkänner konsekvenserna av dagens invandring och vidtar åtgärder som skapar trygghet i dessa tider av stor förändring.

Redan i maj 2013 när SCB gjorde en väljarundersökning framkom det att 63 % av den totala väljarkåren vill se en striktare invandringspolitik. Det politiska etablissemanget har sedan dess gjort precis tvärtom och visar inga tecken på att ändra inriktning. Volym är det förbjudna ordet när det gäller invandring. Volymkritiker kallas omedelbart rasist. Därmed tror man att man slipper ta debatten. När det gäller skola, sjukvård, bostäder m m utgår man ifrån volymer. Men inte när det gäller invandring.

För några dagar sedan gick Anders Danielsson, generaldirektör för Migrationsverket, ut med ett nödrop p g a ”den extraordinära situation” p g a alla ensamkommande flyktingbarn som väller in i Malmö. Samtidigt gick FN:s flyktingkommissarie ut och sa att Sverige får ta emot för många flyktingar och att det är ohållbart att Sverige och Tyskland får ta emot så många. ”Alla EU-länder måste nu ta sitt ansvar”, något som hittills inte fungerat. Hur tänker vår maktelit konkret ta tag i detta?

Jag slutar med ännu ett citat av moderaten Jens Kittel: ”Om handfatet rinner över för att det är stopp i avloppet så måste man stänga kranen, enkel logik som tyvärr inte fått fäste i Alliansen.”

 

 

Börja om från början, börja om på nytt

Anna Kinberg Batra intervjuades förra veckan i Svt:s morgonsoffa. En hel kvart fick hon på sig att tala om hur hon vill komma till rätta med den härdsmälta invandringen och den havererade integrationspolitiken utvecklats till. Ändå misslyckades hon kapitalt med att presentera något nytt och förtroendeingivande. ”Vi har inget val annat än att hjälpa varandra när vi möter sådana här utmaningar” förklarar hon när det gäller migration och integration. Vem vill rösta på politiker som inte har några val eller inte förmår skapa nya alternativ?

AKB upprepade ett antal floskler som hon och Alliansens partiledare liksom övr medlemmar i 7-klövern presenterat under minst 2 mandatperioder. Hon vill bl a skärpa lagstiftningen för människosmugglarna. Vem vill inte det, men idag använder man inte ens den lagstiftning som faktiskt finns. Hur kan det t ex komma sig att mördaren som erkänt morden på IKEA i Västerås överhuvudtaget finns kvar i Sverige? Han fick avslag på den asylansökan han gjorde 2013 och skulle då omedelbart utvisas. Han fick avslag även på den asylansökan han gjorde i år och skulle omedelbart utvisas till Italien, där han har uppehållstillstånd. Hur har han kunnat uppehålla sig här så länge som papperslös när han skulle utvisas omedelbart redan efter första beslutet om avvisning? Varför ser inte Migrationsverket och polisen till att beslut genomförs? Hur många papperslösa invandrare gömmer sig egentligen i Sverige idag?

Kontrollförlusten över invandringen och starten på välfärdssamhällets totala systemkollaps närmar sig med stormsteg. Allt medan 7-klövern och valda delar av media viftar med rasistkortet så fort någon har systemkritik på invandringspolitiken. Dagens politiska elit är svag, blek, rädd och idéfattig och saknar styrka, handlingskraft, nytänkande och mod. Är det för att de är ’karriärpolitiker’ som endast klarar av förvalta och administrera makten? Vi behöver ledare och verkligt ledarskap, inte förvaltare och administratörer. Och vi behöver politiker som klarar av att inse och erkänna att mer av samma inte duger. Prat i kvadrat fungerar inte. Det gäller att leverera också.

Politikerna tycks ha glömt att de är valda och betalda av oss väljare. Varför lyssnar de inte på oss? En majoritet av oss är inte rasister men enl Sifo maj 2015 är vi klart och tydligt missnöjda med invandringspolitiken. Redan i maj 2013 konstaterade SCB att två tredjedelar av oss krävde en striktare invandringspolitik. Varför tog makteliten inte till sig det?

Man behöver inte ens vara normalbegåvad för att förstå att integrationen absolut inte fungerar med dagens volymer. Folk sitter sysslolösa och bidragsberoende på förläggningar, många av dem är traumatiserade och behöver hjälp, allt medan många kommuner går på knäna i brist på nödvändiga resurser. Är det kanske dags att stänga asylkranen, åtminstone temporärt, och istället fokusera på kvotflyktingarna? När ska man förresten sluta upp att stjäla biståndspengar för att finansiera den  okontrollerade invandringen? Och varför levererar de politiskt ansvariga inga lösningar, varför tar de inte ansvar för dagens Sverige och de problem som ’det nya utanförskapet’ medför?

 

 

Tala är silver – agera är guld

Mauricio Rojas är f d integrationspolitisk talesperson för Fp och den som låg bakom folkpartiets integrationsprogram i början av 2000-talet. Numera är Rojas gästkrönikör i SvD, där han förra veckan skrev en synnerligen välformulerad och insiktsfull debattartikel. Han förutspår nu att SD blir Sveriges största parti vid nästa val om allt fortsätter som hittills, en uppfattning han idag delar med många.

Förklaringen till SD:s framgång är enl Rojas ”en mäktig våg av folkligt missnöje”. ”Missnöjet bottnar inte i gryende rasism eller främlingsfientlighet.” Däremot bottnar det  i ”…..en växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med en tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet.” Det är helt fel att anklaga SD:s väljare för att vara rasister. SD:s framgång är en ”……reaktion  mot vad som uppfattas som ett verklighetsförnekande ’etablissemang’.”

Rojas skriver också att det varit kontraproduktivt att hålla SD i politisk karantän då många ser detta som ett sätt att slippa undan de frågor SD tar upp. Dessutom anser många väljare att det är både odemokratiskt och ’osvenskt’ att göra så.

Ett par dagar senare tog också Carl B Hamilton, f d riksdagsledamot och ekonomisk talesperson för Fp, bladet från munnen då han i en debattartikel (också i SvD) slog fast att ”Även våra politiker bör oförväget diskutera ’volymfrågan’. Det gör alla!” Han forsätter: ”Mauricio Rojas har kanske mer rätt än han tror i en krönika på SvD:s ledarsida. Han diskuterar och argumenterar om risken att SD blir Sverige största parti.”

”Sveriges vardagspolitiker är dessvärre mentalt paralyserade inför det nya och tycks tro att något löser sig genom att ta avstånd från SD-ledningen och dess skrämmande ideologiska rötter.” Vill de lösa samhällsproblemen måste den politiska makteliten börja lyssna till ”……de sverige-normala icke-rasistiska sympatisörerna som är oroliga, vilsna, frågande och dessvärre alltför många gånger börjat känna sig och dessvärre alltför många gånger börjat känna sig utanför.” Makteliten måste börja  utgå ”…. från väljarperspektivet snarare än den egna, säkert mer bekväma, dagordningen.” ” ’Volym’-debatten kan inte vinnas genom att tiga ihjäl. Den debatten finns överallt bland vanligt icke-rasistiskt folk.”

Vad rätt du tänkt, Carl B Hamilton! Men varför drev du inte denna politik under dina åtta år i Alliansen och regeringen? Vilken förebild du skulle ha blivit för övr partier i 7-klövern! Ditt parti fick ju en exempellös framgång i valet 2002 efter att Lars Lejonborg strax innan valet föreslagit ett språktest för alla invandrare i syfte att visa att man hyfsat behärskade svenska. Han ville också debattera med SD och mota de mörka krafterna i svensk politik. Lejonborgs förslag gick hem i stugorna och inom några dagar blev han ’lejonkungen’ som lyfte Fp med nästan 9 % i valet 2002. Varför fullföljde du inte den linjen, Carl B?

Redan 2002 borde man ha förstått att väljarna började känna stor misstro mot den förda invandrings- och flyktingpolitiken. Men man blundade och det gör man dessvärre fortfarande efter så många år. Eller vad sägs t ex om Annie Lööfs, centerns partiledare, kommentar på Twitter förra veckan: ”Tiggare som stjäl från pensionärer är utsatta människor”. Bakgrunden var att en 93-årig pensionär i Göteborg hade bestulits av en grupp tiggare. Anser Lööf att utsattheten ursäktar stölden?

I en mycket intressant krönika med rubriken Något är fel i Sverige i SvD i söndags skrev Fraser Nelson, chefredaktör för den engelska tidningen Specator: ”Om ett land accepterar invandrare i en större omfattning än man kan integrera så skapar man problem. Om de mest centrala politiska partierna inte klarar av att tala öppet och ärligt om dessa problem skapar de ett utrymme för ett parti som gör det. I Sverige har det utrymmet fyllts av Sverigedemokraterna.” (http://www.svd.se/brittisk-chefredaktor-nagot-ar-fel-i-sverige).

Århundradets mest framgångsrika politiska reklamkampanj?

Säga vad man vill om Sverigedemokraterna men de har förstått hur man når ut med sitt budskap utan att spendera stora pengar. Deras reklam fanns bara i en enda tunnelbanestation. Reklamen sprids ändå över hela landet tack vare nyhetsmedia, militanta åsiktspoliser som demonstrerade och alla vänsteraktivister som stormade tunnelbanestationen. Varenda delning, varenda artikel och varenda demonstration hjälpte effektivt till att få ut SD:s budskap. ”Många nyttiga idioter” kallade SL:s ordförande, den moderate landstingspolitikern Kristoffer Tamsons i en intervju i Svt:s nyhetsmorgon dem som bidragit till att sprida budskapet så framgångsrikt. Detta är en reklamkampanj man inte glömmer i första taget. Det har inte minst nyhetsmedia bidragit till.

SD har identifierat ett problem som oroar väljarna. De vänder sig till folket, till “Svensson”, inte till de etablerade inom politik, media och kultur, som tappat markkontakten. Deras reaktioner är ett tecken på att avståndet mellan väljare och etablissemang växer på ett oroväckande sätt. Det visar också att vissa inte kan motstå att reagera på ett förutbestämt sätt; vänsteraktivister är snabba att agera känslomässigt och odemokratiskt. Detta beteende är ett hot mot demokrati och öppen debatt. De kan ha åsikter om budskapet, protestera mot det och polisanmäla det, men att storma tunnelbanestationen, riva ner reklamen och kasta ägg på tjänstgörande poliser är varken lagligt eller demokratiskt. Det borde t ex Hanna Gunnarsson, vänsterpolitiker, känna till.

Eftersom de som vanligt är så upptagna med att fördöma SD:s politik märker det tondöva etablissemanget inte att de går i otakt med väljarna. De försvarar tiggeriet och den ohållbara flyktingmottagningen. Varför jobbar man inte istället för att hjälpa till att skapa drägliga villkor i de hitresandes hemländer och sätta tryck på regimerna där? Genom att ta emot alla dessa flyktingar löser vi problemen för förtryckarregimer som därmed tryggt kan sitta kvar vid makten. Vore det inte klokare att angripa skälen till att människor flyr sina hemtrakter?

Juridikprofessor Mårten Schultz skriver i egen kolumn i SvD 6 juli: ” “Kampanjen är inte hets mot folkgrupp. Den är inte i närheten.” Han fortsätter: “Någon folkgrupp pekas överhuvudtaget inte ut. Några andra brott tycks inte heller kunna vara aktuella med kampanjen i sig”. Han tillägger: “Det är ett oskick att använda sig av juridiken för att göra politiska poänger av rättsligt irrelevanta händelser”. Det är häpnadsväckande att etablissemanget i allmänhet och vänstern i synnerhet upprörs mer över en laglig affisch i en enda tunnelbaneuppgång än över arbetslösheten, bostadsbristen, utanförskapet och tillståndet i många kommuner.

Med hänvisning till ”personsäkerheten” har SL nu beslutat att Sverigedemokraternas nedrivna affischer ovanför rulltrappan på Östermalmstorgs tunnelbanestation inte ska sättas upp igen. Anledningen är att det är ”sannolikt att personer kommer vilja riva ned dessa och det finns då stora risker att de kan skada sig själva”! ” Vi har ett absolut krav på att säkerheten ska sättas främst” säger Jesper Pettersson, SL:s presstjänst.

Om det saknas en laglig eller saklig grund att angripa kampanjen och SD, är det då kanske istället vänsteraktivisternas demonstration och stormning av tunnelbanestationen som ska ses som hets mot folkgrupp, d v s mot SD? Mycket intressant blir det att följa hur JK bedömer det som inträffat och vad som händer med dem som gjort sig skyldiga till uppvigling och skadegörelse i samband med stormningen av tunnelbanestationen.

Mycket intressant och talande är det också att jag trots alla livliga diskussioner fortfarande inte hört någon från 7-klövern gå ut för att försvara åsikts- och yttrandefriheten. Också moderaterna t ex vill ju numera förbjuda det organiserade tiggeriet och försvara åsikts- och yttrandefrihet samt demokrati. Så var är den politiska makteliten nu när vänsteraktivisterna fritt agerar både åklagare, domare och bödel?

 

‘Sovhjärnorna’ vaknar

Dagens journalistik verkar mer och mer bli en del av styrsystemet och arbeta efter en dold ’politisk’ agenda. Vi har i hög grad befriats från illusionen om att media följer den moral de officiellt hyllar – ”sant, relevant och konsekvensneutralt”. Kritiska politiska frågor har eliminerats från debatten och många journalister verkar ha missuppfattat sin roll i dagens Sverige och tro att deras enda uppgift är att tillsammans med det politiska etablissemanget motverka ’rasism’. Om man på något sätt ifrågasätter, granskar eller utmanar det ‘mångkulturella’ samhället och den organiserade religionen eller vill diskutera migration, volymer och välfärdseffekter stämplas man som rasist.

Vi blir inte bara informerade utan även desinformerade då den myndighetslojala pressen inte ger oss hela sanningen eller bilden.  Därför måste vi medborgare själva söka information på annat håll för att kunna bilda oss en uppfattning av vad som sker bakom det som synes ske.  Utan motbild inser vi inte vad de stora dagstidningarna döljer, förenklar och förtiger. De mediala och politiska etablissemangen befinner sig fortfarande i en förnekelseprocess och opposition sker nu i allt högre grad utanför konventionella media. Kompletterande information som till viss del motverkar konventionella medias tolkningsföreträde hittar man t ex på nätet. Man kan lura några ibland men inte hela folket hela tiden. ”Sovhjärnorna” (Reinfeldts uttryck i sin bok Det sovande folket) håller nu på att vakna upp.

Att generaldirektörer och tjänstemän tillsatta av makteliten också styrs av en politisk agenda och inte kan förväntas skära av den näringsrika gren de sitter på är kanske mindre anmärkningsvärt. De ’insuttna’ politikerna rekryterar medarbetare bland vänner och bekanta för att få lojala supporters som inte kritiserar eller avslöjar ofördelaktiga fakta och sanningar. Bristen på demokratisk debatt i media och en brist på interndemokrati i de politiska partierna har skapat en stark likriktning som skrämt till tystnad. Den som vågar avvika straffas t ex genom ren och skär vuxenmobbning. Finn Bengtsson, M, är ett mycket tydligt exempel på detta.

Några större krav på utbildning och kompetens verkar däremot inte finnas inom partierna. Har du skött dig bra, arbetat inom partiet och visat dig trogen lojalitetskravet kan du få vilken post som helst. Partibakgrund och lojalitet går före kompetens, civilkurage och självständigt tänkande. Dessvärre förbiser man vilka som är deras uppdragsgivare och betalar deras löner, d v s folket. Där borde deras lojalitet och ansvarskänsla ligga. Tjänstemän och politiker bestämmer politiken över våra huvuden i slutna rum långt från ’verklighetens folk’. Sedan ”förankrar’ de sin politik bland oss gräsrötter, d v s de talar om för oss vad vi ska tycka och reagerar när vi ’tycker fel’.

Gissa om jag saknar personer som Inga-Britt Ahlenius! Hon kunde läsa lusen av allt från dåvarande finansminister ’Boring Holm’ (Bo Ringholm) till FN’s generalsekreterare Banki Moon.

Läs gärna också min insändare:    http://www.vk.se/1498978/vikten-av-ratt-budskap